Den enda vägen till frälsning är uppenbarad i evangeliet

Guds rättfärdighet – Rom 3:21-23

I versarna 21-26 fortsätter Paulus att tala om Guds rättfärdighet. Han lämnar inget utrymme åt att kunna misstolkas, utan talar i klarspråk. För att hjälpa oss förstå, talar han om femton viktiga saker . Det kan verka mycket, men då vi tar dem i tur och ordning, kommer vi att märka hur vår förståelse succesivt blir klarare. Vi skall strax veta precis vad Paulus talar om.

Det är en rättfärdighet framställd av Gud (v. 21) . Den Gud som fördömer dig, vredgas över dig, och vilken du har föraktat, är den som framställer denna rättfärdighet. Vilken godhet! Han erbjuder den! Han gör vad människan aldrig kunde göra. Vilken makt!

Den framställs nu (v.21) . Den kan tillräknas dig nu . Du kan få en rättfärdig ställning inför Gud nu.

Den är utanför lagen (v.21) . Med andra ord, det finns ett sätt att komma i en rätt ställning inför Gud och bli accepterad av honom. Den är ämnad för dem som inte hållit lagen och inte heller kan det, gör det eller kommer att göra det – det vill säga oss alla. Lagen lovar evigt liv åt dem som håller den, men förbannar dem som inte gör det. Därför är vi alla under förbannelsen. Men En har blivit förbannad i vårt ställe. Han var den som också höll lagen till fullo. Det är därför som en rättfärdighet som vi aldrig själva kunde förvärva nu tillräknas oss.

Den är uppenbarad nu (v.21) . Detta är inte en väl bevarad hemlighet, avsedd för dem inom en viss grupp. Denna rättfärdighet är klar, tydlig och predikad för alla – inklusive oss.

Lagen och profeterna vittnar om den (v.21) . Det är inte ett önsketänkande eller ett modernt påfund. Gamla testamentet vittnar om den. Den har förkunnats från allra första början. Det var på detta sätt som Guds folk under den perioden var satt i ett rätt förhållande till Gud.

Den är verksam genom tron på Jesus Kristus (v.22) . Paulus försäkrar oss om att han talar om den rättfärdighet som mottages, inte genom gärningar, utan av tro. Denna tro är inte verksam i ett vakuum. Det är en tro på Jesus Kristus. Hans är förtjänsten, och hans är verket genom vilket denna rättfärdighet har blivit tillgänglig. Tro förvärvar inte denna rättfärdighet; det är endast medlet genom vilket den mottages. Jesus Kristus har åstadkommit denna rättfärdighet, men den troende får den tillräknad för egen del. Han behöver inte göra något för att förtjäna den. Det är en gåva, mottagen genom tro.

Alla som tror tar emot den (v.22-23) . Alla befinner sig i samma hopplösa och hjälplösa tillstånd. Denna rättfärdighet är inte bara för en utsedd grupp, utan för alla som tror på Guds Son. Där det inte finns någon tro, där finns inte heller någon mottaglighet. De gamla åtskillnaderna av människosläktet gäller inte på detta område. Alla, både judar och hedningar, kommer till korta i det syfte för vilket de var skapade. Ingen av dem kan komma i rätt ställning inför Gud genom egna ansträngningar, eller genom något han gör. Men var och en som tror, mottager rättfärdighet – det är ingen skillnad.

Det är Guds fria gåva (v. 24) . ”Rättfärdighet är en akt av Guds fria nåd, genom vilken han förlåter alla våra synder, och accepterar oss som rättfärdiga i hans ögon, endast för Kristi rättfärdighet som är tillräknad oss och mottagen av tro allena” (Westminsters lilla katekes fråga 33). Paulus undervisning stödjer helt denna definition. Han säger oss att Gud inte sätter människor i rätt ställning på grund av gärningar, på grund av tro (även om tro är det medel genom vilket Kristi rättfärdighet är mottagen), eller på grund av något i dem. Den rättfärdighet som han talar om är en gåva. Det är ingen välförtjänt belöning för ”framgång”. Den är en ovillkorlig gåva till de oförtjänta. De som mottar den har inte gjort någon ansats för den. Det beror inte på någon förtjänst de kan tänkas ha. Det är en rättfärdiggörelse av de ogudaktiga. Det är som när kungen klär upp tiggare.

Den är given genom den återlösning som finns i Kristus Jesus (v.24) . Frälsning ges gratis, men vi får inte tro att den köptes billigt. Ordet ”återlösning” syftar på något som köpts tillbaka till ett angivet pris. Vem betalade kostnaden? Kristus! Hur stor del av summan är betald? Alltihop! Det finns inget kvar för oss att betala. Men vilket var det pris han betalade?

Priset var att han skulle vara ett blidkande genom sitt blod (v. 25) . Med andra ord, han måste bli den som suddar ut vårt skuldregister. Det gjordes med blod – Hans blod! Vilken kärlek! Det var Gud, inte vi, som framställde honom till att bli detta. Golgata var det ställe där det betryggades. Nu, genom tro på Kristus, blir förmånerna av denna försoning mina. Genom detta är min synd förlåten, och det straff som jag förtjänar avvänt.

Sådan försoning syftar bakåt såväl som framåt (v.25) . Gud göringen åtskillnad på kravet om rättvisa. Ända var han fördragsam med många synder under gamla förbundet, och sköt upp domen för dem. Det vore orättfärdigt av honom att lämna de skyldiga ostraffade. Det måste klargöras att det straff som de förtjänade lades på Kristus. Dem vilka Gud rättfärdiggjorde under gamla förbundet, rättfärdiggjorde han på grund av vad Kristus skulle göra för dem på Golgata.

Två konsekvenser

Allt detta betyder att det inte finns utrymme för själberömmelse (v.27-28) . För den sortens berömmelse finns ingen plats. Vi har inte gjort någonting för att trygga denna rättfärdighet. Det faktum att den blir vår genom tro, och inte av gärningar, utesluter berömmelse. Ingen kan påstå att hon förvärvade eller förtjänade den. Rättfärdiggörelse har inget att göra med vad man har gjort eller hoppas att göra. Den tillräknas oss endast genom tro och inte av lagens gärningar.

Det betyder också att Gud är både judarnas och hedningarnas Gud (v.29-30) . Om vi kunde komma in i en rätt ställning inför Gud genom den judiska lagen, då skulle Gud vara judarnas Gud på ett sätt som han inte är hedningarnas. Så är nu inte fallet. Både judar och hedningar är fallna. I evangeliet finns bara en väg av rättfärdiggörelse uppenbarad, och den är samma för båda. Gud accepterar både judar och hedningar på exakt samma grund. Han är de bådas Gud. Det är inte större skillnad på det sätt han accepterar dem, än på de två fraserna ”av tro” och ”genom tro” – vilken ingen någonsin har kunnat urskilja. De gamla åtskillnaderna är borta. Det finns nu bara en regel för avgränsning av människosläktet. I Guds ögon är du inte längre jude eller grek. Du är antingen en frälst syndare eller en förlorad.

En sista invändning

Under allt detta uppstår en fråga (v.31). Om vi inte kan komma i ett rätt förhållande till Gud genom lagen, betyder det då att lagen är oviktig? Förkasta tanken! Vi är inte sådana som inte har tid för lagen. Tvärtom, vi betonar dess betydelse. Hur då?

Varför behöver vi rättfärdiggörelse – en rättfärdig ställning inför Gud? Anledningen är att lagen gäller för oss alla. Det finns sådant som rätt och fel. Om vi inte är fullkomligt rättfärdiga, eller har en sådan rättfärdighet oss tillräknad, är vi inte acceptabla i Guds ögon.

Varför var korset nödvändigt? Därför att kraven från den lag som vi förbrutit oss mot inte kunde åsidosättas. Kravet på rättvisa måste tillgodoses. Detta skedde då den oskyldiga Ställföreträdaren dog i de skyldiga syndarnas ställe, som han kom för att frälsa.

Nej, evangeliet är inte lagens fiende. Det är ett budskap som uppehåller rättfärdighet och som fördömer synd. Ändå är det annorlunda än lagen. Lagen bevisar att alla är skyldiga, fördömer dem och rättfärdiggör ingen. Evangeliet uppenbarar hur sådana skyldiga och fördömda syndare kan komma i en rätt ställning inför den Gud som de syndat mot.

Det är för att lagen existerar och är gällande som evangeliet är nödvändigt. Om ingen var fördömd skulle ingen behöva bli räddad. Om det inte fanns någon lag, skulle vi inte behöva evangeliet. Alltså kan de två inte åtskiljas. Det finns en skillnad mellan dem och också en samklang och ett samband. Denna viktiga sanning har nästan glömts bort och måste därför på nytt bli inlärd.

Stuart Olyott

http://www.karlektillsanningen.se