“Just som jag är, ej med ett strå av egen grund att bygga på, blott på den grund att du för mig har dött och själv oss bjöd till dig, jag kommer O Guds Lamm!”

Den strofen, skriven av Charlotte Elliot under 1800-talet, har antagligen använts som bakgrund för evangelistiska inbjudningar mer än någon annan sång i historien. Tanken som dessa ord förmedlar är en underbar biblisk verklighet: syndare kan komma till Kristus precis som de är – enbart på ångerfull tro som grund – och han frälser dem. Herrens egna underbara löfte finns i Johannes 3:16: “Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv” (betoning tillagd). Senare tillade han: “Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut” (Johannes 6:37).

Evangeliets sönderfrätning i våra dagar har givit denna sanning en lömsk förvridning. Framställningen av det moderna budskapet låter svävande likt “just som jag är”, men skillnaden i betydelse är djup. Syndare idag hör inte bara att Kristus tar emot dem som de är, utan också att han kommer att låta dem förbli som de är! Många tror felaktigt att de kan komma till Kristus, få syndernas förlåtelse och evigt liv och sedan gå iväg och fortsätta att leva som de vill och t.o.m. välja att glömma Gud och leva efter den gamla naturen.

För några år sedan bad en ledare för en internationell kristen ungdomsorganisation mig att se på en utbildningsfilm, som de producerat. Ämnet var evangelisation och filmen undervisade ungdomsledare om att inte säga till ofrälsta ungdomar, att de var tvungna att lyda Kristus, att ge sina hjärtan till honom, överlämna sina liv, ångra sina synder, underkasta sig honom som Herre eller följa honom. Om man säger till de ofrälsta att de måste göra detta, skapar detta förvirring i evangeliets budskap, påstod filmen. Den rekommenderade att man skulle framställa endast objektiva fakta om Jesu död (och inte nämna om uppståndelsen), och framhålla med avseende på dessa behovet av att tro. Filmen fastslog att slutsumman av frälsande tro är att förstå och acceptera evangeliets fakta.

Jag talade en gång på en bibelkonferens där en välkänd bibellärare förde fram budskapet om frälsning. Han lät oss förstå, att om man sa till ofrälsta att de måste överlämna sig till Kristus, så var detta samma sak som att predika gärningar. Han definierade frälsning som det eviga livets ovillkorliga gåva, som ges till människor, som tror fakta om Kristus, vare sig de väljer att lyda honom eller inte . En av hans huvudpunkter var att frälsningen kan ändra eller kanske inte ändrar en människas beteende. Ett förvandlat uppträdande är visserligen önskvärt, sa han, men även om ingen förändring i livsstilen sker, kan den som har trott fakta om evangeliet vila i förvissning om himmelen.

Massor av människor kommer till till Kristus på dessa villkor. Man tänker att han inte kommer att konfrontera deras synd och gensvarar ivrigt – men utan känsla för allvaret i deras synd inför Gud och utan längtan att bli befriade från syndens slaveri. De har blivit bedragna av ett förvrängt evangelium. De har fått veta, att bara tron ska frälsa dem, men de varken förstår eller äger sann tro. Den “tro” som de förlitar sig på är bara intellektuellt samtyckande med vissa fakta. Den frälsar inte.

Evigt liv av död tro?

Inte all tro försonar. Jakob 2:14-16 säger att tron utan gärningar är död och kan inte frälsa. Jakob beskriver falsk tro som rent hyckleri (v.16), bara förståndsmässigt samtyckande (v.19), utan några bekräftande gärningar (v. 17-18) – inte åtskild från de onda andarnas tro (v.19). Tydligen innebär frälsande tro mer än man bara håller med om vissa fakta. Tro utan gärningar är till intet gagn (v.20).

Ända vägrar vissa av dagens evangeliskt kristna att erkänna något samband mellan tro och gärningar. Med denna begränsning är de tvingade att erkänna egentligen alla bekännelser till tron som äkta. Märkligt nog undervisar en populär tolkning av Jakob 2 att död tro i själva verket är bevis på frälsning.

Andra erkänner otillräckligheten i “tron”, som inte är mer än ett andefattigt, akademiskt erkännande av sanningen, men drar sig för att definiera tron i termer som innebär man underkastar sig eller överlåter sitt liv. Man tror vanligtvis att tro och överlåtelse faktiskt är skilda från varandra. Den typiska uppfattningen om tron är en ögonblicklig handling, som äger rum i sinnet, ett beslut att tro fakta om evangeliet – “ingenting mer än ett gensvar på ett gudomligt initiativ”.

Häri ligger det vilseledande i nutidens populära uppfattning om evangelisation. Vädjan i samband med förkunnelse av evangeliet är byggd på en helt oriktig förklaring av vad det betyder att tro. Den moderna definitionen av tro utelämnar omvändelse, utplånar den moraliska innebörden av att tro, undanröjer Guds verk i syndarens hjärta och gör en fortlöpande tillit till Herren frivillig. Istället för att omfatta sanningen att mänskliga gärningar inte har någon plats i frälsningen, har det nutida konceptet “det-är-bara-att-tro” gjort själva tron till en helt och hållet mänsklig gärning, ett bräckligt, temporärt kännetecken som kan förbli eller inte förbli varaktigt.

Men det är inte en biblisk syn på tron att påstå att man kan ha den i frälsningsögonblicket och aldrig erfara dess frukt. Paulus ord i 2 Tim 2:12 talar kraftfullt om denna sak: “Äro vi ståndaktiga, så skola vi ock få regera med honom. Men förneka vi honom, så skall ock han förneka oss”. Ståndaktighet är kännetecknet på dem som kommer att regera med Kristus i hans rike. Det är uppenbart att ståndaktighet är ett utmärkande drag hos sanna troende, medan trolöshet och avfall uppenbarar ett otroshjärta. De som förnekar Kristus, kommer han att förneka. Paulus fortsätter att säga: “Äro vi trolösa, så står han troget fast vid sitt ord. Ty han kan inte förneka sig själv” (v 13). Guds trofasthet är alltså en välsignad tröst för trofasta troende som förbliver i honom, men en skrämmande varning till falska bekännare (jfr Joh 3:17-18).

Tro som bibeln beskriver den

Vi har redan sett att sinnesändring förlänas av Gud. Det är inte ett mänskligt verk (Apg 11:18, 2 Tim 2:25). På samma sätt är tro en övernaturlig gåva från Gud. Efesierbrevet 2:8-9 är ett välkänt ställe: “Ty av nåden ären I frälsta genom tro – och det icke av eder själva, Guds gåva är det – icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig”. Vad är “Guds gåva”, som Paulus talar om? Westcott kallar den “den frälsande kraften i tron”. Men uttrycket “det icke av eder själva” har ingen tydlig försats. Det grekiska pronomenet, som översätts med “det” är neutralt och ordet för “tro” är feminint. Försatsen till det , verkar inte kunna vara ordet tro . Problemet är, att ingen tydlig försats finns i detta ställe. “Det” kan avse handlingen att tro. Man använder då en försats som inte finns angiven, men som är underförstådd. Det är också möjligt att Paulus tänkte på hela processen – nåd, tro och frälsning – som Guds gåva. Båda möjligheterna passar förvisso in i sammanhanget: (Gud har) “gjort oss levande med Kristus, oss som voro döda genom våra synder. Av nåd ären I frälsta!” (v.5). Vi var andligen döda och hjälplösa, tills Gud grep in och gav oss liv. Tro är en väsentlig del av den “gåva”, som Gud har gett oss.

Konsekevent undervisar bibeln oss att tro inte manas fram av den mänskliga viljan, utan är en suveränt given gåva från Gud. Jesus sa: “Ingen kan komma till mig, om icke Fadern som har sänt mig, drager honom”(Joh 6:44). Och “Ingen kan komma till mig, om det icke bliver honom givet av Fadern” (v.65). Apg 3:16 talar om “den tro som verkas genom Jesus”. Fil 1:29 säger “Åt er har det förunnats…att tro på Kristus”. Och Petrus skrev till medtroende som “dem som…hava fått sig beskärd en lika dyrbar tro som vi” (2 Petr. 1:1). Hur vet vi att tro är en gåva från Gud? Utlämnade åt oss själva, skulle ingen någonsin tro: “Ingen förståndig finnes, ingen finnes, som söker Gud” (Rom 3:11). “Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet” (Rom 9:16). Gud drar syndaren till Kristus och ger förmågan att tro. Utan den gudomligt framskapade tron, kan man inte förstå och närma sig Frälsaren. “Men en ‘själisk’ människa tager icke emot, vad som hör Guds Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt” (1 Kor 2:14). Det är just därför, som Jesus sa till Petrus, när denne bekräftade sin tro på Kristus som Guds Son: “Salig är du, Simon, Jonas´son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan min Fader, som är i himmelen” (Matt 16:17). Tro ges av nåd till troende av Gud själv.

Som en gudomlig gåva är inte tron varken obeständig eller kraftlös. Den har en inneboende kvalitet, som garanterar att den uthärdar till slutet. De välbekanta orden i Habackuk 2:4, “den rättfärdige skall leva genom sin tro” (Jmfr Rom 1:17. Gal 3:11, Hebr 10:38), talar inte om tro som en övergående handling, utan om en levande, ståndaktig förtröstan på Gud. Hebr 3:14 betonar varaktigheten i äkta tro. Dess hållbarhet är bevis på dess verklighet: ” Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill änden hålla fast vår första tillförsikt”. Den tro som Gud ger, kan aldrig försvinna. Och frälsningsverket kan aldrig slutligen bli omintetgjort. I Fil 1:6 skrev Paulus: “Och jag har den tillförsikten, att han som I eder har begynt ett gott verk, han skall ock fullborda det intill Kristi Jesu dag” (jmfr också 1 Kor 1:8, Kol 1:22.23).

Den tro som Gud av nåd förser med, producerar både viljan och förmågan att åtlyda hans vilja (jmfr Fil 2:13: “Ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske”). Alltså är tron oskiljbar från lydnad. Berkhof urskiljer tre beståndsdelar i äkta tro: En intellektuell beståndsdel (notitia ), som är “ett positivt erkännande av sanningen”, en känslomässig beståndsdel (assensus ), som innehåller “en djup övertygelse (och bekräftelse) av sanningen”, och en viljemässig beståndsdel (fiducia ), som innebär “en personlig förtröstan på Kristus som Frälsare och Herre, och som inkluderar en överlåtelse….till Kristus”. Nutida populärteologi tenderar att erkänna notitia och ofta assensus , men utelämnar fiducia . Ändå är tron inte sann tro, om den saknar denna inställning att överlåta sig till Kristi auktoritet.

När han skriver om verbet “att lyda” (peitho ), säger W.E. Vine:
Peitho och pisteuo , “att förtrösta på” är nära förbundna ursprungsmässigt. Skillnaden i betydelse är att den förra förutsätter lydnaden, som frambringas av den andra. Jmfr Hebr 3:18-19, där israeliternas olydnad sägs vara beviset på deras otro….När en person lyder Gud, ger han det enda möjliga beviset på att han av hjärtat tror på Gud….Peitho tyder på ett faktiskt, yttre resultat av den inre övertygelsen och konsekventa tron.

Därför kommer den person som har trott, att längta efter att lyda. Eftersom vi har kvar spår av den syndiga naturen, kommer ingen att lyda fullkomligt (jmfr 2 Kor 7:1, 1 Tess 3:10), men önskan att göra Guds vilja kommer alltid att finnas hos sanna troende (jmfr Rom 7:18). Det är därför som tro och lydnad är så intimt förenade genom hela bibeln.

Ett koncept med tro som inte medför överlåtelse av viljan förvränger frälsningens budskap. Paulus talade om evangeliet som något som ska lydas. (Rom 10:16, 2 Tess 1:8). Så här beskrev han omvändelse: “…den tid är förbi, då I voren syndens tjänare, och för att I haven blivit av hjärtat lydiga (Rom 6:17). Det resultat han sökte i sin evangelisationsverksamhet var “lydnad….i ord och gärning” (Rom 15:18). Och han skrev upprepade gånger om “trons lydnad” (Rom 1:5, 16:26).

Det är uppenbart, att det bibliska konceptet om tro måste leda till lydnad. “Att tro” antas vara liktydigt med “att lyda” i Joh 3:36: “Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som icke hörsammar (=lyder) Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede förbliver över honom”. Apg 6:7 visar hur frälsning uppfattades i urförsamlingen: “En stor hop….blevo lydiga och trodde”. Lydnad är så nära förbundet med frälsande tro att Hebr 5:9 använder den som synonym: “Och när han hade blivit fullkomnad, blev han för alla dem som äro honom lydiga upphovet till evig frälsning”. Hebr 11, den mäktiga avhandlingen om tron, framställer lydnad som en biprodukt av tro: “Genom tron var Abraham lydig” (v.8) – och inte bara Abraham. Alla trons hjältar, som finns uppräknade i Hebr 11 bevisade sin tro genom lydnad.

Lydnad är den nödvändiga yttringen av sann tro. Paulus insåg detta, när han skrev till Timoteus om dem hos vilka “både förstånd och samvete äro orenade. De säga sig känna Gud, men med sina gärningar förneka de det” (Titus 1:15-16). För Paulus var deras ständiga olydnad bevis på deras otro. Deras gärningar förnekade Gud mer högljutt än deras ord förkunnade honom. Detta är kännetecknande för otro, inte tro, eftersom sann tro alltid för med sig rättfärdiga gärningar. Som reformatorerna tyckte om att uttrycka det: Vi är rättfärdiggjorda av tro allena, men rättfärdiggörande tro är inte allena. Spurgeon sa: “Fastän vi är övertygade om att människor inte blir frälsta p.g.a. deras gärningar, är vi likväl lika övertygade om att ingen människa kommer att bli (slut)frälst utan dem”. Sann tro visar sig endast i lydnad.Tro och trofasthet var inte väsentligen olika koncept för den kristne under första århundradet. Ett liv i rättfärdighet är en nödvändig biprodukt av sann tro (Rom 10:10).

Naturligtvis innebär inte detta, att tro resulterar i någon syndfri fullkomlighet. Alla sanna troende förstår faderns till den demonbesatte pojken vädjan: “Jag tror! Hjälp min otro” (Mark 9:24). De som tror längtar efter att lyda, hur ofullkomligt de än följer Jesus vid vissa tillfällen. Så kallad tro på Gud som inte framkallar denna längtan att överlåta sig till hans vilja, är ingen tro alls. Den inställning som vägrar att lyda är helt enkelt ren otro.

Saligprisningarna (Matt 5:3-12) uppenbarar kännetecknen på sann tro bättre än något annat ställe i bibeln jag känner till. Dessa drag – fattigdom i anden, hunger och törst efter rättfärdighet, renhet i hjärtat, o.s.v. – är inte endast en ouppnåbar standard baserad på gärningar. De är kännetecken, som är gemensamma för alla som tror. Den första av saligprisningarna gör klart vem det är som Herren talar om: “Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till ” (Matt 5:3, betoning tillagd). Han beskriver återlösta människor, de som har trott, de som har del i himmelriket. Här finns det som beskriver deras tro.

Dess grundläggande kännetecken är ödmjukhet – fattigdom i anden, förkrosselse som uttrycker andlig konkurs. Äkta troende ser sig själva som syndare. De vet att de inte har något att erbjuda Gud, som kan förtjäna hans ynnest. Det är därför som de sörjer (v 4), med den sorg som åtföljer sann sinnesändring. Den krossar den troende till saktmod (v 5). Han hungrar och törstar efter rättfärdighet (v 6). När Herren tillfredsställer den hungern, gör han den troende barmhärtig (v 7), renhjärtad (v 8), och fridsam ( v 9). Den troende blir till sist förföljd och smädad för rättfärdighets skull (v 10).

Detta är Jesu beskrivning av den äkta troende. Vart och ett av kännetecknen som han nämner om – som börjar med ödmjukhet och som fullkomnas i lydnad – är en konsekvens av sann tro. Och lägg märke till trons lydnad är mer än till det yttre. Den utgår från hjärtat. Det är en orsak till att deras rättfärdighet övergår de skriftlärdes och fariséernas (v 20). Jesus fortsätter med att beskriva sann rättfärdighet – den rättfärdighet som är född av tro (jmfr Rom 10:6) – som lydnad inte bara för lagens bokstav, utan också för lagens andemening (v 21-48). Denna slags rättfärdighet undviker inte bara äktenskapsbrott, den går så långt som till att undvika tankar på äktenskapsbrott. Den avhåller sig från hat lika mycket som mord.

Om man inser, att Guds standard är högre än man kan möjligtvis uppnå, är man på väg mot den välsignelse som Jesus talade om i saligprisningarna. Den börjar med den ödmjukhet som växer fram ur ett medvetande om absolut andlig fattigdom, vetskapen om att vi är fattiga i anden. Dessa är tecknen på ett övernaturligt liv. De är inte möjliga utan tro och det är omöjligt att någon med sann tro kan fullständigt vara utan dessa kännetecken, som är gemensamma för alla i riket (Matt 5:3).

När Jesus ville åskådliggöra kännetecknet på sann tro, tog han ett litet barn, ställde det mitt bland lärjungarna, och sa: “Sannerligen säger jag eder: Om I icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket” (Matt 18:3). Ett barn var den perfekta bilden av ödmjukhet i lydnad, en lärdom som framhöll frälsande tro.

Jesus använde denna illustration för att lära oss, att om vi insisterar på att behålla den vuxnes förmåner – om vi vill vara vår egen herre, göra det vi själva vill, styra våra egna liv – så kan vi inte komma in i himmelriket. Men om vi är villiga att komma på grund av barnlik tro och ta emot frälsning med barnets ödmjukhet, med en villighet att överlämna oss till Kristi auktoritet, då kommer vi med den rätta inställningen.

Jesus sa: “Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig. Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin förgås” (Joh 10:27-28, betoning tillagd). Vilka är de sanna fåren? De som följer honom. Vilka är de som följer honom? De som får evigt liv.

Tron lyder. Otron gör uppror. Inriktningen på ens liv bör avslöja om en människa är troende eller icke troende. Det finns ingen väg mitt emellan. Att bara känna till och bejaka fakta oavsett lydnad för sanningen, är inte att tro i biblisk mening. De som hänger fast vid minnet av att en gång i tiden ha beslutat sig sig för “att tro”, men som saknar några bevis på trons utflöde, gör bäst i att fästa avseende vid den tydliga och allvarliga varningen i bibeln: “Den som icke hörsammar (=lyder) Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede förbliver över honom” (Joh 3:36).

John F. MacArthur Jr

http://www.kts.just.nu