Det är attraktivt men ger ingen uppenbarelse

Det är inget överdrivet påstående att den mest angelägna frågan i den västerländska församlingen för närvarande är förekomsten av icke-pånyttfödda (1) församlingsmedlemmar inom våra led. När de aktuella intervjuundersökningarna om det amerikanska levnadssättet uppskattar dem som kallar sig själva troende på Kristus till omkring sjuttio procent och på väg att gå uppåt, borde konservativa kristna äntligen vakna upp och se hur stort problemet är. Bedrägeriet är allmänt utbrett. Det är som om en nutida Konstantin kristnade folkmassorna medan vi sov.

Spurgeon sa: ”Alla får ett religiöst ryck eller två.” Flera ”ryck” har uppfattats som sann omvändelse i vår tid än i kanske någon annan tid i vårt land, i synnerhet inom evangelisk kristendom. Vi har aldrig sett mer välgödda ut. Men vår korpulenta framtoning är som spunnet socker: När det smälter, blir det inte mycket kvar av det. Nu håller vi på med att kämpa med innebörden av omvändelse. Men vi har inte satt oss in i saken tidigt nog och problemet är redan utom kontroll. Vi har faktiskt ofta syndat med vårt budskap och våra tillvägagångssätt. Den dåliga säden som såtts har medfört omfattande missväxt men statistik utan motstycke. Det blir allt svårare att finna vetet bland ogräset.

Den evangeliska församlingen medverkar i detta bedrägeri, antingen genom felriktad entusiasm eller kärlek till ett gott anseende, vilket är det som ställer till mest oreda. Vi har sänt ut material om metoder för att få människor att komma in och placerat våra teologiböcker under dörrarna så att de inte ska stängas. Vi har varit smarta och hållit på med underhållning som aldrig tidigare, och fått världen att känna sig väl till mods med tanken på församlingen. Vi har varit tystna nog om synden, för det ska vara givande för människorna att komma gång på gång och kanske även att ansluta sig. Vi har lärt dem hur man spelar kristen utan överbevisning, att lova Gud utan tillgiven helighet och som någon sa, att säga ”Amen” utan att säga ”jag arma människa!” Är det så underligt att våra omvända tar pastorns hand och säger ”det är verkligen kul att vara här”, i stället för att säga ”Gud är verkligen här”, när de lämnar gudstjänsten?

Jag påstår inte att Gud förbjuder skratt och att vi har roligt i våra liv eller att kristna inte kan komma tillsammans och ha trevligt. Men jag påstår att sökandet av Guds ansikte ger oss en bestämd inriktning, som inte kan blandas ihop med underhållning eller ytlighet. Vår inställning till tillbedjan har inte bara givit oss underhållning, utan har tyvärr framställt en bild av Gud för icke-troende runt omkring oss, som inte är sann. Den är ödesdigert felaktig.

Jag har fått veta att det finns en produkt som kallas ”Near-Beer” (”nästan-som-öl”). Jag dricker inte öl och har inte personligen sett en burk av denna typ. Jag antar att det är en sorts dryck som smakar som den riktiga, men saknar dess påverkan. Kanske har vi på ett liknande sätt skapat en ”Near-God” (”Nästan-som-Gud”). Kan vi inte säga att den Gud som vi skapat, är ganska lik Gud i framtoningen, men utan påverkan? Han är en ”gemytlig” Gud utan ”stinget” av helighet. Han är efterlåten och förorsakar aldrig besvär. Han förlåter och tuktar aldrig. Hans namn är Frälsare men inte Herre, utom som en titel för vördnad.

Våra vädjanden till de icke-omvända kommer givetvis från våra uppfattningar. Vi inbjuder dem till ett lyckligt liv, utan att vidarebefordra det tydliga budskapet från den sanne Guden, att han ”befaller människorna att de alla och överallt skall omvända sig ” (Apg. 17:30) och att han ovillkorligt tillkännager ”…Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren ” (Hebr. 12:14). Vi förkunnar ett ensidigt evangelium. Borde vi inte tydligen klargöra det faktum att ”Herre” inte bara är en titel, utan noggrant har preciserats av Jesus i Lukas 6:46 när han sa: ”Varför kallar ni mig ’Herre, Herre’ , när ni inte gör vad jag säger? ”

Exakt hur mycket tillmötesgår vi syndaren innan vi äventyrar evangeliet? Vilket än sambandet är mellan ”för alla har jag blivit allt ” (vilket verkar att föra fler människor till omvändelse) och att behålla normen för helighet (vilket verkar driva bort dem), vet vi att alla sanna ordets förkunnare upplever det som är för och emot angående detta. En förebild för detta kan vi finna i Kristi tjänst. Han förde dem närmare genom mat och underverk och skrämde sedan bort dem genom kraven på lärjungaskap och själva sanningens absoluta väsen (Luk. 14:25-33). Detta innebär att han skrämde bort alla utom de kallade.

Det som ställer till oreda om ”församlingen” i allmänhet, är att vår inställning till ordets förkunnelse inte återspeglar Kristi. Vi leder ofta på ett riktigt sätt icke-troende till frälsningens dörr, men bygger sedan om dörren så att den blir bred nog för dem och deras upproriskhet. Vi kan inte stå fasta för sanningen för att skapa motstånd. Vi har egentligen svårt nog med vår framtoning redan. (Ingen vill vara ledare i församlingsminskningsrörelsen!)

I fråga om våra västerländska församlingar borde frånvaron av två utmärkande negationer få oss att förstå att något är galet:

1. Få, om några alls, hatar oss för de rätta orsakerna. Jesus sa: ”Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er. Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er ” (Joh. 15:18-19).

Jag påstår inte att vi inte blir hatade alls. Men för det mesta blir vi hatade för att vi uppträder som pajasar i vissa TV-program, att vi ständigt plockar folk på allt de äger, våra traditioner från artonhundratalet, och våra allmänt kända synder och vårt hyckleri. Vi tar för givet att utomstående känner till, att mycket som ger intryck av att vara kristet inte är det i själva verket … men gör de det?

Vi har också blivit föraktade för en del politiska och sociala orsaker. Det är så det borde vara. Det belyser vad det rör sig om. Konservativa kristna har tagit ställning angående aborter, t. ex. Det är av största betydelse. Men hur många människor har hatat församlingen p.g.a. gudsfruktan i våra dagliga liv? Likväl sa Paulus: ”…alla som vill leva gudfruktigt i Jesus Kristus kommer att förföljas ” (2 Tim. 3:12). För ett sådant liv i avskildhet ”hånar de er ”, uppger Petrus (1 Petr. 4:4). Vi måste hålla fred med alla människor ”så långt det är möjligt ” (Rom. 12:18), men gudsfruktan ökar ofta motsättningarna snabbare än vi kan underlätta vänskapen. Vi kan tack och lov klara oss undan att förarga människor genom lagiskhet, men gudsfruktan finns kvar som en tillrättavisning, vare sig man tycker om det eller inte.

2. Få, om ens några, blir stötta över det budskap som vi förkunnar. Förfinade och skickliga predikningar kanske tröstar syndare, men de räcker inte till för att omvända syndare. Vi riskerar att få alla att känna sig så tillfreds av våra budskap, att de inte längre inser sitt behov av pånyttfödelse. Behöver de utomstående frälsning (d.v.s. räddning från syndens straff och gärningar och dess dom), eller bara en helgad ”instruktion” om hur man blir mer framgångsrik? Sådana budskap är attraktiva men ger ingen uppenbarelse.

Låt mig upprepa detta: Vårt budskap har förbleknat och blivit verkningslöst, eftersom det inte lyckas med att avslöja dilemmat i människans tillstånd på ett övertygande sätt och i realiteten glömmer bort den dom som ska komma. Vi har förkunnat på ett sådant sätt, att det fått människor att säga: ”Frälsta från vad?” Allt som återstår är att vädja enbart på basis av den särskilda (ja, faktiskt behagliga) psykologiska anpassningsförmåga som kristendomen tillför livet. I den mån som vi förändrar det som vi stöder oss på i vår framställning, för att lägga vikt vid psykologiska fördelar, i denna mån tar vi bort anstöten. Det är inte att undra på att människor vill ha det. Det är ingen som blir upprörd.

”Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen ” (2 Tim. 4:3).

Det bibliska svaret på denna besvärliga situation är att ”predika ordet … bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning ” (2 Tim. 4:2).

Låt oss erkänna det: det sanna evangeliet är anstötligt. Korset och tron är anstötliga därför att de avvisar alla förtjänstfulla gärningar. Omvändelse och kallelsen till helighet är anstötliga, därför att människan föredrar att springa i väg från ljuset. Den trånga porten är anstötlig, därför att den gör människor besvikna på Guds öppenhet. Guds suveränitet är anstötlig, därför att människor vill vara de som bestämmer. Det är inte att undra på att Paulus var uppriktig mot Timoteus från början och sa: ”… bär också du ditt lidande för evangelium ” (2 Tim. 1:8b).

Vi förstår nu varför han sa, om framställningen av evangeliet på ett uppriktigt sätt, att ”Ty för Kristi skull har ni fått nåd, inte bara att tro på honom utan också att lida för hans skull… ” (Fil. 1:29). Om du söker efter en utmaning, anmäl dig som frivillig. Att erbjuda evangeliet i dess äkta form, är som att få en förskoleelev att äta lever – inte en chans!

När hörde eller förkunnade du senast evangeliet på ett sådant sätt, att människorna sa: ”Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det? ” och fick se dem vända på klacken och gå sin väg? Likväl är detta vad man gjorde mot Kristus (se Joh. 6:60-69). Detta var inte en isolerad händelse för den störste evangelisten någonsin. Dessa ständiga sammandrabbningar med uttalanden och världsåskådningar fortsatte oförminskat ända fram till korset! Han kom med ett svärd, inte frid. Det är otänkbart att själv bevisa sin andliga kraft för att hantera ett sådant häftigt avvisande av evangeliet. Ändå måste vi ställa frågan: Kan det vara möjligt att vi har förbättrat evangeliet utöver det som Jesus någonsin kände till? Kan vi nu konkurrera ut Mästaren?

Men vi måste inse detta: På den dagen när Jesus ”förlorade sin folkmassa”, stod tolv män bakom honom (däribland Judas p.g.a de orsaker han hade). De sa det som varje sann troende säger: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds helige ” (Joh. 6:68-69). Och detta är det förunderliga. Evangeliet, som alltid är anstötligt och nedsättande mot människans fallna natur, detta heliga evangelium, som alltid förkastas av världen, blev frivilligt mottaget. Här finner vi undantaget. Här ser vi vissa som finner detta evangelium som man motsätter sig omöjligt att motstå… ja faktiskt, endast i det säger de att de finner livet!

Jag tror att vi har missat avsikten med evangeliet. Det är inte ett stort flugpapper som ska fånga in upptagna direktörer och godtrogna barn. Målet är inte bara att fånga in människor utan att förhärliga Gud. Vi har inte sagt allt som evangeliet innebär, när vi övertalar folk om att vår väg gör fler människor lyckliga än deras. Dessa evangeliets ord är hårda och verkar, uttalade på ett rätt sätt, ofta vara ytterst dåraktiga. De appellerar inte till någon, utom dem som är förberedda av Gud. Kristus förklarade tydligt: ”Ingen kan komma till mig om det inte blir honom givet av Fadern ” (Joh. 6:65).

Är det inte dags att tala lika jordnära som Paulus gjorde, och inte hålla inne med något, utan kärleksfullt och noggrant framställa det anstötliga korset? Han gav dem inte det som de ville ha, han gav dem det de behövde. Vi kan också våga vara lika frimodiga. ”Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom. Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet ”(1Kor. 1:22-24). Bekymra er inte. De kallade kommer att finna korset attraktivt, även om världen fördömer det som motbjudande.

Måste vi räkna med ett litet antal människor och att församlingarna blir sjukhus för martyrerna? Ja och nej. Ja, om Gud vill det, om Gud tillåter denna tidsålders ande att vara rådande. Nej, närhelst Gud förlänar någon grad av uppvaknande, i hur stor utsträckning som helst, för att hjärtan ska öppna sig ”en masse”. Gud har sina tider för var och en och sina orsaker till allt.

Finns det inte längre en kategori för andliga giganter som har varit trofasta mot Gud, utan allt det som uttrycker tecken på framgång i företagsvärlden? Tänk igenom vår historia. Det har funnits ståndaktiga människor i skakiga tider (inte sant?), ömsinta människor i känslokalla tider, och människor med auktoritet i avvisande tider. Vi har högaktat dem och den Gud som skapade dem. De bär oss på sina axlar.

Även om de flesta giganterna i den kristna historien kan verka otillräckliga för målet på kurvorna för församlingstillväxt, beroende på den absoluta fastheten i deras evangelium, kan vi inte rättfärdiga bristande hängivenhet i förkunnelsen, när vi vill efterlikna och vörda dem. Vi får inte försöka att nå färre människor när vi ska visa att vi har rätt lära. Vi är inte kallade till att vara ”vekliga människor i elegant skrud”, som vägrar att smutsa ner våra händer när vi ska lära känna och älska syndare, bara för att porten är trång.

Å andra sidan kommer inte Gud att tillåta förkunnandet av ett halvt evangelium i denna fullständigt hedniska tidsålder av hänsyn till syndaren. Evangeliet förblir en sågtandad och skarp kniv som dödar och inte bara skadar syndare innan balsamet läggs på. Det är inte vårt privilegium att låta gudomliga möjligheter bli outnyttjade, och vi har inte heller friheten att låta evangeliska halvsanningar sippra ut.

Ett ursprungligt och oförändrat evangelium måste förkunnas. Den äkta och mäktige Guden måste bli känd. Det måste bli ett slut på sitcom-predikningarna. Vi får inte degradera dårskapen i förkunnelsen till mänsklig dårskap. Våra gudstjänster kan inte längre handla om försök till inställsam underhållning eller att vi bara predikar moral inom vissa betryggande gränser. Vi kan inte fortsätta med att glömma synden och helvetet och omvändele och rättvisa och dom och helighet, som om vi var mer sofistikerade än Kristus. Vi måste ännu en gång ställa frågan: ”Vad kommer syndare att få erfara i närvaron av en helig Gud?”

Jim Ellif

Not
1. Icke-pånyttfödda = ”ofrälsta”. Kyrkorna är fulla med syndare som aldrig har omvänt sig, p.g.a. att de aldrig konfronteras med Guds lag.

http://www.kts.just.nu