Paulus brev till galaterna inleds med några särpräglade och ovanliga yttranden. Författaren som normalt är lugn och försiktig, blir omedelbart mycket aggressiv och brutal. Språket och beteendet nästan chockar oss först, särskilt om vi har läst andra delar av det som denne man, Paulus, har skrivit.

Vad är det som motiverar honom att säga: ”Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse!” (Gal. 1:8)? Och återigen, i vers 9, möter vi genom medveten upprepning orden: ”Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse!” Vad motiverar denna lärda person/teolog att se saken på detta sätt, att ta upp kampen med sådan vrede?

Språket och tonen är speciellt särpräglat, p.g.a. karaktären hos den man som skriver det. Aposteln Paulus, en man med ömhet utan motstycke, visar gång efter annan en djup kärlek till lammen som tillhör Kristus. Vi vet dessutom, att Paulus var en ovanligt tålmodig man, som var tvungen att utstå förföljelse och lidande för evangeliet och Kristi församling. Vi vet också att aposteln Paulus var mycket angelägen om att människor gav akt på sina ord, att människor var tålmodiga och fördragsamma med varandra, och att de så mycket som möjligt strävade efter att leva i fred med alla. Paulus varnade församlingen för den stora faran med ett grälsjukt sinnelag, som medför att människor strider, grälar och bråkar om varje sak där man är oenig och varje liten skillnad i uppfattning. Uppenbarligen manar Paulus kristna att inte utmärka sig genom ett stridslystet sinnelag.

DEN BEDRÖVADE APOSTELN

När detta är sagt som en inledning och med vetskapen om att brevet till galaterna är skrivet av en man, som hade en sådan djup omsorg om fred i Kristus, är det frapperande att vi här finner, i motsats till hans andra brev, kanske det mest kraftfulla språk som Paulus någonsin använde i sina brev, som utgör en del av Nya testamentets kanon. Paulus är faktiskt så bedrövad av läget i Galatien, att hans ord egentligen gränsar till våldsamhet. Han är djupt rörd, djupt oroad och djupt bedrövad.

I motsats till en vanlig missuppfattning hade Jesus ofta allvarliga konflikter, speciellt med religiös villfarelse. I Markus evangelium lägger vi t. ex. märke till att Jesus var arg vid flera tillfällen. Han sa sin mening rent ut och var arg på fariseerna, som vantolkade och förvrängde sanningen om Gud. Någon sa nyligen till mig: ”När man lyssnar på bibelstället i Markus och Jesu replikskifte med fariseerna, får det mig att undra om Jesus skulle tala så här idag, för han försöker tydligen inte att få vänner och påverka människor. Det verkar som om vår Herres ord här faktiskt var avsedda att stöta bort dem som lyssnade”. Man kan säkert säga att Jesus inte hade för vana att framkalla dispyter för dispyternas skull. Han var inte heller fientligt stämd, därför att han hade en speciell personlighetstyp. Men det som vi finner i Nya testamentet är att Jesus, när samtal om en väsentlig sanning om Gud pågår, tar i med hårdhandskarna och talar mycket rakt på sak.

När det gäller galaterna ser vi att Paulus följer vår Herres exempel. Lägg märke till att han inleder detta brev på samma sätt som han inleder nästan alla sina brev – med en varm och ömsint hälsning: ”Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus” (Gal. 1:3). I början talar Paulus fortfarande om nåd och frid, men efter att han slutför denna inledande hälsning, uttrycker han direkt vad jag skulle kalla ”apostolisk förvåning”. Aposteln förklarar för människorna i den galatiska församlingen, att han är ytterst bestört över någonting. Ett meddelande har nått honom, som har drabbat honom som ett klubbslag och som han inte kan tro och han verkar inte kunna komma över det.

Det grekiska ordet som är översatt med ”förvånad” (thaumazo , Gal. 1:6) är mycket starkt. Det används i evangelierna för att beskriva folkmassans reaktion, närhelst de får se ett underverk av Jesus – ”Vi kan inte tro det” eller ”Det är häpnadsväckande”. Det har blivit översatt på olika sätt som ”häpen, förundrad, förvånad och överraskad”. I hellenistiska brev var uttrycket ”Jag är häpen över att…” ett litterärt konstgrepp som användes för att uttrycka både irritation och ironi, liksom fullständig överraskning. Men här verkar Paulus chockad. (1)

Med dessa starka ord – ”Jag är förvånad!” – inleder Paulus alltså ämnet i brevet till galaterna: ”Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium”. Paulus är utom sig av bestörtning. Hur är det möjligt att de bästa nyheterna som någonsin har predikats på denna jordens yta, som dessa människor i denna forna kristna församling tog emot med stor glädje, har övergetts så hastigt? De har hört evangeliet om Jesus Kristus, som utlovade dem själva himlen, förlåtelse för alla deras synder, och de avviker från det. De har uppenbarligen förstått att evangeliet uppmanar dem att ta emot Kristi löften och att sätta tro till honom och enbart honom, och ändå vänder de sig bort från dessa frälsande goda nyheter. Och han säger att de har gjort detta ”hastigt”. Trots att galaterna omedelbart kan ha avfallit från evangeliet, verkar det snarare som att bara en ”kort tidsperiod hade förflutit sedan Paulus först predikade evangeliet i Galatien”. (2)

Jag kommer ihåg att jag för några år sedan hörde evangelisten John Guest vittna om hur han hade blivit omvänd i Liverpool i England, efter ett evangeliskt möte. Han vittnade om att när han gick hem genom gatorna i Liverpool var han så jublande glad, så överlycklig, att han bokstavligen sprang nedför gatorna och hoppade över brandposter och slog ihop klackarna i luften. Samma slags respons måste ha varit många av dessa galatiska troendes första reaktion. Och ändå får Paulus höra att de nu har lämnat evangeliet för ett annat evangelium, vilket han förklarar för dem, i själva verket inte är något evangelium alls.

Vad hade hänt med dem? De hade helt enkelt blivit förförda. Detta hade åstadkommits genom sekten judaisternas undervisning. Deras villfarelse var att blanda samman tron på Kristus med en förtröstan på att de var lydiga mot lagens gärningar som grunden för deras frälsning. Där de hade börjat bra och förlitat sig på Kristi förtjänst och på Kristi verk enbart för sin frälsning, hade de nu börjat att avlägsna sig från denna grund, för att förtrösta delvis på Kristus, delvis på sina egna ansträngningar, delvis på sin egen prestation, delvis på sina egna gärningar, delvis på sin egen förtjänst och delvis på sin egen lydnad för Guds lag. Paulus såg på denna förvrängning av nåden och tron och sa: ”Förstår ni inte att ni inte bara överger en doktrin, utan att ni faktiskt vänder er bort från honom, från honom som är evangeliet, från Jesus Kristus, som ensam har förvärvat er frälsning?”

Det är viktigt att lägga märke till att Paulus i Galaterbrevet 1:6-7 rättar sig själv mitt i en mening. Han är inte tillfreds med hur han uttrycker det i inledningen – ”Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium” – därför att i nästa andetag säger han ”fast det inte finns något annat”, det är inte längre evangelium, därför att ett annat evangelium i själva verket inte är evangeliet . Paulus säger till dem, mycket tydligt, att det i själva verket inte är ett annat evangelium, därför att det bara finns ett evangelium.

Uttrycket ”ett annat evangelium, fast det inte finns något annat” har brytt en del bibelforskares hjärnor. Men det som Paulus verkar säga, helt uppenbart, är detta: Det evangelium som ni nu vänder er till är ett substitut – evangelium, alltså är det faktiskt inget evangelium alls. Vi kan därför översätta det med ”ett annat evangelium som (i verkligheten) inte (ens) är ett annat”. (3)

Paulus säger på tydligast möjliga sätt, att det finns vissa som skapar förvirring bland galaterna och vill förvränga Kristi evangelium. De vill byta ut det. De vill förändra det lite. Kanske vill de försöka förbättra det.

Som en följd av detta ger den apostoliska förvåningen upphov till det, som jag tror är den mest allvarliga och kraftiga tillrättavisning, som Paulus ger i Nya testamentets kanon: om någon (och han redogör inte detaljerat för vem någon skulle kunna vara) skulle förändra detta evangeliets budskap, så skall han vara under Guds förbannelse p.g.a. det. Ni kanske kommer ihåg att Paulus var tvungen att stå emot självaste Petrus angående denna sak. Men Paulus ryggade inte tillbaka för att strida, ens med självaste Petrus, när det gällde frågan om evangeliet. Han sa i själva verket: ”Jag bryr mig inte om vem det är. Jag bryr mig inte om det är Apollos! Jag bryr mig inte om det är Petrus! Jag bryr mig inte om det är Gabriel, den högsta ärkeängeln av alla! Jag bryr mig inte om det är ett sändebud från himlen, en ängel, som kommer ner från himlen och undervisar er om ett annat evangelium – om någon undervisar ett annat evangelium än det som ni har tagit emot av Jesus Kristus, så skall han vara under förbannelse”.

Det här är inte ett milt språk. Det grekiska ordet för ”förbannad” är anathema . Detta ord är högst intressant, även om det sällan används idag. Den framlidne bibelforskaren Gresham Machen skrev följande om detta som är till stor hjälp:

Ursprunget till det är mycket enkelt: ana betyder ”upp”; the är en rot som betyder ”att placera” eller ”att lägga”; må är ett substantiv som slutar med en passiv innebörd. Alltså är anathema ”en sak som är placerad upp”. Ordet kom att syfta speciellt på det som är ”placerat upp” i ett tempel som en offergåva till en gud. Ordet används på detta sätt i Luk. 21:5.

Hur kan ett ord som innebär ”offergåva” möjligtvis ha kommit att få den negativa betydelsen ”förbannad”? Svaret verkar ganska klart. Den grundläggande tanken, när en sak kallas anathema, är att saken har tagits bort från den vanliga användningen och har överlämnats till Gud. Om det är en god sak, har den överlämnats till honom för att han ska använda den; om det är en dålig sak, har den överlämnats till honom för att förstöras. I vilket fall som helst har människor inget mer att säga om det – det har tagits bort från ordinära förhållanden och är ”helgat” åt Gud.

Paulus säger alltså här – om den ursprungliga betydelsen av ordet fortfarande ska uppfattas med denna avsikt – att straffet för den människa som försöker att bruka våld mot Kristi evangelium ska vara i Guds händer; att människan ska ses som bortom mänsklig förmåga att hjälpa; hon ska anses ha kommit in i det tillstånd som Hebreerbrevet säger: ”Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer”. (4)

Det här är inte en Luther eller Calvin som gormar och skriker mot någon kättare i det dunkla förflutna. Det här är aposteln Paulus, under Guds den helige Andes inspiration, som säger att om någon undervisar något annat evangelium, än det som togs emot från Gud genom Paulus, så skall han komma under Guds rätta dom – bokstavligen ”så skall han vara under förbannelse”.

Men lägg märke till att omedelbart efter dessa starka ord, så upprepar han sig själv. Han verkar vara rädd för att någon skulle kunna missa hans poäng, och som en mästerlig kommunikatör kan han inte tillåta att det händer. Kanske ni inte fattar detta heller. Detta är alltid en mycket påtaglig risk i varje tidsålder. Låt mig därför säga det igen, precis som Paulus säger det igen, för att det ska starkt betonas: Jag säger till er ännu en gång, att om någon predikar något annat evangelium än det som ni har hört genom det som Kristus uppenbarar, så skall han var under förbannelse .

INGA OVÄSENTLIGHETER

I Martin Luthers storslagna teologiska klassiker Den trälbundna viljan , som var hans svar på Erasmus av Rotterdam Diatribe , tackade Luther Erasmus för att han inte tog upp några obetydliga teologiska frågor. Han skrev till denna noggranna humanistiska bibelforskare: ”Jag tackar dig Erasmus för att du inte har besvärat mig med oväsentligheter”. Vid ett annat tillfälle skrev Luther om evangeliets centrala karaktär:

Detta är också den enda trosartikel som var tvungen att utstå en ständig förföljelse av djävulen och världen … Andra trosartiklar blev också angripna, men ingen av dem har förorsakat så mycket blodsutgjutelse och martyrium som denna … När denna trosartikel kommer upp är djävulen galen och ursinnig, och världen är full av glödande vrede och brinnande ursinne. Hela historien visar att alla irrläror och villfarelser uppstod när denna trosartikel föll … För allting är beroende av och vilar på denna, och den har alla de andra i sitt följe. Detta är den trosartikel som är av högsta betydelse, så att vad som än är fel i en annan, är förvisso inte rätt i denna heller, och även om den omfattar de andra, men inte denna, är allt värdelöst i alla fall. (5)

Detta uttrycker saken på ett mycket bra sätt. Inga oväsentligheter behövs när vi behandlar de centrala frågorna som har samband med själva evangeliet. Ändå är det ofta så idag, när jag hör kristna diskutera om religiösa bruk, eller strider och debatterar om doktriner, att de ofta samtalar om obetydliga saker. Luther sa i själva verket: ”Hallå, jag kommer inte att strida om Maria eller om påven eller om reliker eller ens om dessa andra meningsskiljaktigheter, som vi har med avseende på sakramenten och allt det andra, men jag kommer att kämpa för rättfärdiggörelsen , för själva den trosartikel med vilken församlingen står och faller. Det finns inget att förhandla om här – inget alls”.

Jag har ofta själv undrat, hur det var möjligt att en människa kunde hålla stånd mot hela världen på femtonhundratalet. Han stod fast så frimodigt, och detta angående den kanske mest instabila teologiska frågan i församlingens historia. Men varje århundrade har upplevt allvarliga debatter och splittringar inom Kristi kropp. På trehundratalet, som vi kan se i den nicenska trosbekännelsen, var det den arianska villfarelsen som förnekade Kristi gudom som en avgörande väsentlig del av evangeliets budskap. På fyrahundratalet var det monofysiterna och eutycianerna. Vid konciliet i Chalcedon år 451 fördömde kyrkan ännu en gång allvarliga villfarelser – villfarelser som förnekade antingen Kristi mänskliga natur eller hans gudomliga natur. Och genom alla dessa debatter fanns det människor som avskildes från den Kristi kropp som tillhör historien.

Söndringen 1054 mellan de västerländska och österländska kyrkorna var ännu en tragisk tidpunkt i kyrkohistorien. Men alla dessa debatter, allvarliga som de var, bleknar i betydelse när de jämförs med allvaret i sönderbrytningen av Kristi kropp på femtonhundratalet. I ett begränsat avseende var den protestantiska reformationen den största tragedi som någonsin inträffat. Kristi synliga kropp sönderdelades och bröts upp i inte bara hundratals utan tusentals olika delar. Och vi har inte fått synlig yttre enhet sedan dess.

Jag vill nu ställa en fråga en rak fråga i ljuset av dessa allvarliga historiska och teologiska frågor: Är du verkligen en protestant? Vad är det som du uttryckligen protesterar emot ? Förstår du vilka frågorna är i vår tid?

ÄR PROTESTEN ÖVER NU?

Dessa frågor kommer inte bara att försvinna. Under de senaste månaderna har jag hört att protesten nu är över för dagens evangeliska kristna. Nu är tiden inne, har vi gång på gång fått höra, att sluta fred med människor, att avsluta den reformationsprocess som inleddes genom den protestantiska reformationen på femtonhundratalet. Var vänlig att inte missförstå mig på denna punkt – jag eftersträvar fred med alla som tror på Herren Jesus Kristus, med alla som tror på Jesu Kristi evangelium. Men om någon påstår sig vara kristen och predikar eller undervisar ett annat evangelium än det som Gud har förkunnat i Jesus Kristus, kan jag inte leva i fred med honom eller henne i fråga om detta budskap och dess innebörd för församlingen. Att sluta fred med denne, angående detta evangeliets budskap, är att föra krig mot Gud.

Det var exakt så här som Luther såg det på femtonhundratalet. Om man läser hans brev kan man märka den veritabla våndan i hans själ. I realiteten kunde alla hans goda vänner säga till honom: ”Martin, Martin, du är trångsynt, du är inskränkt, du är hårdnackad, förvisso kan du inte ha rätt. Alla andra kan inte ha fel. Sluta med detta, Martin”. Men vi måste lägga märke till hans svar. Han hävdade gång på gång att detta inte var hans sak. Det var Kristi sak. Detta är evangeliet, sa han. Detta betyder verkligen något. Gud bryr sig verkligen om att man tror, att man blir rättfärdig endast genom Kristi tillräknade rättfärdighet. Man kan inte tro på tillräknad rättfärdighet och också tro på att man blir rättfärdig, genom att man själv medverkar till en inre nåd som Kristus ingjuter i ens hjärta – en nåd som man kan bidra med och samtycka till och sedan utföra gottgörande gärningar, genom vilka man förtjänar Guds godkännande. Skillnaden när det gäller dessa två budskap är enormt stor. Svalget är oändligt. Vi kan inte bortförklara det med ny retorik, som bara avskaffar det som rör betydelsefull teologi under århundraden.

Det kan bara inte finnas två olika evangelier. Detta är den självklart avgörande saken som Paulus framhåller för galaterna. Det var också den självklart avgörande saken som framhölls av våra protestantiska förfäder, som hade verkligt förtroende för det bibliska evangeliets fullständiga tillräcklighet. Nu verkar det som vi har kommit till ett läge, där detta inte längre berör oss så djupt. Man kan säga att vi har blivit likgiltiga till stor del. Men just vår likgiltighet kommer att försätta oss i stora svårigheter, därför att ”likgiltighet i andliga frågor är det första steget till avfall från andliga frågor”, som en puritan så träffande uttryckte det”. (6)

Evangeliets budskap är inte förhandlingsbart. Jag undrar om evangeliskt kristna fortfarande förstår detta gentemot postmodern kritik och filosofisk relativism. Cyprianus, biskop i Kartago på tvåhundratalet, förkunnade klart och tydligt: ”Evangeliet kan inte stå fast till en del, för då kommer det att falla till en del”.

I mitten av femtonhundratalet besvarade den Romersk katolska kyrkan Luthers uppror, genom att sammankalla Tridentinska mötet. Vid detta kyrkomöte vinnlade sig Rom mycket om att inte bara förklara innebörden av deras egen uppfattning om rättfärdiggörelse – deras uppfattning om det evangelium som frälser – utan de inkluderade tjugo påbud om rättfärdiggörelse, som vart och ett började med samma formulering – ”Om någon säger…” Sedan fyllde de på formuleringen med specifika trosuppfattningar som kunde uttalas vid deras tid i historien. Vid slutet av vart och ett av dessa påbud står det: ”Så vare han förbannad”.

På sätt och vis beundrar jag Rom mycket för det sätt på vilket de gjorde detta och hur de fortsätter att säga det i den nya Den katolska kyrkans katekes . (7) Den Romersk katolska kyrkan förstod åtminstone på femtonhundratalet, att doktrinen om rättfärdiggörelse berörde själva kärnpunkten i evangeliet. För mig verkar det, åtminstone underförstått, som att de höll med Luther om att rättfärdiggörelse är den trosartikel med vilken församlingen står och faller. Tråkigt nog samtyckte de inte, och samtycker fortfarande inte, med Luthers uppfattning om vad evangeliet är. Så mycket kan vi emellertid säga – att de åtminstone vågade stå för sina övertygelser och sa i själva verket: ”Luther predikar ett annat evangelium. Calvin predikar ett annat evangelium. Dessa protestanter med deras doktrin sola fide , rättfärdiggörelse endast genom tro, undervisar om ett annat evangelium, och därför är de under Guds förbannelse”. Om Rom hade rätt på femtonhundratalet, då kan man vara säker på en sanning – vi är under Guds förbannelse, eftersom aposteln Paulus predikar detta i Galaterbrevet 1:9: ”Om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse”.

Som en som studerar bibeln och som har förtroende för själva evangeliets fullständiga tillräcklighet, tror jag att Luther, Calvin och de protestantiska reformatorerna hade rätt. De predikade det bibliska evangeliet. Den stora, stora tragedin är detta – när Rom ställde rättfärdiggörelse endast genom tro under sin förbannelse, ställde hon sig själv som en påtaglig undervisande organisation under Guds förbannelse. Och världen väntar fortfarande mer än fem århundraden senare på hennes omvändelse. Ingenting i den Romersk katolska kyrkans nutida undervisning har i grunden förändrat detta.

Missförstå mig inte. Jag vet att det finns människor inom den Romersk katolska kyrkan, tusentals och kanske miljontals, som personligen tror på det bibliska evangeliet. Men de gör detta trots deras kyrkas svar under de gångna fem århundradena. Och om de tror på Jesu Kristi evangelium, kommer de att bli frälsta av Jesus Kristus endast, inte av eller genom deras kyrka. Men den Romersk katolska kyrkan tror inte på och undervisar inte om det bibliska evangeliet. Den bestrider öppet och orubbligt frälsning genom sola gratia (endast nåd), sola fide (endast tro) och solus Christus (endast Kristus).

När allt detta har sagts, är det en enorm tragedi när människor i vår tid rusar fram som galningar för att åstadkomma fred, till varje pris som det verkar, när det inte finns någon verklig fred. Jag har ofta känt mig betungad av att man försökt att övertala mig att medverka i detta utspel bort från evangeliets tillräcklighet, som nu äger rum inom den evangeliska kristenheten. Jag känner denna börda av hänsyn till relationer, av hänsyn till fred bland evangeliskt kristna och av hänsyn till att helt enkelt gå vidare och inte bli uppfattad som en besvärlig person. Men evangeliet och dess enastående tillräcklighet kräver mycket mer av mig än att jag bara ska ”trivas” ihop med alla.

För en tid sedan kom jag tidigt till en gudstjänst och satte mig ner. Jag öppnade min bibel för att be och meditera som en förberedelse för gudstjänsten. Det första jag gjorde var att läsa Romarbrevet 3 och 4 igen. Jag sa till mig själv: ”Jag vill vara säker på att jag förstår vad Nya testamentet undervisar om evangeliet ”. Det andra som jag gjorde den morgonen var att läsa Galaterbrevets första kapitel på nytt. Det som slog mig var något som jag faktiskt aldrig lagt märke till tidigare, eftersom varje gång jag har talat utifrån Galaterbrevet 1, har jag alltid slutat att läsa vid slutet av vers 9. Jag såg därför inte sambandet med vers 10: ”Är det människor jag nu försöker få på min sida – eller Gud? Eller försöker jag ställa mig in hos människor? Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare”.

Paulus säger tydligt att om jag försöker att behaga Gud, då riskerar jag varje mänsklig relation i syfte att göra detta. Han utstod denna förlust hellre än att kompromissa med Jesu Kristi evangelium en sekund. Han förstod krisen i Galatien, och han visste att bara en förståelse av evangeliets fullständiga tillräcklighet skulle lösa problemet.

Vid möten i presbyteriet i mitt eget samfund blir jag oroad, när jag ser människor tvista och tjafsa om doktriner som inte är grundläggande. Samtidigt tror jag, och manar er att tro, att rättfärdiggörelse genom endast tro är absolut grundläggande i Jesu Kristi evangelium. Och när ordet endast är utelämnat i nutida formuleringar, som ofta är fallet, är den avgörande andemeningen i denna sanning i grunden förlorad. Att avvika från denna doktrin på något sätt, är att svika Jesu Kristi evangelium. Vi kan helt enkelt inte göra detta, oavsett vad det kostar, oavsett hur många vänner vi kan förlora, oavsett hur många människor som blir arga på oss.

När jag talar med vänner som är teologer, blir jag förvånad över mycket av det som händer i vår generation. Det som jag inte kan förstå är hur snabbt och lätt människor som öppet bekänner en sund evangelisk, t.o.m. reformert, teologi överger den för andra rörelser och frågor, som tar oss bort från förtroendet för Kristi och hans nåds absoluta tillräcklighet. Vad är det som händer i vår tid? Jag är övertygad om att många av dessa människor faktiskt tror på rättfärdiggörelse endast genom tro, men någonting sker som får dem att uttrycka sig tvetydigt. Det är nästan som om det är något som ligger i luften.

En vän till mig, en annan teolog, sa nyligen till mig: ”R. C., det är märkliga saker som händer i vår tid. Vi har människor som har en vilja att vara evangeliska och säga ’Ja, jag tror på evangeliet om fri nåd i Kristus och att rättfärdiggörelse sker genom Kristus och endast Kristus, genom tro och endast genom tro, av nåd och endast genom nåd’. Dessa teologer och ledare är villiga att säga detta i deras teologiska samtal. Vad de inte är villiga till, är att säga sin mening rent ut i strid med en motsatt uppfattning”. För att uttrycka det på ett annat sätt, är de villiga att godkänna, men de är inte lika villiga att bestrida. De är villiga att vara positiva, men de är inte villiga att säga något negativt. Jag har uppskattat det sätt på vilket teologer, som har varit involverade i debatten om Kristi herravälde under de senaste tio åren eller så, öppet har medgett att den ena sidan eller den andra predikar ett annat evangelium. Vi medger åtminstone att denna fråga är så viktig som den verkligen är.

Det sätt på vilket vi undervisar om rättfärdiggörelse genom endast tro kan få till följd, att vi predikar ett annat evangelium, ett som är under Guds förbannelse. Vi måste vara lika uppriktiga angående detta. Jag uppskattar när människor på båda sidor har varit villiga att medge att ”en av oss predikar inte Nya testamentets evangelium”.

Frågan i sin helhet betyder verkligen något. Jag tror att den har mycket stor betydelse, och jag tror att den betyder något för evigheten. Det är mycket viktigt i denna tid, för alla som bekänner sig till bibel och teologi, för alla kristna, att själva sätta sig ner och ställa frågan: ”Vad är evangeliet? Är detta det som jag verkligen tror? Är det som jag undervisar verkligen det bibliska evangeliet eller ett annat evangelium?” Ditt svar kan mycket väl föra dig in i en frihet av nåd och ljus, eller också kan det ställa dig direkt under Guds förbannelse. Du kan inte vara neutral i frågan om evangeliet och dess auktoritet. Den nuvarande krisen kommer inte att tillåta, att du håller dig borta från att grundligt besinna dessa avgörande frågor, inte om du uppriktigt älskar Herren Jesus Kristus.

Vi behöver det slags perspektiv som den store reformatorn Jean Calvin tillkännagav i sitt testamente. Han insåg evangeliets auktoritet och tillräckligheten i dess budskap. Han insåg att själva evangeliet krävde allvarliga ordstrider, både som en bekräftelse och som en dementi, om han skulle vara trogen mot det. Den 25 april 1564 skrev Calvin: ”I alla de ordstrider som jag haft med dem som är fiender till sanningen, har jag aldrig brukat förslagen list och inte heller spetsfundigheter, utan har gått uppriktigt till väga när jag upprätthållit (Guds) strid”. (8)

                                                                                                                                                                                                                                                              R.C. Sproul

Noter

1. Timothy George, Galatians , The New American Commentary (Nashville: Broadman/Holman, 1994), 90.
2. Ibid.
3. William Hendriksen, Galatians , New Testament Commentary (Grand Rapids: Baker, 1968), 39.
4. J. Gresham Machen, Machen’s Notes on Galatians , utg. John H. Skilton (Phillipsburg, N.J.: Presb. & Ref. 1972), 47-48.
5. Martin Luther, What Luther Says , efterskrift Ewald M. Plass (St. Louis: Concordia, 1959), 568.
6. I. D. E. Thomas, efterskrift, The Gilden Treasure of Puritan Quotations (Chicago: Moody, 1975), 20. Detta citat är hämtat från William Secker.
7. Catechism of the Catholic Church (New York: Catholic Book Pub., 1994), 481-87. Den i högsta grad utbasunerade katekesen anses vara det auktoritativa verket av den nutida kyrkans magisterium efter det andra Vatikankonciliet. Lägg speciellt märke till ämnet om nåd och rättfärdiggörelse, liksom debatten om förtjänst. Tråkigt nog har Rom i förändrat ett jota av dess doktriner på dessa avgörande punkter.
8. Graham Miller, Calvin’s Wisdom : An Anthology Arranged Alphabetically (Edinburgh: Banner of Truth, 1992), 65-66.

Http://www.kts.just.nu