Den förbannade kristne – Benny Hinn under granskning – del 2

Förbannelsemyten nr 1: Raserianfall angående tionde

Inom vissa teologiska kretsar är det ett väletablerat faktum, att om du inte ge 10 procent av din bruttoinkomst, stjäl du från Gud och en förbannelse kommer att falla över din ekonomi. Givande betraktas inte som sådant förrän efter du betalat tionde och ger ett offer, eftersom tiondet bara är ”hyran” du är skyldig Gud för att du lever på hans gröna jord och andas hans luft. Bevistexten för denna tionde-eller-annars-undervisning är Malaki 3:8-10: ”Får en människa stjäla från Gud? Ändå stjäl ni från mig. Ni säger: ’Vad har vi stulit från dig?’ Tionde och offergåvor. Förbannelse har drabbat er, ty ni och hela folket stjäl från mig. För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus ”. Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle stjäla från Gud?

Vi börjar med predikanterna som hävdar ett sådant heltäckande samband mellan Malaki 3 och givande i nya förbundet. För att om man undersöker syftet med tiondet, var det inte bara för att uppfylla behoven hos leviterna som inte hade någon arvedel ( 4 Mos. 18:21, 23-24), utan vart tredje och sjätte år användes det för att uppfylla behoven hos främlingarna, den faderlöse och änkan (5 Mos. 14:27-29). I många av dessa ”tionde”-församlingar finansieras detta behov, om de behövande alls tas hand om, typiskt nog genom ” välvilligt penningoffer” som ges utöver det så kallade tiondet.

Det sjunde året av den sju år långa tiondeperioden var ett år av sabbatsvila för landet, och tiondet från jorden det året (säd och frukt) stannade i folkets ägo. (3 Mos. 25:2-7). Låt oss se hur bra det går att predika om det!

Man kan undra varför man dogmatiskt håller fast vid att ordalydelsen i Malaki 3 utläggs som att det praktiskt ska tillämpas på vårt givande, när vi angående dess syfte och fördelning lägger märke till en radikal avvikelse från bibeln. Ännu mer tvivelaktigt är bruket att hävda att den som är fattig och i trängande behov av hjälp måste komma bort från skulderna genom att ”plantera säd” i församlingen, att underlåtelse att ge tionde är orsaken till deras besvärliga situation (d.v.s. förbannelsen). Antingen genom tionden eller genom andra medel har Guds hjärta alltid förordat: ”Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? ” (1 Joh. 3:17).

Sanningen är att det inte finns något heltäckande samband mellan föreskrifterna för tiondegivande och att ge till en lokal församling. Föreskrifterna för tiondegivande innebar t.ex. aldrig pengar, om inte det var för att köpa ett tionde i en avlägsen stad, eller att återköpa ett ett tionde (djur eller produkter) som tidigare offrats. För en utmärkt debatt om de vanliga missuppfattningarna om tiondeförordningarna och givande lett av Anden, rekommenderar jag starkt en bok med titeln Beyond Tithes & Offerings av Michael och Mitchell Webb. Den har vissa jämförelser som öppnar ögonen för det som vanligtvis undervisas i församlingarna idag kontra det som bibeln faktiskt säger om tiondegivande och offer.

Vi har en plikt att vara generösa mot den verksamhet där vi deltar i gudstjänsten, och 10 procent är en bra princip för vårt givande. Men om Anden manar dig att ge 20 procent, så känn dig inte nöjd med att bara ge 10 procent. Och om omständigheterna är sådana att du inte har råd med 10 procent, ge då som offer med glädje det som du kan, utan fruktan för en förbannelse.

Förbannelsemyt nr 2: Min väg eller den säkra vägen

Andlig auktoritet är ett populärt ämne bland många lärare som känner sig manade att ständigt påminna oss om deras. De ger ibland en ”fräsch” uppenbarelse från bibeln, eller försöker driva igenom en gemensam församlingspraxis, eller ger t.o.m. råd angående en högst personlig sak, och försöker tvinga fram lydnad med hot om förbannelse. Detta missbruk var vanligt förekommande inom ”shepherding” under 70- och 80-talen. Det förekommer fortfarande, med en annan förvrängning. ”Förbannelsen” kommer över dem som protesterar och ”ställer sig utanför det andliga beskydd” som den lokala församlingens ledare ger – förmodligen rätt in i djävulens snaror.

Det som det gäller här är friheten att leda sig själva. I början av den amerikanska nationens historia var ett av de viktigaste resonemangen, som människorna var tvungna att tänka igenom, den ”gudomliga rättigheten” som kungarna hade att styra över människorna. Det som de upptäckte var att de, när Kristus började att återlösa människorna från deras syndiga naturs inre tyranni, verkligen var fria att leda sig själva. Och ju mer inre ledning man hade, dess mindre yttre ledning behövdes. Alltså förkastades människors ”gudomliga rättighet” att styra över andra människor, till förmån för en republik där makten låg hos folket.

Så genom Guds försyn blev Amerika en republik – en regeringsmakt som fick sin makt från majoriteten och som innehöll 1) Skydd mot både kungliga regenters tyranniska makt, och 2) inskränkningar av majoritetsstyret för att värna varje individs rättigheter. Denna regeringsform var till nytta för både för majoriteten och minoriteten.

Församlingsledningen ska ge konkret uttryck åt liknande maktfördelning. De som har gåvan att leda ska erkännas och invigas av församlingen till ställning och auktoritet. Församlingsmedlemmarna ska sedan villigt överlåta sig till ledarna som ”vakar över era själar och skall avlägga räkenskap ” (Hebr. 13:17). Men denna överlåtelse är inte ovillkorlig eller blind underkastelse – den är baserad på bibeln. Om betydande doktrinell villfarelse undervisas, finns behov av en besvärsprocess eller något annat verkningssätt, genom vilket församlingen kan styra skutan rätt.

Denna fråga om ”gudomliga rättigheter” har dykt upp igen genom de som har ”smörjelsen”, de som vidmakthåller ”fem-faldiga” tjänster och som utnämner sig själva till ledande positioner inom Kristi kropp. Aposteln framstår som den ledande bland dessa och ordnar förhållandena inom den lokala församlingen. Den grundläggande premissen bakom denna form av ledning, är att Gud har gett dessa fem-faldiga tjänster som gåvor till Kristi kropp. ”De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus ” (Ef. 4:12-13). Detta förklaras innebära att man inte kan passa till att tjäna eller mogna i Kristus utan bibringandet av den fem-faldiga tjänsten.

Avsikten med denna artikel är inte att argumentera mot denna form av ledning. Men vad som framhålls är att undervisning som bara är baserad på Guds ord lämpar sig för att utrusta de heliga: ”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning. ” (2 Tim. 3:16). Om en undervisning inte är enligt skriften, vare sig den förs fram av en apostel eller en ljusets ängel, har du ingen skyldighet att acceptera den (Gal. 1:8). Och om man säger till dig att du måste acceptera den, eller om du protesterar mot dina andliga auktoriteter – gör då inte våld på ditt samvete ! I annat fall kommer du till sist att förlora din förmåga att leda dig själv, och blir fast i ett beroende av ”smorda” äldste för din andliga insikt.

Johannes 7 ger ett utmärkt exempel på varför du inte endast får hämta dina trosuppfattningar från den ”andliga eliten”. I detta kapitel talade man allmänt i det tysta om Jesus vid högtiden. Människor talade i det tysta, eftersom de var rädda för de judiska ledarna, som hade beslutat att alla som bekände att Jesus var Messias, skulle uteslutas ur synagogan. Så starkt intryck gjorde denna fruktan att föräldrarna till en man som blivit botad från blindhet i kapitel 9, inte kunde vittna om hans underverk.

När Jesus anlände till högtiden och började undervisa, vägrade många att tänka själva, utan frågade i stället: ”Har då rådsherrarna verkligen blivit övertygade om att han är Messias? ”

I slutet av detta kapitel blir fariséernas hömodiga hjärtan uppenbarade. När tempelvakterna anlände utan Jesus och bekände att de hade blivit påverkade av Jesu undervisning, svarade fariséerna skarpt: ”Finns det någon i Stora rådet eller bland fariséerna som har trott på honom? Men den här hopen som inte känner lagen, den är förbannad ” (Joh. 7:48-49).

Du borde begrunda över vem som blev lidande i detta scenario – de de som fruktade för de judiska ledarna och tog hänsyn till deras hotelser, eller de som tog emot Jesu ord? Du gör väl i att komma ihåg denna lärdom nästa gång någon försöker hota eller skrämma dig, för att du ödmjukt håller fast vid Ordet i ditt hjärta i stället för hans eller hennes undervisning eller förhållningsorder.

Förbannelsemyt nr 3: Lammens tystnad

Förbannelsen som uttalas i ett försök att tysta ner kritiker eller lättpåverkade församlingsmedlemmar, är mycket lätt att avfärda som obiblisk. Jesus sa tydligt: ”Välsigna dem som förbannar er och be för dem som förorättar er ” (Luk. 6:27). Jakob uttrycker det så här: ”Med den (vår tunga) välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbild. Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara mina bröder ” (Jak. 3:9-10). När en människa hänger sig åt och allmänt uttalar ödesdigra följder över sina kritiker, kan du vara förvissad om att hon inte talar med auktoritet i Jesu namn eller i den helige Andes kraft.

Slutsats: Lev i frihet i nådens förbund

Som nämnts tidigare blev Jesus en förbannelse för oss under nådens förbund. Och vi har fått ett bud i detta förbund att välsigna, inte att förbanna, t.o.m. när vi är förföljda. Det finns ingen anledning at frukta dessa ”oförtjänta” förbannelser, så länge du sätter din tro till honom, som visar sig i kärlek till Gud och kärlek till dina medmänniskor.

Därmed inte sagt att dessa förbannelser inte kan orsaka skada, för de kan de – de kan föra in lagiska motiv hos dig och beröva dig din frihet. Det är detta som Paulus var tvungen att ta itu med hos de troende i Galatien när han skrev:

”Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket. Ni är kallade till frihet, bröder. Använd bara inte friheten så att den onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek ” (Gal. 5:1, 13). Paulus var tvungen att kraftigt ta ställning mot den lagiska undervisningen, om att man för att bli frälst måste låta omskära sig.

Dagens typ av lagiskhet innefattar inte omskärelse som ett krav för frälsning. Vi är faktiskt allmänt sett klara över att frälsningen är genom tro på Kristus bortsett från att man håller lagen. I stället är vår lagiskhet mer fokuserad på hur vi lever det kristna livet . Det är ett krav på att vi anpassar oss till de regler, som är orsakade av människor och kraven inom vår religiösa krets, vilka ofta är outtalade men inte dess mindre mycket verkliga.

Om du har varit kristen mycket länge, har du troligtvis känt av trycket att anpassa dig till olika uppfattningar, eller att delta i vissa andaktsövningar, eller att allmänt ge efter för trycket att leva ditt liv i enlighet med det som andra tycker eller gör.

Du bör bry dig om vad andra tycker fram till en punkt, för att undvika att bli en stötesten. Men om du börjar bli alltför mycket driven av andras förväntningar, utan hänsyn till vad Gud önskar, drivs du bort från tron (ett krav i vårt nådesförbund) och drivs mot gärningar som behagar människor.

Ännu värre, du löper risken att faktiskt tänka att dessa gärningar gör dig förtjänt av förmåner från Gud. Då förlitar du dig på lagen och inte på tro.

Förbannelserna är ett effektivt sätt att skapa en överdriven likriktning inom lättpåverkade troende. Och där människor är rädda för att inte rätta sig efter vissa lagiska sedvänjor, kommer de också att bli otrygga och avvisa alla som har fått stämpeln ”rebelliska”.

Så till det yttre verkar man ha fått en församling av troende, som är andligt besläktade och verkar tillsammans i kärlek och harmoni. I själva verket är det som man ofta har en grupp av troende, vars vägran att acceptera nonkonformister uppenbarar ett engagemang som inte är bättre än ”skatteindrivarna och syndarna”, som älskar dem som älskar dem.

För att vara smärtsamt uppriktig, om jag ställdes inför valet, skulle jag föredra att vara med en grupp ”syndare” som tror på att ”man skall leva sitt eget liv och låta andra leva sitt”, än i en grupp troende som ställer fromma, skenheliga villkor för min vänskap.

Så håll fast vid din frihet och stå emot dessa kontrollerande influenser. Sök först Guds rike, och tillåt hans ledning att komma in i dig på Jesu skuldror. Överge aldrig ditt samvete av fruktan eller i försök att få människors gillande. Som puritanen Samuel Bolton uttryckte det (och jag avslutar med dessa ord):

”Låt oss aldrig överge vår bedömning eller våra samveten för att stå till andras förfogande eller överlåta oss till uppfattningar som andra har, och vara utsatta för människors domar och beslut…

Det är därför min uppmaning till alla kristna att bevara sin kristna frihet genom ständig vaksamhet. Du får inte bli frestad eller hotad av den, du får inte bli mutad eller skrämd av den, du får inte låta vare sig våld eller bedrägeri beröva dig den…

Vi får inte överlämna oss själva till människors uppfattningar, om än de är aldrig så lärda, aldrig så heliga, bara för att det är deras uppfattning. Aposteln befaller oss att pröva allt och behålla det goda (1 Tess. 5:21). Det inträffar ofta att en hög uppfattning om andra med avseende på deras lärdom och fromhet, får människor att sätta hela sin tillit till sådana och göra avkall på sin bedömning för deras uppfattningar, och sina samveten för deras föreskrifter. Så bör det inte vara”.

Om vi i sanning vill leva i nådens förbund, måste vi stå fasta och försvara den frihet vi har i Kristus Jesus.

Douglas Dean

http://www.karlektillsanningen.se