Maktmänniskan i församlingen – en bok av Edin Lövås

Del 1

Förord

Innehållet i den här boken hör till det viktigaste jag läst på senare år. Boken ser liten och tunn ut, men banbrytande tankar är ofta enkla när man väl tagit del av dem.

Edin Lövås är känd i Norge som en erfaren och ömsint själavårdare. Det ämne boken tar upp kan dock inte beskrivas i enbart ömsinta termer.

Boken handlar nämligen om hur makten förstör den människa som börjat hungra efter makt. Vidare beskrivs hur sådana personer drabbar omgivningen med sin makthunger. Skådeplatsen är Kristi församling, men ganska snart förstår man att samma problem kan äga rum i familjen, på arbetsplatsen, i politiken, affärsvärlden, det akademiska livet etc.

I boken används begreppet maktmänniska. Är det riktigt att använda ett sådant begrepp? Ja, det kan vara praktiskt viktigt att göra det. Vi gör det i alla möjliga andra sammanhang. Vi talar om alkoholister, väl vetande att det finns människor som dricker då och då, utan att de (ännu) blivit beroende. Vi vet också att de flesta människor ljuger någon gång ibland. Ändå har vi ett särskilt ord för den lilla grupp människor som lever i ett vanemässigt ljugande – mytomaner. I båda fallen använder vi ett speciellt uttryck bl. a. för att kunna reda ut de sociala komplikationer som uppstår i dessa människors omgivning.

Så är det också i denna bok. Avsikten är att utreda vad som händer med den miljö där maktmänniskan verkar. Alla är vi mer eller mindre intresserade av att utöva en viss makt, t. ex. i form av medbestämmande. Men maktmänniskan har ett särskilt kännetecken som Edin Lövås lyfter fram. Maktmänniskan älskar konflikter för deras egen skull . Livet blir outhärdligt, grått och trist om han eller hon inte får ha lite ”krig” på gång. Finns det inget krig att engagera sig i, så skapar han ett – eller gärna flera. Konflikter är inte till för att lösas. Maktmänniskans önskan är att de underhålls, så att han kan få ut så mycket som möjligt av dem.

Församlingen erbjuder speciella poänger för en sådan människa. Den behöver ledare, och i dess ”program” ingår en målsättning att konflikter bör undvikas. Här öppnar sig stora möjligheter för maktmänniskan.

Edin Lövås understryker att maktmänniskor sällan ändrar eller omvänder sig. I alla konflikter och allt tumult kan det uppstå situationer där maktmänniskan blir pressad. Då ser man ibland att han böjer sig för motståndet, och det kan också hända att han ber om förlåtelse. Men det är sällan detta signalerar en bestående förändring. Oftast följer bara ett byte av taktik.

Normala människor avskyr konflikter och förstår därför sällan hur maktmänniskor fungerar just i deras kärlek till själva konflikten. Därför blir många maktmänniskor beundrade för sitt ”mod” och blir betraktade som hjältar. Hjälte kan dock bara den vara som avskyr en konflikt men ändå inte smiter från den, om den faktiskt måste tas.

Boken är inte skriven för att vi ska få en etikett att klistra på varandra. Den är till för att hjälpa människor att ta sig ur sammanhang av maktmissbruk, splittring och konflikter. Ingen ska lättvindigt klassas som maktmänniska, men vi ska lära oss att känna igen de situationer och relationer som aldrig kan normaliseras, därför att det finns någon som har sin glädje i att konflikterna fortsätter.

Sven Reichmann

 

Författarens förord om något skrämmande.

Efter fyrtio år av själavårdande arbete förfäras jag över allt det lidande som maktmänniskor åsamkar kristna individer, grupper och församlingar. Samtidigt förfäras jag över att det så sällan talas i klartext om detta bland dem som både är kristna och fackmän på området.

Såvitt jag förstår tas maktmänniskornas offer sällan på allvar. Skulle de våga söka hjälp och deras förtryckare får reda på det, manövreras de ofta ut redan i inledningsskedet.

I Andra Korintierbrevet skriver Paulus om falska apostlar, och han beskriver den förlamning som församlingen och dess ledare har gripits av gentemot dem. ”Ni finner er i att man gör er till slavar, att man utnyttjar er och utsuger er, att man uppträder utmanande och slår er i ansiktet” (2 Kor. 11:20).

Detta är vad som sker med bröder och systrar i Kristus runt om i hemmen, i de kristna gemenskaperna och församlingarna. Gång på gång har jag frågat mig själv: Gäller inte herdetjänsten även för maktmänniskornas offer? Det står ju ”var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den” (1 Petr. 5:2). Det står ju också att vi ska ta oss an de svaga (1 Tess. 5:14) och att ”vi som är starka är skyldiga att bära de svagas svagheter” (Rom. 15:1).

Enligt min mening är detta ett stort problemområde som är höljt i dunkel. Det verkar som om ledarna har gripits av förlamning. Ibland undrar jag om inte herdarna är lika rädda som hjorden, och i så fall klandrar jag ingen. För ingenting (utom djävulen själv) är så skrämmande som när dessa ”rovlystna vargar” tränger sig in (jmfr Apg. 20:29).

1. Vad är kärnan i en maktmänniskas själsliv?

De maktmänniskor som det talas om i denna bok har en livssyn, en människosyn, en hållning som gör att de ständigt är ute efter makt. Det bästa de vet är att härska. De har ett omåttligt behov av att regera andras hjärtan och tankar. Kristna kretsar och församlingar är arbetsfält där de kan utöva sin makt. Maktmänniskor är i regel intelligenta och charmerande, och de använder allt sitt inflytande och lägger ner all sin energi på maktkampen. De arbetar hela dagarna med att hitta metoder och argument som kan befästa deras ställning.

Är dessa människor sjuka?

Jag vet inte säkert. Det är möjligt att deras själsliv liknar en bil som har blivit skev i chassit. Men enligt min mening är det mer fråga om en permanent handlingsberedskap, en ”syndens kontinuerlighet” (Kierkegaard). I Jak. 1:14-16 talas det om frestelse till synd. Så här står det: ”Var och en som frestas, dras och lockas av sitt eget begär. När så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död”.

Vilken slags synd är det i så fall fråga om här? Tittar vi i Jakob 3:16 och 4:1-2, ser vi att han skriver om självhävdelse, maktbegär och den oordning och strid som följer av detta. Och detta är pudelns kärna. Vissa mäniskor är disponerade för maktbegär, precis som andra är disponerade för andra synder. Alla människor har sina svagheter. Därför skriver också Paulus: ”… håll er borta från de köttsliga begären som för krig mot själen” (1 Petr. 2:11). När en människa med ett latent maktbegär leker med detta i sina tankar och känslor, blir begäret havande och föder synd. I detta fall betyder det att man överlämnar sig åt den värsta formen av rus: maktruset. Fortsätter man att älska maktruset, blir man så småningom slav under det. För ”det man besegras av är man slav under” (2 Petr. 2:19). Från min kristna och själavårdande synpunkt sett är det oftast så en maktmänniska formas.

Kan en sådan människa vara kristen?

Jag ska vara mycket försiktig med att döma, i synnerhet då det finns människor som inte är utpräglade maktmänniskor. De har vissa tendenser till maktbegär. Det är bara en del drag i deras livshållning som stämmer med den typiska bilden av en maktmänniska. Men samtidigt är det allvarligt när Jakob lägger till orden ”och när synden är fullmogen föder den död”. Det rimmar med vad aposteln Johannes skriver i 1 Joh. 5:16-17: ”Det finns synd som är till döds… All orättfärdighet är synd, men det finn synd som inte är till döds”. Aposteln Paulus berättar också om människor som går under genom sitt förfall (2 Petr. 2:12).

En maktmänniska kan alltså under så lång tid ge sig hän åt maktruset att det börjar behärska hela själslivet. Då finns det också risk för att den andiga döden inträffar.

2. De vill stå i centrum för uppmärksamheten.

Maktmänniskorna vill hela tiden stå i centrum för uppmärksamheten. De älskar en situation där alla i omgivningen talar om dem. De njuter av att se folk stå i hörnen och viska. Det spelar mindre roll om folk talar positivt eller negativt om dem, bara de kan behålla intresset kring sig själva.

Om situationen lugnar ner sig och de av någon anledning kommer ut ur rampljuset, vantrivs de oerhört. Då lägger de manken till för att skapa någon dramatisk händelse som på nytt vänder blickarna mot dem och får folk att börja prata. Gäller det en församlingsledare, kan han ju sätta igång intriger och skvaller. Beskyllningarna kan hagla. En sådan ledare kan plötsligt resa sig upp i ett församlingsmöte, där allt är till synes frid och fröjd, och börja tala om att han ska riva masken av vissa och avslöja snuskigheter. Han ser flisan i de andras ögon men märker inte bjälken i sitt eget.

Men maktmänniskorna kan också göra precis tvärtom. De kan uppträda så ”andligt” och spela så stora profeter och helgon att folk börjar prata om dem för den skull. Jesus sa någonting om fariseerna som stämmer exakt in på dessa människor: ”Och alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora. De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi” (Matt 23:5-7). Därmed ville inte Jesus säga att de bästa kristna är de som syns minst, utan han ville inskärpa att motivet för en kristens handlande aldrig får vara att knyta intresset kring sin egen person för att njuta av uppmärksamheten. När Paulus och Barnabas utropades till gudar i Lystra och folk ville offra till dem, blev de så förskräckta att de (efter tidens skick) rev sönder sina mantlar och rusade in i folkhopen och ropade: ”Människor, vad är det ni gör? Vi är människor som ni” (Apg. 14:8f). Hela syftet med deras liv och gärning var att upphöja Kristus och förkunna hans evangelium. Vi får inte glömma att vi människor bara ger ifrån oss ”månljus”. Solljuset kommer från Kristus. Det som Paulus och Barnabas gjorde här skulle en maktmänniska aldrig ha kommit på. Han skulle i stället ha spunnit av välbehag och njutit till sista droppen av upphöjelsen. Helst av allt vill han ju dyrkas och åtlydas som gud.

3. De är alltid stridslystna

För att behålla människors uppmärksamhet och kunna manövrera sig fram till allt bättre maktpositioner, är dessa maktmänniskor ständigt beredda till strid. Det är ingen som helst ansträngning för dem. Det är ju deras naturliga sätt att leva.

Naturligtvis finns det sunda, stridbara naturer. Dessa skildras både i Gamla och Nya testamentet och i kyrkohistorien. Det behövs sådana. Det behövs människor med framåtanda och handlingskraft både i kyrkorna, trossamfunden och de kristna institutionerna. Det är också naturligt att stridbara naturer av det här slaget tilldrar sig uppmärkamhet. Vi läser om dem i tidningarna, lyssnar till dem på radio och ser dem på TV. Vissa går lite väl långt i kampen för den goda sakens skull, för vad de anser vara den rätta läran. Ibland saknar de balans i sin framställning. Vissa gånger behandlas motståndarna också alldeles för hänsynslöst. Taktiska metoder är man inte heller främmande för.

Ändå är detta något helt annat än den maktsjukes kamp och stridslystnad. Visserligen kan det se vackert ut, men skrapar man på ytan i ”frågan” eller ”läran”, märker man tydligt att maktmänniskan är ute efter något helt annat än de sunda kraftnaturerna. Han vill knäcka motståndarna för att röja väg för sig själv. Han vill beröva offren all naturlig självkänsla för att lättare kunna föra befälet.

I en församling vill äldstekåren, styrelsen eller församlingsrådet ha fred och arbetsro. Men de förvånas över de ständigt nya intrigerna och allt skvaller som försiggår bakom kulisserna. De försöker med förmaningar och uppgörelsemöten. Det tycks också hjälpa. Alla är glada, och församlingsledarna är nöjda. Några förbehållsamma troende antyder att de känner oro på grund av en viss person, men de blir lugnade.

Efter en kort tid av skenbart lugn blossar det emellertid upp igen. Nya uppgörelsemöten kommer till stånd, några författar skrivelser, uppenbarligen under inre press. Församlingsprästen eller pastorn och de främsta ledarna manar till enighet. ”Det är aldrig ens fel att två slåss”, säger de.

Så kan det hålla på i åratal. Hela tiden arbetar maktmänniskan vidare, under det att han skrämmer och manövrerar ut dem som hotar hans maktposition. Ibland slutar dessa människor med ordförandeklubban i handen, och då ska det mycket till för att få bort dem. Då har de nämligen fått anhängare som övats till hat och motvilja mot alla som anses vara konkurrenter. Ibland följer rättssaker i spåren av sådana omständigheter. ”Jag ger mig inte förrän jag har omgärdat hela egendomen med domar från högsta domstolen”, sa en som låg i ständig tvist med grannarna. Många journalister älskar ju sådana saker, och tidningsskriverier är oundvikliga. Då trivs maktmänniskan som allra bäst. Då har han möjlighet att dra till sig uppmärksamheten även från den allmänna folkopinionen. För han har ”en sjuklig lust att diskutera och strida om ord. Sådant väcker avund, kiv, smädelser och misstankar och leder till ständiga tvister” (1 Tim. 6:4-5).

4. Skuldkänslan är deras främsta vapen

Skuldkänslan är maktmänniskornas främsta vapen. Eftersom de är skarpa iakttagare, håller de hela tiden ögonen på offren för att hitta sprickor i moralen eller uppträdandet. Hela tiden kretsar de runt dem för att se om de gör det allra minsta fel. Maktmänniskorna kommer sällan med falska påståenden. De angriper verkliga fel, men de dramatiserar och överdriver. De är experter på att ljuga med hjälp av ”idel sanningar”.

De flesta kristna är ju fostrade till känslighet för det som är oriktigt och fel. De är rädda för att synda och oroliga för att handla orätt eller göra fel. Får de då ett par skarpa ögon på sig och får höra att ”det där var dumt gjort” och liknande, så sätter det skräck i de flesta. Kristna människor är också många gånger fostrade till en ödmjukhet som gör att de är sena att försvara sig. När de ständigt utsätts för dramatiska beskyllningar och tillrättavisas för minsta småsak, blir de så småningom hudlösa och bryter ihop bara maktmänniskan skärper tonen det minsta. Till slut får de sjukliga skuldkänslor som får dem att känna sig orena till kropp, själ och ande.

Men kommer någon med helt oberättigade anklagelser, bör vi fråga oss själva: Kanske det snarare är tvärtom? En oberättigad misstanke är nästan alltid ett självporträtt. Det demoniska innehåller alltid det sanna omvänt.

Många skulle ha klarat sig bättre mot sådana anklagelser om de hade fått undervisning om att en kristen har rätt att försvara sig. Det var vad Jesus gjorde: ”Vem av er kan överbevisa mig om synd?” (Joh. 8:46). Han gick till och med emellan när fariséerna anklagade en kvinna som verkligen hade syndat, inte därför att hon hymlade om synden, utan därför att han ville skydda kvinnan. Paulus försvarade sig ofta. Han tillbakavisade onda människors beskyllningar och gick in i svaromål. Visst finns det situationer när det är klokare att hålla tyst än att ge igen, men när man har med dessa maktmänniskor att göra, utnyttjar de bara den som har en förbehållsam och ödmjuk inställning och är rädd för att ta strid. Maktmänniskor föraktar de hänsynsfulla men kan ibland bli helt svarslösa när de får höra at de kommit till fel person med sina anklagelser.

De skuldkänslor som sårbara människor uppfylls av när de har utsatts för en maktmänniskas behandling kan skapa ett sjukligt och direkt skadligt behov av att få dennes förlåtelse. Offren kan börja att be till sin plågoande i stället för till Gud. Ett liknande beroendeförhållande uppstår ibland mellan en som torterar och den som torteras. Maktmänniskor kan använda samma metod mot svaga kristna som torterade använder mot folk de vill bryta ner. Tidvis lättar de på trycket. Då visar de i stället någonting som liknar ömhet och kärlek. Sedan sätter de igång att klandra och anklaga igen. I växlingen häremellan uppstår en längtan efter förlåtelse och vad den plågade kan uppleva som ömhet.

I denna process glömmer många kristna bort vad bibeln säger om syndernas förlåtelse. Det är ju den helige Ande som visar vad synd, rättfärdighet och dom är (Joh. 16:8). Framför allt glömmer offret att det är Gud som förlåter och befriar. Det är bara hos honom som vi kan befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss (Hebr. 12:1). Det är bara han som skänker syndernas förlåtelse. Det är bara han som renar. Det är bara han som rättfärdiggör, och det är bara av nåd.

Men dessa maktmänniskor förkunnar inte Guds nåd, hur mycket de än predikar med bibeln i hand. De är fullt upptagna med att bedriva moralisk upprustning av andra. De är obarmhärtiga i sina avslöjanden, och de har alltid ”gott samvete” när de sätter in sina grymma attacker. ”Moralistens största glädje är att vara grym med gott samvete”, hävdade Bertrand Russel.

Maktmänniskans livssyn och självuppfattning kan utläsas när hon gravallvarligt säger: ”Jag kan inte förstå att folk har så svårt att bekänna sina synder. Hade jag haft minsta synd, skulle jag ha bekänt den meddetsamma”.

5.De bryter ner självkänslan

Maktmänniskornas iver att påpeka fel har flera syften. Bland annat vill de bryta ner självkänslan hos offren, och målet är fortfarande detsamma: att knäcka allt motstånd så att de kan föra befälet och regera. Därför avslöjar de obönhörligen minsta avvikelse. De håller såren öppna. De spelar på människors mindervärdes- och osäkerhetskänslor.

En gång såg jag en husmor som skulle tända ett par ljus på bordet. Hon höll tändstickan i den ena handen och asken i den andra. men hon darrade i hela kroppen som om hon hade hög feber. Ögonblicket senare lugnade hon sig och sa med ett generat leende: ”Jag måste gå in till min man och fråga om han vill ha levande ljus”.

Han hade fått henne dit han ville. Så ofta hade han påpekat fel med städningen, matlagningen, dekoreringen, hennes uppträdande inför gäster och vad hon sagt eller inte sagt, att hon inte längre kunde fatta ett självständigt beslut ens om en så liten sak som att ha levande ljus på bordet.

En annan kvinna hade med tiden kommit att känna sig så nedbruten inombords att hela kroppen var påverkad. Mannen behövde bara ge henne en sträng blick, så rasade hon ihop på golvet. Uppenbarligen älskade han de stunder då han måste lyfta upp henne och bära henne i säng. På så sätt kunde han visa både för henne och för deras umgängeskrets hur beroende hon var av sin omtänksamme man.

Vad diktatorn eftersträvar gentemot ett helt folk strävar maktmänniskan efter att uppnå på arbetsplatsen, i församlingen och inte minst i hemmet. Det är naturligtvis viktigt för honom att få barnen över på sin sida. Ändå är det förvånansvärt många barn och ungdomar som lyckas göra uppror. Behovet av frigörelse från föräldrarna och andra auktoriteter uppstår ju naturligt i tonåren. Och det bidrar säkert. Många flyr som vingklippta fåglar från ett hem fyllt av strid och oenighet. Många får också men för livet. De som stannar kvar hemma riskerar att knäckas.

Hittills har vi mest talat om maktmänniskan som ”han”. Som regel är personen i fråga också en man. Men det finns även kvinnor som regerar efter samma mönster såväl hemma som i församlingen. Det finns män som var starka, friska och harmoniska när de gifte sig med en vacker och charmerande maktmänniska, men inom loppet av ett par tre decennier har de förvandlats till vrak. Somliga har systematiskt baktalats av grannar och vänner. Därigenom har de isolerats och förnedrats så till den grad att de varit tvungna att sluta sitt arbete, söka förtidspension och sedan gå hemma, fulla av självförebråelser och skamkänslor. Sådana män betraktas ofta som ett skämt av både sig själva och andra.

En del män går det annorlunda för. De blir så påverkade av sin maktsjuka hustru att de agerar som om de själva vore maktmänniskor. Det finns nog inte många män som blir slagna och misshandlade av sin hustru. Men det finns män som drivits till sådan desperation att de utnyttjat sin fysiska överlägsenhet och slagit sina plågoandar. När det blir så, riskerar de naturligtvis att knäckas för alltid. Därefter kan hustrun hota med vad hon vill – även polisen. Hon kan visa upp blåmärken, som ofta kommer av att mannen hållit fast henne för att hindra henne att slå honom i ansiktet.

Här vill jag tillfoga några personliga ord.

Det är med djup olust jag skriver den här boken. I synnerhet känner jag inre motstånd mot beskrivningen i detta avsnitt. Men någon måste tala om att detta händer även i kristna kretsar. Även där finns det människor som inte känner annat än sin egen oskuld. Därmed blir allt tillåtet. De lever i syndens onda cirkel. Judas fanns med i lärjungaskaran. Men för den skull komprometteras varken apostlarna eller Jesus. Judas bar själv ansvaret för att han lät sig behärskas av penningbegäret, och maktmänniskan är helt och hållet själv ansvarig för att han eller hon har överlämnat sig åt någonting ännu värre, nämligen maktruset.

6. De förstår inte andras behov

I Mark. 8:34-37 står några ord som vi har särskild anledning att lägga på minnet. Här finner vi nämligen det mest citerade Jesusordet i Nya testamentet. Det lyder så här: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Och vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ?”

Detta budskap är viktigt, eftersom det rör själva kärnan i omvändelsen. När en människa omvänder sig, vänder hon sig nämligen från en hållning där hon själv står i centrum till Kristus för att han ska bli centrum i livet. Den som på så sätt kommer till tro och omvänder sig till Herren Jesus blir född på nytt. Gud handlar i tron, dopet och omvändelsen. Men det är inte allt. Normalt förenar sig den nye lärjungen med Jesus Kristus och hans intressen i världen. Jesus kallar detta att mista sitt liv för hans och evangeliets skull.

En sådan tanke är helt obegriplig för maktmänniskan. Han kan nog fatta den teoretiskt och till och med tala både varmt och fängslande över texten, men den strider så totalt mot allt som styr hans eget själsliv, att den aldrig når in under ytan i hans tänkande. Han förstår inte detta med att leva för Jesus och fattar ingenting av andra människors behov.

Jag har själv gapat av förvåning inför en man som levde i frosseri på dyra restauranger, medan hans familj levde på svältgränsen. Han måste få kompensation för allt sitt lidande, svarade han när jag frågade hur detta gick ihop. Hans egen stora mage måste fyllas med allehanda läckerbitar, medan ungarnas späda kroppar inte fick tillräckligt med näring. Jag tror inte att han fattade att det var fel. I hans medvetande existerade bara han själv. Alla andra – till och med hustu och barn – var som skuggor långt ute i periferin.

Detsamma gäller många maktmänniskors sexliv. ”Hur tror du att jag ska klara mig med bara min hustru”, sa en sådan man till mig. Uppenbarligen ansåg han det otänkbart att just han kunde vara trogen, han som hade så stora sexuella behov. Vad hans hustru tänkte, eller vilka behov hon hade, rörde honom inte. I hans liv var hon bara den som han utnyttjade och förde befälet över. I stället klagade han bittert över hur lite hon hade att ge honom på alla områden och hur han fick lida. Detta är precis vad Judas skriver i sitt brev: ”De knotar och klagar och följer sina begär” (vers 16).

Det är inte svårt att föreställa sig vad som händer när en sådan människa manövrerar sig in i ledarställning i en församling eller kristen gemenskap. Där uppträder de som herdar som ”tar för sig” (”bara tänker på sig själva”) (Jud. 12). De ser inte vad församlingen behöver. De förstår inte att folk behöver hjälp, tröst och uppmuntran. I stället utnyttjar de den kristna miljön för att tillfredsställa det maktbegär som de bär på. De skaffar sig anhängare som betjänar dem, ställer upp för dem, rent av dyrkar dem. Och de skaffar sig helt säkert motståndare för att uppehålla ett kaos i vilket de själva kan få all uppmärksamhet, så att deras fåfänga kan bli tillfredsställd.

Judas skriver: ”Det är dessa som vålla splittring, de som är oandliga och som inte har Guds Ande” (vers 19).

Den församling och gemenskap som styrs och regeras av en sådan ”herde” får ingen andlig vård, ingen näring, ingen vägledning. Skulle någon vilja gripa in och utföra en sann herdetjänst, hindras han i sitt arbete. Maktmänniskan är nämligen rädd att hamna i skuggan av andra.

I fråga om pengar är maktmänniskor livsfarliga för församlingar och kyrkor. De kan driva igenom vansinniga projekt för att skapa monument över sig själva. Det kan resultera i ett skrytbygge av en kyrka, en överdimensionerad orgel och dyra konstverk som församlingen inte har råd med. Och alltihop kan sluta i ekonomiskt kaos och stora bekymmer. Men dessa maktmänniskor tänker inte på följderna. De har bara sitt eget storhetsvansinne för ögonen. Att församlingen behöver en ny kyrka, en lämplig orgel eller en utsmyckning som passar ekonomin, det ser de inte. Men ofta är de stora talare och debattörer. Framför allt är de taktiker. De ägnar all sin tid åt att förbereda sig. Därför får de också ofta sin vilja igenom vid församlingsmöten och årsmöten.

Förrädaren Judas har fått en hel del sympati. Somliga tycker synd om honom. Det påstås till exempel att han var besviken över Jesu bristande politiska engagemang. Men bibeln framställer det annorlunda. Det var de trettio silvermynten som drog och lockade Judas. Han hade utvecklat sitt penningbegär under flera år. Han stal ur kassan, sägs det. Han överlämnade sin själ åt mammon, penningguden. Och till slut utplånade han Jesus och de andra lärjungarna ur sitt medvetande, så att han bara såg sig själv och sitt eget behov av pengar och vad som kunde köpas för pengar.

Men Judas var ingen maktmänniska. Han ångrade sig och kom in i en så djup kris, att han slutligen tog sitt eget liv. En maktmänniska ångrar sig inte. Han upplever inte kriser som andra människor. Men han är en Judas i den bemärkelsen att även pengarna ska och måste tjäna honom och vara medel för att främja hans sak. Därför är han livsfarlig för en församling och dess ekonomi.

Dessa maktmänniskor lever alltså ett liv som är diametralt motsatt Kristi ord om att mista sitt liv för hans och evangeliets skull. De satsar i stället allt på att ”rädda sitt liv” för egen del. Därmed riskerar de att ”mista det”. De kämpar oavbrutet för ”att vinna hela världen” – så långt det går. Därmed kan de komma att mista sina liv.

7.De har stort behov av stimulans

De Andens frukter som räknas upp i Galaterbrevets femte kapitel är ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning”. Paulus tecknar också ett ideal där stillsamhet är ett framträdande drag. Till församlingen i Tessalonika skriver han följande: ”Sätt en ära i att hålla er lugna och sköta ert” (1 Tess. 4:11). I Ps. 131 tecknas en förtjusande bild av ett litet barn som stilla och förnöjt ligger i sin moders famn. Barnets stillhet och förnöjsamhet använder psalmisten som en bild av sin egen själ. Han skriver: ”HERRE, mitt hjärta är inte högmodigt, mina ögon är inte stolta. Jag umgås inte med stora ting, med sådant som är mig för svårt. Nej, jag har lugnat och stillat min själ som ett avvant barn hos sin mor. Som ett avvant barn är min själ i mig”. Jesus säger själv i sitt avskedstal till lärjungarna: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger” (Joh. 14:27). De kanske allra vackraste orden finner vi i Fil. 4:7. Här har vi fått löfte om att Guds frid som övergår allt förstånd, ska bevara våra hjärtan och tankar i Kristus Jesus.

Men denna livshållning och grundstämning är diametralt motsatt allt i maktmänniskornas hållning. I stället är de ”som ett upprört hav, ett som inte kan vara stilla, ett hav vars vågor rör upp dy och orenlighet” (Jes. 57:20). Orsaken är bland annat att de känner sig uttråkade så fort det blir lugnt och fridfullt omkring dem. En vacker soluppgång upplevs som dödstråkig av en maktmänniska, likaså en vacker solnedgång. En fridfull semester är rena plågan. ”Jag orkar inte bara ligga och dra mig i solen utan att det händer någonting”, sa en man irriterat när hans fru förskrämt vågade komma med ett förslag om en lugn semester.

De tål inte saktmodiga och harmoniska människor. Dessa betecknas som grå, trista och torra. Blir de tvungna att umgås med dem, sätter de genast igång någon operation för att rasera deras stillsamma livsföring och inre frid. I stället verkar de trivas med ”otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant” (Gal. 5:19-21). Detta är vad Paulus räknar upp som motsatser till Andens frukter.

Det är möjligt att denna hållning beror på att maktmänniskorna ”befinner sig i ett tillstånd av hotande understimulans” (Sirnes). Men jag är inte alls säker på att det behöver vara en medfödd själslig defekt. Jag tror snarare att de har förtrampat all förmåga till varsamhet, känslighet och ömhet. De har själva ödelagt förutsättningarna för att leva det stilla liv som Paulus anbefaller. De har själva byggt upp ett effektivt hinder mot alla ömma och fina värden i livet.

När en sådan människa kommer in i den kristna församlingen eller gemenskapen, angriper hon naturligtvis inte rent ut vad bibeln kallar Andens frukter. Ingen maktmänniska är så dum att han talar nedsättande om den kärlek, glädje och frid som Anden ger. Men han börjar strax angripa vad han kallar livlöshet och död kristendom. Han sätter in stötarna mot vad han betecknar som ljumhet och slöhet. I sin attack river han samtidigt ner den atmosfär som präglar Andens frukter. Någon har inte den rätta läran, och det legitimerar ett slag under bältet. En annan är för slapp och likgiltig och tigger en örfil. En tredje saknar handlingskraft och behöver en spark i baken. Att de angripna varken är ljumma, torra eller slappa utan kärleksfulla, saktmodiga och ödmjuka, det ser inte maktmänniskan. Och gjorde han det, skulle han ändå förneka det inför sig själv. Bestämmande för hans del är att han känner sig uttråkad och gäspar käken ur led i en församling full av Andens frukter. Men just därför att kampen mot det goda förs så försåtligt, är det inte alltid lätt att genomskåda dessa attacker.

Man måste emellertid medge att en maktmänniska kan få fart på en församling just genom att främja livlighet, framfusighet, handlingskraft och effektivitet. Att några trampas ner mitt i striden märks inte så mycket i entusiasmen över framgången. Därigenom uppnår maktmänniskan tre saker som stämmer perfekt med hans målsättning: han blir själv föremål för beundran och respekt, han vinner mera makt, och han känner sig inte längre uttråkad i föramlingen, gruppen eller gemenskapen.

8. De har orimliga förväntningar

Sunda kristna människor vet att de är frälsta av nåd. De vet också att Gud älskar dem, trots att de inte är helgon utan syndar gång på gång. Motsatsen till synd är inte moralisk styrka utan tro. Guds förlåtelse och barmhärtighet kommer hela tiden Guds barn till del. Utan förvissningen att Herrens nåd är ny varje morgon (Klag. 3:22-23) skulle ingen kunna fortsätta det kristna livet.

Men det går inte att komma ifrån att vi också upplever de förväntningar som Gud har på sina barn. Bud och regler förekommer inte bara i Mose lag utan också i Nya testamentet. Jesus Kristus är vårt föredöme och exempel, det har han själv sagt (Joh. 13:15). Aposteln Paulus skriver också: ”Var så till sinnes som Jesus Kristus var” (Fil. 2:5).

”Beviset för att vi har förstått någonting är – o heliga enfald – att vi gör det”, suckade Kierkegaard.

Alla dessa förväntningar kommer ofta fram i predikningar och själavårdssamtal. Själva miljön ställer också förväntningar på de kristna, och de flesta satsar hårt på att motsvara dessa. De vill så gärna glädja och ära Gud, och de vill inte svika sin präst, pastor eller sina kristna vänner. Det fina är att om det går snett, så kommer både Gud och människor att förlåta dem och ge dem chansen att få börja om igen.

Så är det i varje fall när det fungerar som det ska efter skriftens ord.

Men när den maktsjuka människan träder in i handlingen, blir situationen annorlunda. Han eller hon ställer nämligen alltid orimliga förväntningar. De kräver av sina offer att de hela tiden ska ställa upp och tillmötesgå deras krav. Tillmötesgår man dem på en punkt, visar det sig att det i själva verket var något annat de ville, sedan något tredje o.s.v. När människor i omgivningen inte orkar längre, pumpas de fulla av skuldkänslor.

Har maktmänniskan vunnit en skara anhängare och det uppstår stridigheter, kräver han fullt engagemang i kampen mot de förhatliga motståndarna. Många har bittert ångrat sina ord och handlingar sedan de kommit ur maktmänniskans grepp. Men i stridens hetta är de så manipulerade och suggererade att de knappt vet vad de gör. Allt går ut på att beskydda ledaren och främja hans sak. Hela tiden utsätts de för trycket av alla förväntningar. Telefonen går varm, brevhögen växer, samtalen duggar tätt. Allt går ut på att driva anhängarna till allt större uppoffringar för att möta de ökande, orimliga förväntningarna.

Levande kristendom är något helt annat. Visst förväntar sig Gud att vi håller hans bud och följer Herren Jesus Kristus. Och visst är det så att vi ibland känner oss misslyckade, när vi inte lever upp till förväntningarna. Men när allt kommer omkring är detta inte det väsentliga. Det kan i stället uttryckas så här: Herren Jesus Kristus är absolut fullkomlig. Han är ”helig, oskyldig, obefläckad” (Hebr. 7:26). Han är den fullkomlige, och han ”är densamme i går och i dag och i evighet” (Hebr. 13:8). Mitt i vår ofullkomlighet och synd kan vi alltid glädja oss åt Jesu Kristi storhet. Endast han motsvarar till fullo Guds förväntningar. Det var därför som folket på Jordanstranden och lärjungarna på förklaringsberget fick höra Faderns röst från himlen säga: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje” (Matt. 3:17; 17:5).

Låt oss sammanfatta: Gud har förväntningar på oss. Vi försöker motsvara dem. Men när vi misslyckas får vi förlåtelse. Och hela tiden kan vi glädja oss i Herren (Fil. 4:4), därför att han är och förblir fullkomlig.

När maktmänniskan däremot sätter sig i Guds ställe och kräver vad Gud allena har rätt att kräva, samtidigt som han pressar upp förväntningarna på orimliga höjder, utan att han har någon förlåtelse att ge utan bara väcker skuldkänslor – då har anhängarna hamnat i en situation som kan knäcka vem som helst. Befrielse från förväntningarnas grepp är också ett livsvillkor för dem som fallit offer för maktmänniskorna.

9. Lurar de flesta

Men varför avslöjas så sällan dessa människor innan de har kommit så långt att eländet är uppenbart för alla dem som vill och kan se?

Vad är det som gör att maktmänniskorna lurar de allra flesta? För det gör de.

Det finns flera orsaker. Som själasörjare har jag anledning att tro att de är beskyddade av onda makter. Jag tror varken att det är riktigt eller särskilt klokt att förklara maktbegäret som besatthet av onda makter. Jag utesluter inte att en sådan människa kan öppna sig för onda andar, som då kan komma in och ta över kontrollen. Men oftast tror jag att det är synden och den onda, syndiga naturen som är förklaringen till dessa människors handlande. Från en annan synpunkt är det klart att djävulen ser vilka användbara redskap de är. De opererar ju på hans hemmaplan. Och han är tjuven som ”kommer bara för att stjäla, slakta och döda” (Joh. 10:10). Därför vill han gärna hjälpa och beskydda dem. Precis som han själv använder sig av kamouflage, så lär han dessa människor att uppträda så att deras taktiska manövrer är dolda för insyn. Bibeln säger: ”Satan själv gör sig lik en ljusets ängel” (2 Kor. 11:14), och likadant kan en maktmänniska omskapa sig utåt.

Vi ska komma ihåg att maktmänniskor som regel är mycket intelligenta människor. Samtidigt är de ofta charmerande och förefaller inte nervösa. De går och bär på ett inre tryck, men detta döljer de effektivt. De är i regel belevade och förtroendeingivande. Många är kvinnotjusare. Därtill är de sluga och taktiskt begåvade.

Så här kan det gå till (jag har av naturliga skäl beskrivit ett händelseförlopp som inte går att identifiera): Efter lång tid lyckas folket i en församling övertala en maktmänniska att ta med sig sin lilla hustru till ett möte, där man ska komma till rätta med ”allt detta”. Maktmänniskan seglar in med ett doft av charm. Han börjar genast att försvara sin älskade hustru. Ingen får klandra henne. Han för sin del kommer att göra allt för henne. Han lägger beskyddande armen om hennes självande skuldror, och hon klänger sig fast vid honom. I den stunden vet hon att hon inte klarar sig utan honom en sekund. Hon börjar gråta, men så tyst att ingen märker det. Hon är så vissen och tom att ingen längre ser henne. Förstående människor börjar diskutera vad man kan göra för henne. Alla har nu fullt förtroende för mannen. Han är så klok och balanserad, så omtänksam. Så småningom seglar han ut med hustrun klistrad intill sig som en klängväxt.

Utanför dörren släpper han lös triumfen. Han säger ingenting. Han bara öser hat. Väl hemma kan hon inte stå upprätt. Han bär henne till sängen, bäddar ner henne, går ut och smäller igen dörren. Hon kryper ihop under täcket och känner ångesten växa för all den orätt som hon har gjort mot honom. Tänk att ha gjort sig skyldig till att han drogs inför dessa människor. Fruktansvärt! Gud kommer aldrig att förlåta henne igen. När han kommer hem för att hämnas, vet hon att hon förtjänar alltsammans.

Ofta händer något liknande när maktmänniskor kommer till en församling eller något annat kristet sammanhang. Även här kommer de in med ett doft av vänlighet och stor charm. Utan att direkt säga det, ger de omärkligt intryck av att kunna allt, veta allt och ha alla de egenskaper som man annars väntar sig av en ledare. När de börjar sina attacker för att manövrera sig fram mot maktens centrum, sker det i början med stor försiktighet. De kommer med vissa antydningar om att vissa saker borde vara annorlunda, att den eller den personen kanske kunde ha en annan syn på saker och ting. Läromässigt kan man ju ha en annan uppfattning än pastorn/prästen o.s.v.

Dessa människor håller sig inte för goda för smicker när det tjänar deras avsikter. Folk som kanske har levt lite i skuggan av församlingens ledare och inte rönt den uppmärksamhet de förtjänar, blir självfallet upprymda och glada när de får beröm. ”Som jag ser det, har du talanger och nådegåvor som borde komma bättre till rätt i den här församlingen”. Dessa ord gör verkan. Maktmänniskorna knyter förbindelser som ser ut som vänskapsband, och de skapar förutsättningar för beroende. Judas säger att de ”är stora i orden och smickrar dem som de kan ha nytta av” (Jud. 16).

De stora orden och smickret ingår i dessa maktmänniskors metoder. Hitler fascinerade hela det stora tyska folket med sina tal om hur överlägsen den germanska rasen var, och om sin stora kallelse att vara dess ledare på vägen mot ära och makt. Han lurade praktiskt taget ett helt folk. De sista dagarna av andra världskriget talade jag med unga, tyska soldater som var fanatiska anhängare till denne man. I kapitulationens ögonblick var de villiga att dö för ”Furern”. ”Om Hitler inte längre styr landet utan andra tar över makten, då skjuter jag mig för pannan”, sa en ung officer till mig. Då var diktatorn redan död och kriget förlorat.

Adolf Hitler ansåg sig ha rätt att mörda miljontals människor och störta hela mänskligheten ner i avgrunden för att tillfredsställa sin fåfänga och sitt maktbegär. I mindre sammanhang eller i församlingen, går det till på precis samma sätt.

Maktmänniskorna lurar nästan alla, och det gör de därför att de är ”hycklare och lögnare” (1 Tim. 4:2).

I skarp kontrast till detta säger de apostlar som Jesus utvalde till ledare: ”Ni är vittnen, ja, Gud själv är vittne till hur heligt, rätt och oförvitligt vi uppträdde bland er som tror” (1 Tess. 2:10). Aposteln Johannes säger att sanningen ”förblir i oss och skall vara med oss i evighet” (2 Joh. 2). Den sanning han talar om här är Jesus Kristus själv. Jesus sa ju att han var ”sanningen” (Joh. 14:6). Men den som smickrar och smider sina lögnaktiga ränker för att främja sin egen sak kan inte vara en Jesu Kristi tjänare.

10. De älskar underordningssystem

Frågan om underordning har vållat diskussioner och stridigheter i kyrkan. Skriftställen diskuteras och tolkningarna går isär. En del kyrkor förfäktar en hierarkisk ordning (som en pyramid). Den katolska kyrkan är det mest extrema exemplet på detta. Påven står överst. Därunder kommer kardinalerna, sedan biskoparna och så vidare ner genom hela rangskalan. Att underordna sig är här en självklarhet. Detta system avkräver respekt. Makten delegeras till den lilla byprästen som blir vänligt bemött, ofta även av kyrkans motståndare.

Den andra ytterligheten är den demokratiskt ordnade församlingen. Här är det årsmötet som är det beslutsfattande organet. Ledarna behåller sina platser så länge som folket vill ha dem. De som har inflytande i en sådan församling har det i kraft av sina nådegåvor och sin duglighet. Pastorn eller föreståndaren har en framskjuten position därför att han/hon har mer kunskap, mer tid till arbetet, många gånger också mer erfarenhet, eller helt enkelt därför att vederbörande får betalt för jobbet.

I Nya testamentet kan man finna spår av båda systemen, men också av andra ordningar. När det gäller förhållandet mellan man och kvinna, har ju diskussionens vågor länge gått höga. Frågan om kvinnliga präster och kvinnans ställning i hemmet är brännbara ämnen. Man citerar skriftens ord och presenterar olika helhetssyner på vad bibeln lär.

I denna strid är det inte svårt för maktmänniskan att ta ställning. Han eller hon väljer nämligen inte sida efter att ha utvärderat bibelns ord under bön om klarhet. Maktmänniskan tar från första stund ställning för den mest extrema formen av underordning. Detta gäller såväl förhållandet mellan föräldrar och barn som mellan man och hustru, liksom ordningen i kyrkan, församlingen eller den kristna gemenskapen. Att välja skriftställen är enkelt. Det gäller att plocka fram dem som är mest slagkraftiga i maktkampen. Utvärderingen och tolkningen är också enkel. Man väljer den uppfattning som stöder de mest extrema aspekterna av underordning.

Maktmänniskan överför sedan den här inställningen till det kristna sammanhanget. Här används bibelordet bokstavligt, strängt och nådelöst. I sitt hem tar maktmänniskan (om det är en man) fram bibeln, helst en stor utgåva, och läser upp avsnitt som säger att hustru och barn är pliktiga att lyda honom i absolut allt.

Paulus talar om detta i Galaterbrevet. (Visserligen skiljer sig de yttre omständigheterna i denna församling från våra, men maktmänniskorna var av samma slag). Han skriver om ”de falska bröder som nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus och göra oss till slavar” (Gal. 2:4).

Dessa ”bröder” var alltså inte människor som ärligt och under bön om Guds ledning hade kommit fram till en annan uppfattning om evangeliet än apostlarna. De var inte ärliga och uppriktiga meningsmotståndare utan falska bröder. De hade nästlat sig in i församlingen, och deras motiv var att spionera på den frihet som de troende hade i Kristus. Målet var att göra dem till slavar. Detta är en exakt beskrivning av vad en maktmänniska vill göra i hemmet och församlingen.

Hemma kan de komma med mera direkta krav på underkastelse, eftersom det ofta är ganska enkelt att bryta ner en familj. I församlingen tvingas de vara mer försiktiga. Men även här kan de få det ganska lätt. Alltför många människor tycker om underkastelse. Det fritar dem från ansvar. Det är ledaren som tänker, ledaren som bestämmer och ledaren som går före. Det gäller bara att viljelöst följa efter. Baneret sticks i händerna på anhängarna, och sedan är det bara att marschera. Många känner till och med lycka och frihet i en sådan situation. Inte så sällan kan man höra underkuvade fruar eller hunsade familjemedlemmar vittna om sin lycka. De gläds till och med när de får ovett och blir straffade. Deras ord lyser av beundran och vördnad för ledaren.

Det är denna underkuvade hjord eller dessa knäckta familjemedlemmar som maktmänniskan sedan skiljer från de övriga och manar till kamp. En del av dem kan argumentera med de ord och uttryck som de har lärt sig av ledaren. Många deltar bara genom att hålla på ”den rätta personen” vid avgörande val i församlingen eller när man diskuterar problem inom familjen.

Om detta säger Jesus: ”Många falska profeter skall träda fram och bedra många” (Matt. 24:11).

Befängda situationer kan uppstå när normala människor inser att de har blivit lurade och förvandlats till slavar. En ungdomsgrupp hade stått under befäl av en maktmänniska ganska många år. De levde som i en stor familj. Plötsligt förstod de hur det förhöll sig. De hade utnyttjats av en människa som åtnjöt deras underkastelse och blinda lydnad. De modigaste sa ifrån och förklarade att alla hade bestämt sig för att lämna storfamiljen. Ledaren började strax ”profetera” med ett budskap som var starkt kryddat med ”så säger Herren, den Allsmäktige”. Det handlade i stort om att de var på väg att avfalla från Gud och skulle sluta i helvetet. Enda räddningen var att de omprövade sina beslut och underordnade sig den Herrens tjänare som hade kallats att vara deras överhuvud och ledare.

Frigörelser av det här slaget kan vara oerhört smärtsamma. Den som under längre tid har kommit ur vanan att tänka självständigt, göra egna bedömningar, fatta egna beslut och ta ansvar för sitt liv, upplever ofta att världen har blivit en ytterst osäker plats att leva på. Det krävs stora inre omvälvningar. Detta kan resultera i kamp och nöd, sömnlöshet och ibland även sjukdom under den övergångsperiod som följer. Det kan till och med kännas som om man saknar anklagelserna, utskällningarna och straffmetoderna. Dessa har ju fungerat som en ventil för skuldkänslorna. Maktmänniskan var ju den som både gav beröm och utmätte straff. Det var också han som skänkte förlåtelse. Och det kan ta tid innan den underkuvade och kanske nedbrutna människan åter får en relation till Gud som Fader och till Herren Jesus Kristus som Frälsare och Herre. ( OBS! att artikeln fortsätter med del 2).

 

Edin Lövås

 

Gå till del 2

http://www.karlektillsanningen.se