John Wimbers kampanj för helande med ockult teknik

Revolutionen inom karismatiskt helande har nu passerat den punkt, där en grundläggande lag inom kristendomen öppet bestrids – principen att sinnet måste bevaras som en ordnad, rationell förmåga till att medvetet styra alla våra angelägenheter, och all vår gemenskap med Gud. Genom utövandet av denna förmåga måste vi hämta vår kunskap om andlig sanning från Guds ord enbart. Vi kan kalla denna princip lagen om ett pålitligt sinne – Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande (bokstavligen ett pålitligt sinne) (2 Tim. 1:7). Ett pålitligt sinne är ett som alltid kontrollerar våra tankar och handlingar, och aldrig tillåter oss att falla i trance, att få visioner, eller andra bortfall av den rationella behärskningen. Med denna förmåga i funktion fantiserar eller inbillar vi oss aldrig att Gud talar till oss, utan vi håller fast vid de säkra ordens formulering (bibeln) med pålitliga, tänkande sinnen.

Det är denna regel som har bevarat sann kristendom från alla former av hednisk spiritism under de århundraden som rullat förbi. I åratal har de som hållit på med tungotal (en förlust av den muntliga kontrollen) frivilligt åsidosatt en del av sin rationella förmåga medan de höll på med det, men mer nyutkomna karismatiska böcker sätter sin ära i att man totalt avskaffar det rationella sinnets kontroll, och vädjar till de troende att de ohämmat ska utsätta sig för de osynliga makterna i den andliga världen. Visualisering, fantasier, visioner, direkta tilltal från Gud och interaktiv påverkan av demoner är nu allt man riktar in sig på och det som den stora majoriteten av karismatiker över hela världen gläder sig åt, jämte klärvoajans, utomsinnlig varseblivning (ESP), tankekraft, trancer och masshypnos – alla metoderna inom de österländska helandekulterna. Reformationen återförde till människorna deras sinnen, röjde undan vidskepelse och upprättade det centrala inom det rationella tänkandet. Men de nya karismatiska metoderna för tillbaka förvirringen och bundenheten inom den primitiva spiritismen.

Om vi letar reda på ordet ockult i vilken ordbok som helst, finner vi att det beskrivs som – det som är osynligt, bortom den vanliga kunskapens område; vilket innefattar övernaturliga, mystiska krafter eller gåvor. Om vi letar reda på klärvoajans , finner vi det beskrivet som förmågan att se (i sitt sinne) saker eller händelser, som vanliga människor inte kan se. Allt detta är förbjudet område för kristna, inklusive förbjudna hedniska metoder, men ändå är detta karismatikernas ”religion” idag. Ta den amerikanske helaren John Wimbers kampanj. Han organiserar en kampanj för att kristna ska genomgå en gigantisk förändring av varseblivningsförmågan eller en förvandling av sättet att se, för att avsöndra sig själva från historisk kristendom, och anpassa sig efter det andliga österländska tänkandet. Han beklagar att västerländsk kristendom behärskas av en vetenskapligt synsätt och felaktigt är sammansvetsad med rationella sätt att tänka.

Wimber hävdar att detta helt och hållet är en kulturell sak och påpekar att i österländska och afrikanska länder tas det för givet att människor kan påverka och bli påverkade av den andliga världen och ha kontakt med det som är bortom det rationella. Han påstår att det är en speciell västerländsk, kulturellt hämmande inställning, som är orsaken till att kristna behärskas av sinnenas värld. För att få tillgång till kraft uppmanar John Wimber, i likhet med Paul Yonggi Cho, karismatiker att öppna sig själva fullständigt för andra ”våglängder”. De måste vara öppna för drömmar, visioner och impulser, som en möjlighet till att koppla in och tolka den andliga världen, speciellt budskap från Gud. De måste befria sig från kedjorna som bundits runt dem genom västerländska, kulturella, vetenskapliga, erfarenhetsmässiga, rationella hämningar, så att deras inre får frihet att vandra in i det andliga sinnets dimension eller område. De måste lära sig att kunna tycka om att förnimma och vara medvetna om förhållandena inom det övernaturliga.

Detta är naturligtvis fullständigt annorlunda än vår historiska kristna tro, där våra sinnen är helt och hållet verksamma i den rationella världen. Genom Guds nåd tar vi emot bibelns uppenbarelse som sann och auktoritativ, och vi tar emot den in i vårt rationella sinne. Vi själva tar inte kontakt med med änglar eller demoner, inte heller tar vi emot auktoritativa budskap från Gud vid sidan av hans ord. Våra rationella sinnen läggs aldrig åt sidan, för de är vår förnämsta mänskliga förmåga. Med dem och genom dem älskar vi Herren och anammar hans ord, och vi tar emot frukten av vår vandring, eftersom Guds kraft strömmar ut över våra liv.

Som troende har vi alla upplevt Andens ”maningar”, när Anden i sin godhet och nåd upplivar vårt tänkande eller skärper vår förståelse. Vi har alla tagit emot Andens hjälp som får oss mer skarpsinniga än vad vi annars skulle ha varit i en viss svår situation. Vi har alla fått hjälp med att komma ihåg förpliktelser eller ansvarstaganden, som vi annars skulle ha glömt, och kanske har vi alla vid något tillfälle blivit ”gjorda” känsliga för någon annans stora behov, när vi utelämnade till oss själva skulle ha förblivit okänsliga. Säkert känner vi alla till dessa välgörande ”maningar”, även om vi kanske inte alltid känner igen Guds hjälpande hand just då. Men sådana maningar och influenser är den helige Andes försynta hjälp till oss; de är inte meddelanden om sanning, inte heller är de auktoritativa föreskrifter.

All sanning och auktoritativa föreskrifter kommer endast från Guds ord, och varje ursprunglig tanke från oss själva är absolut underställd principerna och doktrinerna som Gud har gett i sitt ord. Gud meddelar aldrig doktriner eller auktoritativ undervisning till oss direkt, inte heller gör han det möjligt för oss att inhämta information om andra människors liv eller omständigheter på ett klärvoajant sätt. Vi måste vara starkt medvetna om det faktum, att den nya karismatiska undervisningen skiljer sig mycket från den gamla pentekostala för två eller tre årtionden sedan. De nya karismatikerna talar inte om att någon får ett tillfälligt ”visdomsord” från Gud som sedan måste kollas mot bibeln. Inte heller talar de om en modern profet som framträder då och då, hur felaktigt det än är. De påstår nu att varje troende ska vara verksam på detta nya, profetiska, övernaturliga plan – och traditionella evangelikaler måste få upp ögonen för denna fasansfulla innebörd.

Förkunnare inom den karismatiska förnyelserörelsen säger att på samma sätt som primitiva stammar förmodas vara ”mottagliga för andarna i naturen”, så ska kristna vara mottagliga för den andliga världen. De använder precis samma uttrycksätt som inom animismen, och vi borde bli slagna med häpnad och bli upprörda över detta, så att vi till fullo förstår exakt hur hednisk och obiblisk deras undervisning har blivit. John Wimber påstår att – ”genom hela Nya testamentet finns ett fortgående samspel mellan naturliga och övernaturliga väsen (änglabesök, drömmar, visioner, profetior, o.s.v.) Detta samspel var ett av Guds sätt att meddela sina önskningar och befallningar till sitt folk”. Hans uppfattning är att detta fortsätter att vara normen för kristen undervisning och vägledning.

Alla som inte godtar att Gud kommunicerar med sitt folk på detta sätt idag, anklagas av lärare som Wimber för att pressa in ett rationalistiskt västerländskt synsätt på bibeln. Faktum är att traditionella evangelikaler tror att tillvägagångssätten för uppenbarelse (med deras åtföljande gåvor att utföra tecken) var begränsade till biblisk tid, eftersom bibeln själv säger det. Det är bibeln som begränsar uppenbarelse och verifierande underverk till Jesus och hans apostlar, när han kallar dessa apostlar för församlingens grundläggande skede.

Det är bibeln som radar upp just de specifika syften för vilka de olika gåvorna gavs – syften vilka alla fullbordades under det första århundradet efter Kristus. Det är nödvändigt att säga att de främsta lärarna inom karismatiskt helande inte vanligtvis anammar sina uppfattningar och metoder p.g.a. att de upptäcker dem i bibeln, utan som en följd av andra influenser som visioner, drömmar och ord som – enligt dem – Gud har talat direkt in i deras ande. Ta fallet med John Wimber, som kan dra tusentals människor till helandeseminarier, som hålls i många olika städer världen över. Hur påverkades denne helare från en ganska renlärig evangelisk teologi, till att bli en ledande förkämpe för den extrema karismatiska fronten? Man kan få hans bakgrundshistoria på kassettband från hans konferenser och i två nyligen publicerade böcker. (Denna författare fann att böckerna var avsevärt mindre uppskakande än kassettbanden vad beträffar starkt ovidkommande och t.o.m. hädiska yttranden och skämt).

John Wimber var jazzmusiker, som blev omvänd genom en husförsamling på 1960-talet. Hans omvändelse till Kristus (som beskrivs på ett kassettband i serien Signs and Wonders ) låter inte något vidare likt den upplevelse en person får som är under överbevisning, vars hjärta blir öppet för en medvetenhet om personlig synd och sedan för det underbara ljuset i evangeliet. Han berättar om hur han blev kristen medan han storgrät hysteriskt som gensvar på sin frus omvändelse. Enligt hans egen redogörelse föddes hans andliga upplevelse i total mental förvirring och känslomässig frustration!

Från början var han en hängiven anhängare av ”easy-believism” (”det är lätt att bli frälst, det är bara att tro”, KTS-anm.), och skröt med att han tidigt i sitt kristna liv förde hundratals människor till Kristus. Allt eftersom tiden gick blev han pastor för en konventionell evangelisk församling, men blev till sist besviken på sin traditionella typ av tjänst och tog en lärartjänst på ett seminarium, som innebar att han besökte kyrkor för att tala om församlingstillväxt. Under de följande tre till fyra åren blev han ”särskilt imponerad” av den inverkan som karismatika helandegåvor hade för att påskynda församlingstillväxt i länder i tredje världen, och började i större utsträckning anamma karismatiska uppfattningar. Som ett erkännande av allvarliga brister i sitt eget andliga liv under flera år, skrev han:

”Den här influensen kom just i rätt tid … Jag hade låtsats att jag hade bevarat en relation med Gud under flera år – sällan bad jag och läste aldrig bibeln till uppbyggelse. Jag var mycket medveten om att jag saknade en personlig erfarenhet av Gud som den beskrivs i bibeln …”.

Han kände sig också mycket besviken på de kyrkor han hade besökt och tyckte att deras satsningar inte stämde särskilt mycket överens med det som hände i bibeln, och vid samma tid genomgick han en kris i familjen angående ett av hans barn. ”Denna personliga kris gjorde mig helt slut känslomässigt och andligt”. Till sist upplevde han, när han reste med ett jetplan till Detroit, ett känslomässigt sammanbrott och började gråta hjälplöst. Han kände sig nedbruten och förödmjukad och ropade ut i bön: ”O Gud, vad är det för fel med mig?” Han beklagade sig inför Gud att han var utmattad, led av högt blodtryck och ständig huvudvärk, och också att han var utled på att tala till människor. ”För första gången på nästan fyra år öppnade jag bibeln för att läsa den för mig själv”.

Men det var inte bibeln som fick honom att ta sin tillflykt till en karismatisk uppfattning, utan snarare en känsla av besvikelse och otillfredsställelse med sitt liv och tjänst. Om vi påminner oss om vad han berättar för oss om sitt mycket avfallna tillstånd, fanns det uppenbarligen utrymme för honom att åstadkomma en fullt tillfredsställande vandring med Herren inom ramen för det ”traditionella” ordets förkunnelse. Om vi faller, bör vi inte försöka att lösa vårt problem genom att överge Guds ord och rusa in i någon kult eller ”ism” för att få en ny start. Men John Wimber valde i sin förtvivlan den radikala karismatiska upplevelsens lösning.

En mycket betydande influens på John Wimber var det faktum att hans fru hade blivit en entusiastisk karismatiker, vilket lämnade honom närmast ute i kylan. Innan han kom att dela hennes uppfattningar, undrade hans fru om han skulle kunna ha helandets gåva. En kväll, medan han sov, tog hon hans hand, la den på sin reumatiska axel och bad: ”O.K., Herre, gör det nu!” En våg av värme svepte plötsligt in i hennes axel och John Wimber vaknade upp och hans egen hand var varm och darrade. Från den dagen var hans fru uppenbarligen helad.

Den avgörande influensen som påverkade Wimber mot en karismatisk inställning var hans övertygelse, att Gud började tala till honom på ett direkt och auktoritativt sätt. Han säger: ”Mitt i natten vaknade jag upp: Gud talade till mitt hjärta. Han sa: ’John, jag har sett din verksamhet, och låt mig nu visa dig min ’”.

En dag sa en kvinna att hon hade ett budskap från Gud till honom, och när han gick med på att få höra det, bröt hon samman rakt av och grät och snyftade i en halvtimma. Till sist blev John Wimber arg och sa: ”Hör nu damen, din pastor sa att du hade ett ord från Herren till mig – vad är det? Kvinnan svarade – ”Det är så det ligger till!” Med andra ord, Gud grät över John Wimber. Kvinnan fortsatte att säga: ”Gud vill veta när du kommer att använda din auktoritet ”. Wimber stirrade misstroget på kvinnan och begärde att få veta – ”Vad menar du?” Men hon kunde inte närmare utveckla innebörden i budskapet, allt hon kunde säga var: ”Jag förstår inte innebörden i det, jag bara ger det!”

Men Wimber kom, genom Guds direkta tilltal till honom, liksom genom drömmar, visioner och andra underliga tilltal av det slag som just beskrivits, till slutsatsen att Gud ville att han skulle använda sin auktoritet för att driva ut onda andar och sjukdomar från människor. Han förklarar för oss att Gud vid nitton tillfällen talade till honom genom ”drömmar, visioner, profetior, tungomålstal och bibeln” – och bibeln var den som kom sist i en mycket talande uppräkning. Det verkar aldrig ha fallit John Wimber in, att människor som framställer dogmatiska påståenden om att ta emot budskap från Gud, upphäver sig själva på Guds plats. De dyrkar sina fantasier, och genom att göra detta blir de sin egen gud. Forna dagars inspirerade profeter och apostlar blev på ett unikt sätt bekräftade och verifierade av Gud, men vilka stora och obestridliga underverk hade utförts av de olika ”profeter” som gav auktoritativa budskap till John Wimber?

På liknande sätt var han inte det minsta oroad över de ”budskap” han tog emot direkt. Han undrade inte någon gång om hans fantasi kunde vara överspänd. På den ena viktiga frågan efter den andra var det inte bibeln som gav svaret, utan Guds röst i hans ande. Vid ett tillfälle blev han villrådig angående hur Herren Jesus helade den lame mannen, men han löste sina problem genom att helt enkelt ställa frågor till Gud, och han fick direkta och auktoritativa svar – och befriade sig alltså från behovet av studier eller kommentarer! Han uppfattade att Gud gav honom följande svar: ”Kristna är kallade till att hela de sjuka på samma sätt som de är kallade till att förkunna … precis på samma sätt som jag ger auktoritet att predika evangeliet om förlåtelse … ger jag auktoritet att hela de sjuka”.

Wimber säger att Gud befallde honom att börja lyssna efter Guds röst. Snart, förklarar han för oss – ”började jag höra hans röst under hela dagen”. Så snart John Wimber vände om om och utvecklades i denna inriktning, blev nästan varje predikan han höll om gudomligt helande, och inom kort, förklarar han för oss, ”talade Gud till mig om att kalla fram människor för att jag skulle be för de sjuka efter varje predikan”. Under flera veckor blev ingen helad och han blev mycket missmodig, och bestämde sig för att lägga ner alltsammans om helande. ”Då talade Gud till mig tydligt. Han sa: ’Antingen predikar du mitt ord, eller så försvinn’”. Han började studera sättet på vilket Jesus talade när han helade. Han läste också böcker som Healing av Francis MacNutt. (Fader MacNutt är en katolsk präst, inte en evangelisk kristen. Hans böcker finns till försäljning på John Wimbers konferenser).

Efter fyra månaders misslyckande var han så ifrån sig, att han på ett möte kastade sig på golvet och skrek ut sin protest mot Gud: ”Du säger till oss att vi ska lära ut det som din bok säger, men du backar inte upp det vi gör. Här är vi, vi gör det bästa vi kan göra – och ingenting händer … det är inte rättvist!” Men vid den här tiden blev han kallad till att besöka en församlingsmedlem som låg till sängs med hög feber. Till hans förvåning blev denna person omedelbart helad, när han ”mumlade en bön utan tro”. Han lämnade huset helt exalterad i ett lyckorus och skrek till Gud: ”Vi fick en!”

Han berättar för oss att på vägen hem – ”blev jag ryckt ur min jublande sinnesstämning genom en fantastisk vision”. I denna vision såg han ett stort moln, vilket visade sig vara en honungskaka som släppte ner honung från himlen. Nedanför höll människor på med att skyndsamt samla ihop dropparna. Då talade Gud och sa: ”Det är min nåd, John … det finns massor för alla. Be aldrig någonsin mig om helande igen. Det finns inget problem från min sida, John. Det finns där nere”. Denna vision lärde honom att ha tro för att förvänta och lyckas skaffa helande för människor, i stället för att bara be och hoppas på det.

Inflytelserika helare som Paul Yonggi Cho och John Wimber, liksom andra karismatiska ledare, kom fram till sina uppfattningar genom influenser från något annat än bibeln . Endast senare vände de sig till bibeln, för att finna stöd för sina idéer – en metod som nästan alltid är förödande, för vi vet hur lätt det är att läsa in vilken förutfattad mening som helst i bibeln.

John Wimber ägnar sig nu åt en världsvid helandeverksamhet genom stora mötessammankomster. Han åtföljs vanligtvis av ett betydande team av medarbetare, och tillsammans tar de emot ”kunskapens ord”, genom vilka de ”ser” sjukdomarna hos de olika människor som finns med i publiken, innan de ber för att de ska bli helade. Wimbers framtoning är påfallande vanvördig, men detta nu är ett i allt högre grad vanligt kännetecken på den nya vågen av karismatiska helare. Han ”nedkallar” den helige Ande och kommenderar honom med ett språk som är helt utan aktning, respekt, vördnad och förundran. Många som söker helande försätts i ett tillstånd av hypnotisk trance, vilket man förutsätter är genom den helige Ande.

En av de mest allvarliga (och hädiska) sidorna hos helare som John Wimber, är att de är beredda på och villiga till att förminska Herren Jesus Kristus, i deras desperation att finna någon tillstymmelse till stöd för vad de gör. På sina helandeseminarier förnekar Wimber gång på gång den sanna och inneboende gudomligheten hos Kristus, när han gör anspråk på Kristi verksamhet som en förebild för sin egen tjänst. På tydligast möjliga sätt förnekar han vår Herres gudomliga natur, när han förringar hans makt och härlighet och i realiteten nedsätter honom till en vanlig människas nivå. Enligt Wimber hade inte Kristus i sin person makten att läsa tankar eller att kunna veta hur händelser utföll.

Orsaken till att Wimber (liksom många andra karismatiska helare) har övergivit den Kristus som framställs i de historiska trosbekännelserna, är att han vill göra Kristus till vår förebild inte bara för helande, utan också för att ta emot ”kunskapens ord” – direkta förnimmelser och befallningar från Gud. Uppenbarligen kan inte Kristus inom den traditionella kristendomen hållas fram som en förebild i detta avseende, eftersom han visste allting hela tiden. När Kristus grät över Jerusalem, visste han exakt vad som skulle hända med den staden år 70 e.Kr. När han bestämde sig för att gå till en stad, visste han exakt vad som skulle hända när han kom fram. Han visste vem som skulle bli helad, och vem som skulle tro på honom. P.g.a. sin gudomliga natur behövde Kristus aldrig ”kunskapens ord”, och därför kan han inte proklameras som vår förebild eller exempel på sådana saker.

Men Wimber berövar Herren Jesus Kristus hans gudomliga kännetecken – särskilt hans förutvetande – och gör honom fullständigt beroende av Fadern både för information och befallningar angående hans verksamhet hela tiden. Han talar om för oss att han under lång tid inte kunde förstå, varför Jesus inte helade alla som väntade vid Betesda-dammen, men påstår han, Gud gav honom plötsligt nyckeln till att förstå vissa av Kristi ord. Han säger: ”När jag läste igenom Johannes evangelium en dag, talade Herren till mig genom texten som lyder: ’Jag gör bara det som jag ser att Fadern gör’. Om Jesus bara gjorde det som han såg Fadern göra, innebär det att han aldrig tog initiativet. Han var alltid verksam under smörjelsen, ledningen och rådgivningen från Fadern. Han gjorde bara det som Fadern bjöd … Han var alltid under Faderns uppsikt … Vad än han gjorde, det gjorde han uttryckligen i enlighet med vad Fadern gav honom befallningar och vägledning om”.

John Wimber betonar gång på gång Jesu ”begränsade” gudomlighet, när han försöker att göra honom till en person som vi rimligen kan ta till förebild i varje avseende, däribland att vi tar emot ingivelser från Gud och utför helanden. Om Jesus kan bli reducerad till bara en människas betydelse, då kan vi förvisso till fullo utnyttja hans andliga metoder och alltså göra samma saker.

Wimber har mycket att säga om redogörelsen för hur Jesus mötte Sackeus i Lukas 19 , speciellt om hur han såg upp på grenarna av mullbärsfikonträdet och tilltalade Sackeus vid namn. Han frågar: ”Hur visste han Sackeus namn? De flesta av oss skulle säga – ’Så är det med Jesus! Han är Guds Son’. Men jag vill att ni lägger märke till att samma kille som kände till Sackeus namn, inte visste hur länge pojken som hade ond ande hade varit i det tillståndet. Densamme som kände till en del saker, kände inte till allt hela tiden. Jesus var verksam både i sin gudomlighet och i sin mänsklighet, och upprepade gånger var hans information begränsad, eftersom Jesus var verksam i Anden, av Anden och genom Andens gåvor. Jag tror att det vi ser här (när han namngav Sackeus ) är en Andens gåva. Jesus såg upp och sa: ’Hmm, vem är den killen?’ Och Fadern sa: ’Det är Sackeus. Säg till honom att komma ner!’” Enligt John Wimber var Jesus tvungen att vara verksam genom Anden precis som vi är, och han ger oss den perfekta förebilden för att ta emot gudomliga ingivelser och ”kunskapens ord”. Jesus kunde inte känna till någonting och inte göra någonting, utan den upplysning och maning som gavs till honom av Fadern genom Anden.

Idag, påstår Wimber, ska vi leva och vandra i detta identiskt lika förhållande till Gud. När vi t.ex. går in på en restaurang eller på ett flygplan, ska vi vara öppna för att ta emot insikter om fullkomliga främlingar. Om vi vandrar som Jesus vandrade, ska vi plötsligt bli medvetna om en människas synder, eller en annans sjukdomar, och Gud kommer att säga till oss att vittna för den ene och hela den andre. John Wimbers böcker är fulla med berättelser som gör anspråk på sådana upplevelser. Var som Kristus – framhåller han! Utnyttja hans andliga hemlighet, nämligen kunskapens ord, och insikter från den helige Ande, och du kommer att mångfaldiga hans gärningar. Ta Kristus till förebild för dessa saker. Allt som han kunde göra, kan vi också göra. När allt kommer omkring var Kristus så begränsad av sin mänskliga natur, att han inte var mycket annorlunda än vi. Om han därför, med Andens hjälp helade på ett ord, varför ska inte vi göra samma sak?

Efter att ha förringat Kristi unikt gudomliga makt och härlighet, drar John Wimber ner Herrens mäktiga gärningar till det plan där hans egna psykologiska botemedel med hög grad av misslyckanden befinner sig. Uppenbarligen tror han inte att Kristus åstadkom något bättre än de ynkliga ”gärningar” som dagens helare gör anspråk på.

Wimber t.o.m. rättfärdigar sina misslyckanden med att hela, genom att påstå att Jesus hade samma problem! Han gör en hädisk bedömning av hur Kristus gav synen tillbaka till en blind man (Markus 8:22-25 ). Wimber säger att Herren utförde detta helande i två faser, p.g.a. att han misslyckades i det första försöket.

Allt detta är naturligtvis ett uppenbart förnekande av det unika hos Guds inkarnerade Son. Wimber får, genom många munviga och irrelevanta yttranden rakt igenom, underkänt på det första provet om kristen renlärighet och ställer sig bestämt utanför traditionell kristendom och bland kulterna, som alla på ett eller annat sätt vill förringa vår Herre och Frälsare Jesu Kristi gudom.

Det är en grundläggande lärosats inom den bibliska kristna tron, att Kristi gudomliga natur var förenad med hans mänskliga natur på ett sådant sätt, att varken den mänskliga eller den gudomliga förändrades, förringades, eller blev kompromissad på något sätt. Bibeln är klar över att Kristus var – den osynlige Gudens avbild … Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom … I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda … Ty i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt (Kolosserbrevet 1:15 och 19; 2:3 och 9 ). Hur kan någon i ljuset av sådana kraftfulla bibelord omfatta och undervisa att Kristi egen kunskap var begränsad, så att han var beroende av andra personer i gudomen för att få ljus och ledning?

Otaliga karismatiska lärare – och speciellt Wimber – har blivit fiender till den mest dyrbara doktrinen i vår tro, att Guds inkarnerade Son, vår Frälsare, – utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord (Hebreerbrevet 1:3 ). De förnekar (i själva verket) att – Ordet blev kött och bodde bland oss (Johannes 1:14 ). De vägrar att tro att Kristus var förkroppsligandet av all Guds kunskap och vishet, som inte behövde några maningar eller insikter utifrån honom själv. De förkastar Kristi underbara, gudomliga kännetecken.

När Kristus sa att han inte gjorde något av sig själv, utan bara det som fadern hade lärt honom (Johannes 8:28 ), underströk han det faktum att han var Gud, och att han handlade som en person i den eviga gudomen. Han fäste uppmärksamheten på den eviga samstämmighet och enhet som finns mellan Fadern och Sonen. Han sa inte att han saknade kunskap, för han var själv Guds Ord som hade blivit kött! Han kände till allt, och kunde genom sin egen inneboende makt läsa tankarna hos dem som fanns runt omkring honom hela tiden. Lärjungarna insåg detta när de utropade – Nu vet vi att du vet allt och inte är beroende av att någon frågar dig (Johannes 16:30 ). De hade upptäckt att han visste deras frågor t.o.m. innan de ställde dem. Johannes 6:64 intygar att Jesus visste från början vilka som inte trodde och vem det var som skulle förråda honom . Petrus talade om Kristi makt och förkunnade att han och de andra apostlarna var – ögonvittnen till Jesu majestät (2 Petrus 1:16 ) – bokstavligen hans storslagenhet , stora makt , eller mäktiga kraft .

Vi ställer frågan – Hur många unga kristna har redan blivit besmittade av det vanvördiga och hädiska i Wimbers teologi, med dess vilseledande, låga uppfattningar om Kristus? Hur många sant troende har redan förlorat sina begrepp om Kristi makt, ära och majestät?

Som försonade människor är vi kallade till att vara trogna mot det dyrbara i Kristi gudomlighet t.o.m. intill döden. Vi är därför tvungna att förmana Guds församlingar att vända sig bort från lärare som skamlöst attackerar det unika hos vår oförliknelige Frälsare. Vi hävdar att John Wimbers undervisning är antikristlig i dess bedrägeri om Kristus, när den föraktar och förkastar hans gudomlighet och härlighet, i syfte att framställa honom som en ”förmänskligad” förebild för helandemetoder, som kan tas efter i vår tid.

Peter Masters

http://www.karlektillsanningen.se