Provocerande titel? Kanske det, men under åren har jag mött så mycket okunskap, så mycket naivitet, så mycket dumheter angående vem som är kristen, att jag måste få reagera. Vad jag skulle önska är att du och jag kollar upp den grund vi menar oss stå på när det gäller vårt förhållande till himmelens Gud. Som aposteln Paulus säger i 2 Kor. 13:5: “Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet.” Det som föranleder den här artikeln är en sorg och vrede över utvecklingen inom svensk kristenhet sedan jag kom till tro på 70-talet. Jag erkänner att jag har djupa övertygelser som jag menar att den helige Ande lagt ner i mig, men jag kommer inte uppifrån och ser inte ner på människor. Jag vill absolut inte förvärra situationen för någon som kämpar med frälsningsvisshet och jag dömer inte heller någon person, jag vill bara förkunna Guds evangelium. Har jag kommit fel i mitt tänkande, är jag tacksam för att bli tillrättavisad.

Jag påstår att evangelium, Guds kraft till frälsning, inte har predikats på länge i vårt land. Med vissa välsignade undantag tror jag att man kan säga så. Ändå menar många att dom har en kristen tro. Alltså är det något som inte stämmer. Under dom sista 10 åren har den här skrämmande tanken växt till en djup övertygelse i mitt inre: Många människor menar sig vara kristna, när dom i verkligheten inte är det.

Hur kan det vara så? Svar nr 1: Dom har velat bli kristna på sina egna villkor. Man har tagit för självklart att relationen med Gud initieras genom deras egen försanthållande tro, d.v.s. man aktiverar den trosfunktion som finns nedlagd inom varje människa. Denna tro innebär inte att man måste höra Guds evangelium och medför inte någon förändring i personens liv. Hon har ingen längtan att vända om, utan fortsätter att vara herre i sitt eget liv. Hon blir kristen likväl genom själva aktiveringen. Svar nr 2: Man riktar denna tro till en falsk gud. Man tror på en gud som man själv vill ha. Man tror på en avgud.

Inledningsvis låt oss betänka att Jesus sa så här i Matt. 7:21-23: “Inte skall var och en som säger ´Herre, Herre´ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelska Faders vilja. Många skall säga till mig på den dagen ´Herre, Herre´…Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig ni laglösa!”

Söker du efter invecklad teologi så hittar du inte så mycket av det i den här artikeln. Vet du vad jag kommit på? Att det är dom s.k. grundläggande frågorna som är dom djupaste. Alltför många kristna bekännare verkar alltid vara på språng, på jakt efter det nya från Gud, dom vill haka på den senaste trenden. Många gånger har jag undrat: “Finns en rätt grund lagd överhuvudtaget i denna människans liv? Har hon fått uppenbarelse om det väsentliga i den kristna tron?”

Bibeln förklarar att det bara är en sak som är viktig i evighetsperspektiv, att vi som är döda i synd får nytt liv, att vi blir födda ovanifrån, blir födda på nytt. Jesus Kristus själv sa: “…den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike” (Joh. 3:3) och “ni måste födas på nytt” (Joh. 3:7).

Först hoppas jag att du vill inse det som jag och många andra sett: Det står inte väl till i våra kyrkor. Man behöver ju knappast ha profetisk insikt för att förstå skillnaden mellan den levande organism som i bibeln kallas för Kristi kropp och den mänskliga organisation som vi idag kallar kyrkan, som har föga med Guds rike att göra och vars medlemmar oftast aldrig fått ett möte med Jesus Kristus, och alltså aldrig blivit födda på nytt.

Dessa s.k. kyrkor har som främsta mål att växa i medlemsantal och har därför tagit bort alla hinder, alla trösklar, för att du ska känna dig välkommen som du är och förbli den du är och känna dig hemma i den kyrkliga gemenskapen. Inom dom religiösa inrättningarna är det därför svårt att få vägledning angående sanningen om vem som verkligen är kristen och inte.

Förkunnelse om bibelns dyrbara sanningar lyser nästan genomgående med sin frånvaro. Hur kan det vara så? Därför att människan i sin förmätna, upphöjda ställning inte vill låta sig undervisas, utan oftast menar sig ha svaren inom sig själv, om det ö.h.t. finns några absoluta svar att få. Kallar du dig sökare ser människor upp till dig. Påstår du att du har funnit svaret, blir du sedd som en person som sitter instängd i din egen fyrkantiga verklighetsuppfattning.

Bibelns framställning är att människan som Guds skapelse är skyldig att lyda honom som Herre i allt vad hon gör. Men den tanken är definitivt inte sökarvänlig och har därför plockats bort. Dessutom framställs Gud inte som vred på människorna, utan bara ledsen över att han inte får vara vän med oss. Domen över mänskligheten i dess uppror mot Skaparen har därför inte längre någon plats inom dagens kyrkor.

Detta för mig direkt in på den första frågan, och jag kommer att vara väldigt tydlig här, eftersom den religiösa dimman ligger tät inom kristenheten idag och vill hindra oss att se klart.

1) Tror du att du är kristen för att du går i kyrkan/är medlem i en församling av något slag?

Overkligt men sant faktiskt…det finns massor av människor som hamnat i denna fällan. Tanken är denna: “Om jag visar mitt intresse för dom religiösa frågorna, om jag infinner mig i kyrkolokalen, om jag dessutom ställer upp i verksamheten, skulle inte Gud acceptera mig då? Jo, men självklart”.

Och så bidrar man till att tillfredsställa de religiösa konsumenternas önskemål i form av underhållning, Alpha-kurser, meditationsövningar, humanistiska betraktelser eller kanske ekumeniskt sövande aftongudstjänster. Man är alltså övertygad om att man tjänar Gud genom att vara aktiv i kyrkan. Och inte bara det: Man tror också att det får vågskålen att väga över till egen fördel om det skulle komma en domens dag. Man hoppas att man förtjänat sin frälsning i kyrkans regi.

Men om en människa får en sann längtan efter himmelens Gud, den Allsmäktige, verkar hon inte ha någon möjlighet att möta honom i dessa sammanhang. Varför det? Därför att man inom kyrkorna oftast inte vet vem han är. Talar man om Gud så blir det ofta i termer som “den outgrundlige”, och för övrigt verkar det vara upp till var och en att bilda sig en uppfattning om honom.

Det är värt att begrunda att frälsning genom en organisation finns starkt betonad inom kulter som t. ex. Jehovas vittnen och Romersk katolska kyrkan. Här utgör själva medlemskapet i princip en garanti för att man slutligen kommer att få full gemenskap med Gud. Är man inte medlem, så finns ingen frälsning. Men kollektivanslutning till Guds rike genom en kyrka är icke-existerande.

2) Tror du att Gud redan är på din sida från det du föddes/att du är god nog, och att du därför är kristen?

Detta har blivit tydligare för mig, eftersom jag fått en viss inblick i katolskt tänkande, där detta är vanligt förekommande. Man ser det så här: Gud har skapat mig och som hans skapelse är han självklart på min sida för att beskydda mig och hjälpa mig i livet.

Givetvis bör jag bekänna mina synder, ta emot Kristus i mässoffret så ofta som möjligt, göra gott mot mina medmänniskor, men om jag gör detta, så räcker det långt, åtminstone till skärselden, där jag slutligen renas för att sedan tillbringa en evighet med Gud.

Men ett liknande sätt att se på livet är ju förekommande i Skandinavien också. Sverige har visserligen aldrig varit ett kristet land och kommer inte att bli det heller, men missuppfattningen om svenskarna som ett kristet folk från födseln lever genom folkkyrkotanken kvar, som en kulturell religiös identitet, åtminstone hos en stor del av den äldre generationen människor i vårt land.

Ytterligare stöd för att Gud redan självklart är på min sida skulle kunna vara ungefär så här: “Om det nu skulle vara sant att Gud har sänt sin Son för 2000 år sedan för att förlåta mig alla mina eventuella synder (´fastän jag ju egentligen är en ganska god människa´), så vore väl det märkligt om han inte redan skulle vara på min sida. Är inte Gud en kärleksfull Gud, är jag inte skapad till hans avbild? Är jag inte döpt och konfirmerad? Är jag inte oändligt värdefull? Skulle han ha något emot mig, jag som försöker göra så gott jag kan, skulle han vara vred på mig, skulle han göra skillnad på människor, är inte synderna förlåtna, är det inte Guds jobb att förlåta synder, skämtar du?”

Så många människor är inne i detta nonsens. Men det här kommer definitivt inte att hålla. Detta är inget att referera till på domens dag. Frågan är inte om du är god nog att vara kristen. Istället är frågan om du är god nog att inte vara det.

3. Tror du att du är kristen för att du har “avgjort dig för Jesus”?

Detta är vanligt inom frikyrkliga sammanhang. “Millioner människor över hela världen är övertygade om att de kommer till himmelen, därför att de lydit instruktionerna från människor som Billy Graham och gått fram för´att ta emot Kristus´. Detta fullständigt obibliska utövande har kallats för ´det är lätt att bli frälst, det är bara att tro´ (easybelievism) och är en passande benämning på det som äger rum i de flesta fall. Man säger till människor att tro på och ta emot Kristus som deras Herre och Frälsare. Men deras levnadssätt utvisar längre fram i tiden, att de flesta gensvarade med en intellektuell tro i fråga om kunskap om Kristus och deras bekännelse att ha ´tagit emot´ honom som deras Herre och Frälsare var inte äkta. Som många predikanter uttrycker det, kunskapen om Kristus ´stannade i huvudet´ och gick inte ´till hjärtat´”. (Hämtat från Frälsningens ABC och ÅÄÖ. Läs hela artikeln här.)

4) Tror du att du är kristen för att du är döpt?

Ja, jag menar alltså begjutningen som skedde när du var bebis. Vi talar här om det som vissa kyrkor hävdar, att pånyttfödelse sker genom vatten. Själv har jag nyligen blivit pappa vid mogen ålder. Mötte förra veckan kvinnan som jag ibland pratar med på min dagliga morgonpromenad. “Har ni döpt bebisen än?” frågade hon. Jag svarade nekande. Hon blev upprörd direkt. “Vill ni inte att bebisen ska bli kristen?” “Jovisst” svarade jag, “men det blir hon inte genom att hon får vatten på skallen, det skulle vara magi”.

Respons till dig som tycker att detta är en andrahandsfråga som inte bör tas upp i vår ekumeniskt präglade kristenhet: 1) Ekumenik är ingen biblisk tanke och skulle ha varit fullständigt otänkbar för Kristi efterföljare bakåt i historien. Den ekumeniska rörelsen har f. ö. bara hundra år på nacken (Edinborough 1910). 2) Tänk efter hur många människor som faktiskt räknar med att barndopet är en garanti för att Gud ska vara vänligt inställda till dem och för att det ska gå dom väl efter döden. Allrahelst om dom dessutom i sina egna ögon är goda människor, betalar sin skatt, håller hastighetsbegränsningarna, klappar små barn på huvudet och sällan gör hätska utfall mot sin fru/man.

Jag vill säga det rätt ut: Barndop är lika med kyrkligt bedrägeri! En yttre handling, begjutning av vatten, påstås alltså medföra en inre andlig förvandling. Bättre exempel på en magisk rit får man leta efter. Prästerskapet påstår alltså i sina förmörkade sinnen att barnet blir fött på nytt genom denna begjutningsakt. Nikodemus i samtal med Jesus förstod inte pånyttfödelsen, dessa kyrkliga representanter gör det inte heller. Den falska religionen har verkligen satt djupa spår i människors hjärtan.

Vem är kristen?

Inget av ovanstående alternativ gör en människa kristen. Det finns faktiskt  ingenting som du, jag eller någon annan människa kan göra. Människors försök att försöka behaga Gud och närma sig honom tillhör religionernas värld. Och kristendom är ingen religion.

Endast en sak är nödvändig för att bli kristen: att lyssna till evangelium. Nu har jag förstått att detta begrepp medför en rad olika associationer i människors tankar. En del kopplar det vagt till “julevangelium” med Jesusbarnet i krubban och kan därför i princip vara positiva. Andra tänker diffust på “något från bibeln” eller “en religiös betraktelse” och reagerar därför inte negativt.

Men den bibliska definitionen av evangelium är en helt annan, och finns tydligt beskriven i Guds ord. Det handlar om det unika i att Gud sände sin älskade Son för att dö för människors synder, i deras ställe, för att avvända den helige Gudens vrede över människan. Detta straff lät han drabba sin egen Son för att den skyldiga människan skulle gå fri. Jesus Kristus uppstod sedan från de döda för vår rättfärdiggörelse och sitter nu på Faderns högra sida.

Det handlar alltså om kärlek, en kärlek av en helt annan dimension än vad som finns i den här världen. “Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare (Rom. 5:8).

Som en bakgrund till detta underbara evangelium finns följande fakta som måste tas med i bilden: Du och jag är till vår natur helt fallna människor, och  har genom den synd vi sagt ja till blivit egofixerade, inkrökta individer som inte vill ha himmelens Gud till Herre. Vi har gjort uppror mot honom och vill själva vara herrar i våra liv.

Detta medför att Guds vredesdom vilar över oss, en dom som bara väntar på att få verkställas. Bibeln lämnar inga tvivel om att den också kommer att verkställas på domens dag, som snabbt närmar sig. Vi är på katastrofkurs med våra liv. Vi måste vända om för att undkomma vredesdomen, därför att ingen frälsning, ingen förlåtelse för synder finns utan omvändelse. Petrus förkunnade i Salomos pelarhall: “…Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade” (Apg. 3:19).

Vad vi behöver idag är en förkunnelse som medför att människor får en personlig erfarenhet av, och djupt kan relatera till, det som Lukas skriver i kap.18.10-13: “Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan. Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar. Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud var nådig mot mig syndare.”

Guds rikes principer står för evigt fast: Var och en som upphöjer sig kommer att bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Att påstå något annat vore att schackra med Guds ord.

Personlig frälsning innebär alltid att Gud själv tar initiativet i en människas liv. Han söker oss först och verket är helt hans. Den helige Ande överbevisar oss om synd och denna uppenbarelse medför omvändelse och frälsande tro i våra liv. Omvändelse innebär kortfattat att man slutar att förtrösta på sin egen rättfärdighet, att man går i mänsklig konkurs beträffande sina egna möjligheter att behaga Gud, att man inser att man har absolut noll att berömma sig av, att man erkänner sitt uppror mot den Helige, ångrar sig och kapitulerar för Herren Jesus Kristus.

I detta uppenbarelseljus ser den person som Gud söker, att Jesus Kristus har burit hans synder, utgjutit sitt eget blod till hans försoning. Han får på ett personligt, subjektivt sätt erfara att vredens Gud förvandlats till en kärleksfull Far.

Han har nu fått en frälsande tro som en gåva från Gud. Nu har evangeliets kraft har blivit verksamt i hans liv. Nu handlar det inte längre om en försanthållande tro. Han har som Frank Mangs uttryckte saken fått en “Andefödd tro”.

Den pånyttfödde vill nu inget annat än att lämna det liv han tidigare levt och vill på alla sätt behaga sin älskade Far i himlen. Befriad från all sin självrättfärdighet, inser han sin identifiering med Kristus, att Kristi rättfärdighet faktiskt har tillräknats honom! Detta är ingen invecklad teologi men den rymmer ett oändligt djup.

Vi har alltså inte en ledsen Gud som sitter i himlen, som vill ha kontakt med oss, men är besviken för att han misslyckas eftersom människor inte vill ha med honom att göra.

Det handlar om en Guds vars vrede vilar över varje människa som själv vill vara herre över sitt liv. Endast när vi inser vårt faktiska=prekära läge, och sörjer över detta, kan det stora undret ske, att vi låter oss försonas med Gud, vår skapare.

Har du och jag fått börja den här resan neråt, när vi insett vårt fördärv, har vi fått stiga ner från den tron där vi vill sitta som herrar över våra liv? Finns det en Annan som nu sitter på tronen och regerar i våra liv? Må den helige Ande inrikta vårt fokus på denna avgörande viktiga fråga.

Jan Johansson