”Ty av nåden är ni frälsta genom tron , inte av er själva , Guds gåva är det , inte på grund av gärningar , för att ingen skall berömma sig ” (Efesierbrevet 2:8-9).

LÄRAN OM PÅNYTTFÖDELSE GENOM DOP innebär att rituellt vattendop ger syndernas förlåtelse och anger det ögonblick, vid vilket den som döps blir ”född på nytt” eller inlemmad i ”Kristi kropp”. Det uppfattas allmänt vara människans ”andliga födelsedag”, den ceremoni genom vilken han blir ”kristen”. Är denna tro i överensstämmelse med det som bibeln påstår är sant angående Guds frälsning?

Det finns bara ett evangelium som måste förkunnas för en förlorad och döende värld! Gal. 1:6-12. Men ändå vittnar en realistisk syn på den ”kristna” världen idag om det faktum, att det finns många ”evangelier” som förkunnas. Vart och ett ger dess särskilda formel för vad människor måste göra för att bli frälsta. Även om vart och ett av dessa ”evangelier” hävdar att tro på Jesus Kristus är viktigt, lägger vissa till dop eller andra ”påbud” som nödvändiga förutsättningar för ”den nya födelsen”.

Det finns också den omfattande tillämpningen av ”easy believeism” (”Det är lätt att bli frälst, det är bara att tro” – KTS-anm.), varigenom ett enkelt instämmande med förståndet anses tillräckligt för att få Guds frälsning (utan att man ens anger vad man måste tro om Jesus Kristus, för att göra anspråk på honom som ”Herre”!). Den helige Andes överbevisande och upplysande verk genom den tydliga, bibliska framställningen av det som Gud säger att man måste tro för att bli frälst, nonchaleras fullständigt i denna ”antalsinriktade” form av förkunnelse.

Ett noggrant beaktande av evangeliet som det framställs i bibeln är av oerhörd betydelse. Frälsningen för förlorade själar står på spel! Om det budskap vi predikar skiljer sig det minsta från den uppenbarade sanningen i Guds ord, då är det av Satan – inte av Gud. Det finns en beklaglig tendens idag bland många bibeltroende, att förena sig med dem som anammar ett falskt evangelium, förmodligen av hänsyn till ”enhet” och ”en kärleksfull ande”. Men det är nödvändigt att stå fast vid bibelns evangelium, som undervisar att det bara finns en frälsningsväg – och detta genom nåd, enbart genom tro!

Förespråkare för pånyttfödelse genom dop

Den romersk katolska kyrkan var en av de tidigaste och mest inflytelserika förövarna av denna villfarelse. Den romersk katolska läran har absolut inte heller förändrats under de senaste åren heller, inte heller har den ”karismatiske katoliken” avvikit ett jota från uppfattningen, att frälsning uppnås genom rituellt dop in i den romersk katolska kyrkan. Andra vatikankonciliet förklarar att ”Jesu frälsargärning tillämpades på Maria i hennes befruktningsögonblick; till oss i vårt dop…” (Lumen Gentium 1:53); ”… Jag har tvagit er rena och gett er nytt liv, mitt liv i dopet (Detta förutsätts vara ord från Kristus själv)” (Profetia från den romersk katolska karismatiska konferensen i Notre Dame 1988). Rom lär att man blir pånyttfödd genom dopet.

De ortodoxa kyrkorna lär också att man blir pånyttfödd genom dopet: ”Dop är en ny födelse. Det är att bli född till liv, nyskapad av vår Herre Jesus Kristus. Det innebär att bli levande i Kristus… Genom det heliga dopet tillhör alla Kristus. Vi blir kristna och har möjlighet att ärva Guds rike… Hur i all världen skulle några föräldrar som påstår sig vara kristna vilja vänta med att göra sina barn kristna så snart som möjligt? Vill de inte att deras barn ska få del av Guds rike? Den som är döpt blir en lem i Kristi kropp – hans församling” (Doktrin inom den ryska ortodoxa kyrkan, EN KYRKA, 1981).

Mormonism påstår att man måste bli döpt för att bli frälst: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er, de som inte tror på era ord och inte blir döpta i vatten i mitt namn, till förlåtelse för sina synder, så att de kan ta emot den helige Ande, skall bli fördömda och ska inte komma in i min Faders rike där min Fader och jag är” (Mormonska doktriner och förbund nr. 84:74).

Sjundedagsadventismen undervisar att dop är medlet för att få syndernas förlåtelse: ”Är det nödvändigt för en människa att bli döpt för att bli frälst? Svar: Ja, absolut!… En kristen är ett nyfött ”spädbarn” i Kristus. Det är därför som erfarenheten eller omvändelsen kallas ’den nya födelsen.’ Inget förflutet existerar i Guds ögon. Det försänktes i dopets grav… ” (”Begravt och glömt av Gud”; ett kungörande från sjundedagsadventisterna).

Church of Christ, episkopalerna, och många lutheraner omfattar den falska doktrinen om pånyttfödelse genom dop i en eller annan form. Jehovas vittnen och många andra kunde läggas till detta antal, många inom protestantismen inkluderade.

Dessa grupper jämställer undantagslöst medlemskap i deras speciella kyrka med själva frälsningen. Med märkbar konsekvens omfattar religiösa organisationer som gör anspråk på att vara ”den enda sanna kyrkan” rituellt dop, som ett väsentligt steg i deras ”Vad måste jag göra för att bli frälst” – formulering. Det hävdas att man genom denna ceremoni får medlemskap i den ”kyrka som ensam kan frälsa.”

Varje troende som har delat evangeliet om Guds frälsande nåd med en katolik känner till den vanliga reaktionen: ”Naturligtvis tror jag på Kristus som min Frälsare!” Men efter ytterligare frågor blir det tydligt att denna ”tro” på Kristus inte är deras enda förtröstan, eftersom de tror att deras fortlöpande trohet till ”kyrkan” och kyrkans sakrament också är väsentliga, om det ska finnas något hopp om att få evigt liv. Detta slags ”tro på Kristus” är inte den förbehållslösa, absoluta tro som medför biblisk frälsning.

Kompromisser finns i överflöd

Strävanden från den del av ledande protestanter och även ”evangelikaler” som historiskt sett anslutit sig till ”frälsning genom enbart tro”, att söka en gemensam plattform med grupper som de ovan uppräknade, har resulterat i villrådighet avseende definitionen av själva evangeliets budskap. De verkar vilja gå hur långt som helst – att även åsidosätta det väsentliga i själva evangeliets budskap – för att undvika anstöt och få den som tror på pånyttfödelse genom dop att känna sig nöjd och belåten i protestantiska/evangelikala kretsar.

Lägg t. ex. märke till följande typiska uttalande av fem framstående religiösa ledare i vår tid, som antas representera kyrkor där ”frälsning enbart genom tro” är normen. Lägg märke till hur de gör grupper, som de som just nämnts trovärdiga, vilka omfattar det falska evangeliet med pånyttfödelse genom dop:

”Under två korta årtionden har vi flyttat oss från samtal i vardagsrummet, i vilket protestanter och katoliker upptäckte varandra som kristna, till att vi allmänt erkände varandras dop” (Dr. Arie Brouer, f.d. generalsekreterare, National Council of Churches, uttalande vid ”Gathering of Christians”, Arlington, Texas, 1988).

TIME magazine 10/27/61 publicerade följande uttalande av Dr. Billy Graham: ”Jag har fortfarande vissa personliga problem när det gäller barndop, men alla mina barn med undantag för det yngsta blev döpta som barn. Jag tror att något händer vid ett barns dop, speciellt om föräldrarna är kristna… Jag tror att ett underverk kan inträffa så att de blir pånyttfödda, d.v.s blir kristna genom barndop.”

I Amsterdam -86 uppvisade Graham igen samma underliga tänkande, när han tillfrågades av denna författare hur kyrkor från ett sådant vitt trosspektrum – inklusive de som håller fast vid ”frälsning genom gärningar” – kunde föras samman för gemensam evangelisation. Här är Grahams svar: ”Evangelisation är nästan det enda ord vi kan förenas kring… Våra metoder kan vara olika och det måste finnas diskussioner även om budskapet ibland, men det finns ingen diskussion om det faktum att vi behöver evangelisera… Jag tror att det finns en ekumenik här som inte kan fås under något annat paraply.”

Bill Bright, president för Campus Crusade for Christ gav ett liknande svar när vi frågade honom om det romersk katolska och ortodoxa engagemang vid konferensen i Amsterdam -86: ”Guds helige Ande gör något unikt i de flesta större samfunden – presbyterianska, baptistiska, metodistiska, romersk-katolska… I alla samfund tror jag att det finns ett återvändande till nytestamentlig tro.”

Den grundläggande skillnaden mellan det evangelium som predikas av kyrkor som förespråkar pånyttfödelse genom dopet och de som inte gör det, håller på att suddas ut av dagens evangelikala ledare. Detta är en mycket allvarlig sak.

Vad är grundvillkoren för frälsning?

Vad är grundvillkoren för frälsning? Enbart tro eller tro plus vattendop, församlingsmedlemskap, ”goda gärningar” eller vad det nu kan vara? Detta är en enormt viktig sak att beakta, för ”tron” på det förra kan inte möjligtvis vara samma ”tro” som det senare. Syndaren som är i behov av frälsning kan inte bli frälst genom en tro, som enbart är den enda förutsättningen för den nya födelsen, och också bli frälst genom en tro till vilken ett annat eller andra steg måste läggas, för att få syndernas förlåtelse och evigt liv. Att ta fel på denna punkt är att gå evigt förlorad oavsett hur uppriktig en människa kan vara.

En princip angående vad Gud har gjort och vad människan måste tro, finns i Johannes sjätte kapitel. Den fråga som ställs till Herren Jesus är en som många har ställt genom århundradena: ”Vad ska vi göra för att utföra Guds gärningar?” (Joh. 6:28). Människan försöker av naturen att göra just det – göra någonting! Det som man antar naturligt är att goda gärningar, religiösa ceremonier, församlingsmedlemskap eller heliga föresatser kommer att bana väg för Guds godkännande.

Men lägg märke till Herrens svar på frågan om vad som är nödvändigt för att bli godtagen inför den allsmäktige Guden: ”Detta är Guds gärning, att ni tror på honom som han har sänt.” (Joh. 6:29). Svaret är enkelt, men ändå fyllt av djup och omfattande sanning. Det uppenbarar det underbara faktum, att om en syndare ska förflyttas från mörkrets rike till ljusets rike, då fullbordas processen enbart som ett verk av Guds nåd, oavsett någon förtjänstfull strävan från den förlorades sida. Gud har gjort verket – syndaren ska genom tro ta emot (”tro på honom som han har sänt”) det som fritt har skänkts i Kristus!

Men de som lägger till ytterligare steg till frälsning hävdar att det är alltför lätt att ”bara tro.” De säger: ”Vet du inte att ’också de onda andarna tror det, och bävar’?” (Jak. 2:19). Det är just det saken gäller! Det finns två slags ”tro”. Den ena är bara att man intellektuellt samtycker med förståndet, den andra är en innerlig förtröstan på Kristus som den ende Herren och Frälsaren. Naturligtvis tror inte de onda andarna på det grundläggande sätt, som en syndare måste tro på Herren Jesus Kristus som sitt enda hopp och fötröstan. Den förra är bara ett medgivande, den senare är fullständig underkastelse. Det är just på grund av detta som en noggrann, biblisk åtskillnad måste göras mellan den tro som frälser och den tro som fordrar gärningar och ritualer som tillägg för att uppnå den önskade slutfrälsningen!

De troende i Galatien blev rättfärdigjorda genom tro, inte gärningar (Gal. 2:16; 3:22). Det var de ”falska bröderna” (Gal. 2:4), judaisterna, som förde in ytterligare krav på att hålla vissa lärosatser i lagen för att man skulle bli frälst. Dessa falska lärare som vållade besvär för galaterna vilseförde på två områden. För det första försökte de föra de troende i församlingens tidsålder tillbaka under förpliktelser till Mose lag och för det andra, lade de till ytterligare ett steg till ”enbart tro” för att man skulle få del av Guds frälsning.

Vattendop är en ”god gärning”, bibliskt definierad. En ”god gärning” som man finner i bibeln är helt enkelt den kristnes lydnadshandling för Guds uppenbarade vilja – den är att göra något som Gud har befallt dem som redan är hans barn. De ytterligare krav som av falska lärare lagts på syndaren, som inbjuds av Gud att ta emot Kristus Jesus genom tro, är ”ett annat evangelium” – en frälsning genom gärningar – och Guds förbannelse uttalas tydligt över det (Gal. 1:6-10)! Samma sak gäller för varje förment evangelium som predikas idag, som lägger till något steg för frälsning genom enbart tro.

Paulus skrev om dem som omfattade ett falskt evangelium att ”de som uppviglar er borde gå och stympa sig” (”skära av sig själva”, Åkeson, KTS-anm.) (Gal. 5:12). Detta är ett kraftfullt uttalande minst sagt, och det tjänar som en bromsande påminnelse för oss, om betydelsen av frågan för handen och hur konsekvent fasta vi måste vara, i hur vi bekämpar dem som förvränger renheten i Kristi evangelium.

Bedrövad över denna djävulska skändning av evangeliet, blev galaterna rakt på sak tillfrågade när det var som de hade blivit frälsta, vid vilket ögonblick i tiden de faktiskt hade tagit emot den helige Ande och hade blivit födda på nytt genom Guds kraft: ”Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro?” (Gal, 3:2). Svaret var uppenbart – Guds gåva, frälsningen, togs emot i det ögonblick de hörde evangeliets ord och tog emot dess kallelse. Det var absolut inte en följd av att man utförde någon gärning.

Tro och gärningar

Tro och gärningar utesluter varandra med avseende på Guds verk i pånyttfödelsen i den som är förlorad – ”Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet” (Rom. 4:4-5). ”Därför heter det ’av tro’, för att det skulle vara av nåd… ” (Rom. 4:4-5). Men glöm inte bort att den tro som frälser (vilket belyses av Abraham i Romarbrevets fjärde kapitel) är en levande, livskraftig tro, som alltid medför gärningar i den troendes liv efter att frälsningen är ett faktum.

Detta belyses av Abraham i Jakobs andra kapitel. Han hade förklarats vara ”Guds vän” enbart genom tro, åratal innan hans rättfärdighet visade sig i hans gärning, att lydigt offra Isak på altaret (Jakob 2:14-26; jmfr Rom. 4:1-21). Den förmenta tro som vissa säger att de har, men som inte medför någon frukt, är ”död i sig själv” (Jakob 2:17). Detta slag av ”tro” kommer inte att frälsa någon!

Men kära läsare, den säkra, absoluta tro som ledde till Abrahams rättfärdiggörelse inför Gud, är samma slags tro som syndaren måste äga för att få Kristi rättfärdighet ”tillräknad honom” i det ögonblick han tror (Rom. 4:22-25; 2 Kor. 5:17-21). Efter ”att han trott” godtas syndaren inför Gud – inte på grund av goda gärningar eller förment förtjänst, utan på grund av att Kristi fullkomliga rättfärdighet räknas honom tillgodo.

Den tro som leder till biblisk frälsning är en absolut, ovillkorlig förtröstan på Herren som den enda Frälsaren, utan någon förtröstan på något eller någon annan. I den mån som frälsningen beror på tro på Kristus plus någon god gärning eller religiös ceremoni, är den inte längre en frälsning enbart genom tro, oavsett mänskliga strävanden. Var och en som inte kan skilja mellan dessa två typer av ”tro”, är otvivelaktigt en som förlitar sig på någonting förutom Kristus, för att prestera den frälsning som Gud har lovat till ”var och en som tror.” Hela den bibliska exegesen om ”frälsande tro” betonar absolut förtröstan på Kristi fullbordade verk, oavsett människans gärningar eller förmenta förtjänster. Den frälsande tron bär alltid frukt eller goda gärningar i livet, men detta sker alltid efter pånyttfödelsens inledande underverk, som åstadkoms genom Guds kraft. De som insisterar på ”att tro och… för att bli frälst”, har inte den frälsande tro som bibeln talar om.

Kom också ihåg att frälsning genom enbart tro på Kristi utgjutna blod oavsett ”gärningar”, inte resulterar i likgiltighet i det liv som den kristne lever. Samma nåd som frälser gör det också möjligt för den troende att vandra i lydnad för Ordet, och fostrar det olydiga barnet (Titus 2:12). Tron medför oerhört ansvar och skyldighet inför Gud. De flesta avsnitten i bibeln som förvrängs till att innebära, att frälsningen från början till slut är beroende av den återlöstes ”goda gärningar”, syftar i själva verket på Guds trofasta tuktan av det upproriska barnet.

Den likgiltige kristne kommer att uppleva att han går miste om välsignelse i detta livet och framtida belöning, som skulle ha tillfallit honom, om hans ”gärningar” bestod eldsprovet (1 Kor. 3:13-15). Vid ”Kristi domstol”, inför vilken alla kristna måste stå, är det inte fråga om frälsning, utan snarare belöning eller att mista belöning beträffande den kristnes liv och tjänst. Vissa kommer att bli frälsta ”som genom eld”; frälsta, ja, men bli utan belöning för trogen tjänst, som är en följd av att man erfarit frälsande tro.

Vattendopets rätta plats

Satan är överlägset skicklig i sina försök att förvirra begreppen och dölja den tydliga avgränsningen mellan frälsning enbart genom tro och en frälsning, där ”gärningar” är en nödvändig förutsättning. De som ansluter sig till pånyttfödelse genom dop är t. ex. snabba att påpeka, att förekomsten av så många olika samfund och fria kyrkor måste förutsätta, att det finns många olika sätt att bli frälst på. Men så är helt enkelt inte fallet. Historiskt sett har de stora protestantiska samfunden ett rikt trohetsarv gentemot bibeln, beträffande deras uppfattning om rättfärdiggörelse genom enbart tro. Åtskillnaderna mellan olika riktningar härrör från skillnader i kyrkors styrelseform, d.v.s. den lokala församlingens administration eller de troendes församlingar och inte skillnader i grundläggande doktriner, som t. ex. vad som utgör Guds verk i syndarens pånyttfödelse.

Vattendop har av sanna troende uppfattats som ett yttre bevis på den inre verkligheten, att man redan har blivit ”född på nytt” av Guds kraft. Det ögonblick syndaren förlitar sig på Kristus som sin Frälsare, blir han döpt av Guds Ande in i Kristi kropp (1 Kor. 12:12-13). Det finns ingen frälsning för någon som inte är ”i Kristus”, och denna andliga pånyttfödelse äger rum det ögonblick den förlorade syndaren tar emot Kristus genom tro (Joh. 1:12; 5:24). Alla som är frälsta har tagit emot detta dop som Gud utdelar, inte människan.

Vattendop, å andra sidan, kan på ett riktigt sätt uppfattas som en inrättning av kyrkan, som erbjuds endast till dem som redan har blivit frälsta. Dop genom nedsänkning symboliserar det som redan har åstadkommits av Gud. Inrättningarna (dop och Herrens måltid) och ”goda gärningar” (lydnad för Guds vilja som man finner i Guds ord) sker efter pånyttfödelsens faktum och är följden av frälsande tro, inte ett medel för frälsande tro. Frälsning kan inte förlänas av någon kyrka, eftersom församlingen bara är en gemenskap av pånyttfödda troende, som redan har tillgång till frälsning i Herren Jesus Kristus.

Den som har blivit sant pånyttfödd av Guds Ande kommer att vilja ära sin Herre, nu när han har nytt liv i Kristus. Han bör söka efter och bli identifierad med en fundamentalistisk, bibeltroende lokal församling, där han kan växa och få näring av pastorns omsorg och den undervisning som ges där och ta emot uppmuntran och uppbyggelse av andra som har samma dyrbara tro (Ef. 4:11-16). Inom den lokala församlingens miljö kommer att finnas möjlighet att ta emot bibliskt troendedop (1 Kor. 1:13-16). I denna bibeltext döpte inte Paulus alla i korintierförsamlingen, utan andra måste absolut ha gjort det. Korintiernas ofullkomlighet upphävde inte det faktum att de förvisso blev döpta.

Åminnelseakten Herrens måltid kommer också att vara en ständig påminnelse om innebörden av Kristi nedbrutna kropp och utgjutna blod, och denna akt ska utföras ”tills han kommer” (1 Kor. 11:23-32). Ja, vattendop har sin rätta och viktiga plats, men för den som redan är frälst, inte för den som inte har blivit född på nytt; den senare behöver tro på evangeliet och ta emot Guds frälsning som en fri gåva. Dop, av något slag eller form, kan inte frälsa någon!

Vi har en skyldighet

Kom alltid ihåg att närhelst det finns möjlighet, att dela med sig av det enda sanna evangeliet till den som förtröstar på sitt dop, så gör det! De behöver bli frälsta och det sker inte genom att argumentera eller debattera om ovidkommande doktriner eller underliga utövanden. De behöver få höra om den fullkomliga frälsning som erbjuds genom Herren Jesu Kristi oändliga person och fullbordade verk. Guds helige Ande kan ta det rena evangeliet om Guds nåd och låta den förstå som har behov och lyssnar, vad det verkligen innebär att tro endast på Herren Jesus Kristus för sin själs frälsning.

Bara Guds Ande kan ta ordet och förmå den som tror på pånyttfödelse genom dop, att inse att hur fullständigt värdelöst det rituella dopet är, varigenom den som delges detta förment kommer med i den ”enda sanna kyrkan”, i motsats till Guds underbara verk när han genomför den nya födelsen från ovan i det ögonblick syndaren tror. Den ceremoni som en präst utför när han döper någon in i ”riket”, är en allvarlig förfalskning minst sagt! Diskussioner kommer aldrig att övertyga någon om den välsignade verklighet och visshet som medföljer frälsande tro. Gud måste uppenbara detta för dem, när evangeliet uppriktigt förkunnas och Guds ord undervisas i överensstämmelse med sanningen.

Evangeliet måste inte bara förkunnas på ett korrekt sätt för dem som motsätter sig den grundläggande doktrinen om rättfärdiggörelse enbart genom tro, utan en sträng förmaning och varning måste uttalas till dem, som efter vad man kan anta känner till sanningens väg, men som kompromissar med den sanningen. Den liberala ekumeniska rörelsen har förorsakat farliga teologiska kompromisser över hela linjen och vi har en skyldighet att stå emot sådan avfällighet!

Ett betydande dokument från Kyrkornas världsråd med titeln ”Dop, nattvard och tjänst” har t. ex. på ett allvarligt sätt kapitulerat för den uppfattning, som de som tror på pånyttfödelse genom dop har, fastän de flesta av WCC:s medlemskyrkor historiskt sett har betonat frälsning av nåd, enbart genom tro på Kristus.

Ett representativt citat från denna doktrinära avhandling lyder som följer: ”Genom dopet förenas kristna med Kristus, med varandra, och med kyrkan under varje tid och plats. Vårt gemensamma dop, som förenar oss med Kristus i tron, är alltså ett fundamentalt förenande band.” Det pådrivande önskemålet att föra den romersk katolska kyrkan in i den organiserade gemenskapens ekumeniska sfär, är en uppenbar drivfjäder för att iordningställa ett sådant dokument. Det bör också läggas märke till att förutom WCC-medlemmar som de österländska ortodoxa kyrkorna, som redan samtycker till pånyttfödelse genom dop, hade ”Faith and Order Commission” som sammanställde detta studium representanter från sjundedagsadventisterna och den romersk katolska kyrkan – det är inte att undra på att resultatet blev som det blev!

Men det fanns och sydstatsbaptister och amerikanska baptister i WCC:s Faith and Order Commission och de borde ha vetat bättre, eller ska vi säga gjort bättre ifrån sig. Den historiska baptistiska uppfattningen bortsågs ifrån helt av dessa, som skulle ha basunerat ut en varning för de allvarliga teologiska följderna, av att förena sig med dem som förkunnar ”ett annat evangelium”. Den ekumeniska rörelsen är en genomsyrande pest för biblisk sanning och ingen bibeltroende borde ha något att göra med den överhuvudtaget! Detta är den allvarliga följden av kompromissgemenskap – övertygelser som skapats av Anden blir icke-existerande.

Bibliska exempel på den nya födelsen

En kortfattad titt på texterna i bibeln där vattendop nämns, kommer att uppenbara att enbart tro, utan det extra steget med dop, ger förvissning om syndernas förlåtelse, löftet om den inneboende helige Ande och det eviga livets gåva. En nyckeltext finns i det tionde kapitlet av Apostlagärningarna, där ett lättfattligt exempel på hur Gud verkar i pånyttfödelsen av syndaren återges.

Detta är redogörelsen för hur Kornelius hus blev omvänt, när aposteln Petrus predikade för dem det enda rena evangeliet om Guds frälsande nåd genom Kristus. Det är inte möjligt att de redan var troende, eftersom de ännu inte hade hört evangeliets ord som allena kan frälsa (Apg. 10:6,33; 11:14-18; 15:7). Kornelius var religiös men förlorad. Han var en hängiven proselyt till judendomen, men i behov av att höra de goda nyheterna om att lagens rättfärdiga krav hade uppfyllts i Kristus, och att frälsning genom honom nu fanns att få för juden och hedningen på samma sätt. Kornelius behövde höra om Kristus!

I Apg. 10:34-43 förklarar Gud närmare det som dessa behövande hedningar behövde höra och tro på för att bli frälsta. Petrus predikade Kristus som korsfäst och uppstånden och den som skulle vara antingen domare eller frälsare för den syndiga människan. Det var då Petrus ställde det enda villkoret för att ta emot frälsningens fria gåva: ”Om honom vittnar alla profeterna, att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn” (vers 43).

Det var ”Medan Petrus ännu talade (evangeliet om Kristi fullkomliga person och fullbordade verk), som den helige Ande föll över alla som hörde ordet” (vers 44). De trodde alla och blev frälsta just vid det ögonblicket! Hur vet vi det? Gå till Apg. 15 och läs noggrant versarna sex till tolv. Här har vi samma händelse sedd från Guds perspektiv, och vi har den gudomliga redogörelsen av det som skedde i deras hjärtan som trodde evangeliet och genom att de gjorde det, tog de emot syndernas förlåtelse och Andens gåva. ”Och Gud som känner hjärtat, har vittnat för dem genom att ge den helige Ande åt dem… sedan han genom tron hade renat deras hjärtan.” (Apg. 15:8-9). Petrus predikade, hedningarna hörde och trodde (se Joh. 5:24; Gal. 3:2), och Gud gav frälsningen!

Gå nu tillbaka och se på Apg. 10:45-48. Det var efter att de hade tagit emot den helige Andes gåva som de döptes. Det finns ingen möjlighet att påstå att deras synder blev borttvagna i dopets vatten, eftersom de redan var i Kristus. (Se Rom. 8:9). Tungomålstalandet var ett tecken för de troende judar som var närvarande, att dessa hedningar nu hade tagit emot det som de fick vid pingsten och nu var i Guds nya skapelse, församlingen. Vattendopet var ett yttre bevis på deras identifiering med Kristus och med andra som hade samma dyrbara tro. Är vattendop en åtgärd för att få frälsning? Absolut inte! Bibeltexten som som så tydligt framställer den enda grunden för pånyttfödelse skulle behöva rivas ut ur bibeln, om dopet var nödvändigt för frälsning. Men prisad vare Herren, så är inte fallet och alla som har trott till frälsning för sina själar, kan fröjda sig tillsammans med Petrus: … ”vi tror att vi på samma sätt som de blir frälsta genom Herren Jesu nåd” (Apg. 15:11).

Bibeltexter som ofta används för att föra fram denna villfarelse

I Matteus 28:19-20 är befallningen att först ”göra alla folk till lärjungar”. Uttrycket som återges med att ”göra till lärjungar” är i sin grundbetydelse just detta. Och hur blir man en lärjunge? Genom att man får Kristi evangelium förkunnat för sig och tar emot detta budskap genom tro (lägg märke till Joh. 1:12). Dessa nya lärjungar blir sedan döpta efter frälsningen och undervisade i sanningens väg. Samma sak gäller parallellstycket i Mark. 16:15-16. Återigen, tron gör att man blir en lärjunge och lärjungen döps efteråt. Den är den som inte tror (och därför inte är en lärjunge) som ska bli fördömd. Den som tror och blir döpt är den normala ordningsföljden. Studium av doktrinen om pånyttfödelse i dess bibliska kontext gör det klart, att dopet är ”efter det faktum” att man tror till frälsning.

Apg. 2:38 är en annan text som ofta förvrängs för att motbevisa den bibliska undervisningen om frälsning genom enbart tro. Men återigen lägger vi märke till att ”omvändelse” kommer före dop. ”Omvändelse” som används beträffande frälsning, bestämmer på ett underbart beskrivande sätt det slag av frälsande tro, som är nödvändig för syndarens frälsning. Här är omvändelse den sinnesändring genom vilken individen inte längre förtröstar på något annat, än den fullkomliga och fria frälsning som ges enbart i Kristus.

Denna tro är inte bara ”tro i huvudet”, utan en uppriktig tro som resulterar i att man vänder sig från förtröstan på sig själv, religion eller något annat till Jesus Kristus som enbart ytterst kan frälsa. Den är den helige Andes verk i det inre (Joh. 6:44; 16:7-11), med vars hjälp syndaren blir överbevisad om sin egen oförmåga att göra någonting för att frälsa sig själv och övertygad om Frälsarens fullkomliga omsorg. Han vänder om från att tro på allt annat, till ovillkorlig tillit och uppriktig förtröstan på Kristi fullbordade verk.

Man bör också lägga märke till att bli döpt ”så att era synder blir förlåtna” inte är för att få syndernas förlåtelse, utan snarare att bli döpt ”med” eller ”med hänsyn till” syndernas förlåtelse. Dopet är alltid avsett för den pånyttfödde, förlåtne syndaren. Den etiopiske hovmannen tilläts bli döpt i vatten endast efter det rätta svaret på evangelistens fråga. ”Om du tror av hela ditt hjärta, kan det ske.” Spänn inte ”vagnen framför hästen”, för vagnen enbart har inte kraften att föra oss någonstans.

Försåg Ananias Saulus (senare känd som aposteln Paulus) med nödvändig information om evangeliet, som var ett tillägg till det som han tidigare hade tagit emot på vägen till Damaskus? Skulle Ananias förhållningsorder för att Paulus skulle bli döpt, ”… och tvättas ren från dina synder” (Apg. 22:12-16) vara en del av det evangelium han skulle predika därefter? Nej! Som nämnts ovan gavs det kristna dopet till dem, som redan hade tagit emot de goda nyheterna om frälsning i den korsfäste och uppståndne Herren Jesus Kristus. Den påföljande dopceremonin bar därför vittnesbörd om detta faktum. Detta är vad Paulus gjorde. Läs noggrant det som aposteln Paulus hade fått uppenbarat för sig, när han mötte den förhärligade Kristus på vägen, när han genom direkt uppenbarelse tog emot själva evangeliets budskap (Gal. 1:11-12, jmfr. Apg 26:13-18). Han tog absolut inte emot någon del av budskapet från människor (detta utesluter det som Ananias hade att tillägga), och han förkunnar evangeliet i ett nötskal när han vittnade för konung Agrippa. Det budskap som Kristus Jesus gav honom på vägen den dagen var hela evangeliet om frälsande nåd. Det var de goda nyheterna som kunde få den som hör det och tror det att ”… genom tron på mig få syndernas förlåtelse och arvslott bland dem som är helgade.” (Apg. 26:18). Evangeliet kräver inte vattendop som ett villkor för den nya födelsen.

1 Petrus 3:21 är en annan vers som ofta används av dem som tror på pånyttfödelse genom dop. Men lägg noggrant märke till den faktiska ordalydelsen och sammanhanget. Noa och hans familj blev inte frälsta genom vatten, utan från domens vatten. Deras frälsning skedde genom att de var inne i arken, arken som är en symbol eller förebild på den troendes frälsning från domen, genom att de är i Kristus. Den 21:a versen lyder: ”Efter denna förebild frälser dopet nu också er.” Dopet används här för att genom ett bildligt uttryck belysa det Guds verk, som äger rum invärtes efter att man trott. ”Förebilden” (dopet) talar om vår identifiering med Kristus som har frälst oss – han var ”arken” i Noas frälsning. Den frälsning som ges till syndaren kommer genom hans frälsande nåd. Resten av versen bekräftar denna sanning. Den är inte kroppens rening från smuts (genom ceremoniella tvagningar – en hänvisning till en ritual i Gamla testamentet), utan resultatet av ett gott samvete inför Gud. Det är alltid en uppriktig tro på Lammets utgjutna blod och på hans underbara, kroppsliga uppståndelse som gör syndaren rättfärdig inför en fullkomligt helig Gud! (Rom. 10:9; Hebr. 9:14).

En annan bibeltext som ständigt förvrängs för att innebära pånyttfödelse genom dop är Joh. 3:1-8. Men snarare än att undervisa om behovet av dop, bekräftar den i själva verket Guds process genom vilken den helige Ande verkar i överensstämmelse med evangeliets ord, för att åstadkomma pånyttfödelsen av syndaren från ovan. De två grundvillkoren för att bli född på nytt är ”vatten” och ”Ande” (Joh. 3:5). Andens verk är tydligen nödvändigt för den troende syndarens pånyttfödelse. Men hur är det med ”vattnet”? Är detta dop? Absolut inte! ”Vatten” är symboliserar den renande kraften i ordet (Ef. 5:26). Evangeliet som det framställs i Guds ord är fullständigt förenat med den helige Andes pånyttfödelseverk i hjärtat på den som tror. Den ”nya födelsen” förutsätter också det faktum att det fanns en första mänsklig, naturlig födelse, och många tror att ”vattnet” i denna speciella bibeltext syftar på den naturliga födelsen – ”Det som är fött av köttet… ”, ”… kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?” ”Anden”, å andra sidan, syftar på den andliga nya födelsen. I villket fall som helst kan inte ”vatten” tolkas som dop och därför vara nödvändigt för Guds övernaturliga verk i pånyttfödelsen. Gud ombesörjer den nya födelsen, inte människan.

”Ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande” i Titus 3:5 talar om Guds helige Andes dubbla funktion i användandet av evangeliets budskap, som finns i Guds ord för att föra en förlorad syndare till det läge, när han inser sitt desperata behov som en syndare och sedan tar emot – genom tro – Guds underbara frälsning i Kristus för att uppfylla det behovet. ”Amen, amen, säger jag er. Den som hör mitt ORD och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv” (Joh. 5:24). Här ser vi igen att Gud ”renar” vid pånyttfödelsens ögonblick, precis på samma sätt som framställs i Apg. 15:7-9, vilket nämnts tidigare, där Gud frälste de första omvända hedningarna, ”… genom tron hade renat deras hjärtan.” Tro, inte dop, är Guds medel för att rena all synd.

Hur man än anstränger fantasin kan man inte sätta likhetstecken mellan rituellt dop och uttrycket ”vatten”, och automatiskt använda bibeltexter med avseende på den nya födelsen. Ingenstans finns ett direkt samband som sammanför dessa två uttryck – ”vatten” och ”dop”. I Ef. 5:26 och i 1 Petr. 1:23 t.ex. klargörs sambandet mellan vatten och den helgande – eller renande – egenskapen i Guds ord. I Jak. 1:18 kan vi direkt fastställa Guds ords funktion i pånyttfödelsens under: ”I kraft av sin vilja födde han oss på nytt genom sanningens ord.” Guds kraft manifesteras när en förlorad syndare förlitar sig på Jesus Kristus som sin Frälsare, en övernaturlig pånyttfödelse som Gud utför oavsett någon ceremoni (Joh. 1:12).

Hur borde troende reagera idag när ”pånyttfödelse genom dop” undervisas eller tillåts av så många religiösa grupper? Den enda reaktionen mot dem omfattar denna farliga villfarelse, måste vara att ställa dem inför det rena evangeliet om Guds frälsande nåd. Be sedan att den helige Ande ska verka så i deras hjärtan och sinnen, att de verkligen förstår vad det innebär att tro på Herren Jesus Kristus enbart och bli frälsta (Apg. 16:31; Hebr. 7:25). Predika evangeliet! Avskilj er från alla som predikar något annat! ”Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse” (Gal. 1:8).

Dennis W. Costella

Http://www.kts.just.nu