En kvinnas eget vittnesbörd om skräckupplevelser inom extremkarismatiken och hennes väg ut

Kära vänner, jag vill dela med mig till er en mycket hemsk men sann berättelse, som en kvinna upplevde i en välkänd församling i England (när hon var lovsångsledare där), som drabbades av ”Toronto-välsignelsen” 1994 och också den behandling som hon fick av ett utpräglat s.k. ”befrielse-ministry”. Om du tror att allt detta är förlegat och omodernt, skyndar jag mig att tillägga, att det som började vid den tiden, fortfarande är i gång till denna dag och fortfarande håller på att vilseleda och skada massvis med människor.

Det är på intet sätt några isolerade omständigheter vi kommer att läsa om i denna berättelse, utan alltsammans är alltför vanligt i det som jag erfarit under de tio år som jag själavårdat massor av människor som har räddat sig undan – eller håller på att rädda sig undan – de mest skrämmande församlingsförhållanden man kan tänka sig.

Den mörka andliga kraftutveckling som började vid den tiden – och vilken oerhört mycket påskyndade nedbrytningen av församlingarnas och det sanna evangeliets vittnesbörd – har inte på minsta sätt försvagats, utan har i stället befäst sig själv i en respekterad ställning och styrka i den evangeliska världen i vidsträckt bemärkelse.

Jag vill emellertid inte att detta bara ska bli ännu ett ”ruskigt vittnesbörd” om det vanvett som äger rum i Kristi namn. Jag vill också att det ska bli ett tillfälle för oss att ge oss i kast med frågorna, så att vi är klara över var vi står och kan stå på den säkra grunden, när vi konfronteras med dem som vill motarbeta detta. Därför ska jag, vid sammanfattningen av kvinnans berättelse nedan, återkomma för att mer utförligt ge en del undervisning och uppmuntra till fortsatta tankar angående de frågor som finns med i bilden.

Det har varit en lång, svår väg för denna kvinna, att ta sig ur klorna på dessa djävulska villfarelser. Hon har verkligen betalat ett högt pris med sin hälsa och är nu permanent handikappad. Hon har gett sin tillåtelse och uppmuntrat mig att sända ut detta, och att göra en del lämpliga kommentarer. Så läs vidare, så återkommer jag vid slutet av hennes berättelse…


Min resa från mörker till ljus

FALLET NER I MÖRKRET

Ursprungligen var jag i New Age, men den var uppblandad med kyrkan vi var i, min familj och ”gåvor” som vi fått i arv. Ingen sa till mig att de var felaktiga.

Min far växte upp i en spiritualistkyrka och blev bekant med många mörka saker genom sin mamma, som var ett spiritistiskt medium. Han blev ”frälst” just före jag föddes, på en Billy Graham-kampanj i London. Men han fortsatte med sina spiritistaktiviter, han var t.ex. på ett berömt mediums bönelista. Hans namn var Harry Edwards, om jag minns rätt.

Min far älskade mörka skräckhistorier och fick alltid vibrationer från byggnader. Jag lärde mig att leta reda på kalla byggnader och försökte ta reda på platsens historia genom att lägga mina händer på dem. Min syster och jag följde i vår fars fotspår.

När vi gick in i ESP (utomsinnlig varseblivning), kunde jag få saker att hända som att få människor att trippa över. Jag kunde även förutsäga händelser – alltid sorgliga saker! Min syster och jag drev det till fullkomning. Vi tränade oss i timtal. Vi brukade sända meddelanden till varandra från den andra sidan av världen och skriva ner dem och jämföra dem när vi kom tillbaka.

Jag kunde astralprojicera. Jag kunde utöva levitaton (sväva fritt). Min syster och jag tränade in detta till en fin konst. Jag blev en mycket rädd person, som alltid tittade över axeln och kände att jag var iakttagen. När jag slöt mina ögon på kvällen, såg jag alltid död, ruttna lik och andra fruktansvärda saker.

Jag lämnade mitt liv till Herren i vår lokala baptistförsamling, men fortsatte ännu med allt detta. Det var under Uri Gellers tid, när mycket som detta var populärt på TV. På ungdomssamlingen efter kyrkan kunde vi tala om dessa saker och hålla på med ouijabord i kyrkan.

I skolan leviterade vi och flyttade ihop bänkarna. Vi brukade lägga någon ner på bänkarna. Vi kämpade alla för att komma i den positionen. Sedan brukade vi mässa sjukdomar över dem. Var och en var mer fasansfull än den andra, tills vi förkunnade att de var döda. Sedan brukade vi levitera. En dag var det min tur som vanligt, och när de sa att jag var död, fick jag den mest fruktansvärda upplevelse. Jag var plötsligt vid helvetets portar och det var eld överallt. Det var det mest fasansfulla jag någonsin upplevt. Jag hoppade ner från bordet och lovade att aldrig göra det igen.

Några år senare arbetade jag på ett kristet förlag i ******. Vid lunchtiden brukade jag gå till uppackningsrummet och kolla igenom de kasserade böckerna, som hade sina omslag upp och ner eller sidor som saknades. Många var från Amerika. Alla handlade om dopet i den helige Ande, helande och befrielse. Jag läste dem ivrigt. Jag älskade att läsa. Det fanns också band om dopet i den helige Ande.

En kväll var jag i mitt sovrum och var desperat för att få det, som dessa böcker sa att jag kunde få. Jag ville veta hur jag kunde be bättre, eftersom jag fann det så svårt och mitt kristna liv var dött. Plötsligt blev jag intagen. Jag blev rädd, eftersom jag inte kunde komma ihåg mitt namn eller ens tala engelska. Jag märkte att det bubblade ur min mun och min tunga darrade. Jag var i en annan värld. Detta fortsatte i timmar.

Nästa dag gick jag till jobbet och besökte chefen för företaget som var pingstvän. Han kallade in mig och jag berättade för honom om det som hänt kvällen innan. Han blev stormförtjust och sa att jag hade blivit döpt i den helige Ande.

Detta ”språk” ville inte lämna mig. Det fortsatte bara att bubbla ut. Jag var tvungen att gå på damtoaletten och sätta handen framför munnen. Detta fortsatte i månader. Jag försökte att använda detta tillsammans med de andra gåvorna i den helige Ande, men när jag försökte be, snurrade det snabbt runt i huvudet på mig och jag kände det som om jag åkte karusell. Jag var förvirrad. Under tiden hade min syster börjat på universitetet och samma sak hände med henne också. Senare hände det med min mor och far. Jag ångrade det ockulta jag hållit på med tidigare och gjorde inte någon av dessa saker igen. Till sist insåg jag att detta var onda och inte naturliga gåvor, som människan hade glömt hur man använder.

”Kraft” blev mycket viktigt i våra kristna kyrkor – ett måste för karismatiker. Alla läste John Wimbers bok om ”Power Evangelism”. Vi hörde sedan talas om församlingen som startade i ****** och blev häpna över att detta hände där.

En underlig sak hände med mig på en dag för ledarutbildning i ******. Vi var var alla på golvet och höll på med att ta fram våra metspön för att dra in de förlorade. Musiken blev allt högre och människorna uppvisade bisarra manifestationer. Plötsligt blev jag fastnitad vid golvet. Jag kunde inte gå upp och blev förflyttad genom molnen med halsbrytande hastighet. Jag visste att detta var astralprojicering, som jag brukade hålla på med under min ockulta tid. Så jag ropade till Herren att han skulle rädda mig, och jag kom tillbaka från astralprojiceringen och kunde komma upp från golvet. Jag berättade för några andra om detta, och de sa att det var fantastiskt att Herren förde mig genom universum och att jag bara skulle njuta av det.

Allt eftersom åren gick fick vi höra från främre delen av kyrkan att detta var normalt. Människor blev kastade ur sina stolar. Vi fick höra att att vi skulle stänga av våra huvuden och inte tänka mer, utan ”dricka in Anden” och ”hoppa i floden”. Så vi gjorde det. Kaos hade kommit in i vår kyrka. Vi fördes verkligen in i ”det” när vi blev fulla – inte av alkohol, utan av manifestationerna som vi upplevde.

Eftersom vi hade små barn, turades vi om för att gå till mötena för ledarutbildning. Den kvällen var det mycket varmt och alla fönstren var öppna i detta rum på bottenplanet. Jag gick in och undrade vad i hela världen som hade hänt. Jag hade inte upplevt det förrän denna kväll.

Jag såg den gästande talaren sitta på en stol av metall, aspackad — ett ”fylleri i anden”. Hans ansikte var uppsvällt, verkligen stort. Han viftade med armarna åt en man ute på gatan och ropade åt honom med ointelligenta ord. När han pekade med sin hand mot människor i rummet, gjorde de saltomortaler bakåt och hamnade på golvet, oförmögna att röra sig, druckna med denna ”ande”. Andra slingrade sig fram över golvet. Jag tänkte för mig själv. ”Svaret ligger i att inte titta på denna man ”, eftersom det var ute med dig så snart som hans ögon mötte dina. Det var inte bara att han pekade – det var ögonkontakten. Så jag bestämde mig för att inte se på honom.

Andra skakade våldsamt runt omkring mig. En del sköt på varandra med båge och pilar. Det fanns inga stolar, så jag var tvungen att sitta på golvet. Människor rullade snabbt över golvet. Jag hamnade på ryggen när vår blivande pastor rullade över min hals med sin kropp. Jag ropade till Herren, eftersom jag trodde att jag skulle bryta nacken. Det gjorde jag inte, men det gjorde ont. En dam slog på sin bröstkorg som King Kong. Då tänkte jag: ”Vad håller hon på med? ”. Hon var vackert klädd och uppförde sig som ett djur. Jag kunde se att en del kvinnor blev mycket ängsliga mitt i allt detta, eftersom de hade klänningar på sig och blev oanständigt klädda.

Det var då jag gjorde ett misstag. Jag såg av en händelse på honom och han såg på mig. Han sa då: ”Låt henne få det , Herre! ” Inom några sekunder blev jag ett sluddrande vrak, oförmögen att gå eller tala. Det kändes som min kropp svällde upp. Jag började skratta okontrollerat och alla rullade över mig – armar, ansikten, ben. Jag visste tillräckligt för att vara arg invärtes för att jag hade råkat ut för det, men jag kunde inte göra något åt det. Till sist kröp jag till dörren för att försöka komma ut. Utanför var det mörkt och jag såg strålkastarna på en bil komma mot mig. Jag tänkte: ”Jag kommer att bli dödad och det finns ingenting jag kan göra ”. Jag räddades av mina blivande pastorer, som förde mig hem. De var stormförtjusta över att jag kunde komma in under ”smörjelsen” så fort.

Det varade i dagar. Då, på söndagen, blev min man ”zappad” av denne man. Vid denna tidpunkt var det populärt för dem att zappa på fotsulorna med mikrofonen. Människor ramlade omkull snabbare genom fötterna. Den kvällen körde min man oss hem med sitt huvud på ratten fullständigt drucken. Från och med nu var det lätt att komma in i den här upplevelsen. Om någon pekade med sitt finger eller la sina händer på oss, blev vi utslagna.

Det var vid den tiden som vi installerade Christian Channel Europe i vårt hem. Det fanns program efter program där man kunde bli zappad, om man redan var under denna kraft. Härefter blev vi fullständigt upptagna med ”Torontovälsignelsen”. Det var augusti 1994.

I maj 1995 förlorade vi vår trummis i bandet som vi hade i kyrkan. Han blev dödad av en bro, när han stack ut huvudet genom ett fönster på tåget. Han var 16 år. Veckan före detta hade vi upplevt änglabesök, vilket naturligtvis tog oss upp till ett annat andligt pinnhål.

Vecka efter vecka brukade vi få handpåläggning för kraft. Ju mer vi förde oväsen, desto mer var talarna belåtna och desto mer gav de oss. Om man satt i hörnet och inte blev ”välsignad”, ansågs man vara förfärlig. Ofta kunde man bli jagad och man fick olja kastad över sig.

På en ledarkonferens som vi besökte fortsatte man att kasta olja på oss. Jag kommer ihåg att jag gick på damtoaletten med andra och vi tvättade håret i handfatet för att få bort den, plus att våra kläder var nedfläckade med olja. På denna konferens blev en kille utpekad som varande mycket smord, eftersom han förde ett väldigt oväsen och hoppade och kastades ur sin stol flera gånger. Man sa till oss att vi skulle samlas runt honom och få det av honom. Så det ledde till att många hamnade i en hög ovanpå honom. De flesta av kvinnorna avstod.

Varje söndag sa man till oss att lyda våra pastorer och inte ifrågasätta dem. Det var inte heller tillåtet för oss att gå hem och fråga Herren om det var O.K. för oss att utföra en speciell uppgift, som våra pastorer kunde ha bett oss att utföra. Flera gånger under mötena kallades vi fram till altaret för att komma under deras ”smörjelse” och för andra saker också.

Min man hade varit mycket olycklig under en lång tid och kände att det var fel, så han hoppade av, vilket gjorde mig mycket olycklig. Han gick med i anglikanska kyrkan med vår son. Så min dotter och jag lämnades kvar till att gå dit. Jag tyckte att timmarna med min dotter blev tröttsamma och med den fortsatta pressen från min man mot detta vid denna tid. Jag trodde att eftersom han hade fört mig in i det 1994, måste det vara rätt. Han hade fel, tyckte jag. Men det fanns många malande tankar inom mig.

En söndag hade vi Benny Hinns bror, Henry, som kom och talade, så alla var mycket upprymda (för info om Henry Hinn, se http://fakefaithhealers.com/Henry.htm). Han skällde ut oss, eftersom vår pastor var borta och någon hade understått sig att parkera sin bil på hans plats. Han var rasande och sa det till oss. Det blev sent. Det var omkring elvatiden på söndagkvällen. Jag var utmattad och det var min femåriga dotter också. Han sa att ingen fick ge sig iväg, för då skulle det ”bryta smörjelsen”. Han iakttog alla. Jag smög mig mot bakre delen med min dotter på ryggen. Det tog en stund och var jobbigt med min femåriga dotter på ryggen. Vi kom till bakre delen av lagerlokalen och lyckades ringa till min man för att säga, att vi var på väg p.g.a den sena timmen. Jag var mycket rädd för att Henry Hinn skulle hindra mig att ge mig av, men jag tror att han missade att se mig.

Så länge som jag spelade keyboard i bandet i kyrkan, hade jag en mikrofon att sjunga i. En sång som vi sjöng var komponerad av en av våra medlemmar. Den hette ”Låt rytandet komma tillbaka ”. ”Låt rytandet komma tillbaka , rytandet tillbaka , låt Lejonet av Juda komma in i era hjärtan , då ska vi ta tillbaka , ta tillbaka ” … ta tillbaka i stort sett allt, som vi ansåg oss ha rättighet till. Pengar, framgång, ländernas guld, hälsa och välstånd.

Så vi röt som lejon med öppna munnar, skrek och ropade. Det var då efter ett morgonmöte som jag fick svår värk i min käke och jag kunde inte stänga den. Jag åkte till akuten på lasarettet och de diagnostiserade den som rubbad ur sitt läge. Så läkaren visade, framför studerande, hur man vred en käke ur led och vred den rätt. Jag skrek. Han sa att det var rädsla och att jag skulle sluta oroa mig.

Under påföljande vecka hade jag tid hos tandläkaren, som jag gick till. Min tandläkare sa att han inte kunde behandla mig, eftersom jag inte kunde öppna min käke. Hon ringde till lasarettet och jag fick träffa en specialist den dagen och fick en omfattande röntgenbehandling. Den visade att den var allvarligt fördärvad. Jag sov 9 månader med ett bandage runt min käke och mitt huvud p.g.a. den fruktansvärda smärtan. Under tiden började jag få olidlig smärta i min högra höft. Jag fick röntgen och de sa att det var osteoartrit (ett slags ledgångsinflammation).

P.g.a. smärtan bestämde jag mig för att avsäga mig att vara musikledare, och satt i församlingen istället. Det var där Herren öppnade mina ögon. En dag kom en kvinna fram och bad för min höft och käke och gav sig på dem rejält. Jag låg på golvet och hon skrek åt dem i evigheter. Hon fick en man med en CP-skada att komma upp och köra sin egen rullstol. Han hade svåra plågor. Jag blev mycket upprörd av detta.

Jag såg att pastorns ilska blev värre. Vi hade många berömda talare från Amerika, som man kan se på Christian Channel. En söndag fick vi veta att en man skulle komma som var mycket speciell. Mannen sa till vår pastor att han inte skulle komma på kvällen, om vi inte var beredda att göra det som han sa. Vi var rädda men gick ändå. Han var den man som profeterade över ledarna för Christian Channel att starta den. Jonathan David – en malaysier som hade bytt namn.

Kvällen kom och alla stolarna var borta. Musiken var öronbedövande. Vi genomförde en massa rörelser till musiken. Vi rörde oss till vänster och sedan till höger. Vi bad till Anden att han skulle ge oss mer. En process som varade en timme. Sedan var vi redo. Han skulle ta oss till ”tronsalen”. Min mor var med oss och hon började gråta. Hennes döda mor och far uppenbarade sig för henne för att ta emot henne. De var båda kristna och hade dött för ett tag sedan. Jag var inte glad åt detta, för vi fick inte hänge oss åt att se våra döda släktingar, och jag har alltid tänkt att onda andar kunde göra detta.

Till sist slutade detta och människorna var i ett tillstånd av stark villfarelse. Jag var mitt ibland dessa människor. Vi var omkring 500. Jag bestämde mig för att bana väg till främre delen av folkmassan, för att kunna se denne man bättre. Jag var omkring 3 meter från honom, och ville se hur hans ögon såg ut. Jag såg på honom och han var mycket skräckinjagande – han såg mycket ond ut. Jag tänkte att hur kommer det sig, att det inte finns någonting hos honom som ser ut som Jesus. Jesus skulle inte se ut så här. Han fick sedan tag på alla ledarna i församlingen och profeterade över dem. Vid den här tiden var jag ingenting i kyrkan, genom att min man hade dragit sig tillbaka blev jag ignorerad och jag var inte längre med i musiken. En del av orden till människorna var helt bisarra, som ”du kommer att bli känd för din helandetjänst och du kommer att klä dig i långa svallande dräkter av sammet ”. Min syster och jag var där och den kvällen tänkte vi igenom det som hänt under de gångna veckorna. Vi sa att om han bad människor att hoppa från balkongen, skulle de göra det. Våra ögon öppnades allt mer.

Människor kanske tänker ”Bara stick iväg därifrån , vad är det för fel med er? ”. Men vi hade varit under denna ”smörjelse” så länge, att vi satt fast i den. Det var inte så lätt. Min användning av ordet ”smörjelse” är inte nonchalant. För det var absolut en ”smörjelse” av någonting. Men vad?

ATT FINNA LJUSET

Jag är inte helt säker på året. Det var påskdagsmorgonen 1997 eller 1998. Jag hade börjat inse att allt var verkligen fel, och att vi måste ge oss iväg. Jag hade börjat inse hur manipulativa predikningarna var.

Den kvinnliga pastorn ropade vid mötets början: ”Det finns en dålig atmosfär här inne och det är någon som orsakar den. Någon stoppar smörjelsen ”. Svälj! Jag visste att det var jag, eftersom jag hade vetat det länge och hade slutat gå fram för att ta emot ”smörjelsen”. Hon sprang mot mig och skrek ”DET ÄR DU!”. Hon knuffade mig och jag föll bakåt på en kvinna, som hoppade framåt för att fånga upp mig. Vi kastades iväg nästan en meter och jag landade på denna kvinna. Jag kom omtumlad upp och kom inte ihåg vad som hade hänt, men kände mig upprörd. Jag satte mig ner och musiken var öronbedövande. Jag såg denna kvinna krypa omkring på golvet gråtande och med svåra plågor. Jag visste inte då att hon försökt att fånga upp mig. Andra som sett det hela talade senare om det för mig. Många var ursinniga gick sin väg p.g.a. detta.

Jag gick bort till denna kvinna, som nu låg på golvet. Hon grät i förtvivlan. Hon förklarade för mig vad som hade hänt. Jag kunde inte tro det. Jag bad för henne, men hon hade svåra smärtor. Hon sa att hon behövde en ambulans. Så jag gick fram till pastorn och sa det till honom. Han sa ”aldrig, ingen åker iväg härifrån i en ambulans”, så han fortsatte. Under tiden gick jag runt och bad om hjälp och fann någon och vi förenades med andra och bestämde oss för att gå emot pastorn och beställde en ambulans. När den kom var männen kristna, vilket var en stor hjälp. Hon röntgades och befanns ha brutit sin rygg och var en hårsmån från att bli förlamad. Det hade gått in i hennes ryggrad och just missat ryggmärgen med så mycket som ett hårstrå.

Jag besökte henne på sjukhuset och kände mig förkrossad. Man sa till mig att jag hade gjort det, men jag hade inget minne av det, vilket var värre. Jag kände mig mycket skyldig till hennes svåra smärtor. Naturligtvis skyllde pastorn på mig, eftersom jag blockerade ”smörjelsen”. Jag såg nu uppriktigt sanningen och insåg villfarelsen. Jag fortsatte emellertid i församlingen som en observatör. Men Herren hade börjat visa mig undan för undan hur farligt alltsammans var.

En söndag beslutade jag mig för att se, om man skulle låta mig komma tillbaka till musikgruppen. Jag trodde att jag kanske kunde förändra sakerna till det bättre! Jag fick komma tillbaka, men som andra fiolen. Det var under en musikövning som jag insåg att jag måste göra mig fri. Jag spelade keyboard den kvällen. Vi hade en berömd gäst som hade kommit till vår kyrka. En musiker som nu är i en berömd kyrka i London och har uppträtt på Christian Channel. Trummor spelade en viktig roll i lovsången. Vi övade sånger och varje gång var vi tvungna att hitta fram till det stadium dit vi hade ”anlänt”. Vi höll antingen på med att skrika, skälla, jämra oss som när man föder barn eller att skratta hysteriskt. Den betydelsefulla gästen blev stenad, aspackad i ”anden”.

Den här dagen var det den kvinnlig pastorn. Vi hade två. Dom var ett team, man och hustru – båda pastorer. Hon sa att vi kom ingenstans, så hon började slå våldsamt på trummorna. Detta pågick i evigheter, medan jag var tvungen att jamma i bakgrunden med gitarrer, medan andra skrek i tungotal. Allt eftersom slagen blev häftigare, började hon låta som en amerikansk indian som gick runt en totempåle. Woo-woo-woo-woo-woo-woo… Hon utstötte ljuden med med sin hand på munnen. I det här läget kände jag det fruktansvärt i min ande och bad Herren förlåta mig. Hon sa att vi kan ta vilket sound som helst och helga det.

Jag visste nu att vi höll på att att tillkalla andar. Jag bestämde mig för att ursäkta mig och gå iväg. Jag åkte hem och sa till min man, som hade hoppat av nio månader tidigare, att jag snart måste lämna den församlingen helt. Men dragningskraften var enorm. Medan jag pratade med andra, insåg jag att många kände på samma sätt, men var alldeles för rädda för att hoppa av, eftersom vi blev förbannade med döden om vi lämnade smörjelsen. Pastorn sa att han skulle begrava oss inom tre år. Så du kan föreställa dig hur rädda alla var. Detta uttalande var inte ett enstaka – det var veckor efter veckor efter veckor av indoktrinering om att lämna smörjelsen.

Söndagen därpå spelade jag inte keyboard och satt i mötet, när trummorna höll på att dunka i evighet. Det var fruktansvärt – som om någon gjordes i ordning för att offras. Jag steg upp med min dotter och gick ut helt uppskakad. Vi gick till en affär och köpte lite choklad för att lugna mina nerver och tog en taxi till min mans kyrka. Han var så förvånad över att se oss.

Men de ville inte lämna oss ifred. De ringde och besökte oss. Det var fruktansvärt. Jag gick på gatorna med min dotter i fruktan – rädd för att svara i telefonen eller på dörrsignalen.

Varje söndag i den anglikanska kyrkan upplevde jag det så annorlunda. Det var som en kulturchock. Jag kunde inte lita på någon eller någonting. De sjöng moderna sånger och så snart som de sjöng något som liknade den andra kyrkans sånger, kände jag att jag gick in under ”smörjelsen”. Det var likadant med min man. Vi var tvungna att anstränga oss mycket hårt för att stoppa det. Det tog omkring ett år. Man bad för oss i den anglikanska kyrkan och det hjälpte. Dom kom aldrig in i ”Toronto”-prylen.

Omkring sex månader senare sa en vän från den gamla kyrkan, att vi hade blivit offentligt förbannade för att vi lämnade kyrkan och att ingen fick tala med oss. De sa att vi var onda och mycket farliga. Jag bara brast ut i tårar.

Vi hade kontaktat en organisation, som efter vad man kunde anta, hjälpte människor som hade kommit ut ur dessa kyrkor. Så vi skickade ett brev och talade om för henne hur skräckslagna vi var. Hon satte då in vår berättelse på internet, men hon ändrade inte namnet på staden eller våra egna namn. En medlem i kyrkan såg det och talade om det för pastorerna, och det var därför vi blev offentligt förbannade. Jag var så skräckslagen. Inom några månader hamnade min man på sjukhus med en blodpropp, men genom Guds nåd överlevde han. En annan man i kyrkan dog och andra fick mentala sammanbrott plus hjärnsjukdom. Jag gick senare ner mig i en hjärnhinneinflammation och lider fortfarande mycket som en följd av den.

Andligt sett visste vi inte vad vi skulle göra. Vi visste inte ens om vi bad till den verklige Jesus längre, eller om det var en falsk Jesus. Vi hade glömt hur man var en normal kristen. Vi hade lärt oss att ryta i tungotal varje morgon i åratal och förlita oss på denna smörjelse, och vi läste nästan aldrig bibeln. Så vi återvände till bibeln och kom lite i sänder tillbaka, det gick upp och ner på vägen och vi gav nästan upp. Men min farmors baptistiska sångbok räddade mig faktiskt. De gamla sångerna och orden fanns djupt i mitt minne. På detta sättet fick jag lära känna den verklige Jesus, och på detta sätt ska jag återkomma till ett normalt liv normal igen.

Nu var jag mycket sjuk, oförmögen att ta hand om själv över huvud taget. Hjärnhinneinflammationen hade gått hårt åt mig. Jag började läsa Joni Earicksons böcker. Bara ett bit i taget, för jag kunde inte läsa riktigt först. Jag insåg att den verklige Jesus inte var långt borta. Jag bad om förlåtelse och att bli rentvagen.

Det har varit en stor process att komma tillbaka. I vår stad finns en kristen bokhandel, som bara öppnar om man trycker på knappen, eftersom den mer är en lagerplats och ett ställe där man undervisar. Dom är av den gamla reformerta sorten och dom hade några videoband om Torontovälsignelsen av en man som heter Alan Morrison! Jag hyrde dem och tittade. Jag blev förbluffad och han hjälpte mig att få mina ögon öppnade. Han nämnde också om Ellel Ministries, som vi hade varit indragna i (mer om detta finns nedan), men ockå till sist lämnade. Jag pratade med människorna i affären som var till stor hjälp. När jag hittade Alan Morrisons hemsida Diakrisis, gick det sakta upp för mig att han var samma man som den på videofilmerna. Jag är så tacksam för denna hemsida!

Men sanningen är att jag aldrig kommer att bli den samma igen. Min man har aldrig kommit över det och kan inte ens tala om det. Han är inte samma man. Det har skadat oss på så många sätt och vår son också, men min dotter var för ung för att verkligen bli påverkad av det. Livet är svårt nu när jag är så sjuk och inte kan ta hand om min familj. Herren är nådig och håller på att visa oss sanningen. 1990-talet var en mardröm för oss och året 2000 började med hjärnhinneinflammation, som har gjort att jag har en permanent hjärnskada.

Det vore hemskt om andra skulle bli skadade som vi. Tyvärr bli många det och lider fortfarande. Andra är nu slavar under Christian Channel. Det är så lätt för människor att bli manipulerade en masse genom detta medium.

MIN UPPLEVELSE AV ELLEL GRANGE

P.g.a att det också var en av de saker som påverkade mig mest under den mörka perioden av mitt liv, vill jag dela mer er min mardrömsupplevelse hos det ”befrielse”-ministry som kallas Ellel Grange. Jag berättar detta för er, eftersom jag tror att det är viktigt att andra inser sanningen om detta ställe.

1991 var jag gravid med min dotter. Min man och jag hade hört att en organisation, som hade ett helande- och befrielseministry, höll på att starta en avdelning i södra England i en stor herrgård. Vi tyckte det var mycket spännande eftersom vi båda hade dåliga ryggar.

Det fanns ett möte om det, vilket vi besökte. Jag gick fram för förbön och de sa att jag hade en Kundalini-ande på min ryggrad (Kundalini är en slags orm med ihopringlad energi i hinduistisk andlighet). De sa att det inte var rätt att be mycket nu, utan de ”band” den och sa till mig att besöka dem när jag hade fått min baby, när de hade iordningställt allt på Glyndley Manor.

1992 kom och jag födde min dotter. Jag bestämde mig för att resa och få ett samtal med dem. Där fanns två kvinnor, som frågade mycket om min barndom. Dom ordnade ett möte med ett par. Detta skulle bli ett av många besök under en tidsperiod på omkring sex månader, när jag reste till alla konferenser dom hade och fick erfarenhet av deras ministry.

De flesta av sammankomsterna jag gick på med detta paret varade från kl. 10 på morgonen till kl. 9 på kvällen. Jag var utmattad vid slutet av varje sammankomst. De tog mig så att säga åt sidan, tillbaka till valkyriorna på det norra halvklotet. Dom hade uppenbarligen kastat sina barn från en klippa och aborterat många och deras själar var nu instängda i min kropp. Dom fick mig att visualisera detta och jag började se dem. Jag blev mycket förskräckt.

En annan aspekt där var de flygande mattorna! Jo! Som gick tillbaka till Fjärran Östern. Det dröjde inte länge förrän jag hade hundratals demoner, som dom drev ut varje gång. Jag kom till det stadiet att om dom hade sagt ”Marks and Spencer ” (stor varuhuskedja), så skulle jag ha haft det.

Vid det här laget sa dom att det fanns häxmöten i andevärlden runt omkring mig, och punkter genom vilka dom kunde komma in i mig. Dom hade samtal med människor som stod över dem, och man kom fram till att jag var i en sådant dåligt tillstånd, att jag behövde resa till deras andra helandecenter i Ellel Grange i norra England. Så man bestämde en tid för mig att resa dit: juli 1993. Det var omkring tre veckor dit. Så när tiden var inne, sa jag farväl till min 10-årige son, min tultande dotter och man, och jag reste iväg.

När jag kom dit, fick jag höra att jag var den andra personen som skulle få utsättas för detta slag av ministry. En kvinna hade fått denna behandling av direktorn, och hon hade behandlat en annan kvinna. Sedan fanns det en till, som inte kunde palla för det, men de trodde att jag kunde det.

Jag anlände dit i denna ostabilitet. Jag var som gjord för detta syfte. Jag hade ett kök, vardagsrum och ett sovrum och badrum. Jag skulle ha en kvinna som sov i samma rum som jag. Den man som hade själavårdat mig på avdelningen i södra England hade också kommit för att bo på lantgården och kom till alla måltiderna och sammankomsterna med mig.

Det var som ett mentalsjukhus. Jag blev inlåst och tilläts bara gå ut med två människor tillsammans med mig. Alla måltiderna serverades på mitt knä från lantgårdsköket. Det mesta av verksamheten kom inte igång förrän kl. 10 på kvällen, eftersom den mest betydande själavårdaren. som hade fått denna behandling av direktorn, var en kvällsmänniska, hade jag fått höra. Jag var inte det.

Dom sa att jag hade många barn instängda i mig från olika skeden i min barndom. Varje kväll band dom dem, tills dom var redo att komma ut. Jag insåg snart att om jag inte samarbetade, kunde jag aldrig bli fri från dessa människor och detta ”mentalsjukhus”. Huvudinriktningen var att jag måste komma i kontakt med min vrede. Man tog fram stora kuddar. Jag var tvungen att försätta mig i ett tillstånd när jag pucklade på dem, och så skulle min vrede få sitt utlopp.

Omkring kl. 10 på kvällen kom, på personlig inrådan av direktorn, en fläskkotlett in alldeles ensam på ett fat och jag fick äta den inför alla. Vid det här laget fanns det tre kvinnor och två män som fanns ”till min tjänst”. Alla utom en av dessa människor bröt själva samman och uppvisade underliga manifestationer och det var ett vilt härjande. Det var precis som ett riktigt dårhus. Den enda lättnaden var de underbara promenaderna i omgivningen och vid floden – men naturligtvis var vi alltid tre personer. En av dem var t.o.m. tvungen att stå utanför toaletten och vänta på mig.

Det blev ett klimax under den tredje veckan. Jag hade armbågar, händer och knän som var fulla med blåmärken och blödde. Jag hade inte kommit dit dom ville. Den här kvällen hade kvinnan som hade hand om det hela börjat att topprida mig intensivt, för att få mig att reagera och slå tillbaka. Jag bara fortsatte med att bryta samman i hysteriska utbrott på golvet. Detta fortsatte timma efter timma, med pennalism, utskällningar, påtryckningar och knuffande. Fortfarande höll jag att gråta och ramlade till sist ihop i en hög på golvet.

Då hände det allra värsta. Hon klättrade upp på mig och låtsades att hon skulle misshandla mig (jag hade blivit misshandlad tidigare i mitt liv av en kvinna och hon visste det). Jag bara inte klarade av det här längre. Jag var förvirrad och mycket rädd. Så, vid omkring kl. 3 i det tidiga morgontimmarna smällde jag till henne och kastade mig över henne. Hon blev stormförtjust. Jag hade äntligen klarat av det. De tog ett foto. Jag var svett och såg förskräcklig ut.

Nästa dag avslutade dom det hela. Dom sa att skulle ordna ett teparty för barnen inne i mig. Det gjorde dom, och bjöd in en annan man, som skulle vara en liten pojke på mitt party och som också hade uppvisat manifestationer och hade dom små barnen i sig också. Jag var tvungen att regrediera och ha skoj som ett barn. Jag kände mig faktiskt som ett sådant. Jag var mysko. Sedan kommenderade dom ut dem alla, de började vid tre års ålder. Sedan begärde dom varje barn som fanns kvar tills jag hade växt upp.

Nästa dag sa dom att det var avslutat för min del, och dörrarna låstes upp. Samtidigt verkade det vara problem med mina själavårdare. En del var i tårar när jag såg dem. Man grälade. Tre dagar gick och jag ignorerades och var lämnad ensam. Då frågade jag mannen som hade tagit mig upp dit, som hade själavårdat mig med sin fru, vad det var som pågick. Uppenbarligen hade dom alla varit i bråk med med direktorn, p.g.a. det sätt som verksamheten hade bedrivits och att även själavårdarna hade uppvisat manifestationer.

Jag reste hem nästa dag och kände mig sårbar, och så var det med den saken.

Några veckor senare reste jag till en mottagningsdag på Glyndley Manor och fick höra att huvuden hade rullat, p.g.a. det sätt på vilket hjälpen för mig hade utförts. Direktorn bad mig sedan om ursäkt via någon annan. Dom stoppade detta ministry och fortsatte med det på ett mindre intensivt sätt. Samtidigt blev min man betjänad av dem och blev mycket bedrövad av det sätt som han togs tillbaka flera generationer.

Vi kom direkt ut från allt detta till den större Torontovälsignelsen, som jag beskrev i föregående del. Ur askan i elden.

1998 lämnade vi den kyrkan och försökte få hjälp. Man föreslog att vi skulle försöka med Ellel Grange igen, eftersom man sa att det hade förbättrats! Så det gjorde jag och fick liknande betjäning. Snart efter detta ådrog jag mig hjärnhinneinflammation, som medförde en hjärnskada, och min man fördes i hast till sjukhus med en blodpropp.

Vi är nu med i en baptistkyrka och för tre månader sedan gick jag fram för förbön. Samma man som tog med med upp till Ellel Grange fanns där i vår kyrka i en ledande ställning. Han talade med mig och sa att han fortfarande är i verksamhet och undervisar på Ellel. Han sa då till mig att min hjärnhinneinflammation har sin orsak i att jag blivit delaktig av någons ande som kommit in i mig, som jag haft kontakt med tidigare, som hade hjärnhinneinflammation. Naturligtvis var detta den kvinnliga pastorn i den tidigare kyrkan. Hon blev snabbt återställd emellertid.

Här är vi nu, förvirrade och sårbara men fast beslutna att bli fria.

EFTERSKRIFT

Jag blir hela tiden påmind om det förflutna och det verkar som om jag inte kan komma undan det. Här är ett exempel som hände igår, medan jag var ute med min dotter i min rullstol.

Jag var tvungen att skaffa en del nya kläder till höstterminens skolstart. Vid affären mötte jag en kvinna som var i en stor karismatisk kyrka av Toronto-typ, som vi tillhörde tidigare. Hon såg skräckslagen på mig och sa: ”Du sitter väl inte fortfarande i den rullstolen , va? ” Sedan grep hon tag i min axel hårt och sa högt: ”Det är inte Guds vilja att du ska sitta i den. Du ska inte sitta i den ”. Sedan sa hon mycket strängt till mig, att det aldrig är Guds vilja att någon är sjuk, att jag måste bli helad och började berätta för mig om ”en ny” man, som skulle komma till deras kyrka som hade en helandegåva.

Hennes sinnelag var så hårt och ogillande. Jag tog tag i hennes arm som höll tag om mig, och sa att för närvarande är det Guds vilja, att jag ska sitta i rullstolen. Hon ropade ”aldrig!” med sådant överlägset förakt.

Affären vi var i var full med folk och jag började bli väldigt varm. Jag var medveten om att folk lyssnade. Jag försökte sedan förklara att Herren älskar människor och har omsorg om de människor, som lider och är handikappade och att jag nu når ut till dem. Jag sa till henne att Herren har gjort mitt hjärta mildare gentemot sjuka människor. Jag sa att jag kanske aldrig blir helad. Då fräste hon bara hånfullt. Jag ville komma iväg, eftersom jag var mycket upprörd, men jag hade beslutat mig för att inte vara det. Skymfningen var fruktansvärd.

Jag sa att jag tidigare brukade tycka, att rullstolar var besvärande om de var i vägen för mig, men inte nu längre, och att Herren hade tillåtit mig att vara sjuk för att visa mig vissa saker. Nu var hon rasande och hånskrattade.

Jag sa att Gud älskar sjuka människor och att det finns så många kristna som lider, som har varit på så många möten och fortfarande är sjuka. De lider verkligen och behöver nåd för att klara sig igenom varje dag. Jag sa att jag behöver Herrens hjälp för att klara mig igenom varje timma, och att jag har massor med smärta i min kropp. Hon blev bestört och sa ”Har du?! ” Jag sa att de sjuka behöver kärlek mer än allting annat och lugn och ro.

Då lämnade hon mig i sticket och gick ilsken iväg. I går kväll kunde jag inte somna och fick fruktansvärd hjärtklappning till råga på allt. Min man bad för mig i alla fall.

När jag tänkte igenom detta otrevliga möte, undrade jag om hon och jag talar om samma Jesus! Jag ber att något av vårt samtal kan hjälpa henne att förstå dem som är sjuka i kyrkan, och att hon inte ska håna dem, när de inte blir helade. Kanske var det meningen att det skulle vara en hjälp för henne.

Jag vet inte om det kommer att bli det, men det var smärtsamt för mig.

* * * * * * * * * * * * * * * *

O.K., det är Alan M. här igen och jag skulle vilja göra några kommentarer efter denna fruktansvärda berättelse, som man nästan inte tror är sann, om man inte redan är medveten om den verkliga omfattningen av denna verksamhet. Du kanske tror att händelserna som beskrivits ovan är extrema och inte särskilt omfattande. Men det skulle vara ett misstag. Jag har själavårdat hundratals människor med liknande upplevelser under de senaste 10 åren. Det finns så många som kommer till kyrkorna för att få hjälp och bistånd, bara för att få erfara att de själva blir utsatta för ett sådant våldsamt angrepp, som ofta varar i åratal. Varför blir det så här?

Innan jag försöker svara på denna fråga, låt mig först säga att de kyrkor och människor som nämns ovan, allmänt anses som respektabla i den evangeliska världen i England idag. (Och även om de inte är det, vågar ingen tala ut mot dem av rädsla att bli brännmärkt för ”att man splittrar Kristi kropp”. Att de skulle anses som respektabla är i högsta grad en förolämpning mot Kristus och är ett säkert tecken på församlingens förfallna tillstånd i världen idag. Det tas för givet att ett sådant ”befrielseministry” kan jämställas med utkastandet av onda andar som utfördes av Herren Jesus Kristus. Men de är lika långt från varandra som man kan tänka sig.

Vilken möjlig biblisk grund kan det finnas för människor som kallar sig kristna, att lägga förbannelser på andra som kallar sig kristna, bara för att de inte tycker som de eller för att de lämnar kyrkan? Hela idén är inte bara extremt bisarr, utan den är i högsta grad hednisk. Man finner bara sådana fruktansvärda handlingar inom det värsta slaget av svart magi. Hur någon kan göra en sådan sak och tro att han är kristen, är helt extraordinärt. Och ytterligare en fråga måste ställas här: Kan sådana förbannelser som uttalas i dessa kyrkor gälla även objektivt sett? Bara i den mån som de människor som blir förbannade tror att det är så. Jag tror inte att dessa perverterade människor, som uttalar förbannelserna, har någon verklig makt överhuvudtaget över sanna kristna. De troende har en fast övertygelse om att ”Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike ” (Kol. 1:13). De har den fasta övertygelsen att ”Han som är född av Gud (d.v.s. Jesus) bevarar honom, så att den onde inte kan röra honom ” (1 Joh. 5:18). De troende har den fasta övertygelsen att ”Den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande ” (2 Tim. 1:7). Jag behöver inte behandla denna grund igen. Jag har redan gjort det i en artikel på Diakrisis hemsida med titeln ”Deliver Us from Evil : An Exposé of ’Deliverance’ Ministries ”, som jag uppmanar dig att läsa som en uppmuntran till att undvika det nät av fruktan och manipulationer som kastas över den kristna världen idag.

Varför drabbades kvinnan som skrev ovanstående berättelse av hjärnhinneinflammation? Var den en följd av en förbannelse (vilket utan tvekan är vad vissa människor och den berörda pastorn i hennes tidigare kyrka kommer att tro)? Var den en följd av ”delaktighet i någons ande”, som kom in i henne, som hon hade haft kontakt med tidigare, som hade hjärnhinneinflammation, som själavårdaren på Ellel Grange sa till henne nyligen? Inte alls. Vi får inte tro något av detta hokus pokus för ett ögonblick! Jag kan inte tänka mig några mer oansvariga förklaringar, än de som denna kvinna har fått av dessa så kallade själavårdare, som är mer passande för hednisk vidskepelse och bröderna Grim än biblisk utläggning och gudfruktig själavård.

Den mest rimliga förklaringen till att hon ådragit sig hjärnhinneinflammation, är att den fasansfulla stress och det övergrepp, som tillfogats henne av hennes andliga vägledare under tio års tid – av vilken hon ägnade mycket åt att inbilla sig, att hon hade hundratals demoner, de dödas andar och inbillade barn inom sig – gjorde hennes kropp svag och utsatt för smitta. Jag skulle hålla med om hennes egen modiga analys, att det är Guds vilja, att hon ska sitta den där rullstolen för närvarande. Men framtiden kan ha alla sorters underbara överraskningar i beredskap för henne, och vi måste fortsatt be att hon blir helad.

På denna punkt vill jag framställa fyra definitiva påståenden här om sjukdom, handikapp och den kristne – och må de studsa runt omkring i kosmos och tillsluta öronen på dem som undervisar på annat sätt! Dessa uttalanden är:

Definitivt påstående nr. 1: ”Varenda en av oss är varaktigt handikappad på många olika sätt i det här livet”.

Definitivt påstående nr. 2: ”Varenda en av oss kommer att dö av sjukdom eller fördärvad kroppsvävnad”.

Definitivt påstående nr. 3: ”Gud vill eller räknar inte med att alla ska vara ständigt friska och lyckliga”.

Definitivt påstående nr. 4: ”Gud kan rentav ordna så att någon som han älskar får lida (inklusive att lida av sjukdom), för att fullborda sina egna outgrundliga syften, men alltid med förbehållet att han verkar ”gott” för den troende och gör oss mer lika sin Son”.

Det är nödvändigt att betona dessa påståenden idag, eftersom det finns oerhört många bekännande kristna, som i sin dårskap tror att sjukdom eller handikapp eller svåra tider eller lidanden eller trångmål, alltsammans är tecken på en urusel gemenskap med Herren eller olydnad mot honom eller att vi utsläcker Anden på något sätt i våra liv. Jag har skrivit om allt detta från en teologisk ståndpunkt både i ”The Serpent and the Cross ” och också i en artikel på Diakrisis hemsida med titeln ”An Analysis of the Modern Healing Movement ”, vilken jag återigen vill uppmana dig att läsa. Men här vill jag framställa en passionerad reaktion på händelserna som omnämnts i kvinnans berättelse ovan.

Att undervisa att kristna inte ska bli sjuka, och att de har rättighet till ständigt helande i detta livet, är att undervisa en sorts perfektionism, och representerar en allvarlig missuppfattning av den bibliska antropologin (den mänskliga naturen i syndafallets spår) och soteriologin (frälsningens tillvägagångssätt). Bibeln visar tydligt att ”hela skapelsen suckar ” (Rom. 8:22), och att även vi ”som har fått Anden som förtstlingsfrukt, också vi suckar inom oss ”, och måste vänta på ”vår kropps förlossning ” (Rom. 8:23) till den tid när ”också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet ” (Rom. 8:21). Detta är mycket grundläggande biblisk undervisning om världsalltets återlösning.

Sjukdom existerar p.g.a. att vi lever i en fallen värld, och den kristne – fastän han eller hon är del av den fullkomliga värld som kommer, d.v.s. nu är i Guds rike – fortfarande existerar i denna fallna värld, med alla dess problem och hinder, och fortfarande måste tyna av och dö i den fysiska världen. På grund av detta är det sant att påstå, att vi ALLA är handikappade i det här livet, i större eller mindre grad. En del människor kan inte använda sina ben, en del kan inte använda sina hjärnor, en del kan inte skriva riktigt, en del får inte någon rätsida på på ett problem som grinar emot dem, en del kan inte existera utan en cigarett (ett verkligt handikapp!), en del kan inte fostra sina barn riktigt, en del kan inte läsa eller skriva, en del kan inte förstå William Shakespeare, en del kan inte sända upp en drake, en del kan inte skilja mellan gott och ont, en del kan inte se med sina ögon, en del kan inte förstå med sina hjärtan. Vi – även vi kristna – är ALLA handikappade i större eller mindre grad och ändå, trots det, kompletterar vi varandra och måste hjälpa varandra. Att inse denna sanning skulle bespara en massa hjärtesorg i kyrkorna idag.

Om det var sant att Gud inte vill, att vi någonsin ska vara sjuka och att vi har fullständig rättighet till fullkomlig hälsa, då påvisar det för mycket, eftersom det då helt visst måste medföra att han inte vill att vi ska dö och att vi bokstavligen ska ha evigt liv omedelbart. Men även den kristne måste dö, och de flesta kommer att dö av sjukdom, och många kommer att få utstå en smärtsam långsam död, oavsett hur trofasta eller svaga de har varit. Fallen kroppsvävnad fördärvas. Detta är mänsklighetens fallna natur och den värld vilken vi lever i. Skillnaden är – som kommentatorn Matthew Henry så skickligt uttryckte det – att ”för den icke troende är döden slutet på all glädje, och för den troende är döden slutet på alla sorger ”. Sanningen som dessa människor bara inte vill acceptera, är att de troende måste vänta på livet efter detta, för att få uppleva fullkomlig hälsa och lycka (Upp. 21:7). Som Augustinus av Hippo uttryckte det i sin överskrift på kapitel 19 i bok XXII i sin bok ”The City of God”:

”Alla kroppsliga brister som vanställer mänsklig skönhet i detta liv skall borttagas i uppståndelsen, kroppens ursprungliga stoff finns kvar, men dess kvalitet och kvantitet ändras så att den frambringar skönhet ”.

Tills dess kommer vi att få stå ut med rullstolar och kryckor, plomber och skruvar, blindtarmsoperationer och medicinska brygder. Hittills har vi bara upplevt riket i dess nåd, men inte ännu dess härlighets rikedom. Detta väntar på oss bortom detta liv.

Naturligtvis vill Herren att vi ska vara saliga (i den maximala betydelsen av ”välsignelse”, som det grekiska ordet makarios innebär, Matt 5:3-11 & Upp. 1:3, etc.); men Guds uppfattning om vår salighet kan vara (och är nästan alltid) oändligt annorlunda än vår. Mycket ofta ser vi vår salighet från en ståndpunkt som innebär ”omedelbar tillfredsställelse”, medan Herren ser vår salighet från ett långtidsperspektiv. Han vet (medan vi inte gör det) att vår slutgiltiga salighet (välsignelse) kan innebära att sitta i en rullstol eller att bli påkörd av en bil eller att hamna i fängelse, bli utfryst, torterad eller t.o.m. dödad. Å, så lite vi förstår! Å, så mycket vi vill lägga våra småskurna tankar ovanpå Guds oerhört stora plan! Alla dessa andliga pygméer med sina ”helande-” och ”befrielse-” ministries verkar faktiskt mot Herrens vilja, snarare än att de utför den och underminerar (från en mänsklig ståndpunkt) hans sanna verk.

Det är p.g.a. detta som jag med visshet kan påstå att ”Gud kan rentav ordna så att någon som han älskar får lida (inklusive att lida av sjukdom) för att fullborda sina egna outgrundliga syften ”. För det är på detta sätt som han formar oss till att bli mera lika Kristus. Om du förnekar detta, läs då Hebr. 12:3-11 och Rom. 8:28-29. Om du förnekar detta, läs då om det som så många av de heliga i historien har fått erfara, som har fått utstå förföljelse, udragen tortyr och slutligen martyrskap (jmfr. Hebr. 11:32-40). Var det som de fick erfara ett tecken på deras brist på tro? Att inbilla sig att Herren vill att alla ska vara friska, välmående och alltid lyckliga i detta livet, är helt missa Guds djupheter. Svamlet inom karismatikmanin och upplevelserna av Toronto-typ går hand i hand med den ytliga undervisningen inom trosrörelsen. (Om du vill gå vidare in i det djupa ämnet om lidande och ondska i denna världen, var vänlig kolla min artikel ”Tested by Fire: The Origin of Suffering and Evil ” på Diakrisis hemsida).

Varför kan dessa kyrkor – eller kulter, som de med rätta borde kallas – och dessa så kallade ”helande-centers” tillåtas att finnas kvar? Om de drev ett sjukhus, en behandlingsinstitution, ett äldreboende, dagsjukvård för handikappade, ett barnhem eller någon annan social verksamhet, och och höll på med dessa tvivelaktiga metoder, skulle de snart kunna vänta sig disciplinära åtgärder och skandalöst bli avstängda från sin uppgift. Vissa av dem skulle t.o.m. bli anklagade för brottslighet.

När det gäller Ellel Grange – eller ”Hellhole (helveteshålan) Grange”, som det med rätta kallas av dem som inser dess sanna ursprung – skulle det ha jämnats med marken för flera år sedan och dess arbetare skulle ha arresterats, p.g.a. anklagelser om brott eller utsättas för otaliga civilrättsprocesser, med påståenden om skador för trakasserier och känslomässig utmattning. I den engelska tidningen The Mail on Sunday (8:e mars 1992), sa t.o.m. frun till direktorn på Ellel Grange att det är ett ”farligt ställe ” och hävdade att ”det som han (hennes man) håller på med är lika farligt som de ockulta handlingar som han predikar emot ”. I en BBC-dokumentär på video (Everyman, 1995), som jag har i min ägo, talade Steven Pockson, en f.d. själavårdskandidat på Ellel Grange, om hur han blev anklagad för att ha en ”lustans demon”, och därefter blev utsatt för personligt övervåld av medarbetarna där i en bisarr ”befrielse”-ritual. Han talade om det sätt på vilket direktorn (som också har hjälpt till med att utarbeta en av de främsta moderna sångböckerna, som används i de flesta kyrkorna i England), har fått demoner på hjärnan och ser dem i var och en. Mest träffande av allt sa denne f.d. själavårdare på Ellel Grange:

”Jag har inget annat än avsky för dessa metoder. Jag skulle förvisso inte rekommendera dem eller se genom fingrarna med dem, som varande kristna handlingar på något sätt. De är inkräktande; de är våldsamma; de är ohyfsade minst sagt. Och jag tror inte att de är nyttiga. Jag känner till ett antal människor som fortfarande lider av de psykologiska följderna av denna sorts själavård”.

För några år sedan fick jag ett brev, som bad mig ta tillbaka vissa förringande kommentarer, som jag hade offentliggjort om Ellel Grange. Det innehöll mer än en antydan om möjliga rättsliga åtgärder. Jag vägrade att ta tillbaka dessa kommentarer, och det gör jag fortfarande idag. Jag rentav uppmanar dem att stämma mig omedelbart! Det skulle vara en stor insats för sanningen att ställas öga mot öga med dessa charlataner i en domstol. Jag välkomnar denna möjlighet. Jag skulle komma till rätten rustad med massor av dokumenterade bevis från alla de misshandlade människor som jag har själavårdat under åren, som bevisar att Ellel Grange och liknande grupper är en skamfläck på jordens yta, och har skadat långt fler människor än vad de kan påstå sig ha hjälpt med deras falska genomskinliga katharsisterapi, för att inte nämna deras inbillade (och skadliga) teorier om demonbesättelse, som lever kvar i generationer som en följd av någon synd eller ockult handling i deras förfäders liv.

För några år sedan talade en konservativ politiker i England om vad han kallade ”kapitalismens oacceptabla sida ” – en anspelning på den korruption och de konster och knep som äger rum i hjärtat av många finansinstitut. Helt visst behöver vi också tala ut offentligt om ”de evangeliska kyrkornas oacceptabla sida ”, eftersom så många människor som kallar sig ”evangelikala” stöder, tolererar, uttalar sig gillande om och t.o.m. besöker de kultiska kyrkorna och helandecentren, som har blivit ett sådant allmänt särdrag inom nutidens kyrkoliv.

Hur kommer det sig att dessa religiösa perversioner tillåts fortsätta? De är inte bara en förolämpning mot Kristi namn – som de påstår sig representera – utan de är också oförenliga med ett civiliserat samhälle. Det som de gjort mot denna kvinna, och andra som henne, är ingenting mindre än kriminellt. Hur kommer det sig att gärningsmännen inom denna ondskefulla företeelse, inte har låsts in bakom galler eller satta på mentalsjukhus, där de inte längre kan skada människor och misshandla dem andligt och känslomässigt? Varför är de, åratals senare, fortfarande igång med att håva in pengar för att köpa och driva stora herrgårdsbyggnader och fastigheter? Två svar dyker omedelbart upp i mina tankar: 1) Offren är så utmattade och skrämda av verkliga eller underförstådda hotelser om att bli förbannade, att de känner sig oförmögna att söka kontakt med polisen eller advokater för att anföra klagomål. 2) Många förmögna och inflytelserika människor är involverade i denna förödelse (t.o.m. anglikanska biskopar har suttit i styrelsen på Ellel Grange), vilket alltså bereder den ett mått av beskydd och får pengarna att komma in.

Men medan dessa två svar kan förklara, från en världslig ståndpunkt, varför de har kunnat sprida sig så framgångsrikt, finns det, tror jag, en annan djupare orsak till förekomsten av dessa kultiska kyrkor och rörelser, och det är detta: Hela saken är en olycksbådande skugga av ondska, som är anstiftad av mörka makter i himlarymderna och deras sändebud på jorden, som är helt inriktade på att förstöra trovärdigheten i församlingens vittnesbörd. Helt säkert kommer vi, när mörkrets makter får herravälde vid denna extraordinära tidpunkt i historien, att få se en ohämmad tillväxt av dess kaotiska ”kyrkor” och destruktiva ”helandecenter”.

Vår uppgift – din och min – är därför att avslöja dem för vad de är, både journalistiskt och teologiskt, och att erbjuda en räddande hand till dessa som sitter fast i deras eländiga grepp. Det finns många som lider i händerna på dessa ”ministries”, som har allvarliga betänkligheter om dem, men de är alltför rädda för att uttala dessa betänkligheter öppet. Om vi offentligt banar en mjuk väg för dem, så att de kan komma ut, kommer deras mod att hållas uppe och deras resa blir lättare.

Må Herren hjälpa oss att göra detta…

Er förbundne, i Guds och sanningen sak

Alan Morrison
Diakrisis International

http://www.karlektillsanningen.se