KORTFATTAD ANALYS I BIBELNS LJUS AV BEGREPPET OMVÄNDELSE SOM ETT VILLKOR FÖR FRÄLSNING
”Om någon hade påstått att den tid skulle komma när en grupp evangeliskt kristna skulle förorda en frälsning utan omvändelse, utan en förändring av beteendet eller livsstilen, utan ett verkligt erkännande av Kristi herravälde och auktoritet, utan ståndaktighet i tron, utan lärjungaskap, och en frälsning som inte nödvändigtvis resulterar i lydnad och gärningar, och med en pånyttfödelse som inte nödvändigtvis förändrar ens liv, skulle de flesta troende som levde för flera årtionden sedan ha ansett att detta var en fullständig omöjlighet. Men tro det eller ej, den tiden är här. ” (Richard P. Belcher)

När jag kom till tro på 70-talet var det märkligt nog självklart för mig att begreppet omvändelse hade en central plats i det känsloladdade, omtumlande mötet med kristen tro. Jag befann mig 1972 på en badstrand i det lilla samhället Åsa på Sveriges framsida västkusten. Där mötte jag några ungdomar från en pingstförsamling i Göteborg som bedrev evangelisation en vacker sommardag. Märkt men ändå totalt absorberad av ett hektiskt nöjesliv fick jag den mycket direkta frågan av en mörkhårig kille som undrade: ”Vill du bli kristen?”. Intuitivt kände jag en stark dragningskraft i den fråga han ställde

En våldsam kamp utbröt i mitt inre. Skulle jag vara villig att lämna allt detta som jag var involverad i, musikens, alkoholens och dansens värld med alla dess fördelar,ett liv där jag själv var min egen herre, bestämde vad jag själv ville göra och ge upp allt för Herren Jesus Kristus? Jag kommer aldrig att få veta vad jag fått för svar av denna evangelist, om jag ställt frågan till honom: ”Måste jag lämna allt för att bli kristen?” Kanske skulle hans svar till mig ha blivit: ”Nej, du måste inte lämna någonting, det enda som betyder något är att du tror på Jesus som din personlige Frälsare, sedan är det upp till dig om du vill följa honom eller inte. Eventuellt kan du följa honom senare när du väl kommit till tro, men det bestämmer du själv. Du kan bli kristen på dina egna villkor, bara du tror på honom”.

Det som man i vår tid får höra inom svensk ”bibeltroende” kristenhet, som vill nå ut till icke-troende människor, handlar i praktiken om detta budskap följt av ett eller flera av följan de lockbeten/uppmaningar: ”Jesus älskar dig och har en underbar plan för ditt liv. Tro på Jesus som din personlige Frälsare. Ta emot honom i ditt hjärta. Han kräver naturligtvis inte att få bli Herre i ditt liv. Han är förstående och har överseende med din synd. Gud är full av nåd. Om du bara du bekänner Jesu Kristi namn så är frälsningen din”.

Hur kunde det bli så här? Är sanningen den att man har ändrat på bibelns ursprungliga frälsningsbudskap för att göra det lättare för människor att bli kristna? Är det man förkunnar en falsk genväg till himlen? I så fall är det mycket allvarligt. Då är det fråga om svek och bedrägeri, en avvikelse från originalversionen i presentationen av evangeliet, en förvrängning av det ursprungliga, bibliska budskapet.

En intressant fråga måste också vara om förkunnelsen i vår tid har någon historisk förankring bakåt i tiden. Vad predikade Martin Luther, Jonathan Edwards, George Whitefield, John Wesley, Charles Spurgeon, A.W. Tozer och alla de andra tunga namnen som vi ser som föredömen? Kan Gud själv möjligtvis ha ändrat på villkoren för frälsning? Eller har vi gjort oss skyldiga till falsk marknadsföring i denna avgörande viktiga fråga? Den viktigaste punkten av alla är naturligtvis om bibeln har ett klart svar att ge den sanningssökande människan.

Hur kunde det vara så, att jag som icke kristen var helt övertygad i mitt inre, att det kostade allt att följa Jesus? Jag vet fortfarande inte. Gud vet. Svaret på den fråga jag kunde ha ställt till evangelisten får jag aldrig veta. Jag påmindes om allt det ”underbara” i mitt liv som jag hade, och mitt svar till honom var givet: ”Jag kan inte lämna det liv jag lever”. Det tog ytterligare ett år innan jag var villig att lägga ner allt och ge upp mitt gamla liv för att följa honom. Under denna tid gav Herren mig ”en förkrossad ande”, och ”ett bedrövat hjärta” (Ps. 51:19). Jag fick starkt erfara vad man förr kallade syndanöd. Gud gav mig också en stark längtan efter det som icke är av denna världen, det som består för evigt, samtidigt som jag insåg det absurda i att hålla fast vid det förgängliga i tillvaron.

Så här i efterhand står det ännu mer klart för mig, att denna fråga är av helt avgörande betydelse. Det var inte förrän jag var villig att släppa taget om den synd som hade mig i sitt järngrepp och i tro överlämna mig åt Jesus som Herre och Frälsare, som jag fick erfara personlig försoning med Gud genom Jesu Kristi utgjutna blod . Sambandet mellan omvändelse och syndernas förlåtelse är också helt uppenbart i den heliga skrift, t. ex. “Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade…” (Apg. 3:19).

Men denna bibliska frälsningsprincip verkar vara helt bortglömd inom svensk kristenhet anno 2010. ”Det är gratis men kostar allt” förkunnas inte längre från svenska predikstolar. Den i bibeln så framträdande läran om frälsning av nåd för syndare, reformationens ”sola gratia”, är idag praktiskt taget okänd för kyrkobesökare. Visserligen får man höra om nåd, men vad den egentligen är och vad den medför, är till största delen okänt både för förkunnare och dem som lyssnar. För mig personligen blev dock uppenbarelsen om biblisk nåd den sista biten i mitt teologiska pussel.

För många framstår Gud som en överseende gammal farbror eller snäll jultomte, som inte har koll på läget i den tid vi lever, och som i sin ”kärlek” är menlös och överslätande till sin natur. Men den som har personlig erfarenhet av bibelns Gud vet att han inte bara är kärlek, utan också helig och rättfärdig i sitt väsen och han i detalj känner till vad som finns i människornas hjärtan. Han är dessutom oföränderlig och kommer aldrig någonsin att tolerera, att människor åberopar sig på någon billig nåd, som ger dem rättighet att fortsätta att leva i synd. ”Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss till att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är… (Titus 2:11-12). Den ”nåd” som inte medför dessa konsekvenser är ingen nåd överhuvudtaget. Bibeln förkunnar tydligt att Jesus kom för att frälsa sitt folk från deras synder.

Vad jag vid tidpunkten för min frälsning givetvis inte visste om var den debatt, som skulle ta sin början i USA på 80-talet, och som tog upp just den här frågan om nådens betydelse, om vad Jesu och apostlarnas budskap egentligen var. Man kan undra om denna fråga inte fick tillåtas i Sverige på grund av det extrema ekumeniska klimat som då (och nu i ännu högre grad) präglade vårt land. Alla frågor om sanning av denna dignitet skulle i så fall undvikas enligt kyrkoledare i Sverige. Detta avgörande samtal om bibelns uppenbarade evangelium kom hursomhelst inte att föras i svensk kristen press.

Följderna av denna inställning får vi skörda idag, när man tystat ner alla röster som protesterat mot denna ekumeniska härva av synkretism under mottot ”vi måste alla vara ett”. Det sorgliga är att man med denna inställning tror sig uppfylla Jesu ord i Johannes 17:21: ”…för att världen skall tro att du har sänt mig”. Genom den ekumeniska förförelsen har församlingen blivit en uppfylld profetia om den skökokyrka som beskrivs i Uppenbarelseboken 17. Den sälta i förruttnelsen och det ljus i mörkret som var Guds tanke med förvandlade människoliv, märker vi av alltför sällan i den förytligade andlighet, som blivit så kännetecknande för den tid vi lever i.

Det sätt på vilket vi förkunnar evangeliet är alltså ingen teologisk bagatell, utan medför tvärtom eviga konsekvenser. Den brittiska profetrösten Leonard Ravenhill (1907-1994) var en av dem som hade den andliga klarsyn som krävs, för att förstå det allvarliga läge vi har hamnat i. Ett av hans många citerade uttalanden berör läget inom evangelisk kristenhet: ”Jag betvivlar att mer än fem procent av de bekännande kristna i USA är sant födda på nytt”. Läget i konungariket Sverige lär dessvärre inte vara bättre.

De religiösa inrättningarna i vårt land (vanligtvis kallade kyrkor) förkunnar alltså med extremt få undantag “en annan Jesus” och “ett främmande evangelium”. Det stora flertalet av alla kyrkobesökare är därför inte kristna, utan har kommit till tro på en falsk Jesus och har invaggats i en förhoppning om att kyrkobesök och förlitande på frälsningsinstitutionen i sig, ska tillförsäkra dem ett liv i evighet med himmelens Gud.

Men eftersom denne Jesus med sin förkunnelse om omvändelse som ett villkor för frälsning, dessutom allt oftare ifrågasätts som den enda vägen till Gud, kan förhoppningen lika gärna vara något i stil med att att ”den som tror och lever ett rättskaffens liv… skall stiga in i lustgårdar vattnade av bäckar”. Detta citat är hämtat från koranen, men är samtidigt i en kristnad variant ledstjärnan för otaliga kristna bekännare, vilket oberoende undersökningar bland kyrkobesökare i USA och Europa utvisar.

Bekräftelsen av denna självrättfärdighet är ingenting annat än religiöst bedrägeri i högsta potens, och i denna falska religion har tusentals och åter tusentals människor slumrat in, vilket gjort dem till skenheliga, religiösa, kyrkobesökande hycklare, vars hjärtan aldrig någonsin blivit förvandlade genom den helige Andes överbevisning om deras fallna tillstånd, kriminella beteende, kontinuerliga uppror mot och avståndstagande från himmelens Gud, den Allsmäktige.

Många kyrkliga ledare har alltså med ett människocentrerat svammel om kärlek förkunnat den fruktansvärda lögnen, att ett någorlunda hyfsat liv är tillräckligt i Guds ögon. Om vi alltså undviker de värsta synderna och ”gör så gott vi kan”, så kommer det att gå oss väl, när våra dagar på jorden till sist är till ända. Vad man i praktiken därmed har förmedlat är det som är avskyvärt i Guds ögon, att de gärningar som den egna godheten medför är vägen till frälsning. Medvetet eller omedvetet har förkunnare undanhållit sina åhörare budskapet om omvändelse, frälsande tro och dess konsekvenser. I Guds ögon har de kyrkor som inte förkunnar detta budskap inget som helst existensberättigande.

Dessutom har förkunnelsen om tro oftast urvattnats på dess bibliska substans och innebär idag, att man håller vissa fakta om Jesus Kristus och evangeliet för sanna, utan att Gud själv gett sitt inre vittnesbörd. Kontrasten är slående mot den förvissning som den helige Ande lägger ner i den omvända och pånyttfödda människans hjärta: ”Vi vet att vi tillhör Gud och att hela världen är i den ondes våld. Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi känner den Sanne, och att vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet” (1 Joh. 5: 19-20).

Ingen mänsklig förbättring eller några goda gärningar kan föra människan närmare Gud. Men frälsning av enbart nåd, vill den i sina egna ögon upplysta, på självförverkligande inriktade, nutidsmänniskan inte höra talas om. Hon vill inte vara något nådehjon. Församlingsledare har därför i sin förvillelse förmedlat besökarna det de vill höra. Aposteln Paulus profeterade på ett slående sätt om den tidsålder vi nu lever i: ”Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter” (2 Tim. 4:3-4).

Därför innebär gudstjänstbesök och kyrkokristendom i vår tid ofta att man fullständigt kastar bort det dyrbara liv som vår Skapare har gett oss. Inte desto mindre har mängder av lokalfixerade människor tragiskt nog förfallit åt öppen kyrkoholism med ett begär efter ständigt upplevelserus, samtidigt som en frenetisk religiös verksamhet, en sanslös trendkänslighet och en ohämmad kändisdyrkan av pastorer, suspekta TV-evangelister och falska profeter fört besökarna in i en vanhelgande runariseringsprocess, in i ett andligt kultutövande som gjort de stackars offren beroende av att till varje pris komma inom kyrkans väggar, i tron att de inte bör gå miste om den förmenta morot med ”smörjelse”, som hängts upp framför mulen på varje åsna som hänger sig åt denna andliga verklighetsillusion.

Kyrkorna har därför till stora delar blivit andliga horhus, där vi i frånvaro av biblisk förkunnelse kan förvänta oss att få möta ekumeniska styggelser av allehanda slag, och där förlitan på dop, nattvard och andra sakrament, förmedlade av själva frälsningsinstitutionen, utgör det falska substitut som fullbordar den mänskliga tragiken. När omvändelse som ett villkor för frälsning inte längre förkunnas i våra kyrkor, finns ingen motkultur mot den utarmning, det förytligande och den fördumning av den svenska folksjälen som präglar vårt land. Kyrkorna bidrar istället aktivt till fullbordandet av denna religiösa infantilisering.

Känner du samma sorg, samma vrede som jag gör? Guds tanke var att församlingen skulle bestå av människor som älskar varandra, och detta för att vi själva mött den gudomliga kärleken: ”Vi älskar därför att han först har älskat oss” (1 Joh. 4:19). I församlingen var tanken att vi skulle uppmuntra varandra, förundras över Guds rike och visa varandra kärlek i praktisk handling, i en gemenskap mellan människor som inte bara bekänner Jesu namn, utan som har personlig erfarenhet av att ”han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike” (Kol. 1:13), människor som lämnat mörkret och gått in i ljuset, som på ett påtagligt, personligt, subjektivt sätt har erfarenhet av att deras liv förvandlats från död till liv.

Varför ser det ut som det gör i kyrkorna i Sverige idag? Hur har människan kunnat hamna i centrum i stället för Gud? Hur har psykologins mantra om det absoluta behovet av förhöjd självkänsla kommit att betonas i kristna sammanhang? Hur har pastorer kunnat sälja sina själar och bli så fixerade vid resultat och tillväxt, av att fylla kyrkorna med folk till varje pris?

Svaret är givetvis att alla gudagivna skyddsmurar rivits ner, och att sekulära impulser därför ohämmat har kunnat strömma in i församlingen, utan att någon hänsyn har tagits till de principer för förkunnelse som är oss givna för evigt i den heliga skrift. Vår uppgift har aldrig någonsin varit att sälja ut Jesus så billigt som möjligt till hugade spekulanter, med deras slugt beräknande inställning att få ut största möjliga vinning för egen del i den ingångna dealen, eller att vi i dåraktig hybris ska bygga stora eller ”starka” församlingar som ger ära åt människor. Från Guds synvinkel är det enda väsentliga att vi förkunnar hans heliga väsen, människohjärtats fördärv, Jesus Kristus som korsfäst för våra synder och uppstånden från de döda, ett bibliskt omvändelsebudskap, och därmed bygger sanna församlingar med pånyttfödda människor, där Guds kärlek kan få råda i hjärtan som blivit förvandlade av den helige Ande.

Men i form av Alpha-kurser och annan ”sökarvänlig” realisation av det kristna budskapet, söker kyrkoledare nu att få människor intresserade av en Gud som beskrivs i mycket vaga termer. Oomvända kursdeltagare inbjuds till en speciell helg för att ”få möta den helige Ande”, och får försäkran om att en känslomässig upplevelse är synonymt med att få möta himlens och jordens Skapare.

Detta är givetvis en förfalskning av gigantiska mått. Den helige Andes överbevisning har aldrig handlat om emotionella kickar eller en förhöjd självkänsla, utan medför istället att människan genom lagens förkunnelse får fördjupad självinsikt , så att hon lägger ner alla planer på att förverkliga sig själv, och i stället dör bort från sin fokusering på den egna personen. Och den som upplevt detta vet att det är häri som den sanna friheten ligger! När detta sker låter Gud själva fundamentet rämna på den piedestal där människan sitter upphöjd och för henne in i en total, djupgående, fullbordad mänsklig konkurs, där allt hopp om ett framtida upprättande verkar släckt för tid och evighet. Just i denna dödsskuggans dal kan den maximala erfarenheten av Guds ljuvliga nåd i evangeliet strömma in i ett mottagligt och ödmjukt människohjärta.

Den term som brukar användas när man betonar omvändelse som en förutsättning för frälsning är på engelska lordship salvation (frälsning under Jesu herravälde). Man brukar ofta tala om att omvändelse och tro är två sidor av samma mynt. Förespråkarna för denna uppfattning är djupt oroade över den i vår tid ofta förekommande undervisningen om frälsning, som man benämner cheap grace (billig nåd) och menar att principen easy-believism (det är lätt att bli frälst, det är bara att tro) utgör ett allvarligt hot mot bibelns budskap om frälsning.

Den motsatta uppfattningen brukar kallas free grace (gratis nåd, tillgänglig för vem som helst), och dess anhängare menar att man lägger något till bibelns lära om frälsning av nåd genom enbart tro, om man förkunnar omvändelse som ett villkor för frälsning. Enligt deras uppfattning innebär omvändelse endast att man ändrar sina tidigare tankar om vem Jesus Kristus är, inte att man sörjer över sina synder eller att man vänder sig bort från ett liv i synd. Ordet omvändelse blir här en synonym för ordet tro, och behöver inte medföra någon förändring av inriktningen på det liv en människa lever.

Båda sidor är överens om att frågan är av avgörande betydelse, och båda parter är djupt övertygade om, att det som motparten förkunnar utgör en ödesdiger förvrängning av det ursprungliga evangelium som förkunnades av Jesus och hans apostlar.

Men den som bemödar sig om att att göra endast en kortade research av begreppet free grace, kan lätt inse att detta inte har någon historisk förankring. De som lagt beslag på denna mänskligt tilltalande benämning måste medge, att den inte har framförts av någon framstående bibellärare eller teolog i församlingen förrän i början av 1900-talet. Det var 1918 som Lewis Sperry Chafer gav ut sin bok He That Is Spiritual . Han förde där fram uppfattningen att 1 Korintierbrevet 2:15-3:3 talar om två klasser av kristna: köttsliga och andliga. Detta var en främmande tanke för de flesta under Dr. Chafers generation, men den har dessvärre blivit en självklarhet för en stor del av kristenheten idag.

Behovet av omvändelse kom från denna tidpunkt att ses som ett hinder för människans frälsning. Man menade att detta skulle lägga alltför tunga bördor på en människas axlar. Denna inställning verkar minst sagt märklig och dessutom smått komisk i allt sitt allvar, med tanke på Herren Jesu egna ord: ”Kom till mig. alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat, Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt ” (Matt. 11:28-30).

Förkunnelsen om omvändelse från ett liv i synd till en ny inriktning på livet är ett genomgående tema i både det gamla och nya förbundet, t. ex: ”Vänd om och vänd er bort från alla era överträdelser” (Hes. 18:30), ”Omvänd er och tro evangelium” (Mark. 1:15), ”…omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans (Jesu) namn för alla folk” (Luk. 24:47), ”…nu befaller han (Gud) människorna att de alla och överallt skall omvända sig” (Apg. 17:30).

Det som i sammanhanget måste betonas är givetvis att omvändelsen inte är ett mänskligt verk. Människan kan inte ta initiativet till sin omvändelse. Det skulle leda till en självförbättring av den fallna naturen som är helt främmande för bibeln. Jesus sa: ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom” (Joh. 6:44). Det är alltså meningslöst att först försöka ”städa upp” i sitt liv och sedan mena att man genom denna handling skulle ha meriterat sig för frälsning. Det är Gud som ger omvändelse (Apg. 11:18; 2 Tim. 2:25). Däremot medför omvändelsen oundvikligen god frukt i en människas liv. Omvändelse är inte heller något som bara sker initiellt, utan är en livslång inställning och process.

Den som har minsta uppenbarelse om människans fallna natur, vet att vi ständigt behöver Guds nåd för alla de synder och överträdelser som vi begår. ”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, så är han trofast och rättfärdig och förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” (1 Joh. 1:8-9). Men samtidigt utfärdar bibeln också ett välsignat löfte för de människor, som genom Kristi blod blivit försonade med Gud: ”Synden skall därför inte härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär” (Rom. 6:12). Och det är just här som den avgörande skillnaden ligger. ”Sin remains, but it no longer reigns”. Synden finns kvar men den är inte herre i en kristen människas liv.

Många präster och pastorer i vårt land talar inte längre om ansvar och synd inför Gud, att det finns en risk att bli evigt skild från honom i det som Jesus kallar Gehenna. Deras till 100% tolerante fictiongud skulle i sin kärlek aldrig vara i stånd att utföra en sådan barbarisk handling.

Gudsfruktan är något sällsynt i vår tid. Om Herren skulle handla lika drastiskt idag som han gjorde med Ananias och Safira, skulle våra kyrkorum och lokaler fyllas med lik. I vår förvända generation tänker sig de flesta människor dock, att Gud inte skulle vilja straffa någon synd i denna nådens tidsålder.

För att den nödvändiga reformationen av svensk kristenhet ska komma till stånd, måste vi därför vid detta vägskäl ta itu med de grundläggande och helt avgörande frågorna: Ska vi framställa Jesus för icke-troende som Herre, eller bara som Frälsare? Vad innebär det att bli frälst ? Hur kan en människa veta om hennes tro är sann? Vilket samband finns mellan tro och lydnad? Alla områden av det kristna livet påverkas av en eller flera av dessa frågor.

Frågan måste ställas: Hur kunde Jesus förkunna för de ofrälsta folkskarorna att ”om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för mitt och evangeliets skull, han skall rädda det”? (Mark. 8: 34-35).

Ge mig en bra förklaring på att Jesus inte menade vad han sa i ovanstående uttalande, så är jag villig att ompröva min inställning angående vad en sann frälsning enligt bibeln innebär. Om du inte kan göra det, fortsätter jag att förkunna att det inte finns någon genväg till himlen genom ”billig nåd”. Efter att vi har gått in genom den trånga porten, har vi en smal väg att vandra på tillsammans med honom som själv är Vägen.

Jesus själv utfärdade denna allvarliga varning: ”Inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja ” (Matt. 7:21). Det finns förvisso ingen lättvindig snabbfix för att få en ”biljett till himlen”, ingen genväg till ett liv i evighet med honom som själv är Uppståndelsen och Livet.

På ett mycket realistiskt sätt uppmanade Jesus oss att beräkna kostnaden för att få tillhöra honom: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig” (Luk. 9:23). Jesu lärjungar har inte sina liv inställda på ett egoistiskt självförverkligande i denna tidsålder, utan har tvärtom insett sanningen i Mästarens ord: ”Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det (Luk. 9:24). En sann kristen vet också att korset innebär slutet på det gamla livet och början på ett nytt liv i Jesu efterföljd: ”Mina får… följer mig (Joh. 10:27). Ingenting annat än detta kan kallas autentisk kristendom. Låt oss förkunna evangeliet i dess originalversion. Låt oss besinna oss medan tid ännu finns.

Jan Johansson