Objektivitet och relativism på 2000-talet

När jag begrundar den historiska betydelsen av de tjugofyra timmar som ligger framför mig vid denna tidpunkt av året 2010, drabbas jag av en ofrånkomlig tanke. Det är Pontius Pilatus fråga till Herren Jesus: Vad är sanning? (Joh. 18:38). Om en fråga någonsin behövde besvaras så är det denna. Men Pilatus väntade inte på ett svar. Jesus gav inte heller ett svar.

På vilket sätt ställde Pilatus sin fråga? Ställdes den utifrån ett kvalfyllt sökande? Ställdes den på ett missmodigt, cyniskt sätt? Vi vet inte riktigt. Kanske lite av båda delarna. Men det är verkligen talande, att så snart som han ställt frågan, vände han sig om och förklarade att Jesus var oskyldig.

Om en icke-troende idag skulle ställa samma fråga till dig, ”vad är sanning?”, hur skulle du svara då? Det omedelbara svaret på mångas läppar skulle vara ”Jesus är sanningen”, från Johannes 14:6. Men är det ett tillräckligt bra svar att ge någon idag? Kommer det att avgöra saken för dem – övertyga dem om att detta verkligen är det rätta svaret? Jag tror inte det (och jag talar utifrån egen erfarenhet). Vi måste inse att majoriteten av människosläktet idag inte ens tror att det finns något som är ”sanning”. Om vi säger till dem att ”Jesus är sanningen” kommer det alltså inte att övertyga dem om någonting. Tvärtom. Eftersom de inte ens tror att det finns någon objektiv sanning, kommer du bara att gräva en filosofisk grav åt dig själv. Och du kommer inte att kunna krypa upp ur den. Om du vill kunna tala till dem överhuvudtaget om att Jesus är sanningen, måste du därför först ta itu med själva frågan om sanning i sin helhet.

För de flesta människor idag finns det många sanningar, men det finns inte någon objektiv sanning. Sanning är bara det som varje människa råkar uppleva är rätt vid varje tillfälle. (Det är teorin, även om det inte är praxis). Tillåt mig att visa detta i form av en dialog. Detta är en dialog som du mycket lätt kan ha med de flesta människor. (Du kan faktiskt ha denna dialog idag med många som kallar sig ”kristna”!) Så här låter den:

X: Är du en av dom där knäppskallarna som tror att det finns något som är SANNINGEN?

Du: Ja det är det jag tror. Men jag tycker inte att jag är en knäppskalle för det.

X: Det är klart att du är. Bara en knäppskalle kan vara så inskränkt.

Du: Påstår du att det inte finns någon sanning?

X: Du kan ha din sanning och jag har min och de är båda lika giltiga.

Du: Hur kan det vara möjligt? Antingen är något ”sanningen” eller också är det inte det.

X: Du fattar inte tydligen. Ni är likadana allihopa. Jag måste tydligen förklara det för dig. Människor trodde t. ex. vid en tidpunkt att jorden var platt. För dem var det sanningen. Nu för tiden tror vi att jorden är rund. Det är sanningen för oss. Så du förstår att sanning ändras. Den är inte en objektiv konstant. Det är faktiskt så att sanning endast blir sanning om det finns enighet om det. Och eftersom människor kan samtycka till att något är sanning på olika sätt och vid olika tider, är sanning därför bara en föränderlig verklighet som är samhällsförankrad.

Du: Vänta lite, du kastar om begreppen här. Det som du hänvisar till som ”sanning” är bara människors åsikter om vad som är sanning, vilket verkligen skiljer sig från en person till en annan och förändras med tiden. Men det är inte ”sanning”. Autentisk sanning kan aldrig förändras med tiden, bara uppfattningar om sanningen kan förändras. Du blandar samman de två.

X: Nej, nej, inte alls. Det är du som kastar om begreppen, genom att påstå att det finns en objektiv sanning, när det är omöjligt att det kan finnas något sådant.

_________________________________________________

Innan vi nu fortsätter med denna dialog, inser du vad som händer här? Förstår du att om man bara säger till människor att ”Jesus är sanningen”, så är det fullständigt bortkastad tid, därför att de redan har inbyggda uppfattningar och argument, som får ditt påstående att framstå som absolut nonsens? Så det första du måste göra är att knäcka deras uppfattning, att det inte finns något som är objektiv sanning. Tillbaka nu till dialogen…

_________________________________________________

Du: OK låt mig gå igenom detta med dig. Du nämnde om dem som trodde att jorden var platt och angav det som de trodde var ”sanning”. Men det var aldrig någonsin sanning. Om man skulle ha kunnat få en platt-jording att sväva upp över planeten, skulle han ha ropat ut, när han nått en viss höjd: ”Wow! Det är sant! Jorden är rund!” Så du förstår att det inte fanns enplattjords-sanning och en rundjords-sanning. De är uppfattningar som utesluter varandra. De kan inte båda vara sanning, för då är allt lögn och ingenting är sant. Om man säger att platt-jord och rund-jord båda är exempel på sanning, är det ett klassiskt exempel på dubbeltänkande, en farlig tankeprocess som beskrevs i romanen ”1984” som förmågan ”att samtidigt acceptera två motsatta tankar som eliminerar varandra, när man vet att de är motstridiga och att tro på båda två.” När du menar att båda är ”sanning” förväxlar du det som människor tror är sanning med själva sanningen. Men de är inte samma sak. Jag kan tro att grönt är brunt men det gör det inte till sanning. Det skulle bara vara min felaktiga uppfattning om vad som är sant och vad som inte är det. Det som människor tror är sanning är inte nödvändigtvis sanning. Samhällen avgör inte egenmäktigt att något ska vara sant (även när det inte är det). Sanningen har en objektiv beskaffenhet och är grundad i fakta och verklighet.

X: Du kan predika så mycket du vill, men faktum är att du har fallit i den klassiska fällan att det finns något som är ABSOLUT SANNING. Sanningen förändras och är alltid relativ. Det är bara så att du ger din uppfattning om sanningen större tyngd än andras. Det är DET som är farligt. Efterföljarna till Hitler trodde att hans handlingssätt var ABSOLUT SANNING och se vad som hände där.

Du: Jag säger det igen, det som du hänvisar till är inte själva sanningen, utan det som människor felaktigt tror vara sanningen. När man tror att något är sanning, när det bara är någons uppfattning är uppenbart farligt. Det var inte p.g.a. att det finns ABSOLUT SANNING som Hitlers efterföljare blev farliga. Det var för att de fanatiskt trodde att något var sant som inte var det. Förstår du inte det?

X: Du griper tag om ett halmstrå nu. Kan du inte förstå det? Det var p.g.a. att de trodde att det var den ABSOLUTA SANNINGEN som medförde att det som de trodde blev DEN ABSOLUTA SANNINGEN. Om man alltså tror att det kan finnas ABSOLUT SANNING måste det alltid vara farligt. Sanning kan inte vara något annat än vad människor kommer fram till. Samhällen bestämmer vad som är sanning.

Du: Låt mig gå igenom ett annat exempel med dig. Solen skiner i min trädgård idag. Det är sanningen. Var än du står i min trädgård är detta sant. Det skulle vara sant vare sig det fanns människor där som samtycker till det eller inte. Det är helt enkelt en objektiv sanning. Solen skiner i min trädgård idag. Om det är sant, kan det därför finnas något som är objektiv sanning. Den är inte relativ i förhållande till någonting. Den är helt och hållet och uteslutande SANNINGEN.

X: OK det kanske är sant för dig, men jag är säker på att det kan finnas någon som inte håller med om det. Alltså är något annat sant för dem. För dem är deras sanning lika välgrundad som din. Därför kan objektiv sanning inte finnas.

Du: Men om solen verkligen skiner i min trädgård, så har alla fel som tror något annat, även om de anser att det de tror är sant.

X: Inte från deras synvinkel sett.

Du: Precis. Det är bara deras åsikt snarare än objektiv sanning.

X: Du verkar bara inte fatta det här. Du skapar en cirkelargumentering, så att du kan göra gällande att det som du tror är sant, är sant.

Du: Om du och jag går ut i min trädgård och solen skiner, är det sanning?

X: Det kan det vara. Men bara p.g.a. att vi kommer överens om det. Jag kan vara oense med dig och då är är det min sanning och du har din.

Du: Tror du att solen kan skina i min trädgård, utan att någon är där?

X: Hur kan jag veta det om jag inte är där?

Du: Aha, du låter sanningen bero på om det finns någon där eller inte, för att du ska tro på den.

X: Precis. Hur kan man fastställa att något är sanning, om det inte finns någon där som ser det?

Du: Därför att det finns vissa saker som är objektivt sanna. De är baserade på fakta. De har en helt egen verklighet, oavsett om det finns människor som bekräftar dem eller inte. Uppfattningen att saker bara är gällande när det finns människor som ser dem, är ett filosofiskt system som kallas solipsism. Den ställer iakttagaren i centrum av, och som upphovsmannen till, universum. Kortfattat gör den dig till Gud! Om man påstår att ingenting kan ha objektiv verklighet utom man själv och ens egen tankeanalys, är det den yttersta formen av narcissism. Klassisk solipsism ställer frågan: ”Kommer det ljud från ett fallande träd i skogen, om det inte finns någon som hör det?” I så fall kan vi inte mötas, eftersom du uppenbarligen tror att allting utanför det som du upplever, inte kan vara grundat i objektiv verklighet. Därför måste jag också vara en illusion. Så jag förstår inte varför du inledde denna dialog med att kalla mig ”en av dom där knäppskallarna som tror att det finns något som är SANNINGEN?” Om, vilket du själv medger, alla andra har sina egna ”sanningar”, som inte har någonting att göra med din egen, varför bryr du dig om att ge dig in i en dialog med mig om min uppfattning om sanningen?

X: Jag kan koppla av med andra, även om de har sina egna sanningar.

Du: Jag vill göra gällande att du argumenterar så lidelsefullt för att det inte finns någon objektiv sanning, därför att du är rädd för att det finns en sådan möjlighet. Det får enorma följder för dig från en moralisk ståndpunkt.

X: Vilket nonsens! Vilka följder skulle det kunna innebära för mig?

Du: Om vi alla har vår egen sanning och det inte finns någon objektiv sanning utanför vår enskilda uppfattning om den, då spelar det inte någon roll alls vad vi gör i den här världen. Varje människa kan övertyga sig själv om att hans eller hennes handlingar är lika välgrundat riktiga som nästföljande persons. En seriemördares inställning till sina medmänniskor är lika välgrundad som den har som älskar livet. Den ”sanning” som den som ofredar barn har angående sexuella förhållanden är lika välgrundad som den har, som tror att sexuella relationer är för gifta personer i mogen ålder. Det finns inget slut på de moraliska förändringar som vi kan överväga, om vi tror att varje persons ”sanning” är lika giltig som nästföljande har. Tala om för mig om det är fel för dig som förälder att ha sex med ditt femåriga barn?

X: Mmm, det har funnits samhällen i vilka vissa former av incest ansågs…

Du: Det var inte det jag frågade om! Svara på frågan bara. Jag talar inte akademiskt om olika samhällen. Jag talar personligt till dig när du står här framför mig. Frågan är enkel. Är det fel att du som förälder har sex med ditt femåriga barn?

X: Men det är bara en hypotetisk fråga.

Du: Struntprat! OK då, om du vill undvika den, ska jag bli ännu mer närgången. Skulle det vara fel att jag har sex med ditt femåriga barn?

X: Det här bli bara absurt nu. Jag vet att du inte skulle göra något sådant.

Du: Det är inte det som är poängen. Förstår du inte vad som händer här. Det finns en moralisk kod djupt inne i oss båda, som gör att vissa beteenden inte bara är motbjudande utan absolut fel. Du vet det. Jag vet det. Det faktum att det har funnits och finns vissa personer som inte delar vår avsky medför inte att det är rätt. De är i själva verket perversa individer – människor som har perverterade mänskliga moraliska sanningar inom sig och försöker försvara sin perversitet med moralisk relativism. Detta är den ofrånkomliga följden av att man tror att en människas sanning är lika välgrundad som alla andras – även om de motsäger varandra.

X: OK kanske finns det mycket självklara specifika förhållanden, som man kan säga är objektivt sanna, men generellt är sanningen relativ.

Du: Men objektiv sanning är alltid viktigt! Bara att få någon nu för tiden att medge att det kan finnas objektiv sanning är verkligen något. Och du har just medgett att i det fall som jag nämnde finns det en objektiv sanning i den saken. Nämligen att pedofili är en perversion. Men samma tillvägagångssätt kan tillämpas på en massa andra situationer.

X: Jag vet inte, det bara slår mig att det är farligt att någon säger, att deras sanning skulle ha företräde framför någon annans.

Du: Men förstår du inte att du blandar ihop personliga åsikter eller synpunkter med sanning. När jag påstår att det är en perversion mot den mänskliga naturen att vuxna har sex med barn, är det inte bara min synpunkt mot pedofilens synpunkt. Jag talar här om en universell moralisk lag. Detta handlar inte om två uppfattningar som strider mot varandra. Det handlar om att människan motsätter sig universell moralisk lag. Jag samtycker till universell moralisk lag, som varje människa känner till innerst inne – även om många har begravt den under lager på lager av urskuldande och undanflykter och undvikande svar och slingrande och svammel. Du vet att det är perversion. Jag vet att det är perversion. Jag är villig att medge det, men du är inte det. Varför? Varför är det på det här sättet? Jag vill göra gällande för dig att det är p.g.a. att människor är rädda för uppfattningar som t. ex. universell moralisk lag, därför att den medför existensen av något (eller någon) över och bortom oss själva, som kan ha skapat dessa moraliska lagar.

X: Precis! Och vad har tanken på Gud medfört för mänskligheten? Krig, maktkamp, partisinne, fanatism, att man plattar till varandra (”min Gud är bättre än din”), löjliga kläder, att man blir påprackad fåniga vanor, o.s.v. Varför ska jag acceptera något som alltid medför allt detta?

__________________________________________

Förstår du nu vad som hänt här? Du har nu öppnat upp detta i en helt ny sfär. Du är inte längre bunden till att behandla sanningens relativitet. Du har nu fått ett medgivande att relativiteten har uppkommit p.g.a. en avsky eller rädsla för att det skulle finnas en Gud eller någon objektiv moralisk giltighet. De flesta människor har naturligtvis en mycket blaserad uppfattning om religion – och det med rätta. Det bör vi också ha! Du har nu en möjlighet att samtala om de (bokstavligen) livsviktiga skillnaderna mellan enbart yttre religion och subjektiv andlighet.

Jag tror att hela detta området med den relativa sanningen ligger till grund för mycket av det som händer i världen idag, och kommer att vara ett nyckelområde i samhällets totala sönderfall. Det är upp till oss att konfrontera det.

Så när en röst som Pilatus säger: ”Vad är sanning?”, måste vi ta tjuren vid hornen och besvara detta. För sanningen är verklighet, sanningen är fakta, sanningen är förnuftig, sanningen är axeln för själva livet. Utan objektiv sanning försvinner hela stommen för vår existens in i en lerflod av moraliskt fördärv. Och objektiv sanning leder oss naturligtvis in i den gudomliga verklighetens innersta väsen…

Alan Morrison

Artikeln är översatt och publicerad med författarens tillstånd

www.karlektillsanningen.se