Inget avsnitt i hela bibeln angriper mer vår tids uppfattning om frälsningen att “det är lätt att bli frälst, det är bara att tro” än Matteus 7:13-14. Det är sammanfattningen av bergspredikan och är faktiskt Frälsarens egen framställning av vägen till frälsning. Så annorlunda den är jämfört med nutidens trendförkunnelse! Det finns inget uppmuntrande i dessa ord för dem som tror att de kan bli frälsta genom ett tillfälligt accepterande av fakta om Jesus Kristus: “Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg, som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den; och den port är trång,och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den.” Här för vår Herre bergspredikan till dess förkunnelses höjdpunkt.

Detta avsnitt krossar påståendet från dem som hävdar att bergspredikan inte är evangelium, utan lag. Dessa avslutande versar är de facto rent evangelium med en inbjudan som aldrig tidigare har givits. Den här avslutande undervisningen ser också igenom uppfattningen att bergspredikan bara är en predikan om moral, som vi kan beundra på avstånd. Jesus är helt klart inte intresserad av beundran för hans undervisning om moral. Och hans utmaning här undanröjer varje möjlighet för att bergspredikan är en sanning för någon profetisk framtid. Jesus predikar för människor här och nu, och hans budskap är angeläget.

Varje människa måste oundvikligen göra ett val. Bibeln framställer detta val på flera sätt. Men detta val är inte bara ett beslut för stunden. Det är ett utlåtande en gång för alla med fortlöpande följder och eviga konsekvenser – det slutgiltiga beslutet. Jesus själv står som stötestenen för varje människas öde och begär ett noga övervägt val till liv eller död, himmel eller helvete. Här, i avslutningen av allt han sagt i bergspredikan, kräver Herren att varje människa väljer mellan att följa världen på den lättframkomliga vägen eller att följa honom på den svåra vägen. Man kan inte hitta ett tydligare uttalande om evangelium enligt Jesus någonstans i bibeln.

Här finns två portar, den vida och den trånga; två vägar, den breda och den smala; två destinationer, liv och undergång; och två folkskaror, de få och de många. Herren identifierar också två slags träd och deras frukt, god och dålig; två slags män som bygger, en förståndig och en oförståndig; och två slags grunder, hälleberget och sanden (Matt 7:13-27). Valen är uppenbart tydliga. Han begär ett beslut. Vi står alla vid skiljevägen, och varje individ måste välja vilken väg han eller hon ska gå.

Två portar

“Gå in genom den trånga porten”, säger Kristus och använder ett uppmanande verb som förmedlar en känsla av angelägenhet, en begäran om handling nu. Det är inte nog att stå och uppskatta porten – man måste gå in.

Det är också viktigt att gå in genom den rätta porten. Den finns bara en port, som öppnar för den smala vägen. Jesus sa: “Jag är dörren (porten); den som går in genom mig, han skall bliva frälst” (Joh 10:9) och “Den som icke går in….genom dörren (porten)…., han är en tjuv och en rövare” (Joh 10:1). “Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig”, sa han i Joh 14:6. “Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta” (Apg 4:12). “En enda är medlare mellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus” (1 Tim 2:5). Kristus är porten. Han är vägen. Det finns ingen annan ingång till himmelen.

Varje annat val är fel. Det finns inget mitt emellan, inget tredje alternativ, ingen annan port. Valmöjligheterna är enkla och uppriktiga. Inget utrymme finns för det slag av bred ekumenisk tolerans, som vår humanistiska kultur föreställer sig. Som John Stott säger: “Jesus skär rakt igenom vår lättsinniga synkretism.” Det finns inte många goda religioner, det finns bara en. Därför är valmöjligheterna bara två – den sanna och den falska, den rätta och den felaktiga, Guds väg och mänsklighetens väg.

Alla religioner i denna världen är grundade på mänsklig gärning. Endast biblisk kristendom erkänner gudomligt fullbordande – Kristi verk för mänsklighetens skull – som den enda grunden för frälsning. Kristi död på korset betalade priset för vår synd (1 Kor 15:3), och hans uppståndelse uppenbarade att han hade besegrat döden (v 20). Gud tillräknar troende Kristi rättfärdighet genom sin nåd (v 21-24). Endast på denna grund kan de stå framför honom.

Så det enda valet är mellan de mångfaldiga religionerna, som har sin grund i mänsklig gärning och den enda religionen med gudomligt fullbordande. Bibeln säger: “Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst. Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet” (Rom 4:4-5).

Den breda porten är inte märkt med “denna vägen till helvetet”, den står “himmelen” på den, precis som på den trånga porten. Det är bara det att den inte leder dit. Satan är en mästare på religiös villfarelse. Han förskapar sig till en ljusets ängel (2 Kor 11:14). Han beskriver denna port, så att den ser ut som vägen till himmelen, och “många är de som går in genom den” (Matt 7:13, eng.bibeln, betoning tillagd). Men vår Herre beskriver den rätta porten som trång. Faktum är att många kommentatorer säger att det bästa nutida uttrycket för den trånga porten är ett vändkors. Endast en person kan passera igenom åt gången. Ingen kommer in i Kristi rike som del av en grupp. Många judar på Jesu tid grundade sitt hopp om himmelen på deras nationella härkomst. Och många av dagens människor som går i kyrkan grundar sitt hopp på samfundstillhörighet eller medlemsskap i församlingen. Jesus bortvisar här alla dessa uppfattningar. Porten släpper in endast en i taget, eftersom frälsningen är djupt personlig. Det räcker inte att vara född i en kristen familj eller att åka snålskjuts på en troende make/maka. Att tro är en individuell handling.

Att komma in genom den trånga porten är inte lätt. Lukas 13 skildrar att när Jesus undervisade i byarna, frågade någon honom: “Herre, är det allenast få, som bliva frälsta?” (v 23). Hans svar tillintetgör uppfattningen i vår tid att “det är lätt att bli frälst, det är bara att tro”: “Kämpen för att komma in genom den trånga dörren; ty många, säger jag eder, skola försöka att komma in och skola dock icke förmå det” (betoning tillagd). Det grekiska ordet för “kämpa” är agonizomai , som antyder en strid med våldsam ansträngning, intensitet och målmedvetenhet. Det är samma ord som används i 1 Kor 9:25 om en idrottsman som kämpar för att vinna en seger. Det används också i 1 Tim 6:12 om den kristne som “kämpar trons goda kamp”. Det är en strid, en drabbning, en extrem ansträngning. Det finns nästan en våldsamhet med i bilden. Och det är på sin plats, eftersom att vinna inträde i riket är som att gå ut i strid. I Matt 11:12 sa Jesus: “….himmelriket tränger fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig.” Lukas 16:16 säger: “….evangelium om Guds rike förkunnas, och var man vill storma ditin” (jmfr Apg 14:22). Petrus skrev: “Och om den rättfärdige med knapp nöd bliver frälst, huru skall det då gå med den ogudaktige och syndaren?” (1 Petr 4:18).

Hur passar detta in på den moderna uppfattningen om att det är lätt att bli frälst? Vad
innebär detta för den populära undervisningen om att det bara är att tro vissa saker, gå gången fram, lyfta din hand eller att be en förhandstillverkad bön för att bli kristen? Kan det vara så, att många av våra “omvända” är på fel väg, eftersom de tog den lätta vägen genom fel port?

Frälsning är inte lätt. “Den port är trång….och få äro de som finna den” (Matt 7:14). Innebörden är att om inte en människa söker ihärdigt efter porten, kommer han eller hon troligtvis inte att veta att den finns där. I Jer 29:13 säger Gud: “I skolen söka mig, och I skolen ock finna mig, om I frågen efter mig av allt edert hjärta.”

Budskapet från Jesus kan inte anpassas till någon form av billig nåd eller uppfattning om att “det är lätt att bli frälst, det är bara att tro”. Riket är inte till för människor som vill ha Jesus utan någon förändring av sina liv. Det finns bara för dem som söker det av hela sitt hjärta.

Många som närmar sig porten vänder faktiskt tillbaka när de upptäcker hur trång den är. Har du någonsin försökt att komma igenom ett vändkors med en massa resväskor i händerna? Det är den bild Jesu ord frammanar. Den trånga porten är inte bred nog för lyxlirare som vill komma igenom med alla sina värdesaker. Den rike unge mannen sökte tills han fann porten. Men när han insåg att det innebar att han måste lämna sitt bagage kvar för att komma in genom porten, gick han sin väg. Vilka vi än är, vad än vi än sätter högt värde på, kan vi förvänta oss när vi närmar oss den trånga porten, att vi måste släppa allt. Extra bagage – som självrättfärdighet, själviskhet, synd och materialism – kommer inte att komma igenom oskadat. De goda nyheterna är att fastän porten är trång, är den vid nog att lämna plats för den störste av syndare (jmfr 1 Tim 1:15).

För dem som insisterar på att ta med bagage, kan den breda porten vara mer tilltalande. Den är märkt med “himmelen” – den kan t.o.m. vara märkt med “Jesus” – men den leder inte till himmelen och den har ingenting med Jesus att göra. Den är porten för massornas religion, en vidöppen port genom vilken var och en kan passera utan att kasta självrättfärdighet, högmod, materiella ägodelar eller ens synd över bord. Men det finns ingen frälsning för dem som väljer denna port.

Att ta emot Kristus innebär inte att vi bara kan lägga till Jesus till avskrädet i våra liv. Frälsning är en total förvandling: “Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!” (2 Kor 5:17). Vad kan vara tydligare än det? Det gamla försvinner. Synd och själviskhet och världsliga nöjen ersätts av nya saker. Detta är hela poängen med frälsning: den medför ett förvandlat liv.

Två vägar

De två vägarna är nära anslutna till de två portarna. En är bred och öppen, och den andra är svår och smal (Matt 7:14). Psalm 1 talar också om dessa två vägar: “Ty HERREN känner de rättfärdigas väg, men de ogudaktigas väg förgås.” Valet är det samma som det alltid har varit: antingen den breda vägen med mycket människor, som är de ogudaktigas väg, eller den smala vägen, som är för dem som lyder Herren.

Den breda vägen är helt klart enklare. Där finns inget bråddjup. Där finns frihet för dem som vill pröva det moraliska smörgåsbord, som erbjuds av de många människorna på denna väg. Du kan bara vandra omkring. Där finns knappast några begränsningar, inget tvång, inga gränslinjer. Där finns överseende med varje upptänklig synd – bara du säger att du älskar Jesus. Eller så länge du är religiös. Eller vad än annat du vill vara.

Denna väg kräver ingen karaktär. Du kan vara som en fisk som flyter medströms, och driva fram av det som gäller för dagen. Detta är, som Ef 2:2 utrycker det “efter denna världs och tidsålders sätt.” Det är “den väg som mången håller för den rätta, men som på sistone dock leder till döden” (Ords 16:25).

Guds väg är en begränsad väg, en smal väg som leder till livet. Här finns ingen plats för avvikelser. Och ännu en gång, det finns inget rum för massorna som själva vill styra sina liv.

Men Jesus söker inte massorna. Han söker och frälser endast dem som vet att de är förlorade. Som vi kan lägga märke till, trugade inte vår Herre människor att avgöra sig snabbt för att följa honom utan att beräkna kostnaden. Han verkade faktiskt ofta uppmuntra potentiella efterföljare att gå sin väg.

I Joh 6:64 t.ex. hade Jesus invändningar mot tron hos dem som kallade sig själva lärjungar: “Men bland eder finnas några som icke tro.” Vers 66 säger: “För detta tals skull drogo sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de icke längre vandrade med honom.” Jesus vände sig till de tolv, och sa: “Icke viljen väl också I gå bort?” (v67). Han ville inte ha tillfälliga efterföljare, utan människor som var villiga att ge sina liv för honom.

Lukas 14 beskriver hur Jesus behandlade de inställsamma folkskarorna som följde honom överallt: “Och mycket folk gick med honom; och han vände sig om och sade till dem: ‘Om någon kommer till mig och han därvid ej hatar sin fader och sin moder och sin hustru och sina barn och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge. Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke vara min lärjunge….Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar allt vad han äger'” (v 25-27,33). Herren gör den smala vägen så svår han någonsin kan, genom att kräva att de som verkligen vill efterfölja honom, går ut från folkmassan och tar upp korset – ett redskap för tortyr och död.

Försök att predika det på nästa “väckelse”möte och se hur många som kommer ut i gången! Men kanske människorna som skulle komma förstår överlåtelsen som krävs.

De som går på den smala vägen ska också förvänta sig förföljelse. “Den tid kommer, då vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta offertjänst åt Gud” (Joh 16:2). Det är svårt att vandra denna smala väg med bara fötter. Det är ingen tebjudning. Vägen är svår. Men Jesus presenterade aldrig kristendomen som en mjukt alternativ för kraftlösa själar med svaga knän. När en människa blir kristen, förklarar den direkt krig mot helvetet. Och helvetet slår tillbaka. Att efterfölja Kristus kan kosta dig själva livet – helt klart kostar det ditt liv i andligt hänseende. De fega och kompromissande behöver inte anmäla sig.

Låter detta som en fruktansvärd väg att vandra? Det är det inte. Kristus själv leder oss på vägen och förser med den styrka vi behöver för att fullfölja loppet. (jmfr Fil 4:12-13). Hans ok är milt och hans börda är lätt (Matt 11:30).

Två mål

Valet mellan de två portarna och de två vägarna är ett val för evigheten. Den breda vägen som börjar så lätt blir besynnerligt svår på slutet. Den slutar i helvetet. Det som ser så inbjudande ut från denna sidan leder endast till undergång.

Den trånga porten och den begränsade vägen kanske inte ser säskilt tilltalande ut, men de ger färdriktningen mot evigt liv. Denna väg som börjar med svårigheter öppnar upp sig mot himmelens eviga välsignelse.

Två folkskaror

Slutligen finns det två grupper av människor som färdas på olika vägar. Matt 7:13 talar om de folkskaror som passerar in genom den breda porten: “Många är de som går in genom den” (eng.bibeln). Vad beträffar den trånga porten, så är det “få som finna den” (v 14). Det är ett tragiskt faktum att massor av religiösa människor är på väg till helvetet, inte himmelen. Även i gamla testamentet var troende människor endast en kvarleva, aldrig i majoritet. I Matt 22:14 sa Jesus: “Många äro kallade, men få utvalda.” I Luk 12:32 såg Jesus på sina lärjungar och sa: “Frukta icke, du lilla hjord.” Ordet som är översatt med “lilla” i den versen är micron , från vilket vi får prefixet micro , vilket betyder något mycket litet. Det är samma ord som används i Matt 13:32 om senapskornet, ett av de minsta fröna. Den troende kvarlevan har alltid varit en liten skara, själar som verkar i Guds kraft i vetskap om sin egen mänskliga oförmåga, men som är villiga att betala priset. Den övriga mänskligheten tar den breda vägen. Men majoriteten har sällan rätt.

Den breda vägen är det naturliga valet, sett ur mänsklig synpunkt. Människor föredrar synd framför rättfärdighet. Jesus sa: “Människorna älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar voro onda” (Joh 3:19). Det är lätt att falla in i folkmassans riktning. Du kan aldrig lägga till Jesus till de synder och ägodelar som du uppskattar för att känna dig religiös. Du kan gå i kyrkan och vara så aktiv eller passiv som du önskar. Du behöver aldrig förneka dig själv och ta upp korset. Det enda problemet är att den naturliga vägen slutar i förödelse. Den stora tragedin är att massor av människor vandrar på fel väg – och de flesta tror att de är på väg till himmelen. I stället kommer de att gå under och bli dömda, eftersom de är offer för satanisk förförelse.

Jag är övertygad om att vår tids populära evangeliska förkunnelse de facto lurar människor in i detta bedrägeri. Det utlovar en underbar, behaglig plan för var och ens liv. Den utlämnar korsets anstöt (jmfr 1 Kor 1:23, Gal 5:11). Fastän den presenterar Kristus som vägen, sanningen och livet, säger den ingenting om den trånga porten eller den smala vägen. Dess ämne är Guds kärlek, men man nämner inte om Guds vrede. Den ser människor som utestängda och berövade (eng. deprived), inte fördärvade (eng. depraved). Den är full med kärlek och förståelse, men ingenting nämns om en helig Gud som hatar synd. Det finns ingen uppmaning till sinnesändring, ingen varning för domen, inget rop på förkrosselse, ingen förväntan på ett botfärdigt hjärta och ingen anledning till djup sorg över synden. Det är ett budskap om lättvindig frälsning, en kallelse till ett snabbt beslut, ofta åtföljt av falska löften om hälsa, lycka och materiell välsignelse. Detta är inte evangelium enligt Jesus.

“Den port är trång, och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den.” På vilket sätt kunde Jesus ha uttryckt det tydligare? Detta är den väg hans evangelium pekar på. Det är inte en lätt eller populär väg, men den är den enda som leder till evig härlighet.

John F. MacArthur, Jr.

http://www.karkektillsanningen.se