Likheterna är inte många mellan mig och Smärtornas man och inte heller med Johannes döparen. Men jag lever åtminstone på gräshoppor och vildhonung.

Tillståndet i de svenska kyrkorna är mycket dåligt. Det är det jag skriver om, det är främst kyrkorna jag skriver för, att de skall vakna, att de skall böja sig för sanningen och resa sig till ansvar för den situation som vårt land befinner sig i.

När biskopen i Växjö stift Jan-Olof Johansson skulle besöka Bymarkskyrkans 75-årsjubileum fick han två frågor. Vad ämnade han göra åt aborterna och förslaget om samkönade äktenskap? Han svarade att det från kristen synpunkt inte fanns anledning att göra något alls.

När så en modern frikyrkopastor, Jakob Olofsgård från Immanuelskyrkan i Jönköping, skriver om Kristna värdeparitet i sin krönika förstärker han än en gång sitt högst privata evangelium, att svensk politik nu har ersatt kristendomen. Han säger visserligen att trettiofem tusen aborter ingenting är att vara stolt över, men att det inte är detta som är problemet. Aborter är bara ett symptom på att något inte står rätt till bland främst ungdomar. Han borde ju veta, som är studentpastor.

Med uttalanden som dessa diskvalificerar sig den moderna kyrkans män som Kristi företrädare på jorden. Det de predikar är inte kristendom, utan något helt annat som brukar kallas politisk korrekthet. Under tvåtusen år har de kristna kyrkorna behållit sin tro på äktenskapets och livets helgd. De har gjort det med rätta, då det är det enda som håller inför både källmaterialet och vetenskapen. Men de nya biskoparna inviger moskéer och frikyrkoprellarna lägger in besök dit för sina konfirmander. Det är viktigare att känna till islam än sin egen tro. Men vad säger då denna invandrartro om aborter och homosexualitet? Förmodligen inget som Johansson och Olofsgård vill höra.

Allt detta säger jag inte som troende utan som vetenskapsman om än i ringa grad. Jag har forskat inte för titlarnas skull utan för att ta reda på fakta om saker som jag hört och känt djupt i mitt hjärta. Resultatet finns i boken Person och politik. Den grund som kyrkan har lagt för vårt samhälle håller att bygga på än idag. Den sociala ingenjörskonsten däremot har sedan sextiotalet gått in i sin slutperiod av akut hybris. Övertron på politikens möjligheter, bristen på respekt för sanning och rätt, är övertygande tecken på förfallet. Andra länder dignar också under den tilltagande kristofobin, men kyrkan står åtminstone fast vid vad hon vet och är kallad att vara. Men inte i Sverige, där två viktiga tillgångar i kampen lyser med sin frånvaro hos företrädarna: kunskap och ryggrad.

I slutet av sextiotalet skrev Sverige in en reservation i sin anslutning till den internationella läkaretiken. Man förbehöll sig rätten att definiera vad som är en människa. Detta gjorde man för att bereda marken för en generell abortlag som inte byggde på undantag utan på kvinnans intressen. När förslaget var på remiss i sjuttiotalets början och man skickade runt ett betänkande som hette just “Rätten till abort”, reserverade sig hela det kristna Sverige mot förslaget. Det fanns ingen som helst skillnad mellan katoliker, protestanter och frikyrkliga. Alla slöt upp enhälligt bakom ärkebiskopen för Svenska kyrkan i ett totalt avståndstagande. Kyrkans lekmannakår talade om en nazistisk människosyn.

Sedan sjuttiotalet har en fullständig omsvängning skett i kyrkorna. Inte en präst (hoppas jag har fel!) berör med så mycket som en stavelse det förhållandet att uppemot fyrtiotusen barn om året avlivas vid svenska sjukhus utan annan anledning än att de påstås vara i vägen. Man talar om utplåningen av mänskligt liv som liberalt, modernt och som omsorg om kvinnan. Så stor är förhärdelsen och den tillkämpade glömskan, att en barnmorska inte ens får göra vad samvetsömma alltid kunde när vi hade allmän värnplikt: vägra delta i dödandet. Europarådet har beslutat om samvetsfrihet för alla sina medlemsstater, men precis som på sextiotalet sätter sig det förhärdade och ofelbara Sverige på tvären, och kd-politikern Mia Frisk i landstingstoppen lyfter inte ett finger till barnmorskans försvar.

Att kyrkans folk stämmer in i skallet mot de värnlösa är förstås en styggelse av gammaltestamentliga proportioner. Det går restlöst ut över deras trovärdighet i diakonin. Som en gammal vän sade: Man får bättre själavård hos en hora i Hamburgsund.

Utvecklingen till det sämre speglas som framgått – och inte minst – i det till namnet kristdemokratiska parti som sedan sent åttiotal förhåller sig lojalt till dödandet. Acko Ankarberg är partisekreterare. Hon stöder abortlagen i veckorna och tjänstgör i Allianskyrkan på söndagen. Sämre förutsättningar kan det aldrig bli för en predikan om Jesus.

Ändå är detta inte främst en politisk sak. Den handlar från början till slut om kyrkornas förfärande oförmåga att stå fast vid den kristna och vetenskapliga sanningen om människan och hennes fortplantning. I sin iver att undvika konflikter har präster, pastorer och diakoner gett sig på nåd och onåd till den samvetslösa politiken. Idag är kyrkan bara ett höghus för rituella beställningsjobb. När det passar den allt bredare allmänheten upplåts det heliga rummet till högstbjudande, inte bara vid konserter. Kaffet smakar och orgeln brusar som förr, kan det tyckas. Gradualpsalmen blir verkligen sjungen och någonstans kan man till och med få höra syndabekännelsen. Men det är inte som det var en gång: Kyrkorna har upphört att tala Guds sanning till människorna och ägnar sig i stället åt förfalskning. Därmed har de förlorat sitt berättigande.

Anders Bylander
Artikeln publiceras med författarens tillstånd.