När vi nu har gått igenom hur Jesus handlade med människor och har undersökt liknelserna och symbolerna, som han använde för att belysa sanningen för sina lärjungar, vänder vi nu vårt fokus till det rika doktrinära innehållet i budskapet som han förkunnade för folkskarorna. Här kommer vi att upptäcka de viktigaste ämnena som genomsyrade Jesu predikningar och väga dagens populariserade evangelium mot Frälsarens egen undervisning. I denna process ska vi försöka få en tydligare förståelse för den terminologi som Jesus använde sig av. Det mesta av den rådande striden om evangeliet hänger på definitionen av några nyckelord, som omvändelse (ånger , sinnesändring ), tro ,lärjungaskap , och Herre . I denna sista del kommer vi att undersöka dessa uttryck och se hur Jesus själv använde dem.

Vi börjar med ett kapitel om omvändelse, därför att det är där som Frälsaren började. Matteus 4:17 återger början av Kristi offentliga verksamhet: ”Från den tiden (fängslandet av Johannes döparen) började Jesus predika och säga: ’Omvänd er, ty himmelriket är nu här.’” Det inledande ordet i denna första predikan kännetecknade grundtanken i hela Jesu jordiska verksamhet. Vi kan också lägga märke till att han beskrev sitt eget mål så här: ”att kalla syndare till omvändelse” (Lukas 5:31). Omvändelse var ett återkommande tema i alla hans offentliga predikningar. Han stod frimodigt inför de styvnackade folkmassorna och förkunnade: ”Om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt” (Lukas 13:3, 5).

Kännetecknet som saknas

När var den senaste gången som du hörde evangeliet presenteras i dessa ordalag? Det är inte trendigt på tjugohundratalet att förkunna ett evangelium som kräver omvändelse. Hur blev dagens budskap så olikt evangeliet enligt Jesus? Så tidigt som 1937 konstaterade Dr. H.A. Ironside att den bibliska doktrinen om omvändelse höll på att urvattnas av dem som ville ta bort den från evangeliebudskapet. Han skrev: ”Doktrinen om omvändelse är det kännetecken som saknas i många annars ortodoxa (=renläriga) och fundamentalt sunda kretsar idag.” (1) Han talade om ”predikanter som bekänner sig till nåden som, liksom de som ville leva utan lag förr i tiden, nedvärderar nödvändigheten av omvändelse så att det inte framstår som om friheten i nåden upphävs.” (2) Dr. Ironside, själv dispensationalist, kritiserade undervisningen av de extrema dispensationalisterna, som undervisade att omvändelse var för en annan tidsålder. ”Vår Herres allvarliga ord ’Om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt’ är lika viktiga idag som när de först uttalades,” skrev Ironside. ”Inga dispensationella särdrag, hur viktiga de än är för att förstå och tolka Guds tillvägagångssätt med människan, kan ändra på denna sanning.” (3)

Även på sin tid insåg Ironside farorna med en begynnande easy-believism (”det är lätt att bli frälst, det är bara att tro” – KTS-anm.) Han skrev:

”Ytlig undervisning som inte ger sig i kast med den fruktansvärda sanningen om människans syndighet och skuld, och kallar ’alla människor överallt att omvända sig’, resulterar i ytliga omvändelser; och så har vi idag myriader av dem som lättvindigt bekänner med tungan, som inte uppvisar några som helst tecken på omvändelse. Medan de svamlar om frälsning av nåd, ger de inte uttryck för någon nåd i sina liv. Medan de högljutt förklarar att de är rättfärdiga enbart genom tro, underlåter de att komma ihåg att ’tron utan gärningar är död’, och att rättfärdiggörelse genom gärningar inför människor inte kan lämnas utan avseende, som om den vore i motsats till rättfärdiggörelse av tro inför Gud.” (4)

Trots detta fortsatte många framstående dispensationalister att föra fram uppfattningen, att förkunnelse om omvändelse till de icke-frälsta kränker andemeningen och innebörden i evangeliebudskapet. Dr. Lewis Sperry Chafers Systematic Theology tog med omvändelse som en av ”de mer vanliga kännetecknen på människans ansvar som alltför ofta felaktigt läggs till det enda kravet på tro eller tilltro .” (5) Chafer framhöll att ordet omvändelse inte finns i Johannes evangelium och bara förekommer en gång i Romarbrevet. Han påpekade också att Paulus i Apostlagärningarna 16:31 inte uppmanade fångvaktaren i Filippi att omvända sig. Chafer såg det stillatigandet som ett ”överväldigande, obestridligt bevismaterial (som gör det) klart att Nya testamentet inte lägger omvändelse på den icke-frälste som ett villkor för frälsning.” (6)

Förkastandet av omvändelse

Språkrör idag fortsätter att föra fram samma uppfattningar. The Ryrie Study Bible innefattar en doktrinsammanfattning som tar med omvändelse som ”ett falskt tillägg till tro”, när det görs till ett villkor för frälsning, utom ”när (omvändelse) uppfattas som en synonym till tro.” (7) En annan inflytelserik lärare säger i grund och botten samma sak: ”Bibeln kräver omvändelse för frälsning, men omvändelse innebär inte att vända sig från synd, inte heller en förändring av hur man lever sitt liv… Biblisk omvändelse är en förändring av sinnet eller inställningen om antingen Gud, Kristus, döda gärningar eller synd.” (8) T.o.m. en seminarieprofessor skriver: ”Omvändelse innebär att ändra sitt sinne; det innebär inte att ändra sitt liv.” (9) Dessa författare och andra har sålunda omdefinierat omvändelse på ett sätt som berövar den dess andliga följder. De avfärdar den som bara en sinnesändring om vem Kristus är. (10) Detta slag av omvändelse har ingenting att göra med att man vänder sig från synden eller överlämnar sig själv. Det är fullständigt i avsaknad av någon insikt om personlig skuld, någon avsikt att lyda Gud eller någon önskan om sann rättfärdighet.

Detta är inte det slags omvändelse Jesus förkunnade. Som vi har sett gång på gång är evangeliet enligt Jesus lika mycket en kallelse att överge synden, som det är en maning till tro. Från sitt första budskap till sitt sista var Frälsarens grundtanke att kalla syndare till omvändelse – och detta innebar inte bara att de fick ett nytt synsätt om vem han var, utan också att de vände sig från synden och jaget för att följa honom. Budskapet som han befaller oss att förkunna är det samma: ”omvändelse och syndernas förlåtelse” (Lukas 24:47).

Vad är omvändelse?

Sinnesändring och ånger är en livsviktig del av omvändelsen, (12) men avfärda inte detta som bara ett annat ord för att tro. Det grekiska ordet för ”omvändelse” är metanoia , från meta , ”efter” och noeó , att förstå.” Bokstavligen betyder det ”eftertanke” eller ”sinnesändring,” men bibliskt sett stannar inte dess innebörd där. (13) När metanoia används i Nya testamentet, talar det alltid om en förändring av målet, och speciellt en helomvändning från synden. (14) I det avseende Jesus använde det, manar omvändelse till att man förkastar det gamla livet och att man vänder sig till Gud för frälsning. (15)

En sådan förändring av målet är det som Paulus hade i tankarna när han beskrev tessalonikernas omvändelse: ”Ni omvände er till Gud, bort från avgudarna, för att tjäna den levande och sanne Guden” (1 Tess. 1:9). Lägg märke till tre beståndsdelar av omvändelse: en helomvändning till Gud, en helomvändning från ondskan och en avsikt att tjäna Gud. Ingen sinnesändring kan kallas sann omvändelse om den inte innefattar alla tre beståndsdelarna. Den enkla men alltför ofta förbisedda sanningen är att en sann sinnesändring nödvändigtvis kommer att resultera i en förändring av beteendet.

Omvändelse är inte bara skam eller sorg över synd, även om sann omvändelse innefattar en beståndsdel av samvetskval (ånger). (16) Den innebär att människans vilja leds i en ny riktning, den är ett målmedvetet beslut att avstå från orättfärdighet och att istället eftersträva rättfärdighet.

Inte heller är omvändelse bara ett mänskligt verk. Den är, som varje del av försoningen, en suveränt tilldelad gåva av Gud. Den första församlingen, som insåg äktheten i Cornelius omvändelse, kom fram till att: ”Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv” (Apg. 11:18; jmfr 5:31). Paulus skrev till Timoteus att han i ödmjukhet skulle tillrättavisa dem som motsatte sig sanningen så att :”Gud kanske ger dem omvändelse, så att de kommer till insikt om sanningen” (2 Tim. 2:25). Gud är den som ger omvändelse, den kan inte ses som ett mänskligt verk.

Framför allt är omvändelse inte ett försök före frälsningen att ställa sitt liv tillrätta. Kallelsen till omvändelse är inte en befallning att rätta till synden innan man vänder sig till Kristus i tro. Snarare är den en befallning att inse sin laglöshet och hata den, att vända ryggen åt den och att fly till Kristus och ta emot honom med helhjärtad kärlek. Som J.I. Packer har skrivit: ”Den omvändelse som Kristus kräver av sitt folk består i en bestämd vägran att sätta någon gräns för de anspråk som Han kan göra på deras liv.” (17)

Omvändelse är inte bara en mental aktivitet; sann omvändelse inkluderar intellektet, känslorna och viljan. (18). Geerhardus Vos skrev:

”Vår Herres föreställning om omvändelse är lika djupgående och omfattande som hans uppfattning om rättfärdighet. Av de tre ord som används i de grekiska evangelierna för att beskriva tillvägagångssättet, betonar ett den känslomässiga delen av ånger, sorg över det tidigare onda förloppet av livet, metamélomai ; Matt. 21:29-32, ett andra uttrycker omsvängning av hela den mentala inställningen, metanoéo , Matt. 12:41; Luk. 11:32; 15:7, 10; det tredje anger en förändring av livsinriktningen, ett mål som blir ersatt av ett annat, epistréphomai ; Matt 13:15 (och paralleller); Luk. 17:4, 22:32. Omvändelsen är inte begränsad till någon enskild sinnesförmåga: den upptar hela människan, intellekt, vilja och känslor… Återigen, i det nya liv som följer på omvändelsen är Guds absoluta överhöghet den princip som råder. Den som omvänder sig vänder sig från att tjäna mammon och jaget till att tjäna Gud.” (19)

Intellektuellt börjar omvändelse med en insikt om synd – förståelsen av att vi är syndare, att vår synd är en skymf mot en helig Gud, och mer precist, att vi personligen är ansvariga för vår egen synd. Omvändelse som leder till frälsning måste också innebära en insikt om vem Kristus är, tillsammans med en viss förståelse av hans rätt att bestämma över människors liv.

Känslomässigt är äkta omvändelse (ånger) ofta förenad med en överväldigande känsla av sorg. Denna sorg är i sig själv inte omvändelse (ånger); man kan vara ledsen eller skämmas utan att vara sant ångerfull. Judas t.ex. kände ånger utan att vara sant ångerfull. Den rike ynglingen gick bedrövad sin väg (Matt. 19:22), men han var inte ångerfull. Inte desto mindre kan sorg leda till sann ånger. Andra Korintierbrevet 7:10 säger: ”Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar.” Det är svårt att föreställa sig en sann ånger som inte innehåller åtminstone en del av förkrosselse – inte sorg över att bli ertappad; inte sorg över följderna; men en känsla av vånda över att ha syndat mot Gud. I Gamla testamentet visade man ofta sin ånger genom att klä sig i säck och aska, symbolerna för sorg (jmfr. Job 42:6; Jona 3:5-6).

Viljemässigt innebär omvändelse en förändring av inriktningen, en omvandling av viljan. Långt från att bara vara en sinnesförändring, utgör den en villighet – mer exakt, en beslutsamhet – att överge hårdnackad olydnad och att överlämna viljan till Kristus. I den egenskapen kommer sann omvändelse ofrånkomligen att resultera i en förändring av beteendet. Beteendeförändringen är inte omvändelse i sig själv, men den är det resultat omvändelsen förvisso kommer att medföra. Där ingen synlig skillnad i levnadssättet finns, kan man inte vara säker på att omvändelse har ägt rum (Matt 3:8; jmfr. 1 Joh. 2:3-6; 3:17).

Verklig omvändelse (sinnesändring, ånger) förändrar hela männskans karaktär. Som D. Martin Lloyd Jones sa:

”Omvändelse innebär att du inser att du är en skyldig, avskyvärd syndare i Guds närvaro, att du förtjänar Guds vrede och straff, att du är på väg till helvetet. Det innebär att du börjar inse att detta som kallas synd finns i dig, att du längtar efter att bli av med den och att du vänder dig ifrån den i varje form och slag. Du avsäger dig världen vad det än kostar, världen i dess böjelse och sätt att se såväl som dess sätt att leva, och du förnekar dig själv och tar upp korset och vandrar efter Kristus. Dina nära och kära och hela världen kanske kallar dig dåre eller säger att du har religiös mani. Du kanske får lida ekonomiskt, men det gör ingen skillnad. Det är omvändelse.” (20)

Omvändelse är inte en engångshandling. Den ånger och sinnesändring som äger rum vid omvändelsen påbörjar en progressiv, livslång process av bekännelse (1 Joh. 1:9). Denna aktiva, fortlöpande attityd av omvändelse medför den fattigdom i anden, sorg och ödmjukhet som Jesus talade om i saligprisningarna (Matt. 5:3-6). Den är ett kännetecken på varje sant troende.

Omvändelsens följder

När Jesus förkunnade: ”Omvänd er, ty himmelriket är nu här” (Matt. 4:17), förstod de som hörde honom budskapet. Med sitt rika arv i Gamla testamentet och rabbinsk undervisning, kunde inte hans åhörare ha blivit förbryllade angående innebörden av omvändelse. De visste att han manade till långt mer än bara en sinnesändring eller en ny syn på vem han var. Omvändelse för dem innebar ett fullständigt överlåtande av deras vilja och en ofrånkomling förändring av beteendet – ett nytt sätt att leva, inte bara en annan uppfattning. De insåg att han manade dem till att erkänna sin synd och att vända sig från den, att vända om, att avstå från sin synd och själviskhet och istället följa honom.

När allt kommer omkring var den judiska uppfattningen om omvändelse väl utvecklad. Rabbinerna ansåg att Jesaja 1:16-17 beskrev nio handlingar som hade samband med omvändelse: ”Tvätta er och gör er rena. Tag bort era onda gärningar från mina ögon. Sluta att göra det som är ont. Lär er att göra det som är gott, sök det rätta. Tillrättavisa förtryckaren, försvara den faderlöses rätt, stöd änkan i hennes sak.” Lägg noga märke till progressionen: den börjar invärtes med en rening, omvändelsen visar sig sedan i attityder och handlingar.

Gamla testamentet var fyllt med dyrbar sanning om omvändelse: Hesekiel 33:18-19, t. ex., säger: ”Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och syndar, måste han dö. Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör vad som är rätt och rättfärdigt, då skall han få leva.” Andra Krönikerboken 7:14 är en välkänd föreskrift för omvändelse: ”(Om) mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig, och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land.” Jesaja 55:6-7 ger Gamla testamentets kallelse till frälsning och omvändelse är en viktig beståndsdel: ”Sök HERREN medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära. Den ogudaktige må överge sin väg, den orättfärdige sina tankar och vända om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall ge mycken förlåtelse.” Jona 3:10 lyder: ”När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde det inte.”

Se noga på den versen från Jona. Hur utvärderade Gud nineviternas omvändelse? Genom deras gärningar . Det var inte att han läste deras tankar eller hörde deras böner, även om en allvetande Gud förvisso kunde ha sett verkligheten i deras omvändelse på det sättet. Men han sökte efter rättfärdiga gärningar.

Johannes döparen krävde också att få se goda gärningar som bevis för omvändelse. Han predikade budskapet om omvändelse även innan Jesus började sin verksamhet. (jmfr. Matt. 3:1-2). Bibeln återger att när de religiösa hycklarna kom till Johannes för att bli döpta ”sa han till dem: ’Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen’” (Matt. 3:7-8).

Vilken hälsning! Det var långt ifrån att säga: ”Mina damer och herrar, här är våra uppskattade ledare.” Vi vet inte varför de hade kommit för att bli döpta, men uppenbarligen var deras motiv felaktiga. Kanske försökte de vinna folkets gunst eller stå i samband med Johannes popularitet. Vad än orsaken var, hade de i verkligheten inte omvänt sig, och Johannes avvisade deras närmanden. Han fördömde dem istället som religiösa bluffmakare.

Varför var Johannes så hård? Därför att dessa hycklare förgiftade en hel nation med sitt fördärvliga bedrägeri. Ingenting i deras beteende tydde på att de i sanning hade omvänt sig. Det finns en livsviktig lärdom här. Om omvändelsen är äkta, kan vi förvänta att den medför synliga följder.

Vad är omvändelsens följder? Det är den fråga som publikanerna ställde till Johannes döparen (Luk. 3:10) Hans svar till dem var: ”Kräv inte mer än vad som är fastställt” (v.13). Till vissa soldater som ställde samma fråga, blev hans svar: ”Våldför er inte på någon och pressa inte ut pengar från någon, utan nöj er med er lön” (v.14).

Med andra ord, det måste finnas en uppriktig förändring i ens sätt att leva. En människa som på ett sant sätt har omvänt sig, kommer att sluta att göra ont och börja att leva rättfärdigt. Tillsammans med en förändring av sinnet och inställningen kommer sann omvändelse att börja medföra en förändring av hur man lever.

Radikal förändring var också det som aposteln Paulus såg som bevis på omvändelse. Lägg märke till hur han beskrev sin tjänst för konung Agrippa: ”Jag blev inte olydig mot den himmelska synen, utan jag har predikat… bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen (Apg.
26:19-20), betoning tillagd). Att sant troende kommer att visa sin omvändelse med rättfärdigt beteende var uppenbarligen en avgörande del av Paulus budskap.

Evangeliet och omvändelse

Omvändelse har alltid varit grunden för Nya testamentets kallelse till frälsning. När Petrus framställde evangeliets kallelse vid pingsten, i den första offentliga förkunnelsen i tidsskedet efter uppståndelsen, var omvändelse det centrala i den: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna” (Apg. 2:38).

Inget budskap som utelämnar omvändelse kan i egentlig mening kallas evangelium, därför att syndare inte kan komma till Jesus Kristus utan en radikal förändring av hjärtat, sinnet och viljan. Detta kräver en en andlig kris som leder till en fullständig helomvändning och slutligen en förvandling i stor skala. Det är den enda omvändelse bibeln medger. (21)

I Matteus 21:28-31 använde Jesus en liknelse för att belysa hyckleriet i en trosbekännelse utan omvändelse:

”Vad anser ni om detta? En man hade två söner. Han gick till den förste och sade: Min son, gå idag och arbeta i min vingård. Jag vill inte, svarade han, men ångrade sig sedan och gick. Mannen vände sig då till den andre och sade samma sak. Han svarade: Ja, herre, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?”

Du kanske undrar varför Jesus inte tog med en tredje som sa: ”Jag vill” och höll sitt ord. Kanske är det för att denna berättelse kännetecknar mänskligheten, och vi kommer alla till korta (jmfr. Rom. 3:23). Alltså kunde Jesus beskriva bara två slag av religiösa människor: de som låtsas vara lydiga, men i själva verket är rebeller, och de som börjar som rebeller men ångrar sig.

Jesus berättade liknelsen för fariséernas skull, vilka inte såg sig själva som syndiga och ohörsamma. När han frågade dem om vilken son som gjorde faderns vilja, svarade de helt rätt: ”Den förste” (Matt. 21:31). Genom att medge detta, fördömde de sig själva för sitt eget hyckleri.

Så sårade de måste ha blivit av Jesu anmärkning! ”Amen säger jag er: Publikaner och horor ska gå in i Guds rike men inte ni” (Matt. 21.31). Fariséerna levde i villfarelsen att Gud gillade dem för att de ville briljera med sin religion. Problemet var att det bara var ett skådespel. De var som sonen som sa att han skulle lyda men inte gjorde det. Deras påstående att de älskade Gud och höll hans lag var det samma som noll och intet. Dessa fariséer var som många idag som säger att de tror på Jesus, men vägrar att lyda honom. Deras trosbekännelse är falsk. Om de inte omvänder sig, kommer de att gå förlorade.

Publikaner och horor har lättare än fariséerna att komma in i riket, eftersom de mer troligen inser sin synd och omvänder sig från den. T.o.m. de värsta synder kommer inte att utestänga en syndare från himlen, om han eller hon omvänder sig. Å andra sidan kommer den mest imponerande farisé som döljer sin synd och vägrar att erkänna eller ångra den, att finna sig själv utestängd från riket. Det finns ingen frälsning förutom den omvändelse som avsäger sig synden.

Många hör idag sanningen om Kristus och svarar omedelbart som den sonen gjorde, som sa att han skulle lyda men inte gjorde det. Deras positiva gensvar till Jesus kommer inte att frälsa dem. Frukten i deras liv visar att de aldrig i sanning har omvänt sig.

Å andra sidan vänder sig många från synd, otro och olydnad och tar emot Kristus med en tro som lyder. De äger sann omvändelse, som visar sig genom den rättfärdighet den medför. De är de sant rättfärdiga (1 Petr. 4:18). Och detta är den yttersta avsikten med evangeliet enligt Jesus.

John F. MacArthur, Jr

John F. MacArthur, Jr., är pastor-lärare i Grace Community Church i Sun Valley, Kalifornien och rektor för The Master’s College and Seminary. Han har tagit examen på Talbot School of Theology och hörs dagligen på radioprogrammet ”Grace to You”. Hans kassettband har nått miljoner människor över hela världen.
Noter
1. H.A. Ironside, Except Ye Repent (Grand Rapids; Zondervan, 1937), 7.
2. Ibid., 11.
3. Ibid., 10.
4. Ibid., 11.
5. Lewis Sperry Chafer, Systematic Theology (Dallas: Dallas Seminary, 1948), 3:372.
6. Ibid., 376. Detta var egendomlig avslutning på ett avsnitt som Chafer inledde med att påstå att ”så dogmatiskt… som ett uttryckssätt kan förklara, att omvändelse är grundläggande för frälsning och att ingen skulle kunna bli frälst utan omvändelse” (sid. 373). Chafers skenbara självmotsägelse hänger på hans definition av omvändelse: han såg den som bara en sinnesändring (sid. 372), att man vänder sig från otro till tro. Omvändelse som han definierade den har inget avseende på synd och förkrosselse. Han förklarade att omvändelse i samband med frälsning ingenting annat är än ”en synonym till ordet tro ” (sid. 377). I Chafers system är att kalla människor till tro på Kristus samma sak som att förkunna omvändelse. Man drar slutsatsen att Chafer skulle ha föredragit att ta bort ordet omvändelse från framställningen av evangeliet helt och hållet, och sålunda undvika att röra ihop ”nådens saligheter” i tankarna på dem som uppfattade omvändelse som något mer än bara tro (sid. 378).
7. Charles C. Ryrie, The Ryrie Study Bible (Chicago: Moody Press, 1976), 1950.
8. G. Michael Cocoris, Lordship Salvation – Is It Biblical? (Dallas: Redención Viva, 1983), 12.
9. Thomas L. Constable, ”The Gospel Message,” Walvoord: A Tribute (Chicago: Moody Press, 1982), 207.
10. Charles C. Ryrie, Balancing the Christian Life (Chicago: Moody Press, 1969), 176.
11. Lägg märke till att detta är Lukas redogörelse för vår Herres missionsbefallning. Lukas är den ende av evangelisterna som återger Jesu ord om innebörden i det budskap han gav lärjungarna fullmakt att förkunna. Omvändelse är uppenbarligen kärnpunkten i det evangelium han gav sina lärjungar fullmakt att föra ut i hela världen.
12. Berkhof skriver: ”Sann omvändelse existerar aldrig utom i samband med tro, medan å andra sidan, var än sann tro finns, där finns också verklig omvändelse… De två kan inte skiljas åt; de är helt enkelt kompletterande delar av samma process” (Louis Berkhof, Systematic Theology (Grand Rapids: Eerdmans, 1939), 487.
13. Den övervägande intellektuella förståelsen av metanoia som en sinnesändring spelar mycket liten roll i NT. Snarare betonas hela människans beslut att omvända sig. Det är uppenbart att vi varken har att göra med en omvändelse enbart till det yttre eller bara med en intellektuell förändring av uppfattningar” (J. Goetzman, ”Converson” i Colin Brown, allm. utg., New International Dictionary of New Testament Theology (Grand Rapids: Zondervan, 1986, 1:358).
14. W.E. Vine, Vines Expository Dictionary of Old and New Testament Words (Old Tappan, N.J.: Revell, 1981, 3:280).
15. Den kräver radikal omvändelse, en förvandling av naturen, en definitiv helomvändning från ondskan, en resolut helomvändning till Gud i fullständig lydnad (Mark. 1:15; Matt 4:17; 18:3)… Denna omvändelse är en gång för alla. Man kan inte gå tillbaka, bara gå framåt och ta ansvar för sin utveckling på den väg man nu har slagit in på. Den påverkar hela människan, först och grundläggande det personliga livets centrum, sedan följriktigt hur hon uppträder vid alla tidpunkter och i alla situationer, hennes tankar, ord och handlingar (Matt. 12:33ff. par.; 23:26; Mark. 7:15 par.) Hela proklamationen av Jesus… är en proklamation om ovillkorlig omvändelse till Gud, om ovillkorlig omvändelse från allt som är emot Gud, inte bara det som är fullständigt ont, utan det som i en given situation gör en fullständig omvändelse till Gud omöjlig ( Matt 5:29f., 44; 6:19f.; 7:13f. par.; 10:32-39 par.; Mark. 3:31ff. par.; Matt. 14:33, jmfr.. Mark. 10:21par.)” (J. Behm, ”Metanoia ” i Gerhard Kittel, utg., Theological Dictionary of the New Testament (Grand Rapids: Eerdmans, 1967, 4:1002).
16. Thayers grekiska lexikon definierar metanoia som ”den sinnesändring hos dem som har börjat avsky sina synder och missgärningar, och har beslutat att slå in på en bättre inriktning av livet, så att den innefattar både en insikt om synden och en sorg över den och bättring av hjärtat, av vilken bevisen och följderna är goda gärningar” (Joseph Henry Thayer, övers., Greek-English Lexicon of the New Testament (Grand Rapids: Zondervan, 1962, 406).
17. J.I. Packer, Evangelism and the Sovereignty of God (Downers Grove, Ill.: InterVarsity, 1961), 72.
18. Jmfr. Berkhof, Systematic Theology , 486.
19. Geerhardus Vos, The Kingdom of God and the Church (Nutley, N.J.: Presbyterian and Reformed, 1972), 92-93.
20. D. Martyn Lloyd-Jones, Studies in the Sermon on the Mount (Grand Rapids: Eerdmans, 1959), 2:248.
21. Omvändelse som Jesus avser med den… är mer än en brytning med den gamla naturen… Den omfattar hela människans vandring som det gudomliga herraväldet gör anspråk på… ”Att bli omvänd” innefattar allt som början av Guds rike kräver av människan” (J. Behm, ”Metanoia ,” 4:1003).

http://www.kts.just.nu