Lars Ahlin – “Din livsfrukt”

Romantiteln Din livsfrukt är väl vald av Lars Ahlin, och några avsnitt ur denna hans roman från 1987 skall få tjäna som utgångspunkt för ett försök till analys av utvecklingslärans betydelse i ett större perspektiv.

Låt oss börja med att läsa ett avsnitt ur boken. Det är viktigt att utvecklingsläran inte förblir abstrakt, utan att man får möta den konkret och levande. Det är först då vi kan bli känslomässigt engagerade och förstå att det egentligen handlar om oss själva och vårt sammanhang.

Den brådmogne och förmögne Johannes lever tillsammans med sin psykiskt mycket skadade mor, som har gått och “lagt sig som sjukling” efter det att fadern dött några år tidigare. Hembiträdet, den jordnära och moderliga Julitta, står för det praktiska i hemmet.

Vi kommer in i handlingen i en avgörande livskris, som för den unge Johannes varade i flera dagar, och som radikalt kom att ge honom en ny syn på tillvaron.

“När jag var mellan nio och tio år kom min första stora läsupplevelse. Jag hade fått tag i en rikt illustrerad bok om utvecklingsläran. Både text och bild fascinerade mig på ett ambivalent sätt, ty under läsningen blev jag både hänförd och uppskrämd…
När jag om aftonen låg i min säng hade all hänförelse dunstat bort. Nu var jag enbart rov för avsmak och skrämsel…
Plötsligt framträdde sviter av bilder för min syn. årmillionernas djurkroppar strömmade förbi, ibland blixtsnabbt, ibland sakta… Jag såg hur de där varelserna oavbrutet åt, smaskade i sig, dödade, klöste med stora klor och slet i blödande kött med väldiga huggtänder. Ur käftarnas motsatta pol rann avföring ut lika oavbrutet. Under aldrig upphörande metamorfoser pågick i årmiljoner ett ätande och skitande i ett sträck. När människan dök upp skedde ingen ändring. Hon åt och sket som alla andra djur, slungade stenar, dödade, sörplade i sig blod och köttslamsor…
När Julitta som vanligt kom in till mig om kvällen, sa jag ifrån att jag aldrig mer skulle knäppa mina händer, och jag förbjöd henne att i fortsättningen hålla aftonbön över mig.

-Du fortsätter att konstra, så hon stilla. Vad har du nu fått i din skalle?
– Jag tror inte på Gud längre, svarade jag.
– Du glömmer att du är ett barn. Inte kan ett barn avgöra det du säger.
-Jag är ateist.
– Vilken Gud förnekar du?
-Din Gud och din frälsare Kristus.
-Kristus är alla människors ställföreträdare. Mitt och allas liv har han tagit på sig. Näpsten är lagd på honom. Vi går fria. Därför dog han på korset för vår skull.
– Jag förstår inte vad du säger. Men du begriper, när jag säger, att jag är ateist.”

En identitetskris

Lars Ahlin låter alltså sin huvudperson Johannes gå igenom en livsåskådningskris i början av sin stora roman Din Livsfrukt. Det handlar om tillvarons grundfrågor, om “varifrån” och “varthän”, om identitet och mening. Vem är människan och vem är jag? Finns Gud?

Utgångspunkten för utvecklingsläran formulerades redan i antiken av Demokritos. “Allt som existerar i universum är en frukt av slump och nödvändighet.” När sedan detta byggs ut till en världsförklaring kunde den franske nobelpristagaren Jacques Monod skriva: “Om människan accepterar detta budskap i hela dess vidd, måste hon till sist vakna upp ur sin tusenåriga dröm för att upptäcka sin totala ensamhet, sitt fundamentala främlingskap.”

Johannes förstår att han är resultatet av en slump, en meningslös genetisk transportmekanism, där känslor, vilja och tanke inget annat är än biologiska nödvändigheter. Skönhet och rättvisa, kärlek och gemenskap är tomma ord.

Jag tror att den här av Ahlin så målande beskrivna krisen också är vår civilisations kris. Miljontals människor går igenom den på ett mer eller mindre medvetet sätt vid någon tidpunkt i sitt liv, företrädesvis under ungdomsåren. Det sker t ex genom att massmedia och läroböcker presenterar spekulationer om biologisk utveckling impregnerade av materialistisk filosofi som om det vore ovedersägliga fakta.

Lille Johannes tror nämligen att det han läser är en historisk beskrivning av något som man vet har skett. Han tror att scenariot har vetenskapligt objektiv täckning.

Förutsättningen för alltihop, nämligen att Gud inte finns, är inte något som man resonerar sig fram till. Det är en outsagd självklarhet. Betydelsen av “grundsanningen” att Gud inte finns, för den tillrättalagda tolkningen av och spekulationerna kring jordens och människans historia, utelämnas helt.

Detta är en elakartad propaganda mot vilken man har mycket svårt att värja sig. Mottagarna har ringa möjlighet till kritisk distans utan är utlämnade från unga år och genom livet till ett i grunden materialistiskt tankemonopol i praktiskt taget hela kulturen.

Materialismens tankemonopol

Hans Magnus Enzensberger inbjöds från Tyskland 1982 av Dagens Nyheters kulturredaktion att skriva om tillståndet i Sverige. Han talade där om den socialdemokratiska “hegemonin” eller tankemonopolet, och menade bl a att de övriga partierna var så präglade av det socialdemokratiska tänkandet att de ställde “socialdemokratiska” frågor och försökte lösa problem enligt socialdemokratiskt mönster utan att själva vara klara över det Det betydde föga om de kallade sig moderater eller centerpartister, för resultatet blev ändå socialdemokratiskt. Så kunde Sverige te sig för en utomstående intellektuell betraktare i början av 80-talet.

Det må vara hur det vill med den saken, men i överensstämmelse med politiken tror jag man kan tala om ett mycket mer grundläggande tankemonopol, nämligen materialismens kulturella hegemoni.

Materialismen styr i så stor utsträckning att kristna representanter tycks be om ursäkt för sin tro på Bibelns Gud. Man ser inte betydelsen av den bibliska uppenbarelsen, att Gud har kommunicerat.

Bibelns Gud går inte att reducera till en statist, utan denne Gud är intresserad av sin skapelse och griper aktivt in och styr, till och med slutgiltigt, historiens gång. Detta har en tendens att komma bort hos den kristna trons många uttolkare, och ofta förefaller man låta sig nöja med en smal religiös sektor för Guds inflytande.
Materialismen med sina ateistiska utgångspunkter har påverkat det allmänna tänkandet, privatiserandet av den kristna tron, och har fört kristendomen till det subjektiva och privata. Kristna värderingar har också för de kristna blivit en fråga om tycke och smak, rationellt obegripliga, medan materialistiska slutsatser har upphöjts till logiska och objektiva sanningar. Livsåskådningens roll för hur man ställer sig till allt i livet och vilka frågor som anses vara viktiga förtigs eller inses inte.

En konstruktiv debatt inom kristenheten över hur kristen metafysik så att säga skall komma in i matchen igen förhindras av att materialismens pålitligaste vakthundar utgörs av en del i kristendomsgettot. I den kristna subkulturen försöker några skrämma andra till tystnad genom att ropa skymford, t ex “fundamentalist” och “kreationist”, så fort absoluta sanningar hävdas.

Så tystas debatten, ingen vill ju bli anklagad för att vara intolerant eller extrem. Detta är paradoxalt, eftersom det mycket väl kan visa sig vara så att tolerans och vidsyn kräver en arman förankring än den materialistiska för att överleva på sikt! Det kristna evangeliet uppfattas av många med fog som den nödvändiga garanten och förutsättningen för tolerans och demokrati på sikt i västvärlden.

Grunden för rätten

På senare år har diskussionen om grunden för rätten åter tagits upp i Sverige. I många år har värdenihilismen (= det finns inga absoluta sanningar, allt är relativt) och rättspositivismen (= makt är lag och därmed rätt) haft avgörande inflytande i Sverige.

Frågans känns nu mer angelägen än på länge: Står makten under lagen? Kan man lagstifta om när livet börjar och slutar genom majoritetsbeslut i riksdagen? r grunden för människovärdet en politisk konjunkturfråga?

Ahlin uppmärksammar också detta i sin bok. Det hör samman med ursprungsfrågan. På romanens sista sidor sammanfattar Johannes följande tänkvärda slutsatser, strax innan han begår sitt – för att använda den riktiga psykiatriska termen – “filosofiska självmord”, d v s tar sitt liv efter moget övervägande:

“Rätten hos oss och lite varstans saknar ontologisk rot. Enligt nihilismen saknar rätt-orätt både verklighetshalt och sanningsvärde. De ömkliga hjälpverben “vara och böra spökar. Det är omöjligt att få dem att befrukta varann… Man talar om demokratiska grundvärden. Men allt detta vilar på opinioner. Opinioner kan skifta. Det har vi många exempel på. Då tar rätten en annan riktning… Ännu behandlas marginaler snålt och skamligt: sjuka och hjälplösa gamlingar, kropps- och förståndshandikappade. Åldrarna 30-65 tar för sig för mycket. Skattelagarna gynnar de rika.”

Ahlin pekar på att vad man tror om verkligheten, varats sanna natur (= ontologi), avgör en för samhället så viktig företeelse som grunden för rätten, lagstiftningen. Huvudalternativen är, låt oss nu tala i klartext, filosofisk materialism och bibelförankrad kristendom.

Identiteten avgörande

Att veta vem man är och känna meningen med sitt liv är inte bara ett grundläggande behov för människan, utan denna identitet påverkar också tankarna, känslorna och denna identitet påverkar också tankarna, känslorna och hur man lever.

Lagstiftningen och etiken är beroende av vem människan uppfattar sig vara. Vi tenderar att i viss mån få s k självuppfyllande profetior. Om människan tror sig vara ett ansvarslöst offer för omständigheter och hormoner, så lever hon som ett sådant. Om hon uppfattar sig som en moralisk och ansvarig individ med valmöjligheter, kommer det att påverka hennes handlingar.

I vår lagstiftning har man på senare år uppmärksammat barns rätt att få veta sitt biologiska ursprung och vi tillåter inte längre anonyma donationer av könsceller. Det är ett uttryck för att man mer och mer förstår hur viktigt ursprunget är för identitetsutvecklingen. Människans ursprung i djupare och mer allmängiltig mening är ännu viktigare för identiteten.

Att Bibeln börjar med begynnelsen och att t ex den apostoliska trosbekännelsen slår fast skapelseaxiomet är således helt rimligt. Om nu denna utgångspunkt är riktig måste också vår erfarenhet av livet och vår kunskap om verkligheten i princip stämma med den utgångspunkten. Det blir det slutgiltiga kriteriet, ingen är intresserad av ett luftslott och önsketänkande. Både materialistisk tro och kristen tro måste prövas.

Julittor och Johanniter Julittor ett kommunikationssammanbrott

I slutet av den i inledningen citerade dialogen framskymtar också det tragiska kommunikationssammanbrottet mellan “evangelisten” och “nutidsmänniskan”, mellan Julitta och Johannes.

Julittas väsentliga och riktiga budskap om er Frälsare blir helt enkelt obegripligt och vid sidan om, eftersom Johannes har helt andra utgångspunkter.

Han lever i en tillvaro där Gud som en objektiv verklighet är utesluten, och där det mest fundamentala och enda verkliga är det materiella, det med sinnena förnimbara. Utifrån denna förutsättning gör Johannes sin kalkyl. Inget annat än materia finns egentligen, allt annat är illusion och önsketänkande.

Varken Johannes eller Julitta tycks vara medvetna om sina förutsättningar. Man slås bara av det faktum att de nått olika slutsatser, Johannes är ateist och Julitta är kristen.

Skulle vi fråga Johannes varför han inte tror längre, skulle han hänvisa till att utvecklingslärans tolkning av historien motsäger kristendomens. Utvecklingsläran tror han är vetenskapligt förankrad, medan kristendomen är en tro mot allt förnuft, en irrationell tro, som möjligen, i den mån den verkligen går på djupet, förmår skänka tröst åt den som inte förmår att se saker och ting som de verkligen är. En nödvändig illusion för Julitta, tänker Johannes.

Tiden har gått ifrån Julitta. Hon har aldrig behövt konfronteras med otrons argument utan levt skyddad, och nu förstår hon inte vad som driver Johannes in i ateismen. Eftersom hon inte ser hans frågor blir hennes svar obegripliga.

Hur många ungdomar från kristna sammanhang har inte upplevt denna spänning? En äldre generation har förträngt motsättningarna mellan evolutions och kristen tro, och sedan fick man efter egen fason försöka hitta stilleståndsvillkor. “Fredsvillkor” som ofta innebar att man lämnade sitt intellekt utanför kyrkan, och att tron fick en tendens att bli allt mer perifer eller allt mer subjektiv och renodlat känslomässig. Den handlade ju inte om det verkliga livet.

Hur skall man förstå behovet av försoning om man inte förstår ordet “synd”, utan ser beteenden som miljömässigt betingade utan moralisk dimension? Jesus kommer att hänga i luften i stället för på korset.

Om materiens egenskaper av sig själva leder till liv, om oändlig tid, slumpmässiga mutationer, en föränderlig miljö och det naturliga urvalet (i och för sig mot all bevisning men nu för tankens skull) skall anses vara sanningen om vårt ursprung, hur absurt ter sig då inte försöket att kombinera detta med tron på en semitisk stamgud, kallad Jahve, från 2:a årtusendet före Kristus!

Det är ju så tron uppfattas, och Julitta måste vederlägga den tolkningen och visa att den är fel för att väcka Johannes intresse för sin Gud och Frälsare.

Lamslagen kristenhet

Kristenheten är lamslagen och isolerad med ett mycket marginellt inflytande. Att den varit viktig i historien för demokratiernas framväxt, för idén om människovärdet, för barmhärtighetstanken inom sjukvården, för utbildning åt alla och vetenskapens framväxt är oomtvistligt, men det är historia. I dag tycks kristendomens inflytande på människors tänkande och kulturens utveckling som sagt vara ringa. Detta trots att det finns stora kristna etablissemang i form av skolor, bokförlag och kyrkor.
Varför är det så? Beror det på att angreppen utifrån varit för svåra det senaste århundradet?

Nej, knappast! Det förefaller mer hänga samman med att materialistisk filosofi med det ateistiska axiomet “Gud finns inte” – har lagts till grund för teologiskt tänkande. Förment vetenskapliga förutsättningar har lagts till grund för bibelforskningen, och den levande Guden har lämnats utanför. Utvecklingslärans roll härvidlag tror jag inte kan underskattas. Orsaken till den lamslagna kristenheten tror jag mer ligger i att dessa s k forskningsresultat har eroderat tron inifrån.

Ett idéhistoriskt studium av hur utvecklingsläran påverkat teologin saknas men skulle säkert vara mycket avslöjande. Mycket av denna påverkan kan skönjas i biografier över inflytelserika kulturpersonligheter med kristen bakgrund och teologer, bara man är uppmärksam på det. När skall denna intressanta fråga bearbetas akademiskt? Detta studium kan mycket väl inledas redan i dag på idéhistoriska institutioner och borde vara intressant för forskare med olika bakgrund.

Bultman och Barth – betydelsefulla pietister

Vi har fått en ny bibelsynsdebatt i svensk kristenhet, och den kan kanske i viss mån sprida ljus över varför kristendomens inflytande marginaliserats.

Karl Barth och Rudolf Bultman är två betydande teologer som kan få stå som representanter för olika former av världsfrånvänd pietism. Denna tankegång har åter en annan betydelsefull tysk teolog framfört, nämligen Wolfgang Pannenberg.

Pietism förstås av Pannenberg som en svärmisk tro, vilken saknar historisk kontakt och där fromheten har sin yttersta grund i den troendes religiösa upplevelse.

Hos Bultman resulterar det i en förnekelseteologi, där grundläggande bibliska läror om Gud rensas bort och Bibeln så att säga avmytologiseras. Redan som ung reagerade Bultman mot allt för mycket nonsens (Unsinn), t ex uppenbarelsen, treenigheten, miraklen och inkarnationen.

Hos Barth bibehålls alla dogmerna, men sanningsfrågan intresserar honom föga. Det finns en tendens att erfarenheten av omvändelsen får bli grunden för tillförlitligheten av sådana händelser som Jesu underverk och uppståndelsen.

Barths inflytande på våra frikyrkliga seminarier är inte obetydligt, och fortfarande betyder Bultman mycket inom modern svensk universitetsteologi.

Allt på ett kort…

Jämför hur Paulus sätter allt på spel: “Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro” (l Kor. 15:12-28).

Se efter på nytt hur Lukas börjar sitt evangelium med en förankring i noggranna efterforskningar om vad som hänt. Det var tillförlitligheten i budskapet som ytterst var hävstången för evangeliets segertåg i antiken.

Kristen tro i apostlarnas anda är liksom för mig beroende av vad som faktiskt har hänt i tid och rum, den har en historisk grund. Gud har uppenbarat sig i historien, och det är denna uppenbarelse som måste vara trovärdig, om tron på Gud skall bli en förtröstan på Honom och inte på tron själv.

Första trosartikeln, väl förklarad och argumenterad, är en viktig del av evangeliet och står i motsats till evolutionismen. Tron på Bibelns Gud är utmanande för världen men kan försvaras och bidra till att evangeliet får lysa fram i en annars “dyster vildmark”

…eller fortsatt kristen autism?

Den irrationella tron, som har sin grund i sig själv, kommunicerar inte utan är i grunden autistisk, d v s försjunken i sin egen trosvärld och otillgänglig för omvärlden. Detta kan med fog sägas om mycket av våra dagars teologi. Skolor och trender avlöser varandra, men något egentligt tankeutbyte med och påverkan på kulturen i övrigt eller akademiska discipliner sker inte. Det har inte kommit att handla om att göra ett förvaltat budskap begripligt för en ny tid, utan mer om att skapa nya legeringar, att ta intryck och idéer utifrån.

Utvecklingsläran – ett tabu!?

Det är märkligt att se hur utvecklingsläran faktiskt kan diskuteras och ifrågasättas på universitet och högskolor under rubriken biologi, eller hur intresserade vanliga skolbarn och sofistikerade ateister kan bli när de märker av en genomtänkt evolutionskritik. Diskussionen känns då angelägen och förs med stort allvar. Det gäller ju livet!

Dock inte så med representanter för de båda “pietistiska” skolorna Bultman och Barth, våra dagars religiösa etablissemang.

Man tycks vara fundamentalt oförmögen att ta några steg tillbaka och se på utvecklingslärans och den bibliska skapelsetrons metafysiska förutsättningar. I stället omfamnar man utvecklingsläran utan närmare analys av argumenten men med bara skymford över åt kristna som ej gör detsamma.

Hur startar vi en dialog? Vilken dialog är viktigast, den med Julitta eller den med Johannes?

Paradisfrukten och Kristus

Ofta får syndafallsberättelsen i Första Mosebok de mest märkliga uttydningar, men jag vill så här mot slutet av den här artikeln sätta in den i vår diskussion.

Det som hände i syndafallet, när människan vid en viss tidpunkt åt av den förbjudna frukten, var att hon intog Guds plats. Hon gjorde sig själv till yttersta referenspunkt när hon ifrågasatte Gud och bröt mot hans givna ram för sin frihet. Utvecklingsläran är i detta hänseende en raffinerad slutprodukt, där människan slutgiltigt tankemässigt gjort sig av med sin Gud.

Konsekvenserna av syndafallet har blivit omfattande. Vi skall inte här gå in på dessa i detalj, men jag vill påminna om de tre viktigaste, nämligen:

Den brustna gudsrelationen och döden.
Den brustna gemenskapen människor emellan.
Den förstörda relationen gentemot den övriga skapelsen.

Tre tragiska frukter. Det var kanske inte dessa frukter Lars Ahlin hade i åtanke när han gav sin stora roman namnet Din Livsfrukt , utan det handlade kanske mer om barn som en livsfrukt eller livsfrukten som en bild av livsgärningen.

Mot bakgrund av dessa tragiska frukter kan man förstå att budskapet om Kristus verkligen är ett glatt budskap. Jesus undanröjer syndafallets konsekvenser genom sin död på korset utanför Jerusalem, när Pilatus var romersk landshövding i början av vår tideräkning, och Jesu uppståndelse är den historiska bekräftelsen på att förkunnelsen om Kristus inte är tom (l Kor. 15:14).

Sanningsfrågan än en gång

Lars Ahlins bok är mycket läsvärd. Han för in sanningsfrågan i centrum av kulturdebatten, även om man inte tycks se eller tycks vilja se detta. Det irriterar nog många, både teologer och kulturdebattörer, som gärna vill se sanningsfrågan, det icke relativa rätt eller fel, som ett överspelat stadium. Man blir indignerad eller generad över att dessa grundfrågor åter pockar på en seriös diskussion. Det är arbetsamt och smärtande, inte minst för att man kan upptäcka att man inte har något på fötterna. Man har tagit över andras slutsatser och i blind auktoritetstro byggt utan att ha någon grund. Nu ifrågasätts byggnaden, och då vill man helst slippa diskussion.

Men jag tror att försummelsen av sanningsfrågan är rätt diagnos på orsaken till evangeliets minskade inflytande. Evangeliet om Kristus och dess tillförlitlighet ligger närmast människans grundläggande behov.

Evangeliet måste sättas på spel för att bli relevant .

Magnus Landgren

(1) Det finns de som definierar utvecklingsläran på ett annat sätt och ser Gud som yttersta orsak. Denna ståndpunkt diskuteras inte här.

Magnus Landgren är medlem i Mariestads Missionsförsamling och numera verksam som barnläkare i Mariestad.

Artikeln publicerad i tidskriften Genesis 1989, nr l.

http://www.kts.just.nu