Den amerikanska kristenheten håller snabbt på att bli infekterad av en förrädisk sjukdom – det så kallade ”välstånds- och rikedomsevangeliet” (sv. framgångsteologin) – även om det innehåller väldigt lite av evangeliet. I sina mer extrema former säger det helt enkelt: ”Tjäna Gud – bli frisk och rik”, och i sina mer respektabla – men förödande – former bygger den en 15 miljoner dollars kristallkyrka, för att förhärliga en rik överklasskristendom (här åsyftas Robert Schullers gigantiska kristallkyrka i Los Angeles, övers. anm.) Den säger också: ”Gud vill att du ska bli rik och frisk”. Dess budskap är detta: ”Det står i bibeln, Gud har sagt det. Så tänk Guds tankar – gör anspråk på det och du får det”.

Jag är medveten om att inte alla anhängare till detta så uppenbarligen tilldragande evangelium, säger och gör detta så här rakt av. Jag vet också att dessa två komponenter (hälsa och rikedom) kan framhållas var för sig. Men de bibliska och teologiska villfarelser, som ligger bakom dem båda är likartade. Teologin bakom det här nya ”evangeliet” förefaller passa bättre in i den amerikanska välfärdsdrömmen, än vad den gör i undervisningen om honom ”som inte hade någon plats där han kunde vila sitt huvud”.

I den här delen av artikeln tar jag bara upp frågan om välfärden, och jag vill från början göra klart att detta INTE är ett personligt angrepp mot någon. Men det förändrar inte det faktum att budskapet från t. ex. Oral Roberts, Kenneth och Gloria Copeland, Kenneth Hagin och Robert Schuller är en förvrängning av Guds sanning, ett budskap som i stort sett bara verkar tilldragande för människans fallna natur – och inte vårt liv i Anden.

PROBLEMET – BIBLISKT OCH TEOLOGISKT

Låt oss börja med att se hur de använder bibeln.

1. Det grundläggande problemet med välståndskulturen ligger just vid den punkt, som evangelisterna själva anser vara deras styrka – tolkningen av bibeln. Det är verkligen så, att mycket av det som de säger har en biblisk klang, vilket i sin tur är orsaken till att så många godtrogna människor faller i deras fälla. Ändå påminner t. ex. Oral Roberts ständigt om att det är syndigt att sätta materiella ägodelar före Gud, och Robert Schuller påpekar helt riktigt att Gud älskar den fattige såväl som den rike. I sin bok ”The Laws of Prosperity” (överflödets lagar), skriver Kenneth Copeland bl. a.:

”Även om pengar i sig själva inte är onda, så blir de en dålig ”herre”. Ett sant överflöd är både andligt och ekonomiskt. Rikedomen är inte ett mål i sig själv, utan är till för att hjälpa andra. Man skall ta Gud på orden och lita på honom”. Dessa och många andra saker är helt sanna, vem kan ifrågasätta dem?

Felet ligger naturligtvis inte i dessa enskilda uttalanden, utan i det grundläggande synsättet, som gång på gång återkommer i en försäkran: ”Det är Guds vilja att alla hans barn ska ha ett ekonomiskt överflöd. Därför är en kristen som lever i fattigdom utanför Guds avsiktliga vilja – vilket innebär att man lever ett liv som är besegrat av Satan”. Vanligtvis inlindad i denna försäkran kommer nästa: ”Eftersom vi är Guds barn – eller som en del vill uttrycka det ”konungens barn” – skall vi alltid åka första klass. Vi skall ha det bästa – en Cadillac i stället för en Volkswagen – därför att det bara är detta som ärar Gud”. Men dessa försäkringar är INTE bibliska, oavsett hur mycket man försöker klä in dem i bibliska fraser. Grundproblemet är hermeneutiskt, d.v.s. det handlar om hur man ska tolka bibeln. Även en lekman som kanske inte ens känner till ordet ”hermeneutik” och som inte har någon direkt träning i att tolka bibeln, förstår att det är här som det verkliga problemet ligger.

Det mest frustrerande med deras sätt att använda bibeln på (för att nu använda Copelands bok som ett exempel), är det helt subjektiva och godtyckliga sätt, som de tolkar en bibelvers på. Naturligtvis så säger Copeland motsatsen, men bevisen talar för sig själva. På första sidan skriver han: Vi ska sätta Guds Ord först och främst genom hela detta studium – inte det vi tror att det står, utan det som verkligen står!” Detta är tjusigt sagt, men vad betyder det? Underförstått betyder det att varje tolkning som skiljer sig från hans, är grundad på vad människor tror att det står i bibeln, inte vad det verkligen står. Men det ligger också en sanning i det, att en bra tolkning måste utgå från den sanna betydelsen av texten.

DEN SANNA BETYDELSEN

Det som Copeland och de andra ger oss i den ena texten efter den andra, är emellertid INTE den sanna betydelsen. Vi måste ha klart för oss att den sanna betydelsen i texten alltid är den första regel man måste hålla sig till, och detta är också det yttersta målet med all sann tolkning. Men den sanna betydelsen handlar först och främst om författarens ursprungliga intentioner, vad som måste ha varit uppenbart för dem, som från början fick ta emot orden. Det har inte något att göra med hur någon från en vit amerikansk förstadskultur i slutet på nittonhundratalet läser in sin egen kulturella bakgrund i texten, genom det förvrängda prismat från det språk man använde på det tidiga sextonhundratalet (här syftas på King James bibelöversättning. Övers. anm. ).

Låt oss se på ett av de grundläggande bibelställen, som används i den här rörelsen – 3 Joh 2 ur King James bibelöversättning.

”Beloved, I wish above all things that thou mayest prosper and be in wealth, even as thy soul prospereth ”. (Sv. 1917 års översättning: ”Min älskade, jag önskar att det i allt må stå väl till med dig ( i engelskan: att du har överflöd) och att du må vara vid god hälsa , såsom det ock står väl till med din själ ”).

Copeland skriver om den här texten: ”Johannes skriver att vi ska överflöd och att vi ska ha god hälsa” (s. 14). Men är detta vad den här texten egentligen säger? Knappast!

För det första så betyder det som är översatt med ”prosper” (överflöd) ”att det ska gå väl för någon” – precis som en vän skrev i ett brev för två dagar sedan : ”Jag ber att allt ska stå väl till när ni får detta brev”. Den här kombinationen att önska att ”allt ska stå väl till” och att vederbörande ska ”vara vid god hälsa”, var en standardfras när man skrev hälsningar i ett personligt brev under antiken. Att dra den slutsatsen att Johannes välgångsönskningar till Gaius, skulle gälla ekonomiskt och materiellt överflöd för alla kristna i alla tider, är helt främmande för texten. Det var inte Johannes avsikt, och inte heller Gaius kunde ha uppfattat det så. Detta kan inte vara ”den sanna betydelsen” av texten.

Det är rätt om vi genom denna text lär oss att bedja för våra bröder och systrar, att allt ska gå väl för dem. Men att därifrån argumentera för att det är Guds vilja, att vi ska ha ett ekonomiskt överflöd, är att våldföra sig på texten – inte att använda sig av den. Man skulle lika gärna kunna säga, att alla kristna som inte åker till Karpus hus i Troas för att hämta Paulus mantel åt honom är utanför Guds vilja (2 Tim 4:13). Eller att alla kristna som har problem med magen inte ska be om att bli helade, utan i stället sluta dricka vatten och hålla sig till vin (1 Tim 5:23). För detta är också, enligt Copelands sätt att se det, textens direkta innehåll.

Vidare måste man ha klart för sig att ”ha liv och övernog” i Joh 10:10 – som är den näst viktigaste texten för den här rörelsen – inte heller har något att göra med materiellt överflöd. Att ”ha liv” eller ”ha evigt liv” i Johannesevangeliet, är det samma som ”Guds rike” i synoptikerna. Bokstavligen betyder det ”det liv som hör till den tid som kommer”. Det är det liv som Gud har i och av sig själv, och det är hans gåva till de troende i den tid som nu är. Det grekiska ordet ”perrison” som är översatt med ”övernog”, betyder helt enkelt att den troende i fullt mått ska njuta av livets gåva. Materiellt överflöd åsyftas varken i ordet ”liv” eller ”över nog”. Tvärtom så är en sådan uppfattning helt främmande för sammanhanget i Joh 10 och för hela Jesu undervisning.

Förutom dessa missförstånd när det gäller de ”grundläggande texterna”, så finns det flera exempel, särskilt i Copelands bok, där han helt enkelt kör över den direkta betydelsen av texten – därför att den helt klart står i motsats till hans egen tolkning av dessa texter. Vid dessa tillfällen säger han, att hans ”tolkning” kommer direkt från den helige Ande. Men det som Copeland gör i berättelsen om den rike ynglingen (s. 62-63) – när han menar att Jesus gav sitt bifall åt ynglingens rikedomar (som var ett resultat av ett liv i lydnad), och att Jesus bara ville pröva hans lydnad i att ge, för att sedan kunna ge tillbaka desto mer – står helt i motsats till avsikten med texten. Copeland skulle nog göra väl i att vara mer försiktig med att tillskriva den helige Ande den sortens subjektivitet. Annars skulle det betyda att den helige Ande, som inspirerade till den ursprungliga texten med dess direkta betydelse, nu skulle motsäga sig själv.

SELEKTIV BIBELTOLKNING

Copelands och hans vänners hermeneutik (bibeltolkning) försöker faktiskt inte bara få fram vad som verkligen står i bibeln. Den är nästan helt subjektiv, och kommer inte från studier utan från ”meditation”, vilket i Copelands fall innebär en slags fri association som grundar sig på att helt ha överlåtit sig till hans – helt felaktiga – förståelse av de ”grundläggande texterna”.

Vidare måste man också lägga märke till att detta ”överflödsevangelium” är obibliskt, eftersom det ger en stympad bild av hela bibeln. Urvalsmetoden som dessa evangelister använder, tillåter dem inte bara att framställa något som inte undervisas alls i Nya testamentet, utan det får dem också att noggrant undvika hundratals texter, som helt står i motsättning till deras undervisning.

Den här selektiva (utväljande) bibeltolkningen framträder framförallt på det sätt som de uppfattar fattigdom och överflöd, vilket de själva ser som två delar av verkligheten som står i konflikt med varandra. Man för ofta fram argumentet om ”det traditionella kristna synsättet” – att överflöd är någonting ont och att Gud därför hellre ser att vi lever i fattigdom. Mot detta argumenterar man att fattigdom i stället är en förbannelse (5 Mos 28:15ff) och att det därför inte är Guds vilja – medan däremot överflöd är Guds vilja. Detta understöds vidare av den ”konventionella visdomen”, som misslyckats med att ta både syndafallets natur och den allmänna nådens verklighet på allvar.

DEN KONVENTIONELLA VISDOMEN

Den konventionella visdomen ser alltid på livet i termer som ”quid pro quo” – ”lagen om orsak och verkan”. För varje ondska finns det en direkt specifik orsak (”Vem har syndat, denne man eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind? ”, jämför Jobs ”tröstare” etc.), och för allt gott – särskilt när det gäller de materiella välsignelserna – finns det också en direkt, specifik orsak. Några av de ”regler” som Gud lagt ned har följts.

Men den ”konventionella visdomen” är inte biblisk. Även om det finns sådana tillfällen då Gud beskyddar sina egna, står det klart i hela bibeln att han låter sol och regn komma både rättfärdiga och orättfärdiga till del. Jesus sa, att de galiléer som Pilatus dödade och de arton som tornet föll på, inte var några större syndare (Luk 13:1-5). Konventionell visdom är helt enkelt inte sann! Syndafallet har påverkat skapelseordningen på ett sådant sätt, att alla människor drabbas av dess konsekvenser, och Gud har uppenbarat sig som den som överflödar i nåd – även mot syndaren. Ibland verkar det inte finnas något rimligt skäl till att de gudlösa blir ”välsignade”, medan de gudfruktiga inte blir det – eller tvärtom.

I stället är det så, att även om Gud har lovat att ta hand om sina egna, så har han inte lovat att omedelbart försvara oss. Till exempel: Det var några i Hebr 11:32-39 som genom tro fick stora segrar, medan andra genom tro led nöd. Men alla blir omnämnda p.g.a. sin tro. Dessa ord blev skrivna för att uppmuntra troende som själva ”med glädje underkastat sig att bli berövade sina ägodelar… ”(Hebr 10:34), men som nu höll på att tappa modet. Men någon omedelbar lättnad utlovades inte för dem, bara den eskatologiska (framtidshoppet om himmelen) (Hebr 10:35-36). Man kan inte genom den konventionella visdomen förstå bibelns sätt att se på fattigdom och rikedom.

VÄLSTÅND INGEN VÄRDEMÄTARE I NT

Hela bibelns sätt att se på välstånd och ägodelar, är att det inte har något värde för Guds folk. I gamla testamentet hänger ägodelar ofta samman med ett liv i lydnad – men det gör det aldrig i nya testamentet. Men även i GT ligger faran med rikedomen i att den dels får ägaren att sluta förlita sig på Gud, dels att de blir helt ”besatta” av sina ägodelar. Däremot betraktas inte fattigdomen som något bättre. Om Gud har uppenbarat sig som den som tar sig an de fattigas sak – och det har han genom hela bibeln – så betyder det därmed inte att han välsignar fattigdom. Han uppenbarar sin rättvisa och sin nåd genom att stå på de fattigas sida – dem som de rika ständigt betrycker för att få eller uppehålla sina rikedomar.

Den här bekymmerslösa inställningen till välstånd och rikedomar, där varken välståndet eller fattigdomen är en värdemätare, är genomgående i det Nya testamentet. Enligt Jesus är det de goda nyheterna om Guds rike som befriar oss från alla dessa ”hedniska” strävanden (Matt 6:32). Genom att han har kommit, så har riket kommit mitt ibland oss – även om det i framtiden skall komma helt och fullt. Den Gud som regerar är NU – framtiden med dess nya värderingar gäller redan här och nu! Vi har blivit ”gripna” av detta rike. Våra gamla värderingar – det sätt som vi förut såg på olika saker – håller på att försvinna. Vi har tack och lov blivit befriade från alla avgudars tyranni. I den nya ordningen, som Jesus har infört, är vår standard att ha nog – vilket gör att överflödet blir ifrågasatt. Den som har två mantlar skall ge bort den ena till den som inte har någon (Luk 3:11), ägodelar ska säljas och pengarna skall ges bort till de fattiga (Luk 12:33). Det är verkligen så, att i den nya tiden är den rikedom som inte delas med de fattiga en kontrast till att Guds rike ska komma med goda nyheter för de fattiga. Därför kan den som har ägodelar – just p.g.a. att de inte har något värde för framtiden – dela med sig av dem till de behövande. Men om någon inte har några ägodelar, ska han inte heller söka att få några. Gud förser oss med det vi behöver, vi behöver inte det där lilla ”extra”. Den rike som söker få mer och mer är en dåre. Livet består inte i att ha överflöd och ägodelar! (Luk 12:15).

I Apostlagärningarnas första kapitel finner man ett uttryck för just den nya tidens inställning. Den första församlingen var inte en statlig kyrka. Men de utgjorde det nya ”samhället” – det nya Gudsfolket. Där var det ingen som betraktade sina ägodelar som sitt eget. Den helige Ande, som kom och utgjorde början på denna nya ordning, hade löst dem från behovet av att ha ägodelar. De hade tillräckligt och ingen var utan.

Samma sorglösa inställning till välstånd och rikedomar, kan man märka hos Paulus. Han är en man som är fri i Kristus och som vet att vara nöjd under alla omständigheter. Han vet vad det vill säga att ha brist och ha överflöd, han känner till hur det är att vara hungrig och mätt. Han ”förmår allt” – vilket i den här texten syftar på att vara utan det nödvändigaste – ”genom Kristus som styrker honom ” (Fil 4:10-13).

Han säger också till dem som inte har något, att de ska vara nöjda med att ha mat och kläder. Människor som strävar efter att bli rika, blir utsatta för frestelser och fällor (1 Tim 6:6-10). Men sedan tänker han på dem som råkar vara rika. De får inte fästa sig vid sina rikedomar. De ska i stället vara generösa och dela med sig, för häri ligger den sanna rikedomen (1 Tim 6:17-19). Poängen ligger i att överflödet helt enkelt inte har något som helst värde i den nya tiden. Hur skulle det då kunna vara Guds vilja att hans folk skulle ha något som är så värdelöst?

Överflödskulten blir ett slag i ansiktet på hela Nya testamentet. Den är inte biblisk på något sätt!

EN MÄNNISKOCENTRERAD TEOLOGI

Slutligen är den teologi, förutom att den inte är biblisk, som ligger bakom denna förvrängning av evangeliet ”icke-kristen” på flera viktiga punkter. Eftersom detta egentligen kräver en egen artikel, ska jag här bara helt kort ta upp en del av de teologiska svagheter, som man direkt lägger märke till.

För det första: trots deras egna påståenden om motsatsen, så erbjuder den här kulten i grunden en människocentrerad och inte en Gudscentrerad teologi. Även om man med jämna mellanrum framhåller att vi ska bli välbärgade till Guds ära, så tilltalar det ändå främst vår egen själviskhet och vårt eget välbefinnande. Faktum är att den ende som någonsin skulle kunna tro på det här obibliska ”tramset”, är den som vill tro på det. Och det enda skälet till att någon skulle vilja tro på det, är därför att det tilltalar ens själviskhet. För många år sedan när Gustav Aulén skrev om Guds helighet (i sin bok ”The Faith of the Christian Church”, sid 105), så varnade han:

Helighet står som ett skydd mot all antropocentisk (människocenterad) tolkning av religionen. Heligheten möter oss som ett ovillkorligt majestät. Varje försök att förvandla kristen tro till en religion som söker sin egen tillfredställelse och nöje, är därför dömt att misslyckas. Egocentricitet förklädd i religionens mantel är helt utesluten. Tron på Gud kan inte mätas och värderas utifrån mänsklig lycka och behov, inte ens om dessa ting har blivit aldrig så förfinade och ”förandligade”. Gud är inte någon som tron underhåller, samtidigt som den håller ett öga på hur mycket eller hur lite fördelar den kan få, och Gud är inte någon som vi kan ropa till för att våra behov eller önskningar ska bli uppfyllda. Även om människocentreringen skulle visa sig i den mest sofistikerade (förfinade) förklädnad, kommer den att bli demaskerad av den Helige. Varje tendens till att försöka få Gud att tjäna mänskliga intressen faller på sin egen orimlighet.

Han fortsätter: ”Om Gud är den helige, då är han också den vi är i ’absolut beroende’ av. Vi är under hans makt – och inte han under vår!” Och hela skapelsen borde svara ”AMEN”.

GIVANDE UTAN VILLKOR

För det andra så framställer det här falska evangeliet en helt felaktig teologi, när det gäller givandet. Både i Nya och Gamla testamentet bestäms Guds kärlek och givande av hans nåd, och därför är varje uttryck för dem utan villkor. Gud älskar, ger och förlåter utan villkor – utan att binda oss vid det. Människans gensvar på den gudomliga nåden, är en tacksamhet som tar sig uttryck i en likadan kärlek, givande och förlåtelse – d.v.s. utan villkor! ”Överflödskulten” å andra sidan säger åt oss att vi ska ge för att få. ”Det är genom att vi ger åt Herren och de fattiga, som vi kan vara förvissade om vårt eget välstånd”, försäkrar oss Copeland. Vidare medger han öppet, att han bara kan tänka sig att ge till de fattiga på det villkoret , att han samtidigt får tillfälle att berätta för dem om Jesus. Hur bra det än låter, är det ändå till slut en manipulation. Det är ett evangeliserande som är knutet till den amerikanska mentaliteten att motivera sitt överflöd.

För det tredje så bidrager en sådan amerikansk förvrängning av evangeliet till att förstärka detta sätt att leva på, och därmed också det ekonomiska system som förtrycker de fattiga – just den sak som profeternas budskap så kraftigt vänder sig mot. Att söka mer rikedomar i ett samhälle som redan har överflöd, betyder att man stöder de politiska och ekonomiska program, som gjort ett sådant överflöd möjligt – men som så gott som alltid gjort det på bekostnad av ekonomiskt svaga individer och nationer.

BOTEMEDEL?

Det bästa botemedlet mot den här ”sjukdomen”, är en rejäl dos av sund, biblisk teologi. För att få en utmärkt utläggning om bibelns sätt att se på välstånd och fattigdom, och för att också få lite bra tips om ett sant kristet sätt att reagera på de fattigas behov, så kan jag rekommendera Ronald J. Siders bok ”Rich Christians in an Age of Hunger” (”Rika kristna i en tid av hungersnöd”). Denna bok är ett måste för varje amerikansk (och svensk, övers. anm. ) kristen. På sitt sätt är den en magstark medicin, men den kommer att hjälpa till att bota den här vämjeliga sjukan. I det här fallet skulle jag helt frimodigt och profetiskt kunna påstå, att det enda alternativet till en sådan ”kur” är Guds fruktansvärda dom, som först måste börja med Guds hus.

Man måste räkna med att vilket ”evangelium” som helst, som inte går hem lika bra hos troende i Indien, Övre Volta, Dacka, Bangladesh eller Phnom Penh som i Orange County Kalifornien, Tulsa eller Oklahoma (eller i Sverige), det är INTE vår Herre Jesu Kristi evangelium!

Gordon D. Fee

DETTA ÄR DEN FÖRSTA DELEN AV TVÅ ARTIKLAR SOM HANDLAR OM ”VÄLSTÅNDS- OCH HÄLSOFENOMENET” BLAND KARISMATISKT KRISTNA OCH PINGSTVÄNNER. DEN ANDRA DELEN KOMMER ATT KONCENTRERAS KRING SAMBANDET MELLAN TRO OCH GUDOMLIGT HELANDE.

Gå till del 2

http://www.karlektillsanningen.se