Det framgår tydligt i den text, som vi nu ska begrunda, att omvändelse är förbunden med syndaförlåtelsen. ”Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse år Israel ” (Apg. 5:31). Här läser vi, att Jesus har blivit upphöjd för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse. Dessa båda välsignelser kommer från den heliga hand, som en gång varit fastnaglad på korsets trä, men som nu är upphöjd i härligheten. Omvändelse och syndaförlåtelse är enligt Guds eviga råd oskiljaktigt förenade med varandra, och vad Gud har förenat må ingen människa försöka åtskilja.

Omvändelse måste åtfölja syndaförlåtelsen och du inser lätt, att det måste vara så, om du bara tänker lite på saken. Det kan inte vara så att förlåtelse för synden skulle kunna ges åt en syndare, som inte vill omvända sig och göra bättring, ty det skulle vara att befästa honom på hans onda vägar och att lära honom att ta det lätt på synden. Om Herren skulle säga: “Du älskar synden och lever i den, och du går från det som är ont till det som är ännu värre, men det gör detsamma, jag förlåter dig i alla fall”, så vore ju detta att proklamera en fasansfull frihet för ogudaktigheten. Grundvalarna for samhällsordningen skulle bli rubbade och en moralisk upplösning skulle bli en konsekvens av detta. Det ar omöjligt att fatta, hur oändligt mycket ont, som skulle bli följden, om omvändelsen kunde skiljas från syndaförlåtelsen och att Gud skulle kunna överse med synden, samtidigt som syndaren förblev lika hårt fast vid den som förut. Det ligger i själva sakens natur, om vi tror på Guds helighet , att det måste vara så, att vi inte kan få förlåtelse om vi lever kvar i vår synd och inte vill ångra den, utan då måste vi skörda följderna av att vi varit hårdnackade. Enligt Guds oändliga godhet och barmhärtighet har vi det löftet, att om vi vill överge och bekänna våra synder, samt genom tron mottaga den nåd, som är beredd för oss i Kristus Jesus, så är Gud trofast och rattfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Men så länge Gud lever, kan det inte finnas något löfte för dem, som framhärdar i obotfärdighet och vägrar att erkänna sin syndaskuld. Säkerligen kan ingen rebell förvänta sig, att överheten skall förlåta hans förräderi så länge han förblir i öppet uppror mot den, och ingen kan heller vara nog dåraktig att inbilla sig, att hela världens Domare skall borttaga våra synder, om vi själva vägrar att lägga av dem.

Dessutom måste det vara så för den gudomliga nådens fullkomlighets skull. Den nåd som kunde förlåta synden och likväl tillåta syndaren att leva kvar i den, vore en billig och ytlig nåd. Det skulle vara en haltande och missbildad nåd, med ena foten lam och ena handen förtvinad. Vilken tror du är den största förmånen, reningen från syndens skuld eller befrielsen från syndens makt? Jag vill inte försöka spela ut dessa båda utomordentligt stora nådesbevis mot varandra, ty ingendera av dem skulle ha kommit oss till del förutan Jesu dyrbara blod. Men ändå tycker jag att bli befriad från syndens herravälde, bli gjord helig, bli lik Gud, måste räknas såsom det största av de två, om någon jämförelse nu måste göras. Att ta emot förlåtelse är en omätlig förmån, och David uttalar också detta i en av de första punkterna i en av sina lovpsalmer med dessa ord: “Som förlåter dig alla dina synder “. Men om vi kunde få förlåtelse och ändå ha tillåtelse att älska synden, att frossa i orättfärdigheten, att vältra oss i lustarna, vad skulle vi väl ha för gagn av en sådan förlåtelse? Skulle den inte vändas till ett sött gift för oss, vilket slutligen skulle på det grundligaste fördärva oss? Att bli tvagen och ändå ligga kvar i dyn, att bli förklarad ren och ändå ha spetälskefläcken kvar på sin panna, skulle vara ett verkligt gäckeri av nåden. Vad hjälper det väl att en människa väcktes upp ur sin grav, om hon likväl förblev död, eller att en blind fördes ut i ljuset om han likväl förblev blind? Nej], Gud vare tack, att Han som förlåter alla vara synder också helar alla våra brister! Han, som tvättar oss rena från det förflutnas fläckar, drar oss också bort från de närvarande onda vägarna samt bevarar oss från framtida fall. Vi bör med glädje ta emot både omvändelse och förlåtelse, ty dessa två kan inte åtskiljas. Förbundsarvet är en enda oskiljbar helhet och kan inte sönderstyckas. Att dela itu nådens verk vore som att hugga det levande barnet i två stycken.

Jag vill fråga dig, som av uppriktigt hjärta söker Herren, om du skulle vara nöjd med endast den ena av dessa nådegåvor? Skulle det väl tillfredsställa dig, min läsare, om Gud kunde förlåta dig synden och tillåta dig att vara lika världslig och ogudaktig, som förut? Nej, den uppväckta själen är mera rädd för själva synden än för dess straffande följder. Ditt hjärtas innersta rop är inte först och främst: “Vem skall befria mig från syndastraffet?” utan: “Jag arma människa, vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Vem skall sätta mig i stånd att leva höjd över frestelsen och bli helig såsom Gud är helig?” Men då föreningen av omvändelse och syndaförlåtelse överensstämmer med Guds nådiga vilja, och denna förening dessutom är nödvändig för att frälsningen skall vara fullkomlig och för helighetens skull, så kan du vara förvissad om att densamma står orubbligt fast.

Omvändelse och syndaförlåtelse är också förenade med varandra i alla troendes erfarenhet Det har ännu aldrig funnits någon, som uppriktigt och med troende botfärdighet ångrat sina synder, som inte fatt förlåtelse, och å andra sidan har aldrig någon människa tagit emot förlåtelse utan att samtidigt ha ångrat sina synder. Jag tvekar inte att säga, att det under himmelens valv aldrig funnits, finns eller skall finnas något fall, där synden blivit borttvättad, utan att hjärtat på samma gång blivit fört till ånger och tro på Herren Jesus Kristus. Hatet till synden och medvetandet om syndernas förlåtelse förenar sig med varandra i själen och förblir förenade så länge vi lever.

Dessa båda yttringar av den gudomliga nåden verkar och återverkar alltid på varandra . Den människa, som får förlåtelse, ångrar fördenskull sina synder, och den, som ångrar sina synder, har den största vissheten att de är honom förlåtna. Påminn dig allra först, att syndernas förlåtelse leder till ånger och omvändelse, såsom vi också sjunger med Hartts ord.

Lagens hot kan blott förskräcka,
Skilt från evangelii tröst!
Nåden ensam rätt kan väcka
Syndasorg i stenhårt bröst.

När vi är förvissade om att vi har syndernas förlåtelse, avskyr vi även synden, och jag tror att det är, då tron växer till full visshet, så att vi är höjda över alla tvivel om att Jesu blod tvättat oss vitare än snö, som var ånger och botfärdighet just uppnår sin högsta höjd. Ångern tillväxer allt efter som tron tillväxer. Missförstå dock inte denna sak: Ångern är inte endast några dagars eller veckors verk, en tids botgöring, vilken man försöker komma igenom så fort som möjligt, utan den utgör liksom själva tron ett fortgående nådeverk som spänner över hela livstiden. De späda Guds barnen ångrar sina synder, och detsamma gör även de unga männen och fäderna. Ångern är en oskiljaktig följeslagare till tron. Allt under det vi vandrar i tro och inte i åskådning glimmar ångerns tår i trons öga. Det finns ingen sann ånger, som inte kommer av tro på Jesus, och det finns å andra sidan ingen sann tro på Jesus, som inte är förenad med ånger. Ånger och tro är som siamesiska tvillingar, till själva livet förenade med varandra. I samma mån som vi tror på Kristi förlåtande kärlek ångrar vi synden, och i samma mån som vi ångrar synden och hatar det onda, gläds vi över fullheten av den förlåtelse, som Jesus har blivit upphöjd för att ge. Du skall aldrig kunna rätt värdera förlåtelsen utan att känna någon ånger, och du skall aldrig heller erfara den djupaste ångern, förrän du fått full visshet om dina synders förlåtelse. Det kan tyckas underligt, men det är likväl så. Ångerns bitterhet och förlåtelsens ljuvhet blandar sig med varandra i varje nådeliv och frambringar tillsammans en oförliknelig lycksalighet.

Dessa båda förbundsgåvor utgör en ömsesidig tillförsäkran om varandra. Om jag vet att jag verkligen ångrar mina synder, vet jag även att jag har fått förlåtelse för dem. Och hur skall jag kunna få veta att jag fått förlåtelse, såvida jag inte vet, att jag har vänt om från mitt förra syndaliv? Att vara en troende är att i och med detsamma vara en botfärdig. Ånger och tro utgör tillsammans den omvändelse som Jesus är upphöjd till att ge. De är såsom två ekrar i samma hjul, två handtag på samma plog. Ångern har mycket träffande blivit beskriven såsom ett hjärta, som blivit brutet av smärta över synden och som brutit med synden, och den kan lika väl kallas för ett bortvändande från synden som ett återvändande till Gud. Den innefattar en sinnesändring av det mest genomgående slag och åtföljs både av sorg över det förflutna och ett fast beslut om förändring för framtiden.

Den rätta ångern är
Det onda överge,
Och att med avsky se
På synden, som oss förr var kär.

Då nu detta är fallet, kan vi vara förvissade om våra synders förlåtelse, ty Herren har aldrig vägrat förlåtelse åt ett hjärta, som blivit förkrossat över synden och som brutit med synden. Och om vi å andra sidan åtnjutit förlåtelse genom Jesu blod samt är rättfärdiggjorda av tro och har frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus, så vet vi att vår ånger och tro är av det rätta slaget.

Du skall däremot inte anse din ånger såsom en orsak till syndernas förlåtelse utan endast något som åtföljer den. Vänta inte att bli i stånd att ångra din synd, förrän du fått syn på nåden i Jesus Kristus och hans villighet att utplåna din synd. Låt dessa båda välsignade ting behålla sin rätta plats, och betrakta dem i deras förbindelse med varandra. De utgör en Jakin och Boas i var frälsningssak. Jag menar att de är att likna vid Salomos två stora pelare, som stod i förhuset till Herrens hus och bildade en majestätisk ingång till den heliga platsen. Ingen människa kommer fram till Gud utan att passera mellan de båda pelarna, som heter ånger och syndernas förlåtelse. Nådeförbundets regnbåge framstrålar i hela sin skönhet på hjärtats grund, när ångerns tårar blivit belysta av den fulla förlåtelsens ljus. Ångern över synden och tron på den gudomliga förlåtelsen utgör varp och inslag i den sanna omvändelsens väv. På dessa tecken skall du igenkänna en sann israelit.

För att återkomma till det skriftställe, som vi betraktat, vill jag nu vidare göra dig uppmärksam på att både förlåtelse och omvändelse utflödar från samma källa och ges av samme Frälsare. Herren Jesus, som blivit upphöjd i härligheten, ger båda åt samma hjärta. Du skall aldrig någon annanstans finna varken det ena eller det andra. Jesus har båda dessa gåvor i beredskap, och han är beredd att ge dem genast och helt och hållet fritt åt alla som vill ta emot dem från hans händer. Må vi aldrig glömma, att Jesus ger allt som är nödvändigt för vår frälsning. Det är mycket viktigt för alla nådesökande att komna ihåg detta. Tron är lika mycket en gåva av Gud som den Frälsare, på vilken tron förlitar sig, och syndaångern är lika mycket ett nådeverk, som utförandet av den försoning, varigenom synden utplånas. Frälsningen är från det första till det sista helt av nåd allena. Missförstå mig likväl inte. Det är inte den Helige Ande som ångrar. Han har aldrig gjort något, som han skulle behöva ångra. Och om vi än skulle kunna tänka oss, att han kunde ångra, skulle detta likväl inte hjälpa vår sak. Vi måste själva ångra vår synd, om vi skall kunna bli fräIsta från dess makt. Det är inte Herren Jesus Kristus som ångrar. Vad skulle väl han ha att ångra? Nej, vi måste själva ångra var synd med fullt samtycke av varje vår själs förmögenhet. Vår vilja, våra böjelser och våra själsrörelser, allt måste på det innerligaste samverka i syndaångerns välsignade handling, och likväl ligger bakom all denna vår personliga handling ett hemlighetsfullt heligt inflytande, som smälter ned hjärtat och inger det botfärdighet samt åstadkommer en fullständig omskapelse. Guds helige Ande upplyser oss, så att vi kan inse vad synden verkligen är, och gör den därigenom avskyvärd i våra egna ögon. Guds Ande vänder även vår håg till helighet, så att vi av hjärtat värderar, älskar och åstundar densamma, och inger oss därigenom den inre drift, varigenom vi förs steg för steg framåt i helgelsen. Guds Ande verkar i oss både vilja och gärning efter Guds goda behag. Låt oss då redan i denna stund överlämna oss åt denne gode Ande, att han måtte leda oss till Jesus, som av fri nåd vill ge oss den dubbla välsignelsen av omvändelse och syndernas förlåtelse, enligt sin nåds rikedomar.

”Av nåden är ni frälsta ”

                                                                                                                                                                                                                      Charles Haddon Spurgeon

Http://www.kts.just.nu