Den förbannade kristne – Benny Hinn under granskning – del 1

En märklig tendens som har dykt upp inom vissa delar av den organiserade församlingen är att förbanna.

Med detta menar jag inte den sorts kraftuttryck som någon öser ur sig när han slår sig på tummen med en hammare, utan den förbannelse som är utmärkande för ett allvarligt nedkallande av gudomlig vrede. Förbannelse av detta slag finns noggrant framställd i Femte Moseboken, när t. ex. leviterna fick anvisningar att uttala förbannelser över vissa överträdelser av Guds gällande lagar.

De levitiska uttalandena framkallar sinnebilder av varje upptänkligt mänskligt lidande: obotliga varbölder, misshandel i händerna på obarmhärtiga främmande förtryckare, äktenskapsbrott, hungersnöd, pest, förlust av barn, syner som driver till vanvett och andra plågor som skildrar nöd och trångmål som kanske bara konkurrerar med Jobs elände, vår Herres undervisning om helvetet och den apokalyptiska vedermödan som förutsägs i bibelns böcker.

Ett mer nutida exempel på förbannelse presenteras av BENNY HINN vid en kampanj som nyligen hölls i Denver:

”Härligheten! Härligheten, om jag inte frigör den, kommer jag att explodera. Om jag inte frigör smörjelsen kommer jag att explodera. Jag måste frigöra den på någon. Demonen måste böja sig för mästaren Jesu namn… Ja Herre, jag ska göra det! Jag förbannar varje man och kvinna som sträcker ut sin hand mot denna smörjelse. Jag förbannar den människa som vågar tala ett ord mot detta ministry. Men varje man, varje kvinna som lyfter sin hand i välsignelse över detta ministry, jag välsignar den människan, jag välsignar det hemmet”.

En otvungen prövning av Hinns förbannande påminner om den rad av välsignelser och förbannelser som finns i Femte Moseboken, kapitel 27 och 28. Andliga ledare som förbannar andra åberopar dessa sammanhang som bibliskt försvar för sina förbannelser från talarstolen. Men en viktig skillnad bör läggas märke till: förbannelserna i Gamla testamentet var följden av antingen olydnad för speciella lagar i förbundet, eller av förföljelse av Guds folk, medan den mer nutida varianten nedkallas över det mer dunkla utövandet att ”uttala ett ord” mot ett ministry, eller underlåtelse att rigoröst ansluta sig till något utövande inom församlingen, som att ge tionde kontant eller att underordna sig församlingens äldste.

Ordspråksboken 26:2 förkunnar: ”Som sparven far sin kos och svalan flyger bort, så far en grundlös förbannelse förbi ”. Syftet med denna artikel är att vi ska betänka frågan: ”Är dessa förbannelser förtjänta och är de verkliga?” Uppenbarligen, om församlingsäldste kan uttala förbannelser som är verkliga, spara då inte på någon kostnad eller ansträngning för att skydda dig själv och dina kära. Om, å andra sidan, dessa förbannelser används för att förse med stöd för en undervisning eller ministry (därför att fruktan är en mäktig drivkraft), då måste hängivenheten till den undervisningen eller ministriet hållas i schack tills den visar sig vara på en sund biblisk grund. Bara då bör vi med fritt samvete ge vårt bifall.

Guds handlande med människan genom förbund

Så hur står Gud i relation med människan? Alltsedan världens skapelse har Guds förhållande med människan bestämts av specifika krav och löften. Villkoren som bestämmer förhållandet mellan Gud och människa åberopas ofta i bibeln som ”förbund”. Guds förbund står för tydliga betingelser för de inblandade parterna, och underbyggs genom löften om välsignelse eller bestraffning.

För att förstå förbannelserna erfordras viss kunskap om förbunden, som har existerat mellan Gud och människan. Ett förbund är en oföränderlig, gudomligt införd rättslig överenskommelse mellan Gud och människan, som stipulerar villkoren för deras relation. Uttrycket gudomligt införd tas upp för att understryka det faktum att människan inte kan förhandla med Gud eller förändra villkoren i förbundet. Hon kan bara acceptera förbundets skyldigheter eller förkasta dem. Dessa Guds förbund innefattade välsignelse för lydnad och bestraffning för olydnad, och gav alltså upphovet till förekomsten av en ”förtjänad förbannelse”. De förbannelser som tidigare anförts i Femte Moseboken var helt enkelt villkoren i ett förbund.

I Gamla testamentet upprättade Gud ett gärningarnas förbund. Guds folk skulle hålla fast vid Guds normer, hans lag, och med den kom välsignelserna och förbannelserna. Mänsklighetens historia som började i Edens lustgård ända fram till nutid, är ett bevis på dess oförmåga att hålla Guds bud. På grund av våra överträdelser mot Guds anspråk, kommer en förbannelse över oss – bibeln kallar oss ”vredens barn” – och denna förbannelse blir uppenbar, när en människa förs in i Guds heliga närvaro och blir dömd. De som blir dömda enligt gärningarnas förbund, kommer att få uppleva gudomlig vrede (d.v.s. förbannelse), eftersom alla har syndat och saknar härligheten från Gud.

Gud vare lovad – där människans synd överflödar, överflödar Guds nåd ännu mer! Alltsedan begynnelsen, när Adam och Eva fick ta emot det förtjänta straffet för olydnad, var Faderns återlösningsplan uppenbarad. Visst drevs de ut ur paradiset, men Gud tog emot ett offerdjur för att övertäcka deras nakenhet, och förebådade den tid när hans Son skulle betala den slutliga priset för alla våra synder. Gud uppenbarade sig som den nådige skaparen.

Återstoden av bibeln efter berättelsen om syndafallet är historien om hur Gud verkställer sin fantastiska återlösningsplan, där den den rätta relationen mellan människan och Gud återupprättas. Ännu en gång, Gud får kontakt med människan genom att upprätta ett förbund: nådens förbund. Detta förbund är fullständigt baserat på Guds nåd , eller oförtjänta ynnest mot de som blir återlösta.

Parterna i detta nådesförbund är Gud och de människor som han vill återlösa. I detta förbund uppfyller Kristus en speciell funktion som ”medlare”, i vilket han uppfyller a förbundets villkor för oss. Förutsättningen för oss för att ta emot välsignelsen är att vi tror på Kristi fullbordade verk. I tro hålls vi inte under syndens dödsdom. Vi höjs upp till en rätt relation som är baserad endast på hans gärning, inte vår.

Det har funnits, och kommer kanske alltid att finnas, diskussion om betydelsen av goda gärningar, som visar att vi verkligen är ”på rätt spår”. Även Paulus belackare anklagade honom för att undervisa att vi, eftersom tro på Kristus är allt som betyder något, kan
synda bäst vi vill, och det spelar ingen roll till sist. Som C.S. Lewis uttryckte det: ”… om det du kallar tro på Kristus, inte det minsta innebär att du bryr dig om vad han säger, då är det inte någon tro alls – inte tro eller sanning i honom, utan bara ett intellektuellt accepterande av någon teori om honom”. Gud, den rättfärdige domaren, kommer utan tvivel att sovra ut det sanna värdet av var och en av våra gärningar. Vi vet att när han dömer, kommer så väl motiven som handlingarna att uppenbaras.

Kristna sätter sin tro till Jesus som medlare för det nya förbundet, och genom detta accepterar de det faktum att han blev gjord till synd för dem, och därigenom borttager deras synder (2 Kor. 5:21). De kristna som tror att de faktiskt bli förbannade, missar tragiskt nog att inse att Kristus blev en förbannelse för dem. Som Paulus klargör har Jesus återlöst oss från lagens förbannelse. Man kan räkna med goda gärningar, eftersom vi är befriade från synden. Men om vi förlitar oss på goda gärningar, då ställer vi oss själva tillbaka igen under den miserabla förbannelsen, att vi måste lyda lagen fullkomligt (Gal. 3:10-14).

Alla som förlitar sig på att följa lagen är under en förbannelse, eftersom det står skrivet: ”Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som står skrivet i lagens bok och gör därefter ”.

Uppenbarligen blir ingen rättfärdiggjord inför Gud genom lagen, eftersom ”Den rättfärdige skall leva av tro ”.

Lagen är inte baserad på tro, tvärtom ”skall den som håller dessa bud leva genom dem”.

Kristus återlöste oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse för oss, eftersom det står skrivet: ”Förbannad är var och en som är upphängd på trä ”.

Förbannelsen är en direkt följd av att inte göra allt som är skrivet i lagens bok. De kristna som försöker att rättfärdiggöra sig själva genom vissa speciella handlingar, kanske känner sig rättfärdiga när dessa handlingar blivit utförda. Men den känslan är en falsk förvissning, eftersom de alltid kommer att synda mot Gud på andra områden – och med denna försyndelse kommer förbannelsen. Lägg också märke till att en människa inte kan leva av lagen och leva av tro, eftersom lagen inte är baserad på tro. Det är genom lagen som vi blir medvetna om synd (Rom. 3:19-20), och inser vårt behov av en frälsare. Den leder oss till Kristus!

Fruktan, högmod och pengar: mäktiga drivkrafter

Att inse vårt beklagansvärda tillstånd i syndens slaveri (en nödvändig del av sann ånger), och att inse att Kristus utstod ofattbar vånda för att säkerställa vår frälsning, är all den motivering vi i sanning behöver för att leva ett liv i tro som ärar Gud. Jag tror att det är farligt att i stället vara motiverad av fruktan för att bli förbannad, för att man underlåter att försvara vissa normer som påtvingas av en människa eller ett ministry. Gärningar baserade på fruktan kan inte göra oss förtjänta av någon välsignelse från Gud.

Och det kan inte heller gärningar som är baserade på högmod. Så lätt vi går i fällan att poängtera världens synliga ondska medan egoismens, exhibitionismens och självhävdelsens synder tolereras, speciellt hos våra ledare. A.W. Tozer yttrade följande: ”Att framhäva jaget under skenet att framhäva Kristus är för närvarande så vanligt att det väcker föga uppmärksamhet… för att säga sanningen verkar dessa synder faktiskt att livnära sig på renlärighet och hör mera hemma på en bibelkonferens än på en ölkrog. Just vårt tillstånd att vi längtar efter Gud, kan bereda en utmärkt förutsättning under vilken den växer och frodas”. Han skrev dessa ord för mer än 40 år sedan . Jag undrar vad vår bekymrade Mr Tozer skulle ha tyckt om dagens typ av snabba-klipp-teologer, som visar upp sig så självsäkert på TV-skärmarna?

Den verkliga anklagelsen mot den synliga församlingen, är att så många av de så kallade evangeliets tjänare har skördat sådan otrolig ”framgång” (d.v.s. pengar och framskjuten ställning), genom att framhäva sig själva. Det är en vild tävlan om dina surt förvärvade slantar. Och när det rovlystna djuret, som kallas jaget, får vad det åtrår, fortsätter det med att skjuta rygg och blotta sina tänder för att beskydda och upprätthålla sina förmåner. Vem behöver en pistol för att hålla inkräktare på avstånd, när förbannelser är lika effektiva?

Jag har lagt märke till tre grundläggande områden av begär där förbannelser vanligen används för att antingen befrämja eller förhindra ett kristet sätt att förhålla sig:

1) Förbannelser för att befrämja tiondegivande och offer.
2) Förbannelser för att befrämja överlåtelse till andliga auktoriteter.
3) Förbannelser för att förhindra ärliga frågor till en lärare eller ett ministry.

Förvisso är dessa kristna sätt att förhålla sig på sin plats när de är uttryck för tro som är verksam i kärlek . Men som vi tidigare konstaterade finns, om ett sätt att förhålla sig till tionde är motiverat av fruktan (för att inte ge) eller självsäkerhet (av att ha gett), då föga utrymme för tro. Välsignelsen som utlovas givaren hindras av felaktiga motiv (Jak. 4:3).

Gå till del 2

Douglas Dean

http://www.karlektillsanningen.se