“Abraham vår fader, Jerusalem vår moder” – del 2


”ABRAHAM VÅR FADER, JERUSALEM VÅR MODER”


En biblisk analys av judendom och den nutida staten Israel i relation till Jesu Kristi församling

DEL 2

När vi nu har påvisat hur Skriften förklarar innebörden av en sann jude, i jämförelse med ”de som säger att de är judar men inte är det ”, låt oss nu gå igenom de viktigaste påståendena som görs om folket-staten Israel idag:

III. EN ANALYS AV VISSA VANLIGA PÅSTÅENDEN OM ISRAEL OCH JUDENDOM

Påstående nr.1: ”Upprättandet av folket-staten Israel i Mellanöstern idag är en uppfyllelse av den bibliska profetian”

Detta påstående grundas först och främst på två felaktiga uppfattningar. För det första, att löftet om landet till Abraham aldrig blev uppfyllt under den gammaltestamentliga tiden, och därför väntar på hela sin fullbordan, av vilket den nuvarande israeliska staten är den ”första delen”. Den andra felaktiga uppfattningen är att de gammaltestamentliga profetiorna som verkar tala om återupprättandet av nationen Israel till att bebo ett land fortfarande väntar på att uppfyllas. På dessa påståenden svarar vi:

1. LÖFTET OM LANDET BLEV UPPFYLLT I GAMLA TESTAMENTETS TID

Ett av påståendena som man främst får höra från vissa håll, är att löftet om ett land till Abraham aldrig uppfylldes under Gamla testamentets tid. Men Guds ord säger något annat. Två löften som Gud gav till Abraham är att han skulle få oräkneliga avkomlingar och ett stycke land som är beskrivet i klara ordalag. Vi ser dessa tydligt beskrivna i två bibelavsnitt:

”Skall jag rikligen välsigna dig och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden (som är, eng. övers.) på havets strand” (1 Mos. 22:17).

”På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abraham och sade: ’Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat’” (1 Mos. 15:18).

Nyckelorden finns i fetstil. Dessa väntar emellertid inte på att bli uppfyllda, för under Salomos regering finner vi att ett uttalande görs, som faktiskt återspeglar den framställning som används i 1 Mosebok angående dessa löften. Vi läser i 1 Kungaboken 4:20-21:

”Juda och Israel var talrika som sanden vid havet. De åt och drack och var glada. Salomo regerade över alla riken från floden till filisteernas land och ända ner till Egyptens gräns”.

Detta är exakt samma område som omnämns i Guds löfte till Abraham (jmfr. 2 Krön. 9:26). Efter återkomsten från fångenskapen upphöjde leviterna och andra en mäktig bön till Herren, i vilken de sa:

”Du, HERRE, är den Gud som utvalde Abram, och förde honom ut från det kaldeiska Ur och gav honom namnet Abraham. Du fann hans hjärta trofast inför dig och du slöt förbund med honom: att ge åt hans efterkommande kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, jebusiternas och girgaseernas land” (Neh. 9:7-8).

Men de tvivlade inte på utgången. Till skillnad från dagens förvirrade neo-judaister, väntade de inte på en framtida uppfyllelse av löftet om landet, för de sa omedelbart: ”Du lät dina ord gå i uppfyllelse, ty du är rättfärdig ” (Neh. 9:8). Psalmisten utropar också:

”Ty han tänkte på sitt heliga löfte till Abraham, sin tjänare. Så förde han ut sitt folk med glädje, sina utvalda med jubel. Han gav hednafolkens länder åt dem, det folken arbetat ihop fick de ärva” (Ps. 105:42-44).

Men annan aspekt av detta löfte om landet är det faktum, att det påstås ha blivit givet till Israel ”för evig tid”. Som stöd för detta citerar dagens judaister ofta 1 Mos. 13:14-15:

”HERREN sade till Abram sedan Lot hade skilt sig från honom: ’Lyft upp din blick och se dig omkring från den på den plats där du står, mot norr och söder, mot öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid’”.

Påståendet att p.g.a. att bibeltexten säger ”för evig tid”, måste detta därför fortfarande gälla idag och skall alltså med våld lämnas tillbaka. De påstår att man måste skilja mellan det förbund som slöts med Abraham och det mosaiska förbundet. De påstår att det mosaiska förbundet var temporärt och uppfylldes i Kristus, medan förbundet med Abraham som gällde landet omtalades som ett ”evigt förbund ” (1 Mos. 13:14-15; 17:7, 19), och alltså måste det fortfarande vara i kraft.

Men när man väl förstår den symboliska innebörden av så många löften i Gamla testamentet, då blir ”evigheten” i löftet om landet tydligt. Uppenbart kan inte ett stycke av ett geografiskt område ges för evig tid, eftersom vi vet från andra ställen i Skriften att jorden ska komma under domens eld och förstöras (2 Petr. 3:10). Därför kommer det inte att finnas något konkret land kvar som man kan äga för evig tid .

Men detta med ”för evig tid” kan klart förstås, när man inser att det utlovade landet alltid bara var en ”sinnebild” – en symbol av himlen, som är evig. Precis som det fysiska folket Israel pekade mot församlingen, så pekade det konkreta landet framåt mot evigheten. Att gå in i det sanna utlovade landet, är att komma in i evigheten.

Patriarkerna i Israel förstod den symboliska aspekten av detta med ”för evig tid” angående landet mycket väl. Abraham, t. ex.

”levde som främling i det utlovade landet. Han bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte. Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud hade format och skapat” (Hebr. 11:9-10).

I motsats till dagens judaister, som uppfattar uppfyllelsen av löftet om landet som det andliga livets A och O, ”bekände ” patriarkerna ”sig vara gäster och främlingar på jorden ” (Hebr. 11:13) och de längtade ”till ett bättre land, det himmelska ” (Hebr. 11:16). De visste mycket väl att löftet om landet ”för evig tid”, faktiskt var löftet om ett andligt hem i evigheten. De insåg denna symboliska aspekt av detta med landet ”för evig tid” mycket väl.

I själva verket är vi kristna förlängningen av den eviga karaktären i löftet till Abraham. Paulus gör det klart att ”om ni nu tillhör honom (Kristus) är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet ” (Gal. 3:29).

När Herren därför sa ”Och jag skall upprätta ett evigt förbund mellan dig och mig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund ”, går det utöver ren fysisk härkomst. Matthew Henry uttrycker det så här:

”här (i 1 Mos. 17), där det utlovas en evig egendom, måste det förvisso uppfattas som en sinnebild av den himmelska glädjen, den eviga vila som återstår för Guds folk”.

Det är denna oförmåga att inse den andliga karaktären i så många av löftena i Gamla testamentet till Israel och dess patriarker, och att man vill pressa in vissa profetior i ett uppdiktat ändetidsscenario, som har lett till den villfarelse vi har idag – Israel, bedragaren.

Problemet med judiska folket idag, och så många kristna också, är att de inte vill acceptera att löftet om det geografiska landet var till för att uppfyllas under det gamla förbundet, som nu är föråldrat: ”När han (Gud) talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat att det förra är föråldrat ” (Hebr. 8:13). Löftet om landet till Abraham uppfylldes för länge sedan. Vi kan därför dra slutsatsen att det inte kan vara möjligt, att folket-staten Israel i Mellersta Östern idag skulle kunna vara en uppfyllelse av den bibliska profetian, utan tvärtom är en följd av internationella politiska intriger och förhatliga terroristhandlingar, som till varje del var lika anstötliga som de palestinska extremistgruppernas. (Det är ingen överdrift att påstå att det moderna Israel är ett verk av terrorism. Många av dess ledare har varit fullblodsterrorister. De båda tidigare premiärministrarna Menachem Begin och Yitzhak Shamir uppmuntrade till att mörda innan Israel hade utropats som stat. Shamir var ledare för terroristgruppen Lehi – även känd som Sternligan – vilken beordrade mordet på Lord Moyne, som sköts ner i Kairo 1944. I en nyligen gjord intervju med Daily Telegraph sa Shamir, att han skulle varit glad om han fått mörda Lord Moyne med egna händer , Daily Telegraph, 18 april 1988, sid. 20. Dessa män bombade sig bokstavligen in i sina tjänster, i förtröstan på att skulden för förintelsen skulle framkalla en sympatistämning för deras sak. Shamir kallade faktiskt sig själv för ”Michael”, inspirerad av IRA-ledaren Michael Collins. Staten Israel är en terroriststat som har sitt ursprung i mord och blodbad).

2. ÅTERUPPRÄTTANDET AV ISRAEL I GAMLA TESTAMENTET HAR ALLTID VARIT GRUNDAT PÅ VISSA TYDLIGA VILLKOR

De många kristna idag som rakt av accepterar uppfattningen, att dagens Israel är en uppfyllelse av den bibliska profetian, verkar förbise det viktiga faktum att ett återupprättande av Israel måste vara grundat på vissa villkor, som är tydligt framställda i Skriften. I Jer. 50:4-5 får vi ett klassiskt exempel på villkoren för återupprättandet av Israels folk:

”I de dagarna och på den tiden, säger HERREN, skall Israels barn komma tillsammans med Juda barn. Under gråt skall de gå och HERREN, sin Gud, skall de söka. De skall fråga efter Sion och vända sig hitåt: ’Kom! Låt oss hålla fast vid HERREN i ett evigt förbund som aldrig skall glömmas’”.

Detta syftar uppenbart på det återupprättande av Israel som Gud menat. Men lägg märke till att det finns nödvändiga förutsättningar. Vi finner aldrig en enda gång i Skriften att Israel återupprättas, utan att dessa villkor har blivit uppfyllda.
Det första villkoret för detta återupprättande är

a) Djup omvändelse

Vi läser att ”under gråt skall de gå ”. Detta kommer otvetydigt före ett återupprättande. Längtan efter ett återupprättande är inte bara att bli återupprättade till landet, utan att bli återupprättade till Herren. Och detta innebär en djup omvändelse i hjärtat. Detta är en grundläggande lag för återupprättande av varje slag i Skriften – vare sig den är gemensam eller individuell.

Vi märker många gånger att författare i Gamla testamentet uttrycker Guds sinne, hur han inte har något till övers för yttre former av tillbedjan, utan i stället längtar efter ett förkrossat hjärta, ett ångerfullt sinnelag. Det är detta som sätter igång ett återupprättande. Andra bibeltexter som tydligt visar behovet av omvändelse före återupprättande är Dan. 9:1-6; Neh. 1:4-11.

Finner vi att det var detta slag av omvändelse som ledde till grundandet av det nutida folket-staten Israel idag? Inte alls. Det fanns bara nationell stolthet, förbittring över att ha blivit förföljda, en längtan efter att göra anspråk på ”sina rättigheter” till ett nationellt hemland och en villighet att döda alla som kom i vägen.

Den fruktansvärda sanningen är att ända tills det finns en ånger över att ha brutit förbundet och dödat deras Messias, kommer det judiska folket ständigt att utsättas för svårigheter och vara utan en verklig gemenskap med Herren.
En andra förutsättning för Israels återupprättande är

b) Trohet mot Gud

I vår bibeltext i Jer. 50:4-5 sägs det att det återupprättade folket ska ”söka HERREN ”. Vad innebär det att ”söka Gud?” Förvisso syftar det på en längtan att bli fostrad av honom, att vara lydig mot honom och att vandra på hans vägar. En betydelsefull bibeltext i detta avseendet är 5 Mos. 30:1-3:

”När allt detta kommer över dig, välsignelsen och förbannelsen som jag har förelagt dig, och du lägger detta på ditt hjärta bland alla de hednafolk dit HERREN, din Gud, fördriver dig, och du vänder om till HERREN, din Gud, och lyder hans röst, i allt vad jag idag befaller dig, du och dina barn, av hela ditt hjärta och hela din själ, då skall HERREN, din Gud, göra slut på din fångenskap och förbarma sig över dig. HERREN, din Gud, skall då åter samla dig från alla folk, dit han har skingrat dig”.

Här ser vi att förbarmandet över Israel och dess församlande som ett Guds folk är beroende av att de först återvänder till Herren och ”lyder hans röst ”. Och detta är faktiskt det sinnelag, som fanns hos de judar som återvände från fångenskapen i Babylon:

”Den första dagen i den första månaden blev det nämligen bestämt att man skulle lämna Babel, och på första dagen i femte månaden kom han till Jerusalem, eftersom Guds goda hand var över honom. Ty Esra hade vänt sitt hjärta till att studera HERRENS lag och leva efter den och att lära ut lag och rätt i Israel” (Esra 7:9-10).

Var står den nuvarande staten Israel med hänsyn till detta? Den grundades ju inte på lydnad för Herrens befallningar, som i tiden efter Golgata finner sitt starkaste uttryck i lydnad för Jesu Kristi evangelium (jmfr. 1 Petr. 4:17). Förvisso har inte dagens israeliter sökt Gud alls, för då skulle de ha insett att de inte längre skulle vara under Mose lag, utan under Kristi lag (1 Kor. 9:21).
En annan förutsättning för Israels återupprättande är

c) Att vara sanna sionister

Vi läser i vår bibeltext i Jer. 50:4-5, att ett Israel som längtar efter att bli återupprättat ska fråga ”efter Sion ”. Ordet Sion har använts i högsta grad felaktigt av det nutida Israel, huvudsakligen p.g.a. dess världsliga tolkning av andliga ting.

Att vara en ”sionist” i Skriften är att längta efter att vara där Gud särskilt uppenbarar sin närvaro: ”Kom, låt oss dra upp till Sion, upp till HERREN, vår Gud ” (Jer. 31:6). Sion är den plats där Gud bor i förhållande till hans mänskliga skapelse: ”Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han ha sin boning ” (Ps. 132:13). ”HERREN bor på Sion ” (Joel 3:21).

Först finnes vi detta uppenbarat i relation till staden Jerusalem i Gamla testamentets tid, där templet var, som var medelpunkten för det andliga livet på den tiden. Sedan, i det nya förbundet, finner vi att Sion används för att syfta på Kristi kropp, församlingen (se Hebr. 12:22-23). Men den yttersta innebörden av Sion är himlen i ett nytt universum efter återupprättandet av allt vid tidsålderns slut, såsom vi ser det himmelska Jerusalem beskrivet i de avslutande kapitlen av Uppenbarelseboken.

Om israeliterna idag menade allvar med ”att fråga efter Sion”, och därigenom bli återupprättade, skulle de komma in i församlingen, Kristi kropp, där Herren bor med sin Ande. Kristi kropp är Sion idag.
En annan förutsättning för Israels återupprättande är

d) Att ägna sig åt äkta andlighet

Vår bibeltext säger: ”De skall fråga efter Sion och vända sig hitåt , d.v.s. med uppriktig tro. Det skulle finnas äkta andlighet. Hur kan detta vara möjligt i dagens Israel, när man inte bara söker efter Sion på fel ställe, utan även har sådant hat mot den som kom som deras Messias för nästan två tusen år sedan?
En annan förutsättning för Israels återupprättande är

e) En längtan efter att vara i en evig förbundsrelation med Gud

Ett Israel som längtar efter att bli återupprättat till Gud säger: ”Kom! Låt oss hålla fast vid HERREN i ett evigt förbund som aldrig skall glömmas ”. Men vi har redan tidigare visat att Israel var olydigt under det gamla förbundet, och har förkastat det nya förbundet i Kristi blod och gör så till denna dag.

Var står nu det moderna Israel i Mellersta Östern med hänsyn till detta? Bilden som vi får här, när det gäller villkoren för Israels återupprättande, innebär den djupaste andlighet, omvändelse, att längta efter att vara bland Guds folk och lydnad för förbundet. Är detta vad vi ser i det så kallade återupprättade Israel av idag i Mellersta Östern?

Dagens Israel är en sekulariserad stat. Den är stolt och arrogant i sina krav. Den uppfattar Sion som en nationalistisk statsform, som styrs av människor på ett stycke jordiskt landområde, snarare än Guds andliga boning. Den förtrycker hjälplösa människor på ett sätt som trotsar Guds lag på ett högst dramatiskt sätt. Vi läser t. ex. i torahn: ”En främling skall du inte förödmjuka eller förtrycka. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land ” (2 Mos. 22:21). Tänk på att detta speciella bud kommer direkt efter buden: ”En trollkvinna skall du inte låta leva. Var och en som har samlag med ett djur skall straffas med döden. Den som offrar åt andra gudar och inte endast åt HERREN, han skall drabbas av förbannelse ”. Med detta allvar vill Gud att hans folk ska hjälpa de drabbade, hjälplösa och förtryckta främlingarna. När allt kommer omkring är ju kärlek lagens uppfyllelse (Rom. 13:10; Gal. 5:14). Ett av tre tecken på sann gudsfruktan, som Jakob skriver om i sitt brev är: ”Men att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd … det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern ” (Jak. 1:27). Det viktigaste i Guds lag är att bistå de hjälplösa och förtryckta, och detta ska även ingå i de frälstas liv (Ef. 2:10; Tit. 2:13-14). Att påstå något annat är att ta ut hjärtat ur lagen och att ge fördel åt ”liberalteologerna”, som tror att gudsfruktan endast består i att rätta till orättvisor. Det var J.C. Ryle som sa: ”Vi blir inte rättfärdiga genom våra gärningar, men den rättfärdiga människan utför gärningar ”. Människor som är under Guds förbund skulle inte kunna vara brutala, och inte heller uppfattas så av omvärlden. Jämför Israels brutalitet mot palestinierna, och den israeliska statens säkerhetstjänst Mossads brutalitet. Hur kan då nationen Israel av idag ens leva i lydnad för det gamla förbundet från den mosaiska tiden? Vi tror att dagens nation-stat Israel är en ond regim, och vi är ytterst förvånade över att bekännande kristna kan ge detta korrumperade, antikristliga land sitt andliga och ekonomiska stöd. Den frimodiga israeliska kommentatorn, Dr. Israel Shahak, vågar uttala sig så här:

”Omfattningen av förföljelsen och diskrimineringen av icke-judar som den ”judiska staten” utsätter dem för, med stöd av organiserade judar i förskingringen, är långt mycket större än det lidande som förorsakats judarna av regimer som är fientligt inställda mot dem”.

Israel är emellertid inte bara olydigt mot det gamla förbundet, det är också ytterst trotsigt mot det nya förbundet, vilket nu trätt i kraft och som profeterades för dem i Jer. 31:31-34.

Ingenstans i Skriften finns ett ”återupprättande i otro” sanktionerat, vilket kristna understödjare av Israel ofta hävdar idag. Som vi har visat finns det villkor förknippade med varje återupprättande av Israel och dessa villkor har inte blivit uppfyllda.

Nästan hela kristenheten tar för givet, att ett återupprättande av Israel i den sista tiden har profeterats i Bibeln, och att den nutida staten Israel är ett inledande bevis på uppfyllelsen av denna profetia.

Uppfattningen om Israels återupprättande är precis lika falsk, som uppfattningen om återupprättandet av Andens gåvor. Dessa dubbla villfarelser passar ihop som grund för villfarelse i de kristna kretsarna idag.

Man påstår också att detta ”återupprättande” kommer att inträffa när judarna återvänder till landet och lever i otro till en början.

Detta går hand i hand med uppfattningen att Kristus, när han återvänder, kommer att upprätta sitt högkvarter som en jordisk kung i Jerusalem med återupprättade tempeloffer och en gammaltestamentlig form av tillbedjan i exakt 1000 år, baserat på en fullständigt felaktig förståelse av kapitel 20 i Uppenbarelseboken.

Uppenbarligen ska Israels invånare när Kristus återvänder, som man påstår, ”se honom som de har genomborrat och sörja ” och därför ska hela Israel bli frälst.

De bortser fullständigt från det faktum att Sackarias profetia om att se på honom som de genomborrade och att sörja (Sak. 12:10), i första hand blev uppfylld när Kristus hängde på korset, vilket Johannes redogörelse visar (Joh. 19:34-37).

Problemet är att man bortser från den den tydliga uppfyllelsen av profetians ord som redan har inträffat, och istället försöker få den att passa in i ett framtida scenario som de själva har skapat.

Neo-judaisterna påstår att Israel blir återupprättat i otro till en början, även om de senare kommer att tro, efter att Gud tillåtit Antikrist att döda två tredjedelar av alla judar – en del av talmud och illuminati – och bevarat en tredjedel som en kvarleva. Denna illusion är, efter vad man kan anta, baserad på profetian i Sakarja 13:7-9. Låt oss bara ta en titt på detta:

”Svärd, upp mot min herde, mot den man som står mig nära! säger HERREN Sebaot. Slå herden så att fåren skingras. Ty jag skall vända min hand mot de små. Det skall ske i hela landet, säger HERREN, att två tredjedelar skall utrotas och gå under, men en tredjedel skall lämnas kvar. Den tredjedelen skall jag låta gå genom eld. Jag skall luttra dem som jag luttrar silver, pröva dem som man prövar guld. De skall åkalla mitt namn och jag skall bönhöra dem. Jag skall säga: ’Detta är mitt folk.’ Och folket skall svara: ’HERREN är min Gud’” (Sak. 13:7-9).

Den första delen av denna profetia visade sig vara uppfylld när Kristus tillfångatogs i Getsemane örtagård (jmfr. Matt. 26:31). Återstoden av profetian blev tydligt uppfylld i den Guds dom som ägde rum snart efter detta, när romarna plundrade Jerusalem år 70 e. Kr.

Matthew Henry säger att orden om luttringen, ”uppfylldes i förföljelsen av den äldsta kristna församlingen ”, som var förlängningen av den judiska nationen under det nya förbundet.

Petrus citerar i realiteten detta stycke i sitt brev till ”till de som lever kringspridda som främlingar ”, när han säger ”Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat ” (1 Petr. 4:12).

Ett annat bibelställe som felaktigt används för att bevisa att Israel är återupprättat i otro finns i Herekiel 36-37:

”Ty jag skall hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land. Jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem. Så skall ni få bo i det land som jag gav åt era fäder, och ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud” (Hes. 36:24-28).

Men återigen, detta har redan uppfyllts. Det uppfylldes i ett avseende när judarna återupprättades i Israel efter fångenskapen i Babylon, men förvisso uppfylldes det ännu mer till fullo (och mer på ett andligt sätt), när de omvände sig till Kristus i det nya förbundet. Det är en parallelltext till Jer. 31:31-34, som talar om det nya förbundet i Kristus. Dessa bibelställen handlar helt om att den judiska kvarlevan blir grunden för Guds nya folk, Kristi kropp.

På samma sätt syftar avsnittet i Hes. 37, som talar om dalen som var full med förtorkade ben som får liv, på återupprättandet av Israel efter fångenskapen i Babylon. Det kan också bildligt syfta på andlig pånyttfödelse i Kristus och även på uppståndelsen från de döda. Men det finns inte en chans att dessa profetior i Hes. 36 och 37 kan användas för försvara återupprättandet av den teokratiska staten Israel vid den här tidpunkten i historien.

Hur kan folket-staten Israel på en liten bit land i Mellersta Östern då vara en uppfyllelse av den bibliska profetian?

Så här långt har vi visat att löftet om landet uppfylldes under Gamla testamentets tid, och att återupprättandet av Israel i Gamla testamentet alltid var baserat på vissa tydliga förutsättningar. Det finns ännu en aspekt som bevisar att återupprättandet av folket-staten Israel idag inte möjligtvis kan vara en uppfyllelse av den bibliska profetian:

3. DET VERKLIGA HOPPET FÖR ISRAEL ÄR INTE ETT ÅTERUPPRÄTTANDE I LANDET ISRAEL UTAN I JESUS KRISTUS VID HANS FÖRSTA TILLKOMMELSE

Profetiorna i Gamla testamentet som tycks tala om återupprättandet av Israels folk i ett land som arvedel, blev antingen uppfyllda vid slutet av landsflykten till Babylon, eller ska uppfattas som att de syftar symboliskt på församlandet under Messias vid hans första tillkommelse. Det är här som det verkligt avgörande motståndet mot biblisk undervisning sker. Underlåtenheten att acceptera att Herren kan tala symboliskt, när han uttalar profetior i Gamla testamentet om Israels framtida återupprättande, är en av huvudorsakerna till förvirringen angående dess rätta arv.

Ett av de största problemen här, är att det tas för givet av så många bekännande kristna idag – speciellt av dem som tror att det fortfarande finns plats för det teokratiska folket Israel i Guds plan idag – att om man tolkar en profetia i Gamla testamentet symboliskt snarare än bokstavligt, då innebär detta en liberal, ja t.o.m. avfällig inställning till Skriften. Detta är emellertid en felaktig slutsats. Det är visserligen sant att liberaltologer allegoriserar Guds ord på ställen när det ska tas bokstavligt. Men detta innebär inte, att man aldrig bör uppfatta något bibelord symboliskt, av fruktan för att vara en liberalteolog! Ska vi ta det bokstavligt när vi t. ex. läser att en ängel kom ner från himlen ”med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen ” (Upp. 20:1)? Är det en verklig, materiell kedja med länkar av metall som det talas om här? Och om man uppfattar den kedjan symboliskt, blir man då en avfälling? Absolut inte! Är det inte sant att varenda kristen har uppfattat denna kedja symboliskt – och tolkat den symboliskt snarare än bokstavligt?

Men när det blir fråga om profetior i Gamla testamentet om Israel, blir så många människor överväldigade av ett anfall av hyperbokstavlig tolkning, och börjar att fördöma var och en som vågar förandliga en bibeltext på något sätt. Även om det uppenbart sant att det finns faror med att allegorisera och att ”ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen utläggning ” (2 Petr. 1:20), finns det sunda regler som vi kan följa, som även har blivit fastställda för oss i Guds ord. Låt oss visa detta med ett klassiskt exempel. Ta Amos 9:11-15, som säger:

”På den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen dess sprickor och resa upp det som är nerrivet. Jag skall bygga upp den som i forna dagar, så att de kan ta i besittning vad som är kvar av Edom och av alla hednafolk över vilka mitt namn har nämnts, säger HERREN, han som gör detta. Se, dagar skall komma, säger HERREN, då plöjaren skall följa skördemannen i spåren och druvtramparen såningsmannen, då bergen skall drypa av druvsaft och alla höjder flöda över. Jag skall göra slut på mitt folk Israels fångenskap. De skall bygga upp sina ödelagda städer och få bo i dem. De skall plantera vingårdar och få dricka vinet från dem. De skall anlägga trädgårdar och få äta deras frukt. Jag skall plantera dem i deras eget land. De skall inte mer ryckas upp ur det land som jag har givit dem, säger HERREN, din Gud”.

Av första intrycket att döma, om man skulle ta detta avsnitt absolut bokstavligt, tycks det vara en profetia om återuppbyggnaden av det jordiska templet i Jerusalem, och återupprättandet av Guds folk Israel i landet. Men även om det kanske är så det verkar vid en nonchalant läsning, måste vi, om vi vill vara trogna mot Guds ord, ta hänsyn till det faktum att detta avsnitt tolkas helt annorlunda på andra ställen i Skriften. När några judaister förorsakade problem i den äldsta församlingen, genom att säga att omvända hedningar var tvungna att bli omskurna för att bli frälsta (här ser vi igen oförmågan att förstå saker på ett andligt sätt), kallades ett råd in för att avgöra ärendet. Efter att samtalet hade ägt rum, blev alla närvarande tysta medan Jakob uttalade sin visdom:

”Bröder, hör på mig. Simeon har berättat om hur Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. Det stämmer överens med profeternas ord, där det heter: Därefter skall jag vända tillbaka och åter bygga upp Davids fallna boning. Dess ruiner skall jag bygga upp och jag skall upprätta den igen, för att alla andra människor skall söka HERREN, alla hedningar, över vilka mitt namn har nämnts. Så säger HERREN, som gör detta, det som är känt från evighet ” (Apg 15:13-18).

Förstår du vad Jakob säger? Han citerar här den exakta bibeltexten från Amos 9, som bokstavligen är en hänvisning till ett framtida jordiskt återupprättande av folket Israel i landet. Men vi får här en modell för rätt bibeltolkning, närhelst vi möter bibeltexter i Gamla testamentet, som verkar innebära ett jordiskt återupprättande av Davids kungarike, och att de angränsande icke-israelitiska folken över vilka David en gång hade regerat åter skulle föras in under hans rike.

Den icke-troende juden av idag, med ett täckelse över sina ögon när han läser bibeln, kommer bara att se ett jordiskt rike, precis som de oupplysta judarna på Kristi tid gjorde (Joh. 6:15; 18:36; Luk. 17:20; Apg. 1:6). Dit hör också dagens över-bokstavliga fundamentalistiska kristna, som har misslyckats med att följa Jakobs exempel för bibeltolkning. För Jakob uppenbarar tydligt här i Apostlagärningarna 15:13-18, att återuppbyggnaden ”Davids hydda ” som omtalas i Amos 9 är en symbolisk hänvisning till grundandet av församlingen i det nya förbundet i Jesus Kristus, i vilket hedningarna skulle komma in. Jakob visar faktiskt här, att bibeln förvisso undervisar om en form av ”ersättningsteologi”. Församlingen i det nya förbundet har ersatt Gamla testamentets tabernakel och tempel, vilket var själva medelpunkten för det teokratiska folket Israel (jmfr. 2 Kor. 6:16; Ef. 2:21). Församlingen är Israel idag! Detta är exakt det som Jakob uppenbarar och det är exakt det som neo-judaisterna vägrar att acceptera.

Det är därför som vi säger – som svar på påståendet att folket-staten Israel i Mellersta Östern är en uppfyllelse av den bibliska profetian – att det verkliga hoppet för Israel inte är ett återupprättande till ett jordiskt landområde, utan till Jesus Kristus vid hans första tillkommelse. Vi kan anföra ytterligare bevis för denna mäktiga sanning från apostlarnas ord. När Paulus t. ex. anlände till Rom, kallade han till ett möte med de judiska ledarna för att föra fram sitt ärende inför dem. Under detta samtal berättar Paulus för dem varför han var fängslad:

”Det är därför jag kallat er hit för att träffa er och tala med er, eftersom det är för Israels hopp jag bär dessa bojor” (Apg. 28:20).

Vad var nu detta ”Israels hopp ” för vilket Paulus hade blivit åtalad? Vad var det för ett budskap om hopp som hade Paulus förkunnat, som var så anstötligt för judarna? Var det ett framtida återupprättande av Israel till landet under en jordisk kung som David? Inte alls, för det skulle ha varit fullständigt acceptabelt. I sin storslagna kommentar ger Matthew Henry en belysande parafras av Paulus ord till de judiska ledarna, som tydligt uppenbarar det som ”Israels hopp” verkligen innebär:

”De skulle vilja att ni fortfarande väntade på en Messias, som skulle befria er från det romerska oket, och göra er mäktiga och framgångsrika på jorden, och det är detta som upptar deras tankar. De är arga på mig för att jag riktar in deras förväntningar på de storslagna tingen i en annan värld, och övertalar dem att ta emot en Messias som kommer att försäkra dem om att få dessa ting, och inte yttre makt och ära. Jag vill föra er till den andliga och eviga härlighet, på vilken era fäder genom tro riktade sin blick, och det är detta de hatar mig för – eftersom jag skulle vilja rädda er från det som är bedrägeriet om Israel, och kommer att vara dess skam och fördärv, föreställningen om en tillfällig Messias, och föra er till det som är Israels sanna och verkliga hopp, och den sanna innebörden av alla de löften som gavs till fäderna, ett andligt rike av helighet och kärlek, grundat i människors hjärtan, till att vara en underpant och förberedelse för den glädjefyllda uppståndelsen av de döda och livet i den kommande världen.”

Vilken mästerlig sammanfattning detta är av Matthew Henry angående innebörden bakom Paulus ord. ”Bedrägeriet om Israel ” har alltid varit att man hållit fast vid uppfattningen om en tillfällig Messias och ett jordiskt rike i landet. Men ”Israels sanna och verkliga hopp ” är det andliga rike, som har sin grund i Messias död och uppståndelse, Herren Jesus Kristus, och som finner sitt enda jordiska uttryck i församlingen som är utkallad genom hans namn. Israels verkliga hopp är ”Frälsaren ” som ”skall komma från Sion och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob. Och detta skall vara mitt förbund med dem, när jag tar bort deras synder ” (Rom. 11:26-27). Synd kan endast tas bort genom Kristi blod i hans nya förbundet, och det är detta som är Israels verkliga hopp.

Det är därför som vi finner att alla gudfruktiga, fromma judar som Simeon, som levde i och runt tiden för inkarnationen ”väntade på Israels tröst ” (Luk. 2:25). Därför inriktade sig inte människor som Simeon, Hanna, Sackarias, Maria, Josef och alla de övriga av Israels gudfruktiga kvarleva, som levde när Guds Son kom personligen, på något återupprättande i landet, utan på tron på och föreningen med Herren Jesus Kristus som ”Israels hopp” och ”Israels tröst”. Det finns inte den minsta antydan i evangelierna – och inte heller i resten av Nya testamentet – om att Israels hopp finns i ett återupprättande i landet. Vi ser faktiskt i bibeln att trons öga gjorde det möjligt även för de gudfruktiga troende i Gamla testamentet, att fokusera på något bortom en bit landegendom i Mellersta Östern! Vi får t. ex. veta att

”I tron levde han (Abraham) som främling i det utlovade landet. Han bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte. Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud hade format och skapat” (Hebr. 11:9-10).

Dessa patriarker visste att det fanns något bortom det utlovade landområdet på jorden. Hellre än att hänge sig åt några territoriella rättigheter till landet bekände de sig faktiskt

”vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de hade gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem” (Hebr. 11:13-16).

Detta var den insikt som alla gudfruktiga troende höll kär i Gamla testamentets tid. Deras hopp stod till ett himmelskt land, en stad som ställts i ordning av Gud. Vilken stad är det? Svaret finns i nästa kapitel av detta brev till omvända judar:

”Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara, en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till en domare som är allas Gud och till andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen. Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och till det renande blodet som talar starkare än Abels blod” (Hebr. 12:22-24).

Den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, är ingen annan än församlingen i det nya förbundet, som är förmedlad av Jesus Kristus, uppfyllelsen av löftet till Abraham att i hans avkomlingar skulle alla folk på jorden bli välsignade. Vi finner detta himmelska Jerusalem omnämnt av Paulus i hans utomordentliga allegori i Gal. 4:24-26, där han talar om skillnaden mellan det gamla och det nya förbundet. Först finns ”det ena (som) kommer från berget Sinai och föder sina barn i slaveri … och motsvarar det nuvarande Jerusalem (d.v.s. det jordiska folket Israel) ” och sedan finns ”det himmelska Jerusalem (det nya förbundets församling) ”, som ”är fritt, och det är vår moder ”, d.v.s. alla vi som är Guds folk i evangeliets tidsålder.

Alltså var ”den himmelska staden” som patriarkerna såg fram emot Jesu Kristi församling, som består av både judar och hedningar. Det är därför som Herren Jesus säger att Abraham ”jublade ” över att få se hans dag (Joh. 8:56). En övergång i frälsningens historia har inträffat, vilken varje gudfruktig jude skulle ha förväntat: Övergången från ett jordiskt folk (2 Mos. 19:5-6) till ett andligt folk (1 Petr. 2:9-10), från ett jordiskt Jerusalem till ett himmelskt, från ständiga lekamliga offer av lamm, bockar och tjurar, till ett för alla tider gällande andligt offer av Guds lamm, som tar bort synden från judarna och alla de som tror från varje folkslag i världen (Joh. 10:14-16; 11:49-52).

I fyrahundra år hade det varit en formidabel tystnad i den gudomliga uppenbarelsen. Precis som hela skapelsen nu suckar, när den väntar på den fullkomliga uppenbarelsen av dem som är Guds söner genom barnaskapet, så var världen då fylld med en laddad förväntan på honom som är Guds Son till sin natur. Och allt eftersom tiden närmade sig, var det andliga klimatet så kompakt i Israel, att det måste ha varit möjligt att skära i luften med kniv. Vid den tiden väntade Sackarias, Elisabet, Maria, Simeon och Hanna och hela den övriga kvarlevan på sitt hopp, sin tröst (Luk. 2:25). De såg inte fram emot en jordisk kung, som skulle leda ett uppror mot de romerska ockupanterna (även om Judas skulle kunna ha gjort det). De väntade inte på ett återupprättande i landet. De hade ett andligt hopp. Simeon sa så här:

”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel” (Luk 2:29-32).

Israels hopp var också hedningarnas hopp. Och det hoppet var inte ett stycke land i Mellersta Östern. Det var hoppet om frälsning genom Kristi död och uppståndelse. Och när Guds inkarnerade Son växte upp och kallade sina lärjungar från den gudfruktiga kvarlevan av judarna, blev dessa förstlingsfrukten i det nya förbundets folk – ett andligt folk som skulle bestå av både judar och hedningar tillsammans.

Vi tror därför, p.g.a. alla orsakerna ovan, att folket-staten Israel i Mellersta Östern idag inte möjligtvis kan vara en uppfyllelse av de bibliska profetiorna, som talar om ett återupprättande av Israel.

Påstående nr.2: ”Nationen Israel är fortfarande Guds utvalda folk idag”

Vi hör ganska mycket idag att man beklagar sig över ”ersättningsteologin” – ett nedsättande öknamn som tilldömts uppfattningen att församlingen i Nya testamentet är Guds folk idag (exakt som vi i själva verket undervisar i denna avhandling). Det är emellertid ganska bisarrt att ge ett öknamn till något som bibeln tydligt undervisar om och sedan kalla det en villfarelse, och alltså slå blå dunster i ögonen på så många unga och lättlurade troende.

Uppfattningen att det nationella Israel som kollektiv fortfarande är Guds utvalda folk florerar i medvetandet hos många idag. Men vi undrar om de allvarligt har beaktat Skriftens tydliga mening. För Guds ord visar att Israel som en nation har kommit under Guds vrede. Gud har – även om han alltid är villig att ta emot enskilda troende judar i nya förbundets rike – gjort slut på Israel som ett nationellt-andligt teokratiskt begrepp.

Israel bröt det gamla förbundet och förverkade därmed alla rättigheter till det. Så gott som hela Israel – utom en liten kvarleva – förkastade det nya förbundet i Kristi blod. De t.o.m. dödade sin efterlängtade Messias. Det är intressant att påven har sagt att kyrkan inte längre tror, att det judiska folket var skyldigt till att ha dödat Messias. I syfte att utveckla goda relationer mellan kristna och judar, görs detta gällande i stor utsträckning idag. Men vad säger Guds ord? För det första visar bibeln att Jesus blev förkastad av judarna: ”Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom ” (Joh. 1:11). Ingen skulle vilja påstå något annat. Men det slutar inte med det, för skulden för den synden, som sedan kom över Israel, är nästan bortom fattningsförmåga. För det första tillrättavisade Herren Jesus själv folkets ledare med anklagelsen:

”Fyll då också ni era fäders mått! Ni ormar, ni huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till Gehenna? Därför sänder jag till er profeter, visa män och skriftlärda. Somliga av dem skall ni döda och korsfästa, andra skall ni gissla i era synagogor och förfölja från stad till stad. Så kommer över er allt rättfärdigt blod som är utgjutet på jorden, från den rättfärdige Abels blod till Sakarias, Barakias sons, blod, honom som ni mördade mellan templet och altaret” (Matt. 23:32-35).

Han såg sitt eget förkastande som kulmen på ett sjukligt exempel på förkastande, som Israels barn har framhärdat i från början. När de förkastade honom, framställde han straffet för dem tydligt:

”Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt” (Matt. 21:43).

Och Herren Jesus förutsade hur domen för hans förkastande skulle börja, när han berättade en liknelse om

”en kung som höll bröllop för sin son. Han kallade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Men de brydde sig inte om det utan gick sin väg, en till sitt jordbruk, en annan till sina affärer. De andra grep hans tjänare och misshandlade och dödade dem. Då blev kungen vred och skickade ut sina trupper och lät döda mördarna och brände ner deras stad” (Matt. 22:2-7).

Detta uppfylldes år 70 e. Kr. vid Jerusalems fall under den romerska armén, som Titus ledde. Detta profeterade Herren Jesus ordagrant om:

”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon. Ty det skall komma dagar över dig, när dina fiender kastar upp en belägringsvall runt dig och omringar och ansätter dig från alla håll. De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig” (Luk. 19:42-44).

Judarna framkallade även denna dom över sig själva, när de inför Pontius Pilatus valde att Barabbas skulle friges i stället för Jesus:

”Då Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oväsendet bara ökade, tog han vatten och tvättade sina händer i folkets åsyn och sade: ’Jag är oskyldig till denne mans blod. Ni får själva svara för det’. Allt folket svarade: ’Hans blod må komma över oss och våra barn’” (Matt. 27:24-25).

Det är ett stort mysterium för oss hur någon kan föreställa sig, att det judiska folket inte bar någon skuld för Kristi död. Aposteln Petrus framförde anklagelsen mot dem i sina predikningar:

”Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom… Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias” (Apg. 2:23, 36).

”Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde att få en mördare frigiven. Livets furste dödade ni, men honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till” (Apg. 13:14-15).

”Så skall ni alla och hela Israels folk veta… i kraft av Jesu Kristi, nasaréns namn. Honom korsfäste ni… ” (Apg. 4:10).

Och Stefanus sa till judarna:

”Finns det någon profet som inte era fäder har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat” (Apg. 7:52).

Och Paulus skrev till församlingen i Tessalonika:

”Ni har fått utstå samma lidande som era landsmän, som de av judarna, de som dödade både Herren Jesus och profeterna och som nu har drivit bort oss. De behagar inte Gud och är fiender till alla människor, eftersom de hindrar oss att predika för hedningarna, så att dessa blir frälsta. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men vredesdomen skall komma över dem till slut” (1 Tess. 2:14-16).

”Men vredesdomen skall komma över dem till slut ”. Som alla kan intyga har denna vredesdom som började i Jerusalem år 70 e. Kr. fortsatt även in i vår egen tid. Här syftar Paulus tillbaka på förbannelserna för att ha förkastat förbundet, vilka är så fruktansvärt och detaljerat beskrivna i 5 Mos. 28:15-68. Det gamla förbundet blev alltså föråldrat, som aposteln sa i det sjätte årtiondet av det första århundradet e. Kr.:

”När han talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat att det förra är föråldrat. Men det som är gammalt och föråldrat är nära att försvinna” (Hebr. 8:13).

Förvisso är det lätt att förstå att Israels folk inte längre kan var Guds utvalda folk. Församlingen i det nya förbundet, som utgörs av både omvända f.d. judar och omvända hedningar, har nu ersatt folket-staten Israel i gamla förbundet som Guds folk idag. Detta är Nya testamentets grundläggande undervisning. Herren Jesus själv varnade för att detta skulle inträffa, när han sa till dem som satt på Moses stol:

”Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges till ett folk som bär dess frukt ” (Matt. 21:43). Detta var också profeterat för länge sedan av Gud till Abraham när han sa ”I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade ” (1 Mos. 22:18, o.s.v.).

Ändå får vi ständigt höra att judarna fortfarande är Guds utvalda folk. Hur kan Gud ha två olika förbundsfolk idag, när det nya förbundet har ersatt det gamla? Vilket skulle judarna möjligtvis kunna vara under? Det finns bara ett förbund och ett förbundsfolk.

Det bör framhållas att ”ersättningen” som har inträffat inte är en renodlad ”en-för-en”, för Guds folk i det nya förbundet tog sin början bland den gudfruktiga judiska kvarlevan som tog emot sin Messias. I det avseendet kommer frälsningen verkligen ”från judarna ” (Joh. 4:22). Alltså började det nya Israel med judarna, växte ut ur Israels folk, och blev upphovet till Guds folk i det nya förbundet. Men Jesus själv sa att förutom de judar som skulle komma till tro, skulle det också finnas

”andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde” (Joh. 10:16).

”En hjord och en herde ”. Det finns INTE två Guds förbundsfolk – Israel och församlingen, varav det ena på något sätt skulle ligga i träda för en tid. Guds förbundsfolk är ett!

”Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren. Detta skedde när han i sitt kött tog bort fiendskapen, lagen med dess bud och stadgar, för att av de båda i sig skapa en enda ny människa och så skapa frid. Så skulle han i en enda kropp försona de båda med Gud genom korset, sedan han där hade dödat fiendskapen. Han har kommit och predikat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. Ty genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj. Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden” (Ef. 2:14-22).

Alltså är del fel att undervisa, som vissa gör idag, att Gud handlar på olika sätt med judar och hedningar. Både judar och greker är alla under synd (Rom. 3:9). Det finns ingen skillnad mellan de två, för ”alla har syndat och saknar härligheten från Gud ” (Rom. 3:22-23).

”Eller är han endast judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas? Jo, också hedningarnas, lika säkert som Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tro” (Rom. 3:29-30).

Judar och hedningar tillsammans. Gud handlar nu med dem som ett , som Paulus säger: ”Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde ” (Gal. 3:9). ”Om ni nu tillhör honom (Kristus) är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet ” (Gal. 3:29). Troende judar och hedningar är båda Abrahams sanna avkomlingar idag, uppfattat på ett andligt sätt. När avkomlingen (Kristus) hade kommit fanns det inget fortsatt behov av det teokratiska folket Israel under gamla förbundets lag (Gal. 3:23-25). Återupprättandet av Israel och hedningarnas frälsning är ett och det samma: nämligen i Kristus som en del av hans församling.

Påstående nr.3: ”Upprättandet av staten Israel 1948 är början på en process som kommer att kulminera i en global omvändelse av judar som lever efter att alla hedningar har blivit frälsta”

Vi har redan tagit upp grundandet av staten Israel 1948, som, av orsaker givna ovan, vi inte tror kan bli följden av speciella profetior i bibeln om Israels återupprättande. Uppfattningen att grundandet av den israeliska staten kommer att medföra en global omvändelse av judar, har huvudsakligen baserats på aposteln Paulus ord i det elfte kapitlet av hans brev till romarna. Men hela denna del av Paulus skrifter måste förstås på ett riktigt sätt. Många verkar uppfatta Rom. 11 som ett slags kodat profetiskt budskap för den sista tiden – den rådande föreställningen är att Israel som ett kollektivt teokratiskt folk, som har varit i onåd hos Gud sedan år 70 e. Kr., kommer att bli återupprättat till dess forna härlighet med en fullständig global omvändelse och inbärgning av alla judar som lever, när väl de parentetiska (som de uppfattar det) ”hedningarnas tider ” är slut. Men vi tror inte att en sådan doktrin kan finna stöd i det elfte kapitlet av Romarbrevet, vilket vi nu ska visa.

Hela avsnittet i Romarbrevet 9-11 handlar huvudsakligen om mysteriet med gudomlig utkorelse och Guds suveräna verk i frälsningen. Sanningen om utkorelse i relation till Israel och judarna omnämns, både uttryckligen och underförstått, åtminstone tio gånger. Dessa kapitel är inte människocentrerade eller ens centrerade på nationen, utan är centrerade på Gud. Det är p.g.a. en allmänt utbredd, orensonlig underlåtenhet att acceptera bibelns undervisning om utkorelse, som Romarbrevet 11 har blivit så fruktansvärt misstolkad. Låt oss se på detta avsnitt i Skriften mer i detalj, för häri finns nyckeln till hela vår uppfattning om Israels folk.

När Paulus har behandlat frågan om rättfärdighet, hur man får den (rättfärdiggörelse) och dess resultat (helgelse) i de första åtta kapitlen av sitt brev till romarna, börjar han tala om judarnas plats i den gudomliga frälsningsplanen som en följd av Kristi kors. Nyckeln till hela detta avsnitt finns i Rom. 9:6-7:

”Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha blivit om intet. Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn”.

Om man inte man förstår den centrala innebörden av dessa verser, kommer man inte alls att förstå Paulus (och den helige Andes) avsikt med de tre kapitlen 9-11 och speciellt inte den sammanfattande avslutningen av Rom. 11:25-36. Paulus visar att för att förstå Israels situation utifrån den gudomliga planen, måste man förstå Guds avsikt i utkorelsen. Därför måste vi, när vi ser på Israel, inse att

”Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande” (Rom. 9:8).

Paulus visar först detta med ett historiskt exempel i Jakob och Esau (Rom. 9:9-13). Båda är ”barn genom naturlig härkomst ”, d.v.s. Abrahams ättlingar uttryckt från genetisk synpunkt. Men endast Jakob är ett av Guds utvalda barn genom adoption (jmfr. Hebr. 12:17; Joh. 1:12-13). Sedan utvecklar Paulus, i Rom. 9:14-24) en argumentering som stöd för doktrinen om utkorelse, mot dem som skulle kunna påstå att Gud är orättvis: ”Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? ”. Han förbereder fortfarande sina läsare för höjdpunkten av sitt argument. Den fruktansvärda doktrinen om förtappelse framställs sedan i Rom. 9:21-22, i vilken vi kan se att Guds ära genom hans utkorande vilja alltid är målet (Rom. 9:23-26).

Sedan, i Rom. 9:27-29 får vi stifta bekantskap med ett högst betydelsefullt parallellkoncept till det om utkorelse i detta avsnitt, nämligen ”kvarlevan ”, som är ”utvald av nåd ”, vilket Paulus bestyrker i Rom. 11:5. Och denna ”teologi om karlevan” genomsyrar hela det Gamla testamentet också. Israel, genom naturlig härkomst, genom dess blodsband, består inte helt och hållet av frälsta människor, även om de förvisso blev i hög grad gynnade som en kollektiv grupp. Men frälsningen är ett gudomligt verk av nåd i en människa. ”Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi … ” (Ef. 2:8-10). Alltså, när det gäller frälsning, är endast de israeliter som blev utvalda genom Guds barmhärtighet och nåd frälsta. ”Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han ” (Rom. 9:18). Endast ett litet antal israeliter blev frälsta, och detta p.g.a. tro, vilket är de röda tråden i Paulus argument i Rom. 4. Detta lilla antal utgör ”en kvarleva som Gud har utvalt av nåd ”. Men det huvudsakliga problemet med Israel har alltid varit att ”de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar ” (Rom. 11:2). De försökte ”upprätta sin egen rättfärdighet ”, i stället för att ta till sig den tillräknade rättfärdighet som ges av Gud genom Herren Jesus Kristus (Rom. 10:3-4; jmfr. 1:17).

Paulus visar sedan att frälsningen kommer till judarna på samma sätt som den kommer till hedningarna (Rom. 10:9-16), genom att höra Guds ord och att utöva tro. Sedan citerar han 5 Mos. 32:21 och Jes. 65:1-2, och avslutar kapitlet med orden: ”Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk (Rom. 10:21). Eftersom man vid denna punkt väl skulle kunna dra slutsatsen, att judarnas olydnad har gjort dem ofrälsbara, börjar Paulus Rom. 11 med den fråga som tigger om ett svar: ”Har då Gud förskjutit sitt folk? ” Svaret ges omedelbart: ”Visst inte! ” Men han nöjer sig inte med det. Det är här så många har tagit fel angående frågan om Israel. För man antar här att Paulus säger att Israel som ett teokratiskt folk inte har förskjutits – att det fortfarande finns en avsikt med judarna som ett folk i Guds plan. Men Paulus förtydligar vad han menar med utropet ”Visst inte! ”. Han citerar sig själv som ett exempel på detta faktum (Rom. 11:1), som om han säger: ”Hör nu, Jag har blivit frälst, så Gud kan inte ha förskjutit sitt folk ”. Men Paulus ser inte sig själv som en representant för det teokratiska folket – bara som en del av den utvalda judiska kvarlevan:

”Vad följer då av detta? Jo, vad Israel strävar efter har det inte uppnått. De utvalda har nått det, men de andra har blivit förstockade” (Rom 11:7).

Israel som ett teokratiskt folk har inte uppnått rättfärdighet, men Guds utvalda barn har gjort det. Den stora majoriteten av det teokratiska folket Israel trodde att de kunde bli rättfärdiga, endast genom att hålla lagen bokstavligt. Den misslyckades med att fatta, att syftet med lagen var att få dem att inse att de aldrig kunde hålla den av hjärtat, och därför kunde de bara kasta sig själva på Guds nåd och tro på Frälsaren som Gud skulle sända.

Alla de heliga i Gamla testamentet som uppnådde rättfärdighet, uppnådde den på denna grund (T. ex. Abraham, Joh. 8:56). Mitt under det att den gammaltestamentliga lagen blev given, visade sig denne Frälsare för dem (5 Mos. 18:15-19). Hela avsikten med lagen var att peka på Kristus, Frälsaren, som det enda sättet att uppnå rättfärdighet (Gal. 3:19-25).

Det är detta som han menar, när han säger att ”Gud har inte förskjutit sitt folk, som han tidigare har känt som sitt ” (Rom. 11:2). Han har upphört att handla med Israel som ett teokratiskt folk (som inte har uppnått det de sökte, därför att det försökte uppnå rättfärdighet genom lagen, vilket just var fariseernas synd), men han vill ha att göra med dem av det folket, som han i förväg har känt i enlighet med utkorelsen – för detta är innebörden av orden ”känna i förväg ”, som vi kan förstå av Rom. 8:29: ”Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild ”. Petrus använder detta ord i relation till den utvalda judiska kvarlevan:

”Till de utvalda som lever kringspridda som främlingar i Pontus, Galatien, Kappadocien, Asien och Betynien. Ni är av Gud, Fadern, förutbestämda (efter Gud Faders förutvetande, Helge Åkesons översättning, KTS-anm.) att helgas genom Anden, så att ni lyder och blir bestänkta med Jesu blod” (1 Petr. 1:1-2).

Alltså, som svar på frågan ”har Gud förskjutit sitt folk ”, är svaret ”nej ”, bara man förstår att det syftar på det folk som Gud har ”känt i förväg” – de utvalda, de troende, kvarlevan. Av detta förstår vi hur viktigt det är att uppfatta dessa tre kapitel, som en storslagen lärdom i Guds handlande när det gäller utkorelse till frälsning. Ett problem är att många av dem, som med sådan iver gör tron på Israel till en reell trosartikel, hätskt motsätter sig doktrinen om utkorelse. Deras motstånd mot denna bibliska doktrin är en av huvudpunkterna, som har förblindat dem så att de inte förstår Israels verkliga ställning i relation till församlingen idag och historiens fortskridande.

Alltså, som svar på påståendet att det kommer att bli en global omvändelse av judar, som lever efter att alla hedningar har blivit frälsta, är det avgörande att vi förstår sammanhanget med den utvalda kvarlevan i Rom. 11. Ja, Gud har upphört att handla med folket som ett kollektivt teokratiskt folk, men han frälser fortfarande människor av dem som av naturen har sina rötter i detta folk. Gud har inte förskjutit dem som han i förväg kände, den utvalda kvarlevan. De kommer att fortsätta, oförminskat, att komma in i Guds församling. Om några judar efter naturlig härkomst ”inte blir kvar i sin otro, kommer (de) att bli inympade. Gud har ju makt att ympa in dem igen ” (Rom. 11:23). Om de tror, kommer de att återföras in i Guds förbundsfolk, vilket idag är Kristi kropp som utgörs av judar och hedningar. Det är här som Paulus kommer till höjdpunkten av sin argumentering – ”hemligheten” om judarnas frälsning. Precis som det finns en ”hemlighet” angående hedningarnas frälsning, ”att hedningarna i Kristus Jesus och genom hans evangelium är våra medarvingar och tillhör samma kropp som vi och har del i samma löfte ” (Ef. 3:6), så finns det också en ”hemlighet” angående judarna. Och hemligheten är denna: Att Israels gudomligt förordnade blindhet är bestämd att vara, tills det allra sista antalet av de utvalda hedningarna – ”hedningarna i fullt antal ” – har förts in i Guds folk, vilket kommer att inleda slutet av tidsåldern och Herren Jesu Kristi återkomst. Men detta innebär inte att det inte finns någon frälsning för Israel. Det finns alltid en kvarleva i enlighet med utkorelsen av nåd. Israel som ett jordiskt folk har inte uppnått det de sökte. Ty Israel är inte alla som kommer från Israel. Vid slutet av tidsåldern, när alla de utvalda hedningarna har blivit frälsta, KOMMER hela Israel att ha blivit frälst – eftersom ”hela Israel ” här betyder hela kvarlevan sammantaget, alla utvalda judar från tidens början till dess slut. Så Gud har inte förskjutit sitt folk som han i förväg har känt. Oavsett all förvirring angående Israel nu, kommer det vid tidsålderns slut att visa sig, att HELA Israel, alla utvalda judar, alla de som är judar i sitt hjärta (för de är det sanna Israel), kommer att ha blivit frälsta.

Många har fallit in i en felaktig förståelse av ”hela Israel ” i Rom. 11:26, eftersom de har läst uttrycket som ”Sedan ska hela Israel bli frälst ”, medan bibeltexten säger ”Och det är så ”. De grekiska orden som här översätts som ”och det är så” är ”kai houtos”, vilket innebär ”och sålunda” eller ”på detta sätt”. Paulus säger ”och på det här viset skall hela Israel bli frälst ”. Det är ”på detta sätt” som hela Israel ska bli frälst. På vilket vis? På vilket sätt? Hur ska ”hela Israel” bli frälst? På det sätt som han har visat genomgående i alla de tre kapitlen 9-11 i hans brev till romarna – genom en gudomlig utkorelse av en kvarleva.

Det är därför som vi säger att detta avsnitt av Romarbrevet inte kan förstås utanför sammanhanget med utkorelse, och att om man inte accepterar Guds utkorelse av människor till frälsning, då kommer man att missa poängen med det som Paulus säger och trassla in sig i uttrycket ”hela Israel skall bli frälst”. Kom ihåg: ”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel ”. Men de som tillhör det andliga Israel – den utvalda kvarlevan – är ”hela Israel ” som ska bli frälst. Vilket mysterium! Paulus fortsätter omedelbart sitt uttalande att hela Israel ska bli frälst, genom att säga ”som det står skrivet ” och ger tyngd åt det hela genom att citera Jes. 59:20:

”Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob. Och detta skall vara mitt förbund med dem, när jag tar bort deras synder”.

Detta är en profetia om den kommande Messias, som ingår ett nytt förbund med alla dem som har tro, där han bär synden i sitt blod personligen – med jude och hedning – genom hela denna evangeliets tidsålder. Detta har ingenting att göra med ett återupprättade av Israels folk i den sista tiden – ”hela Israel” innebär helt enkelt det totala antalet av alla troende judar, som kommer att bli frälsta genom tro på Kristus, Frälsaren som kommer från Sion, Israels enda hopp, Israels tröst. Det är i den troende kvarlevan av Israel som löftena förverkligas, inte i ett jordiskt folk som bosätter sig i Mellersta Östern för att upprätta ett jordiskt rike. Det icke-troende flertalet av Israel uppfattade alltid förhållandena i politiska/folkliga, landbaserade uttryckssätt, medan den troende kvarlevan alltid såg fram emot något bättre, något bortom landet, som verkligen skulle vara ”för evigt”.

Precis som förstockelse till en del kommer över Israel ”till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in ” (Rom. 11.25), så kommer den jordiska staden Jerusalem att ”trampas ner av hedningarna, tills hedningarnas tider är fullbordade ” (Luk. 21:24). Och sedan kommer slutet. ”Hedningarnas tider” syftar på evangeliets tidsålder, den nuvarande tidsåldern, som så här långt har varit i kraft under ungefär två tusen år, och som en dag kommer att avslutas med den yttersta domen, när Kristus återvänder för att utföra domen, föra detta universums historia till ett slut och föra in de nya himlarna och den nya jorden.

Det vanliga antagandet att det finns något bortom hedningarnas tider på jorden, som den för närvarande är beskaffad, är falskt. Orden ”till dess att” innebär inte ”sedan kommer något annat”. Skriften säger också att Jesus måste bli kvar i himlen ”tills de tider kommer då allt (det) blir återupprättat ” (Apg. 3:21), men det finns ingenting efter detta på jorden som den för närvarande är beskaffad!

Vi förnekar inte möjligheten att det kommer att bli ett mäktigt uppvaknande av judar, som omvänder sig till Kristus i den sista tiden – vi skulle faktiskt innerligt gärna vilja få se något sådant – men vi kan inte se att Skriften ger någon försäkran eller antydan om en framtida glanstid för Israel som ett jordiskt folk. Vi är medvetna om att många påstår att Gud inte kan bli förhärligad, om inte hans forna förbundsfolk får vara med om att bli återupprättat som en nation. Men hans härlighet finns i Jesu Kristi församling, som består av omvända judar och hedningar. Det är ”i sina heliga ” av alla folk som han blir förhärligad (2 Tess. 1:10; Joh. 17:10; Ef. 3:21).

IV. VAR STÅR NU DET JUDISKA FOLKET IDAG OCH I FRAMTIDEN MED HÄNSYN TILL DETTA?

Med tanke på att judarna förkastade sin Messias vid hans första ankomst, är det inte alls omöjligt, att de icke-troende judarna på något sätt kommer att bli inblandade i Antikrists villfarelse, när han uppenbaras. Det är faktiskt mycket troligt. Många av de äldsta kyrkofäderna utgick ifrån att de icke-troende judarna ingalunda skulle bli återupprättade i ett stort jordiskt folk som förhärligade Gud, utan tvärtom skulle vara inbegripna i att hälsa Antikrist välkommen. Kyrillos av Jerusalem uppgav t. ex.:

”Eftersom den sanne Kristus ska komma en andra gång, begagnar den onde tillfället genom de okunnigas förväntningar, och speciellt de omskurnas, att föra fram en viss människa som är en magiker och i högsta grad en expert på trolldom och är skicklig att locka med sin tjuskraft. Han kommer själv att sätta sig i besittning av det romerska rikets makt, och kommer falskeligen att kalla sig själv Kristus, och genom detta namn bedra judarna som väntar på den Smorde, och förleda hedningarna med sina magiska bländverk” (Kyrillos av Jerusalem, Cathetical Lectures , Lektion XV).

Enligt den autentiska avhandlingen av Hippolytos, Kristus och Antikrist , skulle Antikrist återupprätta riket till judarna, församla judarna från alla länder i diasporan, göra dem till sina egna, som om de var hans egna barn, och lova dem att återupprätta deras land och åter befästa deras rike och folk, för att de skulle tillbedja honom som Gud, och han kommer att förleda dem till att förfölja de heliga, d.v.s. de kristna (Hippolytos, Of Christ and Antichrist , par. 25, 54, 56). Ireneus av Lyon sa att Antikrist ”kommer att förflytta sitt rike till Jerusalem, och kommer att sitta i Guds tempel och vilseföra de som tillber honom som om han vore Kristus ” (Ireneus, Against Heresies , Bok V, kap. 25, par. 4).

Ett intressant och betydelsefullt faktum är att föreställningen om en kommande kristuslik gestalt, en världslärare som upprättar en gyllene tidsålder på jorden, kan påträffas i många av världens religiösa system liksom i den ockulta litteraturen. För närvarande lever många religiösa grupper i en sådan förväntan.

Shiamuslimerna tror t. ex. att ”Gud har utsett en gren av släkten ’Ali’ att verka som källor till andlig vägledning för gemenskapen ” (John R. Hinnells, utg., The Penguin Dictionary of Religion , Penguin, 1984, sid. 161). De olika representanterna för denna släktgren är kända som ”imamer”. Men på åttahundratalet försvann den tolfte av denna gren, och detta medförde ett avbrott i imamernas uppenbarande. Men ”shiamuslimerna väntar nu på att den förmodade imamen ska komma tillbaka (raj`a), som kommer att återupprätta en regering med rättvisa och fred på jorden ” (Ibid., sid. 162-164). Betydelsen för händelserna i världen av denna förväntan på Mahdi , som han kallas, bör inte förbises. För shiamuslimerna tror att

”framemot världens undergång, före den sista dagen (qiyama), kommer en Mahdi, som ofta uppfattas som identisk med den återvändande Jesus, att upprätta en regering med rättvisa på jorden. I den shiamuslimska tron är Mahdi en central person, uppfattad som identisk med den dolde imam, som på nytt kommer att framträda och regera med gudomlig rättighet” (Ibid., sid. 198).

Ayatollah Khomeini var en shiamuslim och hans iranska revolution 1978-79 var en händelse som var inspirerad av shiamuslimerna. Det är värt att lägga märke till att efter denna revolution blev Ayatollah Khomeini erkänd som ”Vilayat Faqih”, eller tillförordnad representant i Iran för den dolde imamen eller Mahdi, som man fortfarande väntar på (Ibid., sid. 58). Shiamuslimernas makt är enorm över hela världen. Om en världslärare skulle framträda, som kunde uppfylla deras förväntningar, skulle hans maktbas bli oerhört stor.

Men det är inte bara miljontals shiamuslimer som väntar på att en världslärare ska komma, för att upprätta en regering med fred och rättvisa på jorden. Inom den klassiska buddismen har man också en förväntan på en framtida världslärare, som ska komma ur släktgrenen efter dess grundare Shakyamuni Gautama Buddha, som levde i det sjätte århundradet f. Kr. Vi kan påvisa sambandet ännu grundligare, genom att namnet på den lärare som de väntar på är Bodhisattva Maitreya, vilket exakt stämmer överens med namnet på den ”upphöjde mästare”, som ny-gnostikerna förväntar sig ska komma som världsläraren.

Det finns ännu ett intressant samband här: I ny-gnostisk ideologi kallas den ’eteriska’ tillflyktsort där de s.k. ”upphöjda mästarna” anses leva Shambhala . Inom den tibetanbuddistiska religionen syftar samma namn Shambhala på

”ett mystiskt rike som styrs av dem som härstammar från Kalachakra Tantra (tidshjulstantra). Det sägs att kung Suchandra av Shambhala tog emot detta tantra av Buddha på den senares åttionde år och anförtrodde det åt sina efterträdare, av vilken den siste, Rigden Pema Karpo, förväntas återkomma och upprätta Shambhala som ett världsrike” (Ibid., sid. 294).

Ännu en gång finner vi i ännu en religion denna tanke på en kommande världslärare, som upprättar en gyllene tidsålder på jorden. Låt oss komma ihåg här, att tibetan- buddisten Dalai Lama, som utövar stort inflytande bland dagens ny-gnostiker, innehar en liknande roll som den som Ayatollah Khomeini hade, med avseende på att vara Buddhas ”högste jordiske representant”, tills Maitreya kommer för att ”upprätta Shambhala som ett världsrike ”. I väntan på denna händelse har den tibetanbuddistiska organisationen känd som Vajradhatu , med sitt högkvarter i Boulder, Colorado, framställt en bok med titeln ”New Science Library Series of Shambhala”, som publicerar många titlar som propagerar för ny-gnosticismen.

Möjligheten till en stor villfarelse blir tydlig när vi betänker att världens icke-troende judar fortfarande väntar på sin Messias, som ska föra in en regering med frid och rättvisa på jorden. Detta faktum antar allvarliga proportioner, när vi tänker på det gåtfulla påståendet av Herren Jesus till judarna att, även om de inte ville ta emot honom som Messias, ”kommer det någon annan i sitt eget namn, honom tar ni emot ” (Joh. 5:43). Här börjar vi få insikt i den sanna identiteten hos denne världslärare, som förväntas av så många inom världens religioner. Augustinus av Hippo (354-430 e. Kr. sa med rätta angående orden av Herren Jesus till judarna i Joh. 5:43: ”Han tillkännagav att de skulle ta emot Antikrist , som kommer att söka sitt eget namns ära ” (Augustinus av Hippo, Tractates on the Gospel According to St. John , Tractate XXIX, par. 8).

Vad vi tror om denna fråga är alltså viktigt. Millioner av bekännande evangelikaler dras in i att rätta sig efter judarna och ger sig helt för Israel. Men det är vägen mot avfall. Det jordiska Israel av idag är en avfällig, antikristlig nation som kristna inte skulle rätta sig efter, mer än att de skulle rätta sig efter Indonesien eller Irak.

Den undervisning som är fullt accepterad idag i många kretsar, är att sedan judarna avvisade Kristus, vände han sig bort från dem för att ge evangeliet till hedningarna. De påstår att hans handlande med hedningarna bara är temporärt och parentetiskt, och efter ett mystiskt uppryckande av församlingen från jorden, kommer Gud att börja ta sig an judarna igen och kommer följaktligen tillbaka till jorden med de heliga från härligheten och ska upprätta ett jordiskt rike och regera från en återupprättad tempelregim i Jerusalem under exakt ett tusen år. Denna underliga, obibliska undervisning är grundad på det som köttsliga, icke-troende judar har undervisat i århundraden och det måste vara mycket underligt för dem, att så många kristna har börjat tro samma sak. Men det som händer i tiden är kristallklart i bibeln, och det går rakt emot det som så många får undervisning om idag. Till judarna sa Petrus att

”Herren sänder Messias som är bestämd för er, nämligen Jesus. Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat, som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid” (Apg. 3:21).

Vilken plats finns det här för något underligt uppryckande före vedermödan och köttsliga judiska drömmar, om att Kristus ska regera under ett tusen år i ett jordiskt rike? Petrus ord är tydliga: Jesus kommer att förbli i himlen tills ”de tider kommer då allt blir återupprättat ”, d.v.s. den slutliga domen, när han kommer att återvända för att förverkliga uppståndelsen från de döda, döma världen, och skapa de nya himlarna och den nya jorden, precis som det förutsagts av alla profeterna från begynnelsen.

Petrus förkunnade i stort sett detsamma om det som händer i tiden i sitt andra brev, när han visade att vi inte ser fram emot något underligt uppryckande eller att Kristus ska regera under ett tusen år, utan emot den dag då Herren återvänder, som kommer att inträffa samtidigt med domen och förnyelsen av hela universum:

”Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst – den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte” (2 Petr. 3:10-13).

Det kan inte bli tydligare än så. När Kristus återvänder, kommer det inte att bli ett hemligt uppryckande följt av en tusenårig regering på jorden från Jerusalem. I stället kommer universum att upplösas och de nya himlarna och den nya jorden kommer att skapas där ingen synd längre finns. Det är detta som aposteln tydligt visar. Allt kommer att ha blivit nytt.

Låt oss därför vända oss bort från neo-judaisternas undervisning och de många judiska myter som de har spridit i dessa förvirrade tider. Paulus uttryckte det så här för nästan två tusen år sedan:

”Tillrättavisa dem därför strängt, så att de blir sunda i tron och inte befattar sig med judiska myter och med stadgar från människor som vänder sig bort från sanningen” (Tit. 1:13-14, jmfr. 1 Tim. 1:4; 2:7; 2 Tim. 4:4).

SAMMANFATTNING

Efter vår genomgång av ämnet kanske du som läser ändå ifrågasätter, om det egentligen spelar någon roll vad vi tror om Israel idag. Är det inte bara en ”sekundär fråga”? Rent ytligt kanske det inte verkar som om det spelar någon roll, och i ett avseende är det en sekundär fråga. Kristna har alltid haft mindre meningsskiljaktigheter om saker som inte påverkar evangeliet eller kristendomens grundläggande sanningar. Men det finns vissa djupgående problem här.

För det första, även om Israels ställning formellt är en sekundär fråga – d.v.s. den eskatologi som man har, ska normalt sett inte anses som fundamentalt i tron – är problemet att det som man tror om Israel, faktiskt har fått en ställning som en grundläggande fråga i vissa kretsar idag. T. ex. skrev en välkänd förespråkare för dessa judisk-messianska läror en varning till denna författare, när han utarbetade denna avhandling:

”Du förlorar säkert många av de vänner du fick bland de sansade karismatikerna och pingstvännerna, om du fortsätter på denna ondskefullt utstuderade väg”.

Uppriktigt sagt belyser ett sådant uttalande den syndiga splittring, som finns i hjärtat hos den pro-israeliska rörelsen bland evangelikalerna idag. Varför skulle en människa förlora vänner, bara p.g.a. det som han tror att bibeln undervisar om Israel? Av denna orsak tror vi att denna fråga nu betyder väldigt mycket, eftersom den har blivit onödigt och skadligt söndrande, för att inte nämna att den har inskärpt andra falska läror.

För det andra, är det en fråga om hur vi förvaltar våra tillgångar. Om Israel idag inte är Guds utvalda folk, och detta grymma land i Mellersta Östern inte är en uppfyllelse av den bibliska profetian, är det då rätt att vi ska häva in våra tillgångar i en sådan antikristlig nation? Förvisso är detta ytterligare en orsak till varför våra uppfattningar om detta ämne verkligen betyder något.

För det tredje, har vi lagt märke till att en fascination angående Israel och judendom vanligtvis blir mer och mer abnorm, och leder till en nästan kultisk mentalitet, vilket medför att man undviker andra kristna, som inte delar dessa uppfattningar. Detta inträffar regelbundet i högre eller mindre grad. Men där det blir en fixering, uppstår det alltid skador i det andliga livet och medför att man ägnar sig åt farliga vanföreställningar. Denna författare tog nyligen emot ett meddelande som upplyste om personer, som ställde frågan till en avdelning för judisk-messianska modenyheter på Internet

”om de skulle ha skägg, var de kan köpa böneschalar, vägledning om hur man blåser i en sjofar (en judisk trumpet gjord av vädurshorn) o.s.v.”.

Denna överdrivna judaisering har blivit allt mer omfattande under senare år, p.g.a. att man inte förstått övergången från det gamla förbundet till det nya. Man kunde bli ursäktad för att man trasslade till begreppen under den första delen av det första århundradet e. Kr., men tjugo århundraden senare kan det inte finnas något försvar för denna okunnighet bland bekännande kristna.

För det fjärde, har frågan om Israel och judarna i onödan kommit att uppta en så stor del av människors bönetid. Det finns en mängd organisationer idag, som enbart ägnar sig åt denna fråga, vilket medför att många människor kastar bort timmar av värdefull bönetid angående en föråldrad situation. Vi förespråkar absolut bön för att judar ska komma fram till en frälsande kunskap om Kristus, men inte att kasta bort tiden att be för landet Israel, som om det vore svaret på världens andliga problem.

För det femte, måste vi alltid komma ihåg att skilja mellan sionism och judendom. Sionismen är en korstågsrörelse som tror att det judiska folket har en gudomlig rätt till landet Israel, och att de fortfarande är Guds utvalda folk. Men inte alla judar tror detta per automatik. Många judar vill inte ha något att göra med den sionistiska rörelsen. De väntar tålmodigt på sin Messias i vilket land de än befinner sig, och kommer inte att erkänna att staten Israel har något gudomligt tillstånd att vara upprättandet av GT:s Israel. En organisation med denna uppfattning är Jews against Zionism, och det är väl värt att läsa deras material (Se deras hemsida på http://www.jewsagainstzionism.com).

Jag saluterar dessa judar. Även om de inte riktigt är öppna för sanningen om Kristus, är de hängivna inom ramen för sin andliga längtan och kommer inte att ledas in på ett sidospår till att upprätta folk-stater som är ett bedrägeri.

Denna författare har en stark känsla av att många judar som dessa, när tidens slut närmar sig, kommer att inse sanningen och bli sanna troende – det som vissa kallar ”fulländade judar”.

För det sjätte, låt oss vara helt tydliga här: vi påstår inte att den nuvarande staten Israel inte har någon rätt att existera alls som en nation. Det skulle vara misstolka denna avhandling fullständigt. De flesta länder i världen har blivit egenmäktigt inritade på en karta och har upprättats genom våldshandlingar, och vart och ett har lika mycket rätt att existera som det andra.

Det som vi påstår är, att även om den jordiska nationen Israel har rätt att existera, har den aldrig haft rätt att göra sig av med oönskade folkslag från landet, vilket är roten till så många av dagens problem i Mellersta Östern.

Det sätt på vilket landet upprättade sig själv under så mycket blodsutgjutelse är en av förbannelserna i modern historia. Massakern på invånarna i byn Deir Yassin nära Jerusalem den 9 april 1948 av judiska trupper och militanta sionistgrupper spred terror bland palestinier, vilket medförde att hundratusentals flydde till Libanon, Egypten och det område som nu är känt som Västbanken, där de blev flyktingar.

Sionisternas behandling av palestinierna som parias och det nedärvda hatet i dessa flyktingläger, har fortsatt att ge näring åt konflikten där fram till denna dag.

Alltså, även om den jordiska nationen Israel har lika mycket rätt att existera som något annat land, har den ingen rätt att bli försvarad som Guds land, som om den var det samma som bibelns gammaltestamentliga Israel.

Enkelt uttryckt: Den är en bedragare.

Slutligen, det är ett verkligt bekymmer att så många har blivit undervisade i en krasst över-bokstavlig form av biblisk hermeneutik. Detta färgar givetvis ens allmänna bibeltolkning och medför felaktig hermeneutik inom andra delar av kristen doktrin. Dessutom har det allvarliga följder för hur vi uppfattar nutida politik och regeringssätt.

Den felaktiga uppfattningen om Israel som så många bekännande kristna har idag, har inneburit att millioner människor över hela världen har blivit fullständigt förda bakom ljuset av den framväxande New World Order (nya världsordningen), som de felaktigt uppfattar som en gynnsam del av deras profetiska plan, som är inriktad på det jordiska Israels upprättande. Detta har medfört en omfattande villfarelse, som majoriteten av evangelikaler och fundamentalister dragits in i. Det är därför som så många av dem backade upp den illegala och amoraliska invasionen och ockupationen av Irak 2003. Så intensiv är deras villfarelse, att de vill stödja varje barbarisk och grym handling, så länge som den tycks vara till deras välsignade Israels fördel.

Vi får inte uppfatta något av detta som en jordisk strid utan som en andlig. Vi måste förstå att så många har blivit vilseledda angående den nutida staten Israel, p.g.a. att de har blivit offer för andlig villfarelse. Detta är allvarligt, därför att det har låtit en fullständigt felaktig hermeneutik bli tillämpad på de profetiska Skrifterna, som t. ex. Uppenbarelseboken.

Reflektera över, som ett exempel på hur denna felaktiga hermeneutik är verksam, det faktum att många millioner kristna tror att det ”Harmagedon” som omnämns i Upp. 16:16 syftar på en faktisk, geografisk plats på denna planet (d.v.s. den faktiska dalen Megiddo eller Jisreel i Israel). Om man tror detta, missuppfattar man den andliga karaktären av uttrycket i det nya förbundet och den högst symboliska karaktären av Uppenbarelseboken. Det som vi har i Upp. 16:16 är förvisso vad Philip E. Hughes beskrev som: ”Ett uttryck med symbolisk innebörd , som betecknar ett världsomfattande uppror, snarare än en speciell territoriell plats ”. Harmagedon i Uppenbarelseboken är – som Leon Morris uttrycker det – ytterst sett ”en symbol för den slutliga tillintetgörelsen av alla ondskans makter av en allsmäktig Gud ”.

Om vi tror att Upp. 16:16 syftar på en geografisk plats, kommer vi att fullständigt gå miste om det som ligger i centrum av Uppenbarelseboken och det som är höjdpunkten av en lång process, som har varit verksam genom hela historien. Om vi tror att Upp. 16:16 syftar på en geografisk plats, kommer vi att fullständigt kastas omkull av en massa villfarelser om hur profetia förverkligas – vilket många redan har gjort. Faktum är, att om vi tror att Upp. 16:16 syftar på en geografisk plats, kommer vi att bli fullständigt duperade av det verkliga Harmagedon, som är ihopkokad av den framväxande New World Order (nya världsordningen).

En regel som vi ständigt finner i Skriften är att ondskan, för att mogna till Guds dom, måste fylla upp orättfärdigheten i bägaren. Vi märkte detta vid syndafloden – vi märkte det vid Babel. Och de som lever vid denna tidsålders slut kommer att märka det igen, men vid den tiden kommer det att vara för evigt, utan återvändo. Harmagedon är höjdpunkten av en process, som har varit verksam genom hela denna tidsålder, men som ökar vid tidsålderns slut och när Jesu återkomst närmar sig. Vi är mitt inne i Harmagedon-striden vid denna tidpunkt av historien. Men om vi håller fast vid den rådande felaktiga uppfattningen om Israel idag, kommer vi att misslyckas med att förstå detta på ett riktigt sätt och vara öppna för manipulation och villfarelse.

Mörkret drar ihop sig för den sista striden. När Skriften talar om en strid mot ”de heligas läger och den älskade staden ” (Upp. 20:9), syftar den inte på något våldsamt angrepp på nationen Israel, som de flesta evangelikaler och fundamentalister tror idag. Det är i stället striden med mörkrets makter mot det nya Jerusalem, Jesu Kristi sanna församling, summan av alla troende – också känd som ”Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem … en högtidsskara, en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen ” (Hebr. 12:22-23). ”De heligas läger” idag är inte staden Jerusalem i det jordiska landet Israel. Det är den sanna församlingen. All Satans ondska riktas mot rättrogna andliga troende, snarare än mot en jordisk stad med mångskiftande trosbekännelser. Detta är ett andligt krig och dess riktlinjer dras upp just nu.

Sanna troende kan alltså förvänta sig att bli mer och mer kuvade och förföljda idag – speciellt av den falska församlingen som stöder den framväxande New World Order (nya världsordningen) under en av dess nyckelförespråkare, den nutida staten Israel.

Israel försvaras av många stora namn. Personer som Pat Robertson, grundaren av Christian Broadcasting Network, reser till Israel och håller tal till ”eliten av Israels politiska och militära etablissemang”, med en hänryckande respons:

”när han (Pat Robertson) avslutade sitt ogrundade tal till eliten av Israels politiska och militära etablissemang med det skallande uttalandet: ’Var starka! Var starka!’, reste sig många av hans åhörare upp och gav honom våldsamma applåder… Bara några dagar senare deltog ungefär 16.000 amerikanska kyrkor, många av dem i södern, i en endags bönekampanj ’Stå upp för Israel’, med delat ordförandeskap av Ralph Reed, som tidigare var ledare för Christian Coalition och nu är ledare för den Atlanta-stationerade återvalskampanjen för Bush-Cheney i södern” (Se http://www.patrobertson.com/Speeches/speechreaction.asp).

Stora penningsummor är involverade. 2003 gav den Chicago-stationerade International Fellowship of Christians and Jews 20 miljoner dollar till olika ändamål för Israel. Det som vi har här, är en villfarelse som är avsedd att bedra även de utvalda. Författaren och filmskaparen Ted Pike uttrycker det så här:

”Precis som det stora Babylon kommer att vilseleda alla folk i de yttersta tiderna, däribland om möjligt ’själva de utvalda’, så ser vi att avkomlingarna till fariseerna i fullkomlig likriktning med deras forna karaktärsdrag, framställer en vitkalkad fasad för församlingen och folken – en vitfärgad vägg som aldrig någonsin har varit mer skrupulöst vidmakthållen eller övertygande. Det faktum att den judiska lobbyn i USA bokstavligen har vilselett själva de utvalda till ett obetingat stöd för dess ärelystnad och fruktansvärda grymheter i Mellersta Östern, är ett formidabelt bevis på den övertygande kraften i den judiska tankemanipulationen, när vi närmar oss slutet. Det påminner oss om när Kristus varnade oss för att villfarelsen i den sista tiden skulle bli så övertygande att ’även de utvalda’ skulle bli bedragna, om det var möjligt…”.

Det är därför som villfarelsen är så kraftig och omfattande. Den bedrar fullständigt kristna till att stödja orättfärdighet och förtryck och medför att de blir förda bakom ljuset av något kommande, som blir ännu mer förödande. Hur mycket än dagens neo-judaister, trots allt det vi sagt ovan, vill att Guds frälsningsplan ska stelna i en gammaltestamentlig form – hur mycket än de försöker att få öknamn som t. ex. ”ersättningsteologi” att fastna och bli populära uttryck – är bibeln tydlig om ”Israels” verkliga ställning idag, och det verkliga Jerusalems väsen. Den sanna församlingen är Israel idag (Gal. 6:14) och den enskilde troende har detta outplånligt inpräntat i sitt hjärta. Herren Jesus själv bekräftar detta:

”Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna” (Upp. 3:12-13).

Alan Morrison

http://www.karlektillsanningen.se