“Livet är en enda lång tävling, där det gäller att samla på sig så mycket pengar och ägodelar som möjligt. Den som har samlat ihop mest när han dör, han vinner.”

Med anledning av ovanstående uttalande kan kanske en liten artikel om inre glädje vara på sin plats?

Minns ni sagan om prinsessan som inte kunde skratta? Det gör inte jag, åtminstone inte särskilt detaljerat. men om jag inte har alldeles fel hade hennes pappa kungen så till den milda grad överöst henne med allt hon hade pekat på sedan hon var liten, att hennes själ nu hade drabbats av den obotliga ledan.

Inget kunde längre väcka hennes lust, inget gav henne glädje.

I sin desperation över den arma dottern tillgrep kungen det ena knepet efter det andra för att få henne att skratta, men inget hjälpte. Hur det slutade minns jag inte, men det var säkert en fattig vallpojke som hittade på något.

Vad händer om vi genast får allt vi pekar på? Blir vi lyckliga och glada då? Tänker vi efter, inser vi naturligtvis att det inte är så. Efter att det första lyckoruset gått över, stelnar leendet i en alltmer ansträngd attityd av att allting är jättehäftigt. Till sist vittrar masken och vi ser den nakna sorgen. Ändå har vi denna underliga moderna rädsla för motståndet, denna dunkla föreställning att om vi ställs inför ett hinder som tvingar oss att vänta eller säga nej till något vi kände för – så försvinner glädjen ur våra liv.

Tänk om det är tvärtom?

Inte så att det är den ständiga förnekelsen av allt som är roligt som frigör glädjen, men så att motståndet, själva friktionen i livet, är avgörande för att jag ska kunna lära mig skillnaden mellan tillfälliga impulser och bestående dragningar till en djupare glädje.

En annan fiende till glädjen ligger i föreställningen att jag bara har mig själv att tacka för allting. Människan har satt sig på Guds plats, och nu hänger det på vår egen duktighet hur glada vi blir.

Min hälsa beror på om jag ätit och motionerat rätt.

Mina relationer beror på min sociala kompetens.

Graden av stimulans i mitt arbete och vardagsliv hänger på om jag haft vett att ta för mig. Så försvinner omärkligt hela den fundamentala mänskliga egenskap som kallas tacksamhet, och ersätts av ett tillstånd i betydligt mindre format: tillfredsställelse. Det förra bygger på en grundläggande ödmjukhet under en öppen himmel, vissheten om att jag har Gud att tacka för allt det goda i livet. Det andra smakar rov och lystnad, att i den trånga grottan av egen kompetens njuta av vad jag själv har tagit. Att jämföra med rovdjuren vore orättvist, för bibeln säger att till och med lejonen “begär sin föda av Gud”….

Jesus mötte tio spetälska. Han botade dem alla från deras fruktansvärda sjukdom, men det var bara en som vände tillbaka till honom: “Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom”.

De andra då? Försvann de bort i sitt eget självförverkligande, nu när de hade fått sitt behov av hälsa tillfredsställt?

Kunde de någonsin få erfara någon djupare glädje i sina liv?

Vad skulle lära dem att glädjens källa inte ligger i mitt eget välbefinnande, utan i Gud?

Att alla hans gåvor är ledtrådar till källan?

Magnus Malm

http://www.kts.just.nu