Om man i vår marknadsdrivna andliga struktur, där sanning alltför ofta handlar om det som fungerar, att fylla kyrkbänkar, att sälja böcker och att upphöja smorda kändisar, vågar sätta stopp för det som inte är biblisk hederlighet, vinner man inte några popularitetstävlingar.

Vare sig man man har insett det eller inte, finns det ett stort problem med hederligheten i församlingen idag, angående vem som talar å Guds vägnar. Charles Colson, som skrev en bok med den välvalda titeln WHO SPEAKS FOR GOD (VEM TALAR Å GUDS VÄGNAR), anser uppenbarligen att den Romersk katolska påven talar (ex cathedra) (=auktoritativt – KTS anm.) å Guds vägnar idag, för han har rekommenderat att hela den kristna kyrkan ska återvända till home sweet Rome (hem till ljuva Rom). Andra som tillkännager att Gud har återupprättat apostlar och profeter för församlingen i den yttersta tiden, utropar djärvt att dessa profetiska och apostoliska tjänster i den nytestamentliga tiden än en gång tar emot ”nu gällande sanning” (jämte biblisk sanning), för att vägleda församlingen in i dess segerrika och underbara upprättande av Guds herravälde och rike på planeten jorden. Fastän han inte är mycket citerad i denna tid, har biskop (även profeten) Earl Paulk framfört detta påstående med tydlig skärpa:

”Forna tiders heliga män blev gripna av den helige Ande och uppenbarelsen som gavs dem är Guds ord i de heliga skrifterna. Talar Gud i mindre grad idag genom heliga män som är kallade av Gud, för att föra fram ett budskap genom uppenbarelse till denna generation? … Vi viftar med våra biblar och ropar: ’Detta är Guds ord’. Javisst, det är Guds ord, men den helige Ande för fram ytterligare uppenbarelse till denna generation idag, som inte i mindre grad är Guds ord … Profeten är inte en ordning som Gud använder, utan är i själva verket den enda ordning som han använder sig av för att tala till denna generation”.

Benny Hinn profeterade till sin församling i Orlando Christian Center 1989 om vad Gud hade att säga med avseende på 90-talet: ”Herren säger till mig att tala om för er att i mitten på 90-talet, omkring 94-95, inte senare än så, kommer Gud att tillintetgöra det homosexuella samhället i Amerika. Han kommer att tillintetgöra det med eld”. ”Anden säger till mig att en jordbävning kommer att drabba Amerikas östkust och förstöra mycket på 90-talet”.

Efter 20 minuter med många fler profetior, uppträdde Hinn ”berusad i Anden”. När han kom till sina sinnen sa han: ”Jag skulle vilja veta vad jag sa, men jag var helt väck”.

Andra som vill vara profeter, för många för att nämnas, ger ändlösa uppenbarelser om vad den helige Ande har sagt till dem.

Problemet med hederlighet är att dessa människor, som gör anspråk på att ta över manteln från forna tiders profeter, aldrig har talat helt rätt eller ens för det mesta rätt. När Bob Jones, Kansas City-profeten, (som temporärt blev ställd åt sidan för att ha använt profetia för sexuellt utnyttjande) och andra, bara kan skryta med att ha rätt till 30%, tyder inte detta på att ett problem med hederlighet finns? Den berömde sydkoreanske pastorn David Cho profeterade när han var i Pensacola, att väckelsen i Brownsville skulle fortsätta till Jesu återkomst. Det faktum som nu gäller är att Brownsville Outpouring för närvarande sprängs sönder inåt med avskedanden av styrelser, ömsesidiga beskyllningar och två konkurrerande väckelseinriktningar.

Vi kritiserar politiker när de lovar saker som de inte håller. Men när någon, utan att tveka, uttalar det som förutsätts vara Guds sannskyldiga ord, som är fullständigt felaktiga, knystar vi inte ett ord eller blinkar med ögonen. Är inte detta ett problem med hederlighet? Vidare, tror du inte att den Helige som aldrig ljuger eller förändras har vissa problem med alla de osanna ord som han antas ha uttalat? Tror vi verkligen att Gud, i vidden av sin nåd, bara ser dessa profeter som omogna praktikanter? Kan vi verkligen tro att Gud blir fullständigt begeistrad över att vissa av hans språkrör faktiskt har kommit upp till 30% tillförlitlighet? Detta förutsätter att Guds uppfattning om sanning, när allt kommer omkring, är ganska flexibel och mer liknar en postmodern tolkning av sanningen.

En ytterligare fråga gäller situationen för dem som profeterar falskt. Hur ska vi se på dem i församlingen? Ger vi dem ett MVG för deras försök och hoppas att de gör bättre ifrån sig nästa gång? Här finns problemet. Dessa profeter har mycket gemensamt med oss. De tror att Jesus är Frälsaren, att han dog och uppstod igen o.s.v. De kan alla faktiskt skriva under på den apostoliska trosbekännelsen. Hur många skulle i församlingens rådande förhållanden våga kalla någon falsk profet? Men vad ska vi annars kalla dem? Om de inte är falska profeter, vad är de då? De kallar sig själva profeter och de uttalar lögner och påstår att de uttalar Guds egna ord. Förvisso har en del av oss olika uppfattningar om tolkningen av vissa bibelord (t. ex. när Jesus ska komma tillbaka). Det finns visst utrymme för olika uppfattningar, så länge som vi hävdar sanningen i Guds inspirerade ord och alltid försöker att finna den sanningen.

Men vad ska vi säga om dessa ”Anden sa till mig” – uttalanden, i vilka auktoriteten inte kommer från bibeln eller ett försök att förstå Guds skrivna ord? Auktoriteten påstås snarare vara att detta är Guds egna uttalade ord. När en profetia är felaktig, vem har då ett problem med hederlighet? Hur många av oss skulle ens på ett mänskligt plan bli glada, om någon återgav något som vi sa, som vi aldrig sagt? Vi blir rasande om någon återger lösryckta citat från oss! Reagerar den Gud som är sanningen per definition, och berömmer sig av att själv vara ursprunget till all sanning på ett annat sätt? Gläder sig Gud verkligen över sin församling, när den inte verkar bry sig om detta problem med hederlighet? Ler han, när vi vägrar att ställa dem som tar sig friheten att tala å hans vägnar till svars? Exakt hur berörd är Gud angående påståenden om sanning som förs fram i hans namn? Är hans uttalanden om sanning flexibla trots allt?

Wayne Grudem, en känd professor i teologi och medlem i Vineyardkyrkan, har kommit till undsättning för dem som profeterar falskt. I sin bok THE GIFT OF PROPHECY IN THE NEW TESTAMENT AND TODAY (PROFETIANS GÅVA I NYA TESTAMENTET OCH I VÅR TID), har han kommit med en teori om profetia i NT, som verkar hjälpa dem ur knipan som ”misslyckas”. Grudem är bibliskt och teologiskt utbildad och hans böcker återspeglar detta. Hans förslag är att profetian i NT var av lägre grad än profetian i GT. Människor talade ut det som de trodde att Gud sa till dem. Profetian kunde innehålla delar som verkligen var från Gud och andra delar som inte var det. Han skrev sin bok för att föra fram ovanstående tolkning. Hans argument hänger på hans tolkning av ett grekiskt ord, diakrino. Sammanhanget är 1 Kor. 14:29: ”Två eller tre profeter skall tala, och de andra skall pröva det som sägs”. Ordet ”pröva” är det grekiska ordet diakrino. Grudem medger att ordet kan ha en bred spännvidd i betydelsen, men väljer en underordnad betydelse, som betyder att ”sålla ut”.

Han drar slutsatsen att de ”andra” i denna vers inte är de andra profeterna utan hela församlingen. Han menar att de ord som uttalas i profetian ska sållas ut, så att det som är ”från Gud” kan urskiljas från det som ”inte är från Gud”. Det är inte profeten själv som prövas, utan bara de ord som uttalas av profeten. På så sätt behöver ingen bli orolig över att bli kallad falsk profet. Grudem medger att Paulus i 1 Kor. 12:10 använder diakrino för att skilja mellan ”andar”, inte för att sålla ut, utan för att bedöma vad som i sin helhet är från Gud. Han medger att Jesus i Matt. 7:15-20 varnar för falska profeter som kommer till er klädda som får, och att 1 Joh. 4:1-6 varnar för falska profeter och lämnar en bedömningsgrund för att bestämma vem som är en falsk profet. Han nämner också ”Didache”, en kristen skrift från första århundradet, som för fram specifika prövningar för att fastställa vem som är en sann profet och vem som är en falsk. Men han tillkännager helt enkelt, att vi inte får föra in denna innebörd i sammanhanget i 1 Kor. 14, utan vi måste se det här som en utsållning av delarna i profetian, och inte bedöma vem som är sanna eller falska profeter. Han uttrycker det så här:

”Hela församlingen skulle lyssna och utvärdera det som sades av profeten, och bilda uppfattningar om det och vissa kunde kanske diskutera det offentligt. Varje profetia kunde i sig ha både sanna och falska delar, och dessa kunde utsållas och bedömas för vad de var”. (sid. 78)

Han avvisar uppfattningen att bedömningen handlade om att profeten var sann eller falsk, genom att säga: ”Skulle det vara genom någon slags omröstning, i vilken en profet skulle förklaras vara antingen sann eller falsk?” Men kan man, å andra sidan, mot bakgrund av Grudems uppfattning som förklarats ovan, föreställa sig att hela församlingen offentligt utsållar ett profetiskt uttalande, för att förstå vilka delar som var sanna eller falska, vad som var från Gud och vad som inte var det? Kan du inte bokstavligen se Demetrius, en kristen slav, höja sin hand och säga ”jag betraktar denna del från Gud och resten som falskt”, bara för att få höra sin kristne husbonde svara honom med en annan utsållning av samma profetia? Det kunde ha tagit timmar för att komma fram till ett korrekt beslut, och i vissa fall var de tvungna att bli överens om att de inte var överens. Grudems enda försvar för sin uppfattning är att en lokal församling knappast skulle hota med, att vissa av deras egna var falska profeter. Detta har visst värde. Men han underlåter att nämna, att vi redan vet att den nytestamentliga profettjänsten först och främst var en tjänst som innebar att man reste omkring. Det verkar alltså som att när de tillresande profeterna kom, skulle de godkända profeterna på platsen först bedöma deras ord, och om de var falska, bedömde de dem som falska profeter. Det är det enda sättet på vilket församlingen skulle undgå att få ett förvirrande smörgåsbord av förmenta autentiska uttalanden, utan något uppenbart sätt att uppnå samstämmighet, beträffande vilka delar som var från Gud och vad som inte var det.

Det faktum att dessa falska profeter också trodde på Jesus, hans kors och uppståndelse, var inte tillräckligt för att frikänna dem från deras profetiska felaktigheter. Att en del av vad de profeterade stötte på apostolisk granskning kunde inte stadfästa dem som språkrör för Gud, när det fanns delar i det uttalandet som uppenbarligen var falska. Låt oss förklara detta. Ormgift betår av 90% rent protein, men de 10% som är gift kan vara dödligt. Följaktligen är ormgift inte en god proteinkälla. Aposteln Paulus tvekade inte visa vad han ansåg dem vara, som förde fram falska sanningsanspråk. I Galatien tillkännagav han att de som lade något till hans evangelium om nåd är förbannade. Han var också redo att uttala en gudomlig förbannelse över en formodad ängel från himlen som missuppfattat evangeliet. Dessa judaister från Galatien hade en hel del gemensamt med andra troende. De trodde på Jesus, korset och uppståndelsen. Men att förvränga Guds sanning var en i allra högsta grad allvarlig sak. Paulus var t.o.m. villig att ta strid med Petrus om detta. Framställandet av en enad front i en hednisk värld, föranledde inte Paulus att vända sig bort. Varför var detta så viktigt, att det helt satte Paulus i brand? Försökte han bara briljera med sin apostoliska auktoritet? Knappast. Guds sanning stod på spel. Han kunde inte gömma sig bakom versen ”bevara fridens band” i detta fall. Detta gällde direkt integriteten i Guds sanning.

Kan du tänka dig en fotbollsmatch, som inte hade några regler eller gränser? Var och en bara fastställde reglerna när de höll på att spela. Vem skulle segra? De berömda, de kraftigaste och mest övertygande skulle få bestämma alla domsluten. Det är ungefär så i församlingen idag. Vi spelar utan bibliska gränser. Vi utvidgar gränserna hela tiden, genom att säga att Gud själv har sagt att vi ska göra det. Då kommer, alldeles för sällan, en ”som blåser i pipan”. Han förklarar att något är utanför gränserna för Guds ord. Blir han älskad och uppskattad? Knappast! Han blir avsnäst som en som är ”lagiskt bunden vid Guds ord”, som inte lever i strömmen med Guds nu gällande sanning (”det som Gud gör idag” – KTS-anm). Men den enda orsaken till att vi behöver människor ”som blåser i pipan”, är att församlingen verkar oförmögen att ta mod till sig att döma sig själv. 1 Kor. 11:31: ”Om vi gick till rätta med (diakrino) oss själva, skulle vi inte bli dömda”. Den enda orsaken till att vi behöver byggnadskontrollanter, är att vissa av entrepenörerna ofta är klippare på uppåtgående. Om vi vidtar varje åtgärd för att göra det rätt, behöver vi då vara rädda för en kontroll? Vår ilska mot kontrollanter kanske är p.g.a. att vi inte litar på det vi gör? Vi som har en tjänst att ”blåsa i pipan” kanske inte bekymrar oss alltför mycket för hur de berömda och de som tar fram storsläggan uppfattar oss. Vi slår larm när vi blir medvetna om något som verkar vara utanför de bibliska gränserna, och lämnar det till dem som älskar sanningen att bedöma det. Gör vi därför anspråk på fullkomlighet? Knappast, men när någon tar sig friheten att uttala Guds egna ord, och de visar sig vara falska, behövs det knappast en profet för att blåsa i pipan.

Om man i vår marknadsdrivna andliga struktur, där sanning alltför ofta handlar om det som fungerar, att fylla kyrkbänkar, att sälja böcker och att upphöja smorda kändisar, vågar sätta stopp för det som inte är biblisk hederlighet, vinner man inte några popularitetstävlingar. Paulus verkar ha varit en av de där fridsförstörande, hyperkritiska personerna som var på jakt efter villfarelsen och ville ”blåsa i pipan” för den. Därför gick han t.o.m. så långt att han uttalade en förbannelse över dem som hade en annan uppfattning om omskärelse. Men han höll inte på med att bygga upp ett imperium eller att sälja en bok. Han hade föresatt sig, att om det innebar att han blev misskrediterad av människor (den korintiska församlingen) för att han skulle behaga Gud, skulle han med glädje bära den bördan.

Orrel Steinkamp

http://www.karlektillsanningen.se