Här ska vi nu beröra Jesu kallelse till lärjungaskap mera ingående. Låt mig tydligt säga att Jesu kallelse till att försaka sig själv och att följa honom, var en kallelse till frälsning och inte ett erbjudande om ”ett liv på högre nivå” eller ett andra steg i tron, som följde efter frälsningen. Dagens undervisning som skiljer mellan lärjungaskap och frälsning har sitt ursprung i tankar som är främmande för bibeln.

Varje kristen är en lärjunge. Faktum är att Herrens storslagna missionsbefallning var att gå ut i hela världen och ”göra alla folk till lärjungar….lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder” (Matt 28:19-20). Detta innebär att församlingens uppgift och förkunnelsens mål är att göra lärjungar. Lärjungar är människor som tror, de vilkas tro motiverar dem att lyda allt allt det som Jesus befallde. Ordet lärjunge används konsekvent som en synonym för troende genom hela Apostlagärningarna (6:1-2, 7; 11:26, 14:20, 22; 15:10). Varje skillnad mellan de två orden är helt konstlad. Ändå har uppriktiga och välmenande människor fört fram en teologi som innebär att det-är-lätt-att-bli-frälst-det-är-bara-att-tro (easybelievism) och som avfärdar Jesu hårda krav.

När Jesus kallade lärjungar, undervisade han dem noggrant om vad det kostade att följa honom. Halvhjärtade människor som inte var villiga att överlåta sig, lät sig inte påverkas. Alltså avvisade han var och en som var ovillig att betala priset – som den rike unge mannen. Han uppmanade alla som funderade på att bli lärjungar att noga beräkna kostnaden. ”Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke då först ned och beräknar kostnaden och ser till, om han äger, vad som behöves för att bygga det färdigt? Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket, skulle ju alla som fingo se det begynna att begabba honom och säga: ’Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda sitt verk’”(Luk 14:28-30).

Om dessa versar har John Stott skarpsinnigt skrivit:

”Det kristna landskapet är täckt med ruinerna av de övergivna, halvbyggda torn – ruinerna av dem som började bygga och inte kunde fullborda. För tusentals människor struntar fortfarande i Kristi varning och börjar följa honom, utan att först stanna upp och tänka på kostnaden för att göra det. Resultatet är den stora skandalen inom kristenheten idag, s.k. ”namnkristendom”. I länder till vilka den kristna kulturen har spridit sig, har massor av människor täckt över sig själva med ett ganska bra, men tunt lager av kristendomsfernissa. De har tillåtit sig själva att bli lite involverade, tillräckligt för att vara respektabla, men inte tillräckligt för att bli illa till mods. Deras religion är en stor, mjuk kudde. Den skyddar dem från de hårda besvärligheterna i livet, medan de ändrar på dess betydelse och form för att passa deras bekvämlighet. Inte undra på att cynikerna talar om hycklare i kyrkan och avvisar religion som verklighetsflykt”.

En kristen är inte någon som bara köper en ”brandförsäkring”, som ”tar emot Kristus” bara för undkomma helvetet. Som vi har sett upprepade gånger, uttrycker sig sanna troendes tro i underkastelse och lydnad. Kristna följer Kristus. De är obestridligt överlåtna till Kristus som Herre och Frälsare. De har en längtan att vara Gud till behag. De är ödmjuka, saktmodiga lärjungar (mathétés i den grekiska texten). När de faller, söker de förlåtelse och går vidare. Det är deras anda och deras inriktning.

Kallelsen till kristet lärjungaskap kräver uttryckligen just det slaget av total hängivenhet. Det är full överlåtelse, utan något som man undantar medvetet eller med flit. Ingen kan komma till Kristus på några andra villkor. De som tror att man bara kan bejaka en förteckning över fakta om evangeliet och fortsätta att leva som man själv vill, bör pröva sig själva för att se om de verkligen är i tron (2 Kor 13:5).

I Matt 10:32-39 utmanade Jesus sina lärjungar och sa:

”Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen….
”Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig; och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig. Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det”.

Vår Herre har inte givit något mer definitivt uttalande om lärjungaskap än detta. Här uttrycker han på tydligast möjliga sätt vad kostnaden för lärjungaskap innebär. Orden är riktade till de tolv särskilt (Matt 10:5), men de är principer i lärjungaskap, som är tillämpliga på oss alla. Vers 24 lyder: ”Lärjungen är icke förmer än sin mästare”. ”En lärjunge” betyder här varje lärjunge, och orden som följer tills slutet av kapitlet, tillämpas på lärjungaskap i allmänhet.

De som uppfattar lärjungar som en särskild klass mer hängivna troende, kommer att påpeka att de tolv – eller åtminstone elva av dem – redan var på Kristus troende och behövde alltså inte vägledning om vad det innebär att komma till Kristus med frälsande tro. Det är sant att de flesta av lärjungarna otvivelaktigt redan var pånyttfödda, men detta vederlägger inte betydelsen av dessa ord för dem. Faktum är att dessa män redan kallades lärjungar också (10:1). Detta var inte en inbjudan till en högre form av relation, utan en påminnelse om det som redan hade grundlagts när de trodde. Vår Herre fortsatte med att undervisa dem om innebörden i tron och frälsningen, och påminde dem ständigt om den överlåtelse som de hade gjort, när de valde att följa honom.

Dessa ord kan tillämpas på dig och mig också. Lukas 14:25-35 innehåller liknande ord – i ännu starkare uttryck – som Jesus uttalade inte bara till de tolv, utan till människoskarorna som kom för att höra honom.

Matteus 10:2 hänvisar till de tolv som ”apostlar”. Det betyder ”utsända”. När deras grundläggande förberedelser hade fullbordats, sände Jesus ut dem för att predika. I detta uppdrag som han gav dem när de skildes åt, använder han emellertid ordet lärjunge, inte apostel. Hans ord kan tillämpas på varje lärjunge, och vara verksamma som en vägvisare för varje potentiell efterföjare till Jesus.

Att bekänna Kristus inför andra

Versarna 32-33 påminner om den fruktansvärda domsscenen i Matteus 7:21:23: ”Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall och jag förneka inför min Fader, som är i himmelen”. Innebär detta att bekännelse inför andra är ett villkor för att bli en sann kristen? Nej, men det innebär att ett kännetecken på varje äkta kristen, är att han eller hon kommer att bekänna tron på Kristus utan förbehåll. Paulus skrev: ”Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror” (Rom 1:16).

Det verkliga lärjungaskapets väsen är en överlåtelse till att bli lik Jesus Kristus. Det innebär både att handla som han gjorde och att vara villig att utstå samma behandling. Det innebär att möta en värld som är fientlig mot honom och att göra det oförskräckt. Det innebär att bekänna inför andra att Jesus är Herre och lita fullt på att han också kommer att tala å dina vägnar inför Fadern.

”Att bekänna” betyder att bejaka, erkänna, att hålla med om. Det är ett uttalande om igenkännande, tro, förtroende och tillit. Man kan bekänna Kristus med munnen, som Romarbrevet 10:9 säger, och också bekänna honom genom att uppföra sig rättfärdigt, som Titus 1:16 innebär. Vi ska bekänna Kristus ”inför människor”. Detta betonar den offentliga innebörden av bekännelsen, och dess betydelse kan inte undgås. I Romarbrevet 10:10 läser vi: ”Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst”. Om hjärtat verkligen tror, kommer munnen att vara angelägen att bekänna. Bekännelsen är inte bara ett mänskligt verk, den är ingiven och får sin kraft av Gud, den följer efter det att man tror men inte skild från den handlingen. Återigen, bekännelsen är ett kännetecken på sann tro, den är inte ett ytterligare villkor för frälsning.

Första Johannes brev 4:15 lyder: ”Den som bekänner, att Jesus är Guds Son, i honom förbliver Gud, och han själv förbliver i Gud”. Vilket är kännetecknet på sanna kristna? De bekänner Jesus som Guds Son.

Detta innebär inte att en lärjunge alltid kommer att stå upp för Herren. Petrus förnekade Herren tre gånger i den natt han blev förrådd. Sedan har vi Timoteus, kanske den bästa av Paulus lärjungar, pastor i församlingen i Efesus. Denne hängivne unge man, med sådana gåvor för att vara herde, var en förebild för lärjungaskap. Men han kan ha upplevt tillfälligt andligt missmod i sin tjänst, eller också var han kanske känslig för fruktan. Paulus var tvungen att skriva till honom: ” Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre” (2 Tim 1:8).

En tidpunkt av misslyckande upphäver inte en lärjunges trovärdighet. Vi har alla misslyckats med att bekänna Kristus inför andra oftare än vad vi vill erkänna. Men om vi är sanna lärjungar, kommer vi inte att avsiktligt och beräknande att hålla vår tro gömd från alla hela tiden. Även Josef från Arimatea, som aposteln Paulus kallade en ”hemlig lärjunge”, hade frimodigheten att gå till landshövdingen Pilatus efter korsfästelsen och be om Jesu kropp (Joh 19:38).

Kristus säger att han kommer att kännas vid oss inför Fadern, som är i himmelen (Matt 10:32). Vad menar han? Kristus kommer på domens dag att säga: ”Denne tillhör mig”. Han kommer att bekräfta sin trofasthet mot dem som har bekräftat sin trofasthet mot honom. Den andra sidan av saken finns också uttalad: ”Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen” (v 33). Detta uttrycks inte i första hand om de som öppet avvisar – människor som skulle uppenbart förneka Kristus, inte vilja ha något med honom att göra, som föraktar honom, talar mot honom eller hädar hans namn. Sanningen är helt klart tillämpbar på sådana människor, men vår Herre talar specifikt om falska lärjungar, människor som påstår sig vara kristna, men som inte är det.

När de sätts på prov förnekar falska lärjungar konsekvent Herren, antingen genom sin tystnad, genom sina gärningar eller genom sina ord. Faktum är att föreställningen här omfattar alla dessa saker. Den visar på någon vars hela liv är ett förnekande av Kristus. Han kan påstå att han tror, men allt i hans levnadssätt utsöndrar förnekelse (jmfr Titus 1:16). Kyrkorna är fyllda med sådana människor, som ger sig ut för att vara lärjungar, men förnekar Herren på vissa störande sätt. Kristus kommer att förneka dem inför Fadern (v 33).

Matteus 25:31-46 redogör för det som kommer att hända i domen. Detta avsnitt beskriver uttryckligen skiljandet av fåren från getterna vid slutet av vedermödan, vid domen av nationerna (v 32). Men denna princip är tillämplig på enskilda människor i varje skede av Guds dom. Här ställer Herren fåren (de som har bekänt honom) på hans högra sida, och getterna (de som har förnekat honom) på hans vänstra (v 33), och för in fåren i riket. Dessa är de rättfärdiga människor som har bekänt honom. Hur vet vi det? Han säger: ”Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, naken, och I kädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig” (versarna 35-36). Vi ser ännu en gång, att deras livsmönster uppenbarar verkligheten i deras påstående att de känner Kristus. De som underlåter att leva på ett sätt som stämmer överens med tron på Kristus, blir sända till evig dom (v 46).

Att ordna prioriteringarna

Ett andra kännemärke på en sann lärjunge är att han älskar Kristus mer än sin egen familj (Matt 10:34-37). Särskilt vers 37 är mycket stark: ”Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig”.

Om du tycker att detta är kraftiga ord, se på parallellstället i Lukas 14:26: ”Om någon kommer till mig och han därvid ej hatar sin fader och moder och sin hustru och sina barn och sina bröder och sina systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge”.

Måste vi för att vara lärjungar bokstavligen hata våra familjer? Det är uppenbart att detta inte kräver hat i någon form, som skulle bryta mot Guds tydlig bud, som t.ex. ”Hedra din fader och din moder” (2 Mos 20:12) och ”I män, älsken edra hustrur” (Ef 5:25). Nyckeln till detta bibelstället är uttrycket ”därtill ock sitt eget liv” (Luk 14:26). Herren säger att vi måste vara obetingat trogna mot honom, t.o.m. mer än mot våra familjer – och särskilt mer än mot oss själva. Bibeln lär att vi ska försaka oss själva (Matt 16:24), se oss själva som döda (Rom 6:11), avlägga den gamla människan (Ef 4:22) – att behandla den själviska sidan av våra varelser med största ringaktning (jmfr 1 Kor 9:27). Det är samma inställning som vi ska ha mot våra jordiska tillgångar och även mot våra familjer.

Varför är detta uttryckssättet så skarpt? Varför använder Kristus så stötande formuleringar? Därför att han är lika angelägen om att driva bort dem som inte har anslutit sig, som han är att dra sanna lärjungar till sig själv. Han vill inte att halvhjärtade människor ska bli lurade till att tro att de är i riket. Om han inte har fått inta första platsen, har han inte fått inta sin rätta plats.

Att ta upp korset

De som inte är villiga att mista sina liv för Kristus, är inte honom inte värdig (Matt 10.38). De kan inte vara hans lärjungar (Luk 14:27). Dessa uttalanden kan inte passas ihop med de lättvindiga ansatser till omvändelse som är populära i vår generation. Jesus ber inte människor om att bli en pluseffekt i deras omständigheter i livet. Han vill ha lärjungar som är villiga att försaka allt . Han frågar efter fullständig självförnekelse – t.o.m. villighet att dö för hans skull om det är nödvändigt.

När Matteus 10:38 säger: ”Den som inte tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig”, innebär det inte att bära ”korset” i en svår situation, en kronisk sjukdom, eller en gnatande make/maka. Jag har hört fromma predikningar, som förandligar korset till att innebära allting från en vresig svärmor till ett droppande tak på en Cheva från 57! Men det är inte vad ordet kors innebar för Jesu åhörare under det första århundradet. Det ledde inte deras tankar till långvariga svårigheter eller mödosamma bördor. Det väckte inte ens tankar på Golgata – Herren hade ännu inte vandrat mot korset, och de förstod inte att han skulle göra det.

När Jesus sa ”ta sitt kors på sig” till dem, tänkte de på ett grymt redskap för tortyr och död. De tänkte på att dö på det mest kvalfyllda sätt som människan kände till. De tänkte på dömda förbrytare som hängde på kors vid vägkanten. Utan tvekan hade de sett män bli avrättade på detta sätt.

Jesu åhörare förstod att han kallade dem till att dö för honom. De visste att han bad dem om det yttersta offret, att överlämna sig sig till honom som Herre på alla sätt.

Jesus tillägger en sista paradoxal tanke angående innebörden av lärjungaskap: ”Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det” (Matt 10:39). ”Den som finner sitt liv” tycks syfta på en person som har skyddat sin fysiska säkerhet genom att förneka Kristus under påtryckningar eller någon som håller fast vid sitt liv, hellre än att ta sitt kors på sig. Eftersom han är mest angelägen om att skydda sitt fysiska liv, förlorar den personen sin eviga själ. Omvänt, den som är villig att mista sitt liv för Kristi skull, kommer att få ta emot evigt liv.

Bibeln undervisar inte om frälsning genom martyrskap. Herren rådde inte sina lärjungar att försöka bli dödade för honom. Återigen, han syftade på ett föredöme, en inriktning. Han sa helt enkelt att äkta kristna inte ryggar tillbaka, även om de möter döden. För att uttrycka det på ett annat sätt: När de ställs inför ett avgörande mellan att tjäna jaget och att tjäna Herren, är den sanne lärjungen den som väljer att tjäna Herren, även om han får betala ett högt personligt pris.

Återigen, denna undervisning är inte absolut i den betydelsen att den inte tillåter tillfälliga misslyckanden som Petrus. Men även Petrus visade till sist sig vara en sann lärjunge, eller hur? Tiden kom när han frivilligt gav sitt liv för Jesu skull.

Lukas 9:23 återger liknande ord från Jesus: ”Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så följe han mig”. Lägg märke till tillägget av två ord: ”var dag”. Lärjungens liv framkallar förföljelse och måste därför vara ett liv med daglig självförnekelse. Paulus skrev till korintierna: ”Ty – så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av eder, mina bröder – jag lider döden dag efter dag” (1 Kor 15:31).

Tanken på daglig självförnekelse är inte ett hån mot nutidens hypotes att tron på Jesus är ett tillfälligt beslut. En sann lärjunge är någon som anmäler sig på livstid. Idén på dekalen ”pröva Jesus” är en mentalitet som är främmande för sant lärjungaskap – tron är inte ett experiment, utan en överlåtelse för hela livet. Den innebär att ta sitt kors på sig dagligen, att ge allt för Kristus varje dag. Den innebär inga förbehåll, ingen osäkerhet, ingen tvekan (Lukas 9:59-61). Den innebär att inget medvetet undanhålls, att ingenting avsiktligt skyddas mot hans herravälde, att ingenting motsträvigt hindrar hans kontroll. Den kräver ett smärtsamt skiljande från band med världen, när man stänger flyktdörrarna och gör sig av med varje slags säkerhet att falla tillbaka på om man skulle misslyckas. Äkta troende vet att de går framåt med Kristus till döden. Efter att ha satt sin hand till plogen, ser de inte tillbaka (Luk 9:62).

Så måste det vara för alla som vill följa Jesus Kristus. Det är detta som sant lärjungaskap innebär.

John F. MacArtur, Jr

http://www.karlektillsanningen.se