“Abraham vår fader, Jerusalem vår moder” – del 1


”ABRAHAM VÅR FADER, JERUSALEM VÅR MODER”


En biblisk analys av judendom och den nutida staten Israel i relation till Jesu Kristi församling

Det finns vissa uttryck i bibeln som lätt orsakar stridigheter och oenighet. T. ex. har …”med hela sin familj ” (Apg. 16:34; 18:8) orsakat oenighet i dopfrågan. Uttrycket ”och band honom för tusen år ” (Upp. 20:2) har medfört splittring om synsättet på den yttersta tiden. Orden ”Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta ” (1 Tim. 2:3-4) har skapat stridigheter om principen om universell nåd, och en krasst bokstavlig tolkning av Herren Jesu ord ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod ” (Joh. 6:54), har gett upphov till transsubstantiationsläran. Uttryck som dessa har delat den bekännande församlingen genom hela historien – inte p.g.a. någon brist på klarhet från den helige Andes sida, utan p.g.a. felaktig hermeneutik (tolkning av Skriften) hos fallna män och kvinnor.

Ett annat uttryck som kan läggas till de ovanstående är ”Och det är så hela Israel skall bli frälst ” (Rom. 11:25). Bland dagens evangelikaler är en vanlig tolkning av denna vers, att strax före denna tidsålders slut kommer det att bli en global massomvändelse av alla genom naturlig härkomst levande judar. Existensen av den jordiska nationen Israel i Mellersta Östern sedan 1948 uppfattas därför av många som en del av förspelet till denna företeelse.

På motsvarande sätt finns det ett enormt intresse överallt i församlingen för den nutida staten Israel och av judendom i allmänhet. Man kan t.o.m. kalla det en fixering. Det finns idag en omfattande kampanj för judaisering, som åtminstone är lika fördärvlig som den vilken aposteln Paulus så kraftfullt bekämpade i sin verksamhet. I denna artikel är vårt syfte att granska dessa tankar i ljuset av Skriftens tydliga undervisning. Det är vår bestämda uppfattning, att misslyckandet att på ett rätt sätt dela Guds ord har medfört en orättfärdig splittring av Guds folk i evangeliets tidsålder. Vi är ju är kallade till att vara en hjord under en Herde. Vi vädjar till våra läsare att anta samma inställning som judarna i Berea hade (Apg. 17:10-11), genom att undersöka alla våra bibelhänvisningar och noggrant bedöma vår undervisning mot bibeln.

”Därför heter det ’av tro’ , för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader ” (Rom. 4:16)

”De två kvinnorna betecknar två förbund. Det ene kommer från berget Sinai och föder sina barn i slaveri, det är Hagar. Ordet Hagar betecknar Sinai berg i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder ” (Gal 4:24-26)

INLEDNING

Strax för 25 december 1997 kunde man med stora bokstäver läsa i en av Englands stora nationella dagstidningar: ”Det har aldrig hänt ”. Ovanför denna rubrik fanns en bild av krubban vid Kristi födelse. Artikeln av kristusmotståndaren A.N. Wilson framställdes för att vederlägga den historiska existensen av inkarnationen. Det fanns inga präster som protesterade, inga biskopar som röt till, inte ett knyst från proletariatet. Det var ett hädiskt uttalande, men det var ”politiskt korrekt”.

Föreställ er nu om vad som skulle ha hänt, om ovanför denna rubrik, ”Det har aldrig hänt ”, hade funnits en bild av Muhammeds hijdra (flykt) till Medina, eller av Gautama Siddharta Buddha sittande under ett banjanträd i Bihar, eller av Arjuna och Krishna glatt samtalande i sin galavagn, eller av guru Nanak som kastar sig i floden Bain, eller av Mose som tar emot de tio budorden på Sinai. Föreställ er den enorma indignation som skulle ha uppstått från den samlade massan – för att inte nämna ramaskriet från det oförsonligt förolämpade prästerskapet inom kyrkan och deras biskopar med sin mångskiftande trosbekännelse.

I det nuvarande klimatet är det modernt att göra allt möjligt för att underminera kristendomens påståenden. Vi lever nu i en tid, i vilken man kan uttala de mest avskyvärda hädelser mot Jesus Kristus, men man får inte rikta minsta beskyllning mot någon av världens religiösa rörelser. Detta är den globala agendan för politisk korrekthet på det religiösa området. Det har nu också blivit agendan för den ekumeniska rörelsen, under den hundraåriga vägledningen av denna socialpolitiska organisation och dess många sidoskott.

Men just denna tystnad när det gäller att avslöja falsk religion har även spridit sig till centrum av evangelikalismen. En gång i tiden uppfattade kristna, som grundade sin tro på bibeln, både romersk katolicism och judendom efter Golgata som falska religioner, från vilka människor behövde befrias genom Jesu Kristi evangelium. Men på senare tid har många evangelikaler kommit att uppfatta romersk katolicism som bara ett samfund i den sanna kyrkan och beskyddar även nutidens judendomsreligion. Man hävdar t.o.m. att den nutida antikristliga staten Israel i Mellersta östern är en fullbordan av den bibliska profetian.

Därför att så många bekännande kristna har gått på lögnen om så kallad ”politisk korrekthet” – vilket bara är ett organiserat undertryckande av sanningen – är lugna och öppna samtal om dessa saker allmänt förbjudna, medan känsloladdade anklagelser om ”antisemitism” och ”rasism” slungas mot alla, som vågar analysera dessa hemska förhållanden. Denna absurda, ”politiskt korrekta”, anda som skapats i den kristna världen idag är, helt bortsett från att den är oärlig, i högsta grad negativt inställd till korrekt analys och samtal om en rad frågor.

Ännu mer störande än detta är det faktum, att det i många bekännande kristna sammanhang verkar som att det man tror om ”Israel” och ”judiskhet”, har kommit att vara utmärkande för ens kristendom. De som inte följer partilinjen om Israel – d.v.s. som inte accepterar att den nutida staten Israel är ett återupprättat bibliskt Israel – får troligen känna att de blir behandlade med mycket förakt och t.o.m. utfrusna ur gemenskapen av bekännande kristna. Det är p.g.a. detta som författaren tror att det är nödvändigt med denna artikel.

Ett chockerande faktum som de flesta kristna är fullständigt omedvetna om, är att det fanns en judisk motsvarighet till när den romerska kejsaren Konstantin förklarade sitt rike och sina undersåtar ”kristna” efter hans egen omvändelse. Följden blev en omfattande tillströmning av hedningar in i församlingen, som besmittade den och dess trossatser.

740 e.Kr. förklarade kejsaren av Chazarien, i närheten av Ryssland, sina undersåtar ”judiska” efter hans egen omvändelse till judendomen. Äkta rabbiner tillkallades från Babylonien för att undervisa hans undersåtar om fariseisk judendom i det chazariska riket, som blomstrade från femhundra- till niohundratalet. Om man undrar varför gettona i Warszawa, Budapest och Prag är så långt från Palestina, är det p.g.a att deras judiska invånare aldrig kom från Palestina, utan var en del av massomvändelsen i det chazariska riket.

Vad innebär detta? Att de flesta av judarna ”som återvände” till Palestina aldrig kom från Palestina för det första, och att de inte ens är ättlingar till Sem. De är omvända hedningar. Från en eskatologisk ståndpunkt omkullkastar detta tanken på judarnas återvändande till den nutida staten Israel under gudomlig sanktion.

I verkligheten härstammar mer än 85% av dagens judar från chazarerna, enligt de väl ansedda Encyclopaedia Judaica , Princetonprofessorn D.M. Dunlops The History of the Jewish Khazars och Arthur Koestlers The Thirteenth Tribe (Random House, N.Y., 1967). The Thirteenth Tribe var Koestlers sista bok, innan han och hans fru hittades döda i ett skenbart självmord i deras våning i London. Koestler, en av de mest upphöjda och briljanta judiska författarna på 1900-talet, och som själv starkt trodde på en judisk stat i Israel, beklagar i sin inledning att ”historien om det chazariska riket , som den sakta framträder från det förflutna, börjar se ut som den mest gräsliga bluff som historien någonsin har gjort sig skyldig till ”.

Följderna av allt detta är svindlande för dem som vill hävda, att det nutida Israel är ett återupprättande av det israeliska riket i bibeln. Ändå hävdas detta med stor kraft idag av ett stort antal bekännande kristna som också är sionister. Det kan inte finnas någon som helst tvekan om, att en nutida form av judaisering har gjort starkt intryck på många delar av den bekännande församlingen och att andemeningen i Paulus brev till till galaterna behöver väckas till liv.

Det verkar som att en ovillkorlig kärlek till den nutida jordiska nationen Israel i själva verket har blivit en ”trosartikel” bland evangelikalerna idag. Som en följd av detta görs alla möjliga konstiga och okontrollerade påståenden av många okunniga och ofta arroganta människor om judendom och Israel. Här är en del av de olika påståenden som görs idag:

1. Att judarna som en jordisk nation fortfarande är Guds utvalda folk idag och att det nutida Israel är deras rättmätiga hem.

2. Att hedningar som omvänder sig till Kristus är av lägre status än de som har omvänt sig från judendomen.

3. Att folket-staten som kallas Israel i Mellersta Östern idag är uppfyllelsen av den bibliska profetian och ett tecken på att Jesu Kristi ankomst närmar sig – antingen för uppryckandet eller Kristi återkomst, beroende på den trosuppfattning som människor håller sig till.

4. Att om vi uppmuntrar judarna i världen att emigrera till Israel, kommer Kristi återkomst att påskyndas.

5. Att hednakristna har fått ett uppdrag av Gud, att hjälpa den nutida staten Israel på alla sätt de kan – däribland ekonomiskt.

6. Att judarna är kristendomens verkliga rot och därför bör hållas i stor vördnad.

7. Att det bara är p.g.a. den ”tillfälliga” förkastelsen av judarna som hedningarna kan bli frälsta överhuvudtaget.

8. Att judarna inte behöver bli födda på nytt, eftersom de redan är Guds utvalda folk.

9. Att judarna som kommer till tro på Messias inte behöver bli en del av den kristna församlingen, som är avsedd för hedningar som omvänt sig, utan istället bör samlas i så kallade messianska församlingar.

10. Att judar som har ”tagit emot Messias” bör fortsätta med den mosaiska lagens alla ritualer och högtider – däribland en lördagssabbat – och t.o.m. sådana icke-bibliska högtider som Chanukkah.

11. Att de som säger (vilket bibeln tydligt lär) att det Gamla testamentets löften till Israel nu har blivit uppfyllda i Kristus och hans troende folk, därigenom är skyldiga till en villfarelse som har fått namnet ”ersättningsteologi”.

12. Att när Herren sa till Abraham: ”Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig ”, avsåg det också att tillämpas på dem som vågar säga något kritiskt om den moderna staten Israel.

13. Att skriva en artikel som denna representerar hädelse i högsta grad, är rasistiskt, antisemitiskt och kommer att medföra en förbannelse över författarens huvud.

Uppenbarligen kommer ingen enskild individ att hålla fast vid alla dessa påståenden – av vilka en del är motstridiga – men de representerar inte en fingerad motståndare, eftersom denna författare har hört dem förkunnas av kristna ”sionister” från olika håll under senare år.

Det bör sägas här, att syftet med denna analys inte alls är ämnad att väcka något slag av fientlighet mot judar i allmänhet. Tvärtom, vi strävar efter att röja undan oenighet mellan kristna och verka för judars frälsning, genom att befrämja den slags förkunnelse som är grundad på bibeln, snarare än en falsk agenda som är dikterad av judarna själva och de många teologiskt okunniga kristna, som dikterar agendan för församlingen idag.

Det kanske också kan vara av vikt att förklara här, att denna författare själv har en sefardisk judisk bakgrund och därför är väl insatt i frågan – jag har en far, systrar och andra släktingar i livet, som jag innerligt önskar ska komma till tro på Kristus.

Vi är medvetna om att vi kan anklagas för ”antisemitism” eller ”rasism” från vissa judiska och även kristna håll. Men att ta till sådana anklagelser är ytterst oärligt, manupulativt och uttryckligen avsett att kväva fruktbara och uppriktiga samtal. Ett exempel på sådant sätt att reagera inträffade, när de som organiserade ett kristet evenemang som var avsett att evangelisera bland judar, blev anklagade för att utöva ”andlig nazism ” av en judisk rabbin (se artikeln ”Jag tror på Jesus – inte Hitler” av Nick Howard, Daily Telegraph, 20 febr. 1998). Vi ser ständigt detta slag av känslomässig manipulation från judar. De gömmer sig bakom förföljelsen av judar i nazi-Tyskland och försöker genom subjektiva känslor att hindra människor – däribland kristna – från att föra någon som helst diskussion som rör judarna eller Israel utifrån bibeln.

Ett typiskt exempel på detta hittar man i en artikel på Internet med titeln ”Antisemitism i Nya testamentet ” av Shmuel Golding. Här skriver Golding:

”Kristnas kärlek till juden är ett slags hat. De älskar juden, men hatar ändå honom för att han är den han är. De ser honom som blind och i behov av att förändras till en troende. När missionsförsöken misslyckas eller avfärdas, förvandlas kärleken till juden snabbt till hat och förakt. Vi bli inte lurade av de ’nya kristna’ inom dagens handklappande, judeälskande fundamentalister. De lär ut samma antisemitiska doktriner som kyrkan alltid gjort. Deras taktik är annorlunda, men vi vet att budskapet är detsamma. Varje jude som kan betyga sin vördnad för Nya testamentet eller tillåta sig att tro på det är, enligt min uppfattning, i samma kategori som en jude som försöker att försvara Hitlers Mein Kampf, eller som någon som försöker skyla över nazisternas gärningar”.

Även om det är sant att kristna uppfattar judar (liksom alla icke-troende) som andligt blinda och i behov av att komma till tro på Jesus Kristus, är det inte alls sant att kristna hatar judar. Kristna känner den största medkänsla med alla icke-troende, vare sig de är judar eller hedningar. Att jämföra kristna med nazister och Nya testamentet med Hitlers ”Mein Kampf ”, är att hänge sig åt den mest extrema formen av känslomässig manipulation. Tråkigt nog har många bekännande kristna hemfallit åt samma sorts manipulativa utövning och skulle vilja svärta ner denna artikel som ett exempel på ”antisemitism” eller ”rasism”. OK då, men vi vägrar kategoriskt att låta oss nedslås av sådana falska anklagelser.

Förresten är det felaktigt, minst sagt, att begränsa benämningen ”semit” till en person av den judiska religionen, p.g.a. att den har en långt bredare definition. I Merriam-Webster’s Dictionary är en semit definierad som:

”Någon som tillhör något av en mängd folkslag i det forntida Sydvästasien, däribland akkadierna, fenicierna, hebreerna och araberna”.

Så användandet av uttrycket ”antisemitisk” för att syfta på att en person är anti-judisk är i egentlig mening en oriktig benämning. För det andra finns det inget som är den ”judiska rasen” – ett yttryck som många felaktigt använder idag. Encyclopedia Britannica förklarar det så här:

”Beteckningen ’ras’ har använts om språkgrupper (den ariska rasen), nationella grupper (den skotska rasen), religiösa grupper (den judiska rasen) och hela människosläktet (den mänskliga rasen), men att använda ordet på detta sätt är biologiskt och vetenskapligt meningslöst”.

Alla anklagelser mot denna artikel, att den skulle vara ”antisemitisk” eller ”rasistisk” är därför sannerligen lika meningslösa. Det är fullständigt acceptabelt inför Gud att vi börjar samtala om dessa saker. Som mogna kristna troende är det både bra och nödvändigt att analysera och samtala om de många förvirrande påståenden, som görs idag om judar eller Israel – speciellt av många inom församlingen. Vårt syfte här är att åter hävda det som vi tror är det bibliska synsättet.

Vår metod i denna avhandling är för det första, att granska frågan om judendom och Israel från en individuell ståndpunkt och jämföra judendomen efter Golgata med det bibliska synsättet, och sedan betrakta den på en kollektiv nivå och granska de många påståendena om nationen Israel, och jämföra folket-staten i Mellersta Östern idag med det som bibeln gör gällande.

KÄNNETECKNEN PÅ DAGENS JUDENDOM

Först vill vi fastställa varifrån begreppet ”jude” härstammar. I bibeln syftade uttrycket ursprungligen på en medborgare i landet Juda (t. ex. 2 Kung. 16:6; 25:25). I hebreiskan är en jude ”yehoudi”, medan det i grekiskan är ”youdaios”.

I Nya testamentet finner vi att ordet ”jude” används för att syfta på dem som tillhör den judiska religionen eller deras ledare som representerar dem – I Johannes evangelium används ordet sextioåtta gånger, där aposteln starkt vinnlägger sig om att visa, att det judiska motståndet mot kristendomen är av en skymfande natur och hur man avvisar dess religiösa grunder.

Ordet jude har sitt ursprung i det hebreiska ordet yawdaw, som betyder ’beröm’. Paulus för detta på tal som en ”lek med ord” i Rom. 2:28, när han talar om en jude som en person som ”får sitt beröm, inte av människor utan av Gud ”. Vi ska se mer i detalj på denna viktiga vers senare i vårt studium.

När vi i korthet ska jämföra dagens judendom med det slags judendom som uppenbaras i bibeln, behöver vi få klart för oss att det inte alls handlar om samma sak. Dagens judendom har vissa yttre tecken som är associerade med Israels religion i Gamla testamentet, men i verkligheten har den mycket litet samband med bibelns sanna religion. Den moderna judendomen är likadan som den religion som de skriftlärde och fariséerna omfattade, mot vilka Herren Jesus opponerade sig, och som man fortsatte att hålla fast vid efter Golgata och speciellt efter Jerusalems och det judiska templets förstörelse år 70 e. Kr.

Johannes uttalade sig om att det vid flera tillfällen ”uppstod delade meningar ” bland judarna, som orsakades av Herren Jesu Kristi ankomst (Joh. 7:43; 9:16; 10:19). Denna oenighet var av olika omfattning, och bestod å ena sidan av folkmassan som följde fariséerna och å andra sidan av en liten kvarleva som blev hans lärjungar och därigenom förstlingsfrukten av den kristna församlingen, som är uppbyggd av både före detta judar och hedningar.

Efter Jerusalems förstörelse år 70 e. Kr. skingrades båda grupperna – icke-troende judar och den kristna församlingen som bestod av omvända judar och hedningar – ut över Europa och Mellersta Östern och tog sin religion med sig. Församlingen började predika evangeliet i världen (i enlighet med Apostlagärningarna 1:8) och de icke-troende judarna började med att hålla samman under sitt trossystem, som vid det laget hade sina rötter både i talmudisk fariseism och esseernas mystiska lära.

Eftersom judendomen efter Golgata var grundad på att man inte tror att Messias har kommit och en ovilja mot det som hör till kristendomen, har vissa kännetecken på judendom varit rådande från den tiden fram till nu. Det väsentligaste av dessa kännetecken är att man inte hävdar bibelns exklusiva auktoritet.

Den enda auktoritativa källan till religiös information, i både doktrinära och praktiska frågor, är Guds nedskrivna ord, bibeln:

”Hela skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” (2 Tim. 3:16-17).

Vikten av att varken lägga till eller ta bort från Guds ord är av avgörande betydelse i både Gamla och Nya testamentet. Vi kan se detta i början av bibeln: ”Ni skall inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån … ” (5 Mos. 4:2), i mitten av bibeln: ”Allt Guds ord är rent från slagg, han är en sköld för dem som tar sin tillflykt till honom . Lägg ingenting till hans ord, så att han beslår dig med lögn ” (Ordspr. 30:5-6), och i slutet av bibeln finner vi några verser, som uppenbart kan tillämpas på mer än bara Uppenbarelseboken:

”Om någon lägger något till dessa ord skall Gud på honom lägga de plågor som det är skrivet om i denna bok. Och om någon tar bort något från de ord som står i denna profetias ord, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det står skrivet om i denna bok” (Upp. 22:18-19).

Så från början till slut är bibeln – som består av både Gamla och Nya testamentet – fullständig och allt som vi behöver för uppenbarelse och undervisning. T.o.m. skrifterna i Gamla testamentet enbart kan ”göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus ” (2 Tim. 3:15).

Såsom judendomen efter Golgata har utvecklats och anpassat sig alltigenom de gångna 1900 åren, är den judendom som råder idag emellertid inte först och främst hämtad från den religion som uppenbarades av Jehova på Sinai berg, eller från bibelns auktoritativa heliga skrifter, utan från skrifter som är skapade av människor och som har utpräglad lagisk och antikristlig betoning. Det finns tre sätt på vilka dagens judendom underlåter att vidmakthålla bibelns auktoritet.

1. DEN FÖRNEKAR NYA TESTAMENTETS AUKTORITET

Augustinus av Hippo gjorde uttalandet: ”I Gamla testamentet är det nya förborgat . I det Nya testamentet är det gamla uppenbarat ”. Den ”Messias som ska komma” är huvudtemat i Gamla testamentet. Den ”Messias som har kommit” är huvudtemat i Nya testamentet. Det Nya testamentet är den gudomligt inspirerade utgreningen av det gamla. Den judiska nationen med dess speciella civilrättsliga och ceremoniella lag blev instiftad av Herren, för att förmedla framskridandet mot Messias ankomst (Gal. 3:19). Allt i deras lag pekade mot Kristi ankomst (Kol. 2:16-17). Så när han äntligen kom, borde de ha tagit emot honom (Joh. 1:11). Och när den nya uppenbarelsen som blev det Nya testamentet var given, skulle de också ha tagit emot den som auktoritativ.

Judendomen efter Golgata har emellertid aldrig godkänt Nya testamentets och dess författares auktoritet. Den officiella Jewish Encyclopedia menar faktiskt att aposteln Paulus inte brydde sig om lagen och var en gnostiker, och anklagade honom för att besmitta Guds folk genom att predika evangeliet för hedningar:

”Genom att öppna dörren på vid gavel för att låta hednavärlden komma in, orsakade Paulus en uppsjö av hednisk mytologi i form av gnostiska och anti-gnostiska benämningar och formuleringar. Inte undra på att han ofta blev angripen och slagen av ledarna i synagogorna”. (The Jewish Encyclopedia, Funk & Wagnalls, 1903, Vol. IV, sid. 52).

Dessutom anser auktoriteterna inom modern judendom att orden från Messias själv, som finns återgivna i Nya testamentet, kan härledas från antingen fariseernas eller esseernas läror:

”Många av Jesu uttalanden kan spåras till rabbinska uttalanden som var allmänt godtagna i de fariseiska skolorna, och många meningar, om inte hela kapitel, har tagits över från esseernas skrifter”.

Påståendet att hela kapitel i Nya testamentet har tagits från esseernas skrifter är verkligen ett befängt påstående, och är värt att avslöjas som en vilseledande anklagelse – speciellt som detta också är ett allvarligt menat påstående från New Age-rörelsen idag.

Det är av betydelse att esseernas sekt aldrig direkt omnämns i Nya testamentet – till skillnad från fariseerna och sadduceerna som framträder så tydligt i de fyra evangelierna. Orsaken till detta är med all sannolikhet, att de aldrig försökte att konfrontera Jesus direkt och hade en benägenhet att leva i avskildhet. Det finns emellertid många indirekta anspelningar av vilka vi kan lära en hel del.

Ordet esse är hämtat från det östarameiska hasen , som betyder ”de fromma” (från vilket benämningen på det ortodoxa judiska Hasidim är hämtat. Den esseeiska sekten (andra århundradet f. Kr. till andra århundradet e. Kr.) var en asketisk, kommunitetsgrundad, judisk klosterorden, som uppfattade sig själv som det sanna Israel. I vissa avseenden liknade de fariseerna när det gällde rituell renhet och efterlevnad av lagen. Ofta överglänste de faktiskt fariseerna på dessa områden! Men deras rigorösa fasthållande vid de levitiska lagarna förstärktes av många ytterligare gärningar och utövningar, vilka som bäst var en överträdelse av pentateukens lag, och som sämst ren svartkonst och vidskepelse. De tillbad t. ex. solen och bad ivrigt till den före dess uppgång. (J. Hastings, Dictionary of the Bible (T. & T. Clarke, 1898, Vol. 1, sid. 769). De använde många olika magiska och esoteriska böcker, de utövade spådom och utvecklade en i högsta grad detaljerad lära om änglarna och en kosmogoni (vetenskapen om himlakropparnas uppkomst – KTS-anm.), som gick långt utöver Mose undervisning i bibeln. Deras lära om änglar var i verkligheten ”hämtad från magikerna (astrologerna) ” ( mager=persisk vis man, dröm och stjärntydare – KTS-anm.), och på många sätt var esseerna, som Chambers Encyclopedia förklarar, ”föregångare till gnostikerna och de judiska kabbalisterna ”.

Vetskapen om att esseernas lära om änglarna hämtades från magern blir dubbelt betydelsefull, när vi får veta att bland dessa magiker ’fanns en stark tradition som förespråkade att man använde sig av prästerliga och ockulta krafter ’. (Merril C. Tenney, The Zondervan Encyclopedia of the Bible ). Ännu mer betydelsefullt är att dessa magiker ’samtalade med onda andar , och … de var väl bekanta med mesmerism och varje utövande inom nutida spiritism ’. (G.H. Pember, Earth’s Earliest Ages and their Connection with Modern Spiritualism, Theosophy, and Buddhism . G.H. Lang 1876, sid. 162). Inflytandet på esseerna var därför avgjort ockult.

Med hänsyn till dessa omständigheter, är det ens rimligt – som den ”auktoritativa” Jewish Encyclopedia påstår – att stora delar av evangelierna – och särskilt Herren Jesu Kristi ord – har blivit plagierade från esseernas skrifter? I sanning finns det mycket mera likheter mellan esseernas lära och den senare gnosticismen, än med Jesu undervisning. En auktoritativ källa framställer det så här: ”Antydningarna som ibland görs att … Kristus själv hade förbindelser med esseerna, är högst osannolika ”. (F. L. Cross & E.A. Livingstone, The Oxford Dictionary of the Christian Church, O.U.P., 1983, sid. 471). Låt oss ta upp några av de påtagliga skillnaderna mellan esseeisk lära och kristendom.

Till skillnad från esseerna drog sig Jesus inte undan från världen och förespråkade inte heller detta (jmfr. Joh. 17:15-18). Han stötte inte heller bort de gamla och fysiskt handikappade (jmfr. Matt. 12:9-13) 15:30) eller förespråkade hat mot sina fiender, som esseerna gjorde. Han renade sig aldrig innan han åt med syndare (Matt. 9:10-13). Han förespråkade och utövade inte vegetarianism (Matt. 14:19), och trodde inte att besmittelse och orenhet kom från orenad mat, kläder och människor (Matt. 15:11) – vilket allt var en väsentlig del av att vara en essee. Så djupt var deras bundenhet till renlighetslagarna, att om någon av deras medlemmar blev utesluten från gemenskapen för begångna synder, kunde han inte äta den orenade maten i den utanför honom befintliga världen och fick dö av svält. Esseerna hade också ett sådant högt utvecklat elitistiskt system inom sin sekt, att de mer ”långt komna” medlemmarna trodde, att de blev andligt besmittade om de kom i kroppslig kontakt med, eller åt, mat som var tillagad av noviser. Det är också fullt möjligt att Jesus syftade på esseerna, när han gjorde det märkliga uttalandet: ”Ni har hört att det är sagt ’Du skall älska din nästa och hata din fiende ’” (Matt. 5:43). Ingenstans i Gamla testamentet finns tanken på att hata sin fiende förespråkad i den judiska lagen (jmfr. 3 Mos. 19:17-18). Det finns emellertid en rad sådana omnämnanden i de esseeiska dokumenten som hittades i Qumran 1948. (G. Vermes, The Dead Sea Scrolls in English , Penguin Books, 1975, sid. 72-73, 91). Alltså var Herren Jesu Kristus allt annat än en essee själv, och hans undervisning var diametralt i motsats till esseernas lära.

Trots denna väldiga bevisning mot uppfattningen att Jesus var en essee och att han förespråkade esseeisk lära, påstår Jewish Encyclopedia något annat. Det kan inte finnas någon annan orsak till detta, än att man vill underminera auktoriteten och vittnesbördet i de nytestamentliga skrifterna.

Självklart bör det inte komma som någon överraskning, att dagens judendom inte aktar det Nya testamentet som auktoritativ helig skrift. Men är den beroende av någon annan auktoritet? Detta för oss till det andra sättet på vilket judendomen inte försvarar bibelns auktoritet:

2. DEN FRAMHÅLLER TALMUD SOM DEN AUKTORITATIVA SKRIFTEN

En av Herren Jesu Kristi främsta anmärkningar mot fariseerna var att de vidhöll auktoriteten i skrifter som var skapade av människor framför bibeln, och därigenom förde folket in under onödig träldom (t. ex. Matt. 15:8-9; 16:11-12; 23:1-4, 23; jmfr. Tit. 1:14; Matt. 11:28-30). Vid ett tillfälle frågade de judiska religiösa ledarna Jesus: ”Varför följer inte dina lärjungar de äldstes stadgar utan äter med orena händer? ” Då svarade Jesus:

”Ni hycklare, rätt profeterade Jesaja om er: Hos honom står det skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människors bud ” (Matt 15:2, 7-9).

När Herren Jesus vid ett flertal tillfällen hade att göra med de judiska religiösa ledarna, fanns det absolut mer än en släng av ironi när han sa: ”Har ni aldrig läst …? ” Han visste mycket väl att de förvisso om och om igen hade ”läst” det Gamla testamentet, vilket han åberopade sig på, och när det gäller de skriftlärda, var de sysselsatta från morgon till kväll med att kopiera skriftrullar med största noggrannhet. De hade verkligen ”läst” Skriften, men de varken upprätthöll eller förverkligade den i sina liv som deras enda rättesnöre för tro och utövande, enligt vad Gud säger i sina bud (5 Mos. 4:2; Ordspr. 30:5-6).

Från den tiden och framöver – men speciellt efter den fullständiga förstörelsen av templet är 70 e. Kr. – har judendomen i sin otro fortsatt med att centrera sin lära huvudsakligen på de talmudiska skrifterna som formats av människor. Även om det från judiskt håll påstås att Gamla testamentet är deras högsta auktoritet, så finner man ofta i högsta grad nonchalanta allegoriseringar av bibeltexten, som väldigt mycket liknar dem som de lärda kristna liberalerna gör, som ägnar sig åt bibelkritik vid de teologiska institutionerna på universiteten.

Oavsett alla judiska påståenden om att man godkänner det Gamla testamentet som det främsta exemplet på auktoritativ helig skrift, är sanningen den, att den av människor skapade Talmud har företräde framför det inspirerade Gudsordet för den stora majoriteten av judarna. Det enda undantaget till detta är den sekt som är känd som karaiterna, som vägrar att erkänna alla rabbinska skrifter som gör tillägg till Gamla testamentet. Det är emellertid intressant att lägga märke till, att andra judar hyser uppenbart förakt mot karaiterna. Ordboken för judiska uttryck som är utgiven av Jewish American-Israeli Cooperative Enterprice (A.I.C.E.) definierar t. ex. karaiter som

”En irrlärig (d.v.s. avvikande) judisk grupp i Mellersta Östern som uppstod i motsättning till rabbinernas lära under sjuhundratalet e. Kr. och betonade de nedskrivna heliga skrifterna, samtidigt som man kritiserade den rabbinska användningen av ”muntlig lag” (betoning tillagd).

Och denna föraktfulla uppfattning om karaiterna som stödjer sig på den judiska lagen, förnimmer vi i orden av den judiska poeten Walter Lichtenfeld Field, i hans dikt ”The People’s Epic ”, när han skrev om ordstriden mellan karaiterna och de talmudiska rabbinerna:

”Med Saadia har Gaonate (talmudisk lärdom) nått sin höjdpunkt,
karaiterna vidhåller att de talar för judendomen,
men Saadia bevisar att deras argument inte håller”.

Och därför har talmud makten över bibeln som den främsta auktoritetskällan för judarna idag. Även själva talmud påstår: ”Min son, var mer noggrann med att hålla dig till de skriftlärdes ord än den judiska lagens ” (Erubin , 21b). I enlighet med detta finner vi uttalandet i en artikel i den engelska Jewish Chronicle, att i sann yeshiva (religiös undervisning) är judarna ”varmt fästade vid talmud med uteslutande av allt annat ” (26 mars 1993). I den officiella judiska encyclopedin står det: ”De som bekände sig till judendomen tvivlade inte på att talmud var jämställd med bibeln som en källa till vägledning och beslut när det gällde religiösa frågor ” (The Jewish Encyclopedia , Funk & Wagnalls, 19, Vol. XII, sid. 26). Och den fortsätter med att ännu mer uttryckligen påstå att: ”För majoriteten av judarna är (talmud) fortfarande den överlägsna auktoriteten inom religionen ”.

Uppriktigt sagt trotsar det all fattningsförmåga att läsa översättningarna av de ursprungliga utgåvorna (snarare än de reviderade utgåvorna) av talmud, i vilka det t. ex. påstås att en man borde tacka Gud varje dag för att han inte har skapat honom till hedning, kvinna eller slav (Menatoth 43b-44a), att Jesus kokas i avföring i helvetet (Gittin , 57a), att de som läser Nya testamentet är förbannade (Sanhedrin 90a; Rosh Hashanah 17a), och att judarna rekommenderas att förstöra kristen litteratur (Shabath 116a), vilket också sker i verkligheten.

I enlighet med uppmaningarna i talmud, brände t. ex. israeliter hundratals Nya testamenten den 23 mars 1980 under beskydd av Yad Le’akhim , en judisk religiös organisation som är understödd av Israeli Ministry of Religions. (Israel Shahak, Jewish History, Jewish Religion: The Weight of Three Thousand Years , Pluto Press, 1997, sid. 21. Denna viktiga bok av dr. Shahak – en israelisk jude som satt i koncentrationsläger under nazisterna och f.d. professor vid Hebrew University i Jerusalem, är villig att avslöja sina landsmäns lögner – borde läsas av alla kristna, som försöker förstå den sanna utvecklingen av staten Israel och det judiska folket). De flesta icke-judar är fullständigt omedvetna om den giftiga karaktären av ”judisk överhöghet” i talmud och dagens ortodoxa judendom. Orsaken till detta är – som dr. Shahak visar i sitt avslöjande verk ”Jewish History, Jewish Religion ” – att ”rabbinerna på ett vilseledande sätt eliminerade eller modifierade vissa avsnitt – men inte de faktiska utövandena som finns föreskrivna i dem ”.

Trots dessa egensinniga och anstötliga föreskrifter, anses emellertid talmud vara den högsta auktoriteten inom dagens judendom och den egentliga grunden för rabbinsk tolkning. Det är sant att mycket av den sekulariserade globala judendomen inte är särskilt intresserad av de talmudiska skrifterna, men i sionistisk judendom har det blivit ett förnyat intresse under senare år för dessa utom-bibliska källor och de har uppenbart gett näring åt israelisk nationalism. Det kan inte finnas något tvivel om att den är starkt antikristlig, försvarar det judiska folkets överhöghet (rasism) och undergräver bibelns auktoritet.

Det tredje sättet på vilket dagens judendom inte tolererar Skriften märks av det faktum att

3. DEN FÖRFÄKTAR KABBALAN SOM SUNT ANDLIGT UTÖVANDE

Väldigt många judar idag försvarar kabbalan som en effektiv andlig väg. Kabbalan är ett ”teosofiskt system ” som ”har starkt samband med gnosticism och också med magiska utövanden ” (Macmillan Encyclopedia , Macmillan & Co. 1986, sid. 659). Den beskrivs också som ”den gamla esoteriska judiska traditionen inom filosofi och innehåller utpräglade element av panteism och är besläktad med ny-platonism ” (Hutchinson Encyclopedia , Helicon Publishing, 1992, sid. 453). I del ett ovan har vi redan konstaterat att den judiska sekten esseerna ”blev föregångarna till gnostikerna och de judiska kabbalisterna ”. Kabbalan är därför en judisk form av gnosticism. Jewish Encyclopedia förhäver sig på ett dåraktigt sätt över att: ”Gnosticismen var judisk till sitt väsen långt innan den blev kristen ” (The Jewish Encyclopedia op.cit., Vo. III, sid. 458).

Under det första århundradet hade judendomen urartat till ockultism genom de esseeiska sekterna i Israel, vilka hade hämtat mycket från persisk zoroastrianism och andra orientala inslag. Under församlingens äldsta period utvecklades denna judiska mysticism till kabbalans undervisning – ett sammansatt esoterisk-magiskt system som tillämpar ockult symbolism på det Gamla testamentet, på ungefär samma sätt som frimurarna gör. Följaktligen blev kabbalan grunden för sådana ockulta sammanslutningar som rosenkreutzarna och utövare av transcendent magi som Eliphas Lévi (1810-1875) och Aleister Crowley (1875-1947).

Kabbalan är nu ytterst populär hos många judiska riktningar, med radiostationer i Israel som sprider dess propaganda. Så långt tillbaka som 1990 erinrar sig denna författare att han såg en bok om kabbalan, som på ett iögonenfallande sätt skyltades med i avdelningen för W.H. Smith i Temple Fortune nära Golders Green (ett övervägande judiskt område i London). Förordet till denna bok var skrivet av ingen mindre än Israels premiärminister! Detta är en antydan om att kabbalan absolut har blivit ytterligare ett vapen i den judisk-israeliska nationalismen.

Dessutom har kabbalan blivit innereligionen för det vackra folket i Hollywood, på ungefär samma sätt som Maharishi och österländsk mysticism blev inne för the Beatles och andra kändisar på 1960- och 1970-talet. Idag är kabbalan kulten för judiska ’filmstjärnor’ som Barbara Streisand och Jeff Goldblum. Även popidolen Brittany Spears har blivit hängiven anhängare av kabbalan, tack vare inflytande av kabbalaanhängaren, Madonna. Det är alltså kabbalan som ligger bakom den sistnämndas nya ’andliga’ image och hennes CD ”Ray of Light” från 1998. I en ny BBC-intervju sa Madonna, att kabbalans stora dragningskraft på henne är att den undervisar om samma sak som buddism och andra mystiska religioner: ”att vi alla kontrollerar vårt eget öde ” (BBC World Service news programme, måndagen den 16 mars 1998). Detta är i själva verket ”gärningsreligion”, som ger sig ut för att vara ”andlighet med högre insikt”, vilket är fallet med alla former av mysticism/gnosticism. På ”The Kabbalah Web Page ” på Internet, beskrivs kabbalan i följande ordalag:

1. Religionens väsen består i att mänskligheten ska uppnå den största möjliga formen av utveckling. Detta bör ske på ett angenämt och smärtfritt sätt, inte genom lidande.

2. Det önskvärda målet – att uppnå den högsta nivån (beroende på hur mycket personen har arbetat med sig själv), är en möjlighet som finns i vår värld!

3. Religionen har vi inte fått som en möjlighet för att njuta och dra nytta av. Den ska snarare visa oss vägen till självförbättring.

”Visa oss vägen till självförbättring ”? Vi märker här att kabbalan bara är ännu en aspekt av judendomens falska religion med frälsning genom gärningar, likadan som fariseernas religion som Jesus konfronterade, och från vilken Saulus av Tarsus blev frälst (Rom. 9:31-32; 10:3). Fallna människor älskar att vältra sig i gärningsreligion och försöker att upprätta sin egen rättfärdighet, i stället för att finna sig i att sann gudsfruktan innebär att ta emot ”Guds rättfärdighet ”, som har uppenbarats i Kristi evangelium (Rom. 1:17-18). Och för dem som inte vill att deras gärningsreligion ska vara för tråkig och alldaglig, kommer den i dessa New Age-tider i en esoterisk förpackning, som ger sig ut för att vara en mysterie-religion som t. ex. kabbalan.

Många människor är inte medvetna om att den så kallade ”Davidsstjärnan” – den judiska symbolen som avbildats på den israeliska flaggan – är hämtad från den ockult-gnostiskt inspirerade kabbalan. Som 1998 års utgåva av Encyclopedia Britannica förklarar:

”Uttrycket Magen David , som i judisk liturgi ger uttryck för Gud som beskyddaren (skölden) för David, spred sig hos medeltida judiska mystiker, som knöt magiska krafter till kung Davids sköld, precis som tidigare (icke-judiska) magiska traditioner hade åberopat sig på den femuddiga stjärnan som ’Salomos insegel’. Kabbalister populariserade användningen av symbolen som ett skydd mot onda andar. Den judiska kolonin i Prag var det första som använde Davidsstjärnan som dess officiella symbol, och från och med 1600-talet blev den sexuddiga stjärnan den officiella bekräftelsen på många judiska kolonier och en generell symbol för judendom, trots att den inte har någon biblisk eller talmudisk auktoritet. Stjärnan antogs på 1800-talet nästan överallt av judarna som en markant och tydlig symbol för judendom och som en imitation av kristendomens kors” (Encyclopedia Britannica CD 98 om ”Davidsstjärnan ”).

Judisk magi – tillsammans med andra ockulta traditioner – har alltid använt fem- och sexuddiga stjärnor (pentagram och hexagram) som dess ritualer och symboler. Encyclopedia Britannica uppger om den sexuddiga ”Davidsstjärnan”:

”Symbolen – som historiskt sett inte var begränsad till att användas av judar – hade sitt ursprung i antiken, när den tillsammans den femuddiga stjärnan tjänade som ett magiskt tecken eller som en utsmyckning”.

Det faktum att det nutida Israel har lånat sin utvalda symbol från de rituella motiven inom transcendental magi, är svårt att få att stämma överens med Herrens bud till sitt förbundsfolk Israel i bibeln, om behovet att vara avskild från de hedniska nationernas vanor: ”När du kommer in i det land som HERREN, din Gud, ger dig, skall du inte lära dig att handla enligt dessa folks vedervärdiga seder ” (5 Mos. 18:9).

Dessutom är det absolut en stor ironi, att de fem- och sexuddiga stjärnorna och hakkorset (som användes av det ockult influerade Nazi-Tyskland) alla ursprungligen var ockulta symboler, som användes inom magi och tydigt kan märkas i hinduistiska motiv och utsmyckningar. När vi inser att den moderna staten Israel inte har något som helst att göra med den teokratiska nationen Israel som grundades av Jehova i bibeln, blir det lättare att förstå att både Nazi-Tyskland och det nutida Israel har sina rötter i det ockulta och i politisk konspiration.

Den femuddiga stjärnan (pentagrammet) används i kabbalan och andra ockulta traditioner. Den är lånad av den ockult-gnostiska sekten rosenkreutzarna och ”fastnaglad” på deras kors och omgiven av fyra rosor.

Även dagens judiska rabbiner medger att den judiska ”Davidsstjärnan” har sitt ursprung i medeltida ockult tradition och inte i den gammaltestamentliga tiden. I en artikel om stjärnan konstaterar rabbi Scheinerman:

”Det framkommer vidare att hexagrammet och pentagrammet användes växelvis tills denna period, och sedan blev den sexuddiga stjärnan populär, eftersom den hade samband med uppfattningen om en Guds ’sköld’, som behövdes för att få magiska krafter när den användes som en amulett. Från 1300-talet till och med 1700-talet användes uttrycken ’Davids sköld’ och ’Davids insegel’ i magiska skrifter utan åtskillnad, men hexagrammet steg i popularitet när pentagrammet minskade i popularitet. Det är i detta sammanhang som den judiska kolonin i Prag valde att använda hexagrammet som dess symbol, när kung Charles IV gav dem rättighet att ha sin egen flagga 1354”.

Alltså hade den sexuddiga ”Davidsstjärnan” i själva verket ingenting med kung David att göra, utan är ett påfund av frimurare och deras ockulta uppfattning av ”Salomos insegel”, som är en sexuddig stjärna som består av motsatta trianglar.

Man kan inte betrakta den moderna judendomen och israelitisk sionism, bortsett från den influens av judisk gnosticism och ockultism som finns i kabbalan. Vi kan därför förstå att den moderna judendomen inte låter sig ledas av den heliga Skrift, och förvarar inte bibelns auktoritet, oavsett dess falska påstående om att den har sin grund i Gamla testamentet. Detta är vad som kännetecknar den moderna judendomen och vad den står för idag. Den är anti-biblisk och är fullständigt antikristlig.

När vi nu har undersökt vad den moderna judendomen innehåller, ska vi gå över till att se hur bibeln beskriver den judiska religionen.

KÄNNETECKNEN PÅ JUDENDOM I BIBELN

Om vi överhuvudtaget ska förstå biblisk judendom, måste det ske på ett andligt sätt, och om vi ska förstå den på ett andligt sätt, måste det ske inte bara utifrån det Gamla testamentet, utan också från Nya testamentet. Vi har redan citerat Augustinus: ”I Gamla testamentet är det nya förborgat . I det Nya testamentet är det gamla uppenbarat ”. Även om de gammaltestamentliga skrifterna kan göra ”dig vis, så att du blir frälst ” (2 Tim. 3:15), är de ofullständiga utan den nödvändiga, förhöjda gudomliga uppenbarelsen i Nya testamentet. Och där kan vi se att de judar som omvände sig till Kristus, som Saulus från Tarsus (som blev aposteln Paulus) och Simon Petrus, är speciellt angelägna om att förklara en sann judes verkliga egenart.

Vi vill nu framställa fyra sätt på vilka en sann jude kan kännas igen utifrån bibeln:

1. EN SANN JUDE ÄR EN INDIVID FRÅN VARJE NATION, STAM ELLER SPRÅK SOM TROR PÅ KRISTUS

Löftena i förbundet som gavs till Abraham syftade framåt mot Messias, Herren Jesus Kristus, som Abrahams avkomma, i vilken återlösningen i detta förbund skulle få dess fullbordan. När aposteln säger: ”Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma ” (Gal. 3:16), går han till själva kärnpunkten i förbundet med Abraham.

Skriften visar att Abraham trodde på Guds löfte, att han ska få många avkomlingar. Men inlindat i det löftet var den mäktiga sanningen, att välsignelsen till hela mänskligheten skulle komma genom en speciell av Abrahams avkomlingar. Om därför inte förbundsfolket Israel tar emot Messias, som var det högsta uttrycket för Abrahams avkomma, kommer det inte att få erfara förverkligandet av löftena som gavs åt fäderna i detta förbund. Judarna hade århundraden till att förbereda sig för deras Messias, och vetskapen om att han inte bara skulle bli deras Messias, utan också ”ett ljus för hednafolken ” (Jes. 49:6). Det var detta som låg bakom Petrus predikan till judarna, när han sa:

”Alla profeterna, så många som har talat från Samuel och framåt, har också förkunnat dessa dagar. Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med edra fäder, när han sa till Abraham: I din avkomma skall alla folk på jorden välsignas ” (Apg. 3:24-25).

Förkunnandet av evangelium till hedningarna och deras inträde i riket var inte en ”B-plan”, som Herren kom att tänka på efteråt, när judarna inte tog emot honom (vilket faktiskt många tror idag). Det nuvarande förkunnandet av evangeliet till hedningarna är inte heller något som är inskjutet som en parentes vid sidan om, tills Herren ännu en gång börjar att handla med den jordiska nationen Israel. Inbärgningen av omvända hedningar tillsammans med omvända judar är evangeliets huvudsakliga uppgift, tills Kristus kommer tillbaka en andra gång för att verkställa den slutliga domen.

Vi förstår alltså att löftet till Abraham inte får sitt yttersta uttryck i judar genom naturlig härkomst , utan i alla dem som tror på Kristus. Därför ser vi att Abraham beskrivs som ”fader till alla som tror ” (Rom. 4:11), uppenbart både judar och hedningar. ”Gud är en, han som förklarar den omskurne (juden) rättfärdig av tro och den oomskurne (hedningen) av tro ” (Rom. 3:30). Alltså är det så att varken omskärelse (att vara jude) eller icke-omskärelse (att vara hedning) gör någon skillnad i möjligheten till frälsning i evangeliets tidsålder (Gal. 5:6; 6:15). Det som räknas är istället ”en tro som är verksam i kärlek ” (Gal. 5:6) och att vara ”en ny skapelse ” (Gal. 6:15), vilket är följden av andlig pånyttfödelse och inte naturlig börd. Aposteln Johannes framställer det så här:

”Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla dem som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod (d.v.s. jordisk börd) eller av köttets vilja eller av någon mans vilja (d.v.s. mänskligt beslut) utan av Gud”. (Joh. 1:11-13).

Även Abraham var faktiskt en oomskuren hedning då han kom till tro, vilket Paulus gör klart i Romarbrevet kapitel 4. Faktum är att Abraham mer riktigt kan kallas kristen än jude (se Joh. 8:56), eftersom frälsningen i alla tidsåldrar alltid har skett enbart genom Herren Jesu Kristi fullbordade verk (1 Kor. 10:1-4; Rom. 4:16). I Gamla testamentet låg det i framtiden, i Nya testamentet kan vi se tillbaka på det. Därför kan vi säga utan förbehåll, att en sann jude idag inte är en individ med en speciell härstamning som varje påsk säger ”nästa år i Jerusalem ”. En sann jude har alltid varit en individ från varje nation, stam eller språk, som tror på Kristus, vare sig av judiskt eller hedniskt ursprung. I den mån det har att göra med hans judiska företräden – att han ”blev omskuren på den åttonde dagen och som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer ”, o.s.v. – sa Paulus att han räknade allt som ”avskräde ”, vilket är översatt från det grekiska ordet skubalon , som bokstavligen innebär de kvarlämnade resterna som man kastar bort till hundarna (Fil. 3:4-9). En jude genom naturlig härkomst som kommer till Kristus har ingen mer nytta av, eller verkligt intresse för, dessa ting, eftersom allt har fått sin fullbordan i Messias. Det är därför som vi påstår att en sann jude är en individ från varje nation, stam eller språk som tror på Kristus.

Av denna orsak sa Paulus: ”Alltså blir de som tror (d.v.s. judar eller troende hedningar) välsignade tillsammans med Abraham som trodde ” (Gal. 3:9). Med andra ord: ”Om ni nu tillhör honom (Kristus) (d.v.s. en troende av judiskt eller hedniskt ursprung) är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet ” (Gal. 3:29).

Abrahams ”säd” (avkomlingar) idag är de som tror på Kristus. Vi behöver verkligen andlig synförmåga för att förstå dessa ting! Ett av de stora problemen med judarna har varit deras oförmåga att förstå saker på ett andligt sätt, i stället för ett fysiskt eller känslomässigt sätt. Det är detta som alltid har utgjort skillnaden mellan den troende och den icke-troende juden. Den icke-troende juden lägger vikt vid ett jordiskt land som ”A och O”, medan den troende juden säkert vet att det fanns en andlig verklighet bakom den jordiska skuggbilden (Hebr. 11:8-10; 13-16). En sann jude har alltid kunnat förandliga där det är nödvändigt. Det är därför som vi påstår att judendom måste förstås på ett andligt sätt, för att kunna förstås överhuvudtaget. En sann jude är en individ från vilken nation, folkstam eller språkgrupp som helst, som tror på Kristus, vare sig han är av judiskt eller hedniskt ursprung.

2. EN SANN JUDE ÄR EN INDIVID SOM HAR BLIVIT FÖRVANDLAD I SITT INRE AV GUDS KRAFT

Det förnämsta förbundstecknet i den gammaltestamentliga tidsåldern var omskärelsen. Alla manliga avkomlingar av Abraham skulle vara fysiskt omskurna, men endast de som blev sant frälsta kunde förstå den fulla betydelsen av ritualen. Liksom dopet i det nya förbundet kännetecknar att man tvättats ren från synden genom pånyttfödelsen, så var omskärelsen en symbol för att man skar bort synden och kastade iväg den. Bakom den yttre omskärelseritualen låg en djupare mening, som endast de frälsta kände till. Oavsett den yttre omskärelseritualen, måste en jude bli omvänd för att den omskärelsen skulle ha någon andlig innebörd i hans liv. Vi märker alltså att när Mose sa till Israels barn:

”När… du vänder om till HERREN, din Gud, och lyder hans röst, i allt vad jag i dag befaller dig, du och dina barn, av hela ditt hjärta och av hela din själ… ” (5 Mos. 30:2)

syftade han på den sinnesändring och omvändelse, som ytterst kom att ske i evangeliets tidsålder. T.o.m. den judiska rabbinen Moses Maimonides (1135-1204) förstod att detta hänvisade till Messias tid. Snarare än att vara ett löfte om befrielse från fångenskap på denna jorden (vilket Maimonides och judarna felaktigt trodde), så står det om följden av denna omvändelse några verser senare i 5 Mos 30:6 att:

”HERREN, din Gud, skall omskära ditt hjärta och dina efterkommandes hjärtan, så att du älskar HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och hela din själ. Då ska du få leva”.

Detta syftar uppenbart på det andliga verk som äger rum i hjärtat på någon som är en jude efter naturlig härkomst, och som kommer till tro på Messias. Och som ett djupgående eko av detta gjorde aposteln Paulus ett extraordinärt uttalande, som skär tvärs igenom den allmänna judiska läran och den som väldigt många bekännande kristna håller sig till idag, när man missuppfattar judendomens sanna innebörd. Paulus sa nämligen:

”Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. En sådan får sitt beröm, inte av människor utan av Gud” (Rom. 2:28-29).

Sann omskärelse är inte bara en förordning till det yttre, utan handlar om att man ständigt gör sig av med synd i ens inre liv. Detta är ett verk som endast kan utföras av Gud genom medlaren Jesus Kristus. Detta är ännu en aspekt av det faktum, att judendom måste förstås på ett andligt sätt för att kunna förstås överhuvudtaget. De många missuppfattningarna om judendom och Israel har uppstått just p.g.a. att man inte klarat av detta.

Ett av judarnas stora problem har varit deras oförmåga att förstå saker på ett andligt sätt, i stället för ett materiellt eller känslomässigt sätt. Deras tolkning efter bokstaven fördunklar deras andlighet, och den enda andlighet som de går in är inriktad på mysticismen, som är en falsk andlighet.

Det är av denna orsak som fromma judar bär bönekapslar (små svarta askar som innehåller skriftrullar) på huvudet och armen. På detta sätt tillämpar de en krasst bokstavlig tolkning av Guds ord och missförstår därför starkt 5 Mos. 11:18, som syftar på den exakta motsatsen till att placera den heliga Skrift som ett yttre tecken på människokroppen:

”Ni skall lägga mina ord på ert hjärta och ert sinne , och binda dem som ett tecken på er hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på er panna.”

Detta syftar på ett inre tecken på den andliga sanningen i Guds ord, vilket David mycket väl förstod: ”Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta för att jag inte skall synda mot dig ” (Ps. 119:11), och som Paulus upprepade när han sa: ”Låt Kristi ord bo hos er med all sin vishet … ” (Kol. 3:16). Man kan fästa så många skriftrullar på sin kropp som man vill, men det kommer inte att uttrycka någon andlig innebörd överhuvudtaget.

Paulus yttrande i Rom. 2:28-29 innebär att en sann jude är en omvänd individ, som i det nya förbundets tidsålder erkänner Kristus som sin Frälsare. Alltså kan vi säga att en sann jude, efter Kristi ankomst, tillhör den kristna församlingen, vare sig han har judisk eller hednisk bakgrund. Han har blivit omskuren i hjärtat och förstår nu den sanna innebörden av den yttre ritualen. Paulus framhåller: ”Det är vi som är de omskurna, vi som tjänar genom Guds Ande och berömmer oss av Kristus Jesus och inte förlitar oss på yttre ting (Fil. 3:3). ”Vi ” som han syftar på är ”alla de heliga i Jesus Kristus ” i församlingen i Filippi till vilka detta brev är skrivet (Fil. 1:1), tillsammans med honom själv.

Detta är säkerligen det centrala i Herren Jesu argument mot församlingen i Smyrna i Upp. 2:9: ”Jag vet hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga ”. Jesus beskriver sådana judar som en ”Satans synagoga ”. Hur skulle den politiskt korrekta lobbyn uppfatta det idag? Var Herren själv en ”antisemit”, eller en ”rasist”, eller en ”andlig nazist”? Inte alls! Han var en sanningens man, som tydligt sa det som människor behövde höra, utan att vika undan för judarnas attacker, och inte heller skulle han vika undan för de omogna politiskt korrekta envåldshärskarna idag, som ständigt försöker kväva varje öppet samtal om viktiga kontroversiella frågor.

Otro på Kristus är ett Satans verk. Det är nämligen denna världens Gud (d.v.s. djävulen), som har förblindat de otroendes sinnen (2 Kor. 4:3-4, vilket först och främst syftar på icke-troende judar). De som ”säger att de är judar men inte är det ” och som är ”en Satans synagoga ”, är judar som hävdar att deras judendom ligger i deras börd, och som förtröstar på sin naturliga härkomst. Dessa som var judar till det yttre var de som förföljde de kristna i Smyrna. Men fastän de uppfattade sig själva som judar, var de i verkligheten inte judar som hade blivit förvandlade i sitt inre – nya skapelser som ville följa Kristus som sin Messias, nu när han hade kommit. De säger att de är judar, men de kan inte vara det, eftersom de inte är födda på nytt.

Detta var rabbinen Nikodemus problem. Se på hans samtal med Herren Jesus i det tredje kapitlet av Johannes evangelium. Jesus sa till honom att han måste bli ”född på nytt ”, om han skulle få del av Guds rike (Joh. 3:3, 5). Nikodemus, som vid den tiden satt fast i det jordiska, känslomässiga judiska tänkesättet, kunde bara uppfatta att Jesu ord syftade på ännu en fysisk födelse (Joh. 3:4, 9). Jesus fick t.o.m. läxa upp honom med tillrättavisningen: ”Du är Israels lärare och vet inte det ” (Joh. 3:10). Det är mycket troligt att Nikodemus till sist blev till fullo omvänd (Jmfr. Joh. 7:50; 19:39), men vid den tidpunkten var han bara en sökare som sa att han var en jude, men i verkligheten inte var det – någon som bara uppfattade andlig sanning som ett religiöst yttre skal, och inte fått sitt eget hjärta omskuret. En sann jude uppfattar den andliga sanningen bakom Guds ord och handlar efter den.

Och detta har alltid varit problemet med judarna från själva begynnelsen: en oförmåga att förstå ting på ett andligt sätt, snarare än på ett materiellt eller känslomässigt. Det är detta som alltid har utgjort skillnaden mellan den troende och den icke-troende juden. Det är därför som vi läser att ”Judarna började då tvista med varandra och säga: ’Hur kan han ge oss sitt kött att äta ’” (Joh. 6:52), efter att Jesus hade sagt att han var det levande brödet, som hade kommit ner från himlen och som de måste äta. Denna sjukliga oförmåga att inse den andliga innebörden bakom Herrens ord – och att i stället hänge sig åt en krasst bokstavlig tolkning – har varit judarnas stora problem fram till denna dag. ”Den är inte jude som är det till det yttre … men den är jude som är det i sitt inre … genom Anden ”.

Vi sammanfattar att äkta biblisk judendom innebär en gudsfruktan som kommer inifrån, från hjärtat, snarare än att den läggs på utifrån. Detta är andemeningen i sann gudsfruktan. En sann jude är en individ som har blivit förvandlad i sitt hjärta av Guds kraft, och som därigenom uppfattar sanningen om Jesus Kristus i de heliga Skrifterna. Ett tredje kännetecken på biblisk judendom är det faktum att

3. EN SANN JUDE ÄR, OCH HAR ALLTID VARIT, EN DEL AV EN LITEN KVARLEVA AV ISRAELS FOLK

I början av delen om Israel i Romarbrevet skriver aposteln Paulus att

”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller alla Abrahams efterkommande hans barn” (Rom. 9:6-7).

Detta behöver förstås på rätt sätt, eftersom det är avgörande för vår förståelse av den sanna innebörden av judendom och Israel. Vad dessa verser vill säga oss, är att vi måste skilja mellan Israel som folket-staten och de som är äkta judar.

Folket-staten Israel upprättades av Gud på grundval av Jakobs tolv stammar och skulle tjäna ett speciellt gudomligt syfte, tills Kristus kom (Gal. 3:19-29). När den utlovade avkomlingen hade kommit – vilket Paulus nämner om i Gal. 3:19, och som uppenbart avser Kristus, vilket profeterades om i 1 Mos. 3:15 – hade den gamla förbundsnationen Israels nationella och juridiska status inte längre något fortsatt syfte.

Men inom den nationella majoriteten hade alltid funnits en judisk kvarleva, som var sanna troende och som såg fram mot Messias, som skulle bli ”Israels tröst”. Saul och David var en klassisk illustration av denna delning mellan en sann judisk troende och en köttslig bekännare, som bara sökte skydd under förbundsvälsignelserna, men inte hade något verkligt andligt intresse. Saul var huvudsakligen brinnande för Israel och för sig själv, men David var brinnande för Herren och hans sanna andliga avsikter.

”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel ”. Inte varje judisk individ till börden hade del i det sanna Israel, Guds troende folk. Uppenbart fanns ”Jakobs hus, ni som är uppkallade efter Israels namn och flöt fram ur Juda källa, ni som svär vid HERRENS namn ” (Jes. 48:1).

Ja, det fanns detta nationella yttre skal, som var uppkallat ”efter Israels namn ” – det var Israel till namnet . Och visserligen ”bekände ” de ”sig till Israels Gud ” (Jes. 48:1) med sina läppar. Men problemet var, trots alla deras faktiska yttre ceremonier , att de använde namnet Israel och bekände Gud, men ”inte i sanning och rättfärdighet ”, som profeten visade (Jes. 48:1). Jesaja säger vidare: ”Ni kallar er efter den heliga staden och stöder er på Israels Gud ” (Jes. 48:2), men att söka skydd i yttre, jordiska välsignelser var aldrig nog för att frälsa eller att medföra ett helgat liv (jmfr. Ps. 51:16-17).

Men bland de som till det yttre tillhörde förbundets folk, fanns alltid en liten kvarleva av troende människor – sanna judar, som förstod den andliga verkligheten som låg bakom det yttre skeendet, såsom judarnas befrielse ur Egypten, vandringen i öknen, mannagivandet, djuroffren, rituella tvagningar och det utlovade landet. Det som denna kvarleva fick erfara, medförde inte att Mose lag drev dem in i ökad obegriplig lagiskhet (som det senare gjorde med de laglärda, skriftlärda och fariséerna), utan rakt i armarna på deras Frälsare, deras frälsnings Klippa, den Smorde. Men återstoden av Israel – den icke-troende majoriteten – var en styggelse för Herren. Jesaja uttrycker det så här:

”Om HERREN Sebaot inte hade lämnat kvar en liten återstod åt oss, då hade vi varit som Sodom, vi hade liknat Gomorra” (Jes. 1:9-10).

Det var endast den gudfruktiga kvarlevan som säkerställde Israels fortsatta bevarande som ett folk. ”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel ”. Och inte heller har det någonsin varit så. Naturligtvis trodde även den oandliga majoriteten av israeliterna alltid att de också var det sanna Israel. De grundade detta enbart på deras stamträd som kan spåras tillbaka till Abraham. Men när Johannes Döparen ”såg att många fariseer och sadduceer kom för att bli döpta av honom , sa han till dem:

”Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham”. (Matt. 3:7-9).

”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel ”. Herren Jesus använde sig också av denna dubbla hänvisning till Israel mycket tydligt i ett samtal med fariseerna:

”Jag vet att ni är Abrahams barn (avkomlingar), men ni vill döda mig därför att ni inte förstår mitt ord. Jag talar vad jag har sett hos min Fader. Ni gör vad ni har hört av er fader. De svarade honom: ’Vår fader är Abraham.’ Jesus sade: ’Om ni vore Abrahams barn, skulle ni göra Abrahams gärningar. Men nu vill ni döda mig, en man som har sagt er sanningen, som jag har hört av Gud. Så handlade inte Abraham. Ni gör er faders (d.v.s. djävulens) gärningar” (Joh. 8:37-41).

Förstår ni vad Herren säger här? Han säger först att han vet att de är ”Abrahams barn (avkomlingar) ”. Så mycket medger han. Men sedan säger han: ”Om ni vore Abrahams barn, skulle ni göra Abrahams gärningar ”. Motsäger han sig själv? Hur kan de vara Abrahams avkomlingar, men inte vara hans barn? Svaret är att han använder samma uttryck på olika sätt. Precis som Paulus använder uttrycket ”Israel” på två olika sätt, för att beskriva Israel genom naturlig härkomst och det andliga Israel (Rom. 9:6), så gör Herren Jesus samma sak här. Han vet att de är Abrahams avkomlingar genom naturlig härkomst, men från en andlig synpunkt är de inte Abrahams barn. ”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel ”.

Vi ser också att Herren Jesus uppmärksammar den skillnaden, när han möter Natanael. Han sa: ”Se, han är en verklig israelit. I honom finns inget svek” (Joh. 1:47). Verkligen en israelit! EN SANN Israelit. En verklig jude, som är en jude i sitt hjärta och inte bara är beroende av yttre tecken eller fysisk härstamning.

Och detta är andemeningen i den bibliska förståelsen av judendom. En sann jude är, och har alltid varit, någon från en liten kvarleva av Israels folk. Paulus uttrycker det så här: ”Vad följer då av detta? Jo, vad Israel strävar efter har det inte uppnått. De utvalda har nått det, men de andra har blivit förstockade (Rom. 11:7). I detta ligger åtskillnaden som måste göras. Det betyder ingenting att man är omskuren, att man är av Israel genom naturlig härkomst, och att man är en avkomling en folkstam i Israel. Att vara jude måste förstås på ett andligt sätt, om det ska förstås överhuvudtaget. Även om man kan spåra sin härstamning till Levi, Aser, Sebulon, Benjamin eller Juda eller någon annan, är detta endast vad Paulus kallar ”ändlösa släktregister ”, vilka judarna alltid har varit så benägna att diskutera om (1 Tim. 1:4). Denna härstamning kallas av honom ”ändlös ”, eftersom den inte har någon betydelse idag. Den enda meningsfulla härstamning idag är den som vi kan läsa om i början av evangelierna – den som leder till Herren Jesus Kristus, som personifierar Abrahams sanna avkomling. Ty ”alla Guds löften har i honom fått sitt ja…(och) genom honom sitt amen ” (2 Kor. 1:20). Det är i Jesus Kristus som Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, att i hans avkomling alla folk på jorden skulle bli välsignade. Alla förbundslöften och välsignelser strålar samman i honom. Om man inte tar emot honom, kan det inte finnas någon uppfyllelse av de andliga löften som gavs till fäderna i det gamla förbundet.

Om det finns någon lärdom som neo-judaisterna behöver få veta, är det att ”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel ”. Även psalmisten Asaf kände till denna sanning. När han sa: ”Gud är i sanning god mot Israel ”, begränsade han det direkt genom att säga ”mot dem som har rena hjärtan ” (Ps. 73:1). ”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel ”.

En sann jude är, och har alltid varit, en del av en liten kvarleva av Israels folk.

Ett annat kännetecken på judendom i bibeln är att

4. EN SANN JUDE ÄR NÅGON SOM HAR GÅTT ÖVER FRÅN DET GAMLA FÖRBUNDET MED ISRAEL I GAMLA TESTAMENTET TILL DET NYA FÖRBUNDET I KRISTUS

Trots det faktum att Israel bröt det förbund som Herren ingick med dem, utlovade han ett nytt förbund som skulle vara på en fullständigt ny grund. Vi finner detta tydligast beskrivet i Jer. 31:31-34:

”Se, dagar skall komma säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder den dag då jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egyptens land – det förbund med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre – säger HERREN. Nej, detta förbund som jag efter denna tid skall sluta med Israels hus, säger HERREN: Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga: ’Lär känna HERREN!’ Ty alla skall känna mig från den minste bland dem till den störste, säger HERREN. Ty jag skall förlåta deras missgärningar och deras synder skall jag inte mer komma ihåg”.

När Herren säger ”efter denna tid ” (v. 33) syftar han på den tid när den babyloniska fångenskapen har avslutats. Han upprepar samma löfte i Jer. 32:37-40:

”Se, jag skall samla ihop dem ur alla länder dit jag i min harm, vrede och stora förbittring har fördrivit dem, och jag skall föra dem tillbaka till denna plats och låta dem bo här i trygghet. Och de skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud. Jag skall ge dem alla ett och samma hjärta och lära dem en och samma väg så att de alltid fruktar mig, för att det skall gå väl för dem och deras barn efter dem. Jag skall sluta ett evigt förbund med dem så att jag inte vänder mig ifrån dem och upphör att göra dem gott, och jag skall lägga fruktan för mig i deras hjärtan så att de inte viker av från mig”.

De som vidhåller uppfattningen att Israel fortfarande är Guds utvalda folk idag, påstår att detta ”nya förbund ” som omnämns i Jeremia 31 och 32 inte ännu har uppfyllts. En tidskrift framställer det så här: ”Eftersom en sådan väckelse aldrig har inträffat i Israels historia, ska denna händelse till sist inträffa ” (Keith Parker, Is the Church the New Israel? A Biblical Analysis of the Teachings of ’Replacement Theology’ , Prayer for Israel). Men detta är att misstolka Skriftens tydliga undervisning. Väckelsen som denna författare tror ”aldrig har inträffat i Israels historia ” har förvisso inträffat, men eftersom den inte överensstämde med det judiska sättet att tänka, har både judarna och neo-judaisterna missat den fullständigt. Den inträffade vi Kristi ankomst – tog sin början med apostlarna och de få andra som först kom till tro, och fortsatte sedan vid pingsten när tre tusen människor blev frälsta ut ur Israel, och många mer som en följd av detta (t. ex. Apg. 4:4).

Dessutom kommer den som noggrant studerar Skriften att upptäcka i Hebreerbrevet, att detta ”nya förbund ” i Jeremia – som citeras i Hebr. 8 – är det samma som upprättades genom Herren Jesu Kristi blod (Hebr. 7:22; 8:7-13; 10:11-22; 12:24; 13:20-21; jmfr. Matt. 26:28). Var vänlig läs dessa bibelord, genom vilka neo-judaisternas myter och fabler säkerligen kommer att försvinna. Det finns bara en Medlare i det ”nya förbundet ” som Jeremia talar om, och det är Herren Jesus Kristus, som redan har kommit och tillkännagett detta förbund för både judar och hedningar vid sin första tillkommelse.

Vi ser här ännu en gång hur judendom måste förstås på ett andligt sätt, för att förstås överhuvudtaget. När Guds ord säger att Herren kommer att sluta ett nytt förbund med Israels och Juda hus, får detta sin fullbordan i de troende, och inte i någon med en naturlig härstamning från de tolv folkstammarna. Det är stadfäst i dem som är Guds folk på ett andligt sätt, vars synder är täckta av Kristi blod, som har den helige Ande inom sig – som inte behöver några yttre bud för att känna Herren, utan som har Guds lag skriven i sina hjärtan och sinnen. Efter att ha citerat Jer. 31:31-34, förklarar Hebreerbrevets författare:

”När han (Herren) talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat att det gamla är föråldrat. Men det som blir gammalt och föråldrat är nära att försvinna” (Hebr. 8:13).

Detta brev till hebreerna skrevs strax före Jerusalems och templets förstörelse – vilket var Guds sätt att visa att det gamla förbundet hade förts till en förödande avslutning I verkligheten hade det upphört vid det ögonblick då Kristus utropade ”Tetelestai! ” (”Det är fullbordat!” eller ”det har uppfyllts!”) Det finns många aspekter på dessa mäktiga ord av vår Frälsare på korset, men förvisso är det mest centrala, att hela den mosaiska ordningen upphävdes för att bana väg för ett bättre hopp – Israels verkliga hopp i Kristi fullbordade verk.

Under cirka fyrtio år framåt i tiden fanns en märklig, tillfällig övergångsperiod, under vilken tillbedjan i templet fortsatte och då judar som omvände sig till Kristus fortfarande kunde helga den judiska sabbaten på lördagen, och också samlas på söndagen – Herrens uppståndelsedag. Det som inträffade år 70 e. Kr. var därför ett mäktigt sätt för Herren att synligt ta bort varje återstående spår av det gamla förbundet. Ett ”nytt Israel” grundat på ett nytt förbund höll på att bli upprättat. Petrus sa till judarna i Asien, som hade kommit till Kristus:

”Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk (1 Petr. 2:9-10).

Detta är i realiteten en upprepning av uttalandet i gamla förbundet i 2 Mos. 19:5-6:

”Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk.”

Därför kan det inte finnas någon som helst mening med att judarna idag håller fast vid det som är ett ”föråldrat ” förbund (Hebr. 8:13). Vi har redan tidigare förklarat att

”Det är i Jesus Kristus som Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, att i hans avkomling alla folk på jorden skulle bli välsignade – att alla förbundslöften och välsignelser strålar samman i honom. Om man inte tar emot honom, kan det inte finnas någon uppfyllelse av de andliga löften som gavs till fäderna i det gamla förbundet”.

Det är därför som Herren Jesus tydligt åsyftas som ”förbundets ängel ”:

”Se, jag skall sända min budbärare och han skall bereda vägen för mig. Och den Herre som ni söker skall plötsligt komma till sitt tempel, förbundets ängel som ni längtar efter. Se, han kommer, säger HERREN Sebaot” (Mal. 3:1).

Genom hela den gammaltestamentliga tidsåldern, från domen som Herren gav efter syndafallet, har löftet om kvinnans avkomma varit i centrum för de gudfruktigas förväntan. Denna gudfruktiga förväntan fick sitt svar i Messias, när han kom i tidens fullbordan. Sant gudfruktiga judar som levde vid tiden för Kristi inkarnation, visste mycket väl att han var uppfyllelsen av detta löfte om ett nytt förbund. Detta är innebörden i orden av Johannes Döparens far Sackarias, när han profeterade:

”Välsignad är Herren, Israels Gud, som har besökt och återlöst sitt folk. Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan hade lovat genom sina heliga profeters mun. Han har frälst oss från våra fiender och från deras hand som hatar oss. Han har visat barmhärtighet mot våra fäder och tänkt på sitt heliga förbund, enligt den ed han gav vår fader Abraham. att vi, frälsta ur våra fienders hand, skulle få tjäna honom utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom under alla våra dagar” (Luk. 1:68-75).

Det är därför som det är så viktigt att inse, att en sann jude är någon som har gått över från det gamla förbundet till det nya förbundet i Kristus. De köttsliga, oandliga judarna som bara väntade på ett jordiskt rike under en jordisk kung, avvisade deras Messias när han kom, och detta avvisande har fortsatt till denna dag. Men de sanna andliga judarna insåg att Herren Jesus var ”Israels verkliga hopp”, uppfyllelsen av alla dessa gammaltestamentliga profetior om förbundet. Vi märker följaktligen att Israels frälsning inte finns i något jordiskt återupprättande av landet, utan i Kristi nya förbundsblod:

”Och det är så hela Israel skall bli frälst, som det står skrivet: Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob. Och detta skall vara mitt förbund med dem, när jag tar bort deras synder (Rom. 11:26-27).

”Hela Israel ” som blir ”frälsta ” är det andliga Israel, och inte det köttsliga , och deras frälsning träder i kraft genom Kristi första tillkommelse – Frälsaren som kommer från Sion – och är grundad på den ställföreträdande försoningen i det nya förbundets blod, och inte på något återupprättande av landet. Därför säger Skriften på ett annat ställe:

”Men nu har Kristus ett högre prästämbete, liksom det förbund han är medlare för är bättre, eftersom det är stadfäst med bättre löften” (Hebr. 8:6).

Israels barn bröt det gamla förbundet, förverkade alla rättigheter till det, och Herren gav i sin nåd i stället ett nytt förbund, som de skulle ha accepterat (Jer. 31:31; Luk. 22:20; Hebr. 8:8). Därför finns det inget förbund som judarna kan göra anspråk på idag, annat än detta nya förbund i Kristus. Han är i grund och botten uppfyllelsen av löftet i Guds förbund: ”Ty alla Guds löften har i honom fått sitt ja…(och) genom honom sitt amen ” (2 Kor. 1:20). Därför kommer den som vill hålla sig till bibelns judendom att överge dess yttre former, förkasta den ceremoniella lagen, och i stället ta emot det nya förbundet i Kristi blod.

När vi nu har granskat dagens judendom och jämfört den med judendomens andliga innebörd i bibeln, kan vi bara komma fram till att dagens judendom, utifrån ett bibliskt perspektiv, är en falsk religion och bör behandlas som sådan. Med detta menar vi inte, att dess anhängare bör behandlas med nedvärdering, utan vi önskar bara att visa det akuta behovet av evangelisation bland judar, som bland varje annan falsk religion.

De som fortsätter att kalla sig själva judar idag, men som inte följer Herren Jesus Kristus och därigenom inte blir en del av hans församling, ska inte behandlas som om de vore en speciell klass människor, som trots sin olydnad fortfarande skulle vara välbehagliga för Gud. De behöver, liksom alla människor, få höra och tro på Jesu Kristi evangelium.

Gud varken föreskrev eller skapade dagens judendom, vilken inte får förväxlas med den religion som föreskrevs och skapades av Gud, och som finns bevarad i Gamla testamentet. Dagens judendom kom till efter återvändandet från fångenskapen i Babylon. Det var denna religion som Herren Jesus starkt konfronterade under sin jordiska verksamhet. Det är en falsk religion – ett uttryck för avfall från Guds föreskrivna väg.

Alltså är dagens judendom en falsk religion. Men du kanske säger: ”antag att en jude idag följer Skrifterna i Gamla testamentet bokstavligen och är starkt ortodox? ” I själva verket är det omöjligt av följande orsaker: 1) Det finns inget tempel att offra i, 2) prästadömet har avskaffats, och 3) hela den ceremoniella levitiska lagen avslutades på korset. Vi förstår ju att i verkligheten får alla beståndsdelar i det gamla förbundets ordning sin fullbordan i Kristus. Om människor bara ville läsa Rom. 4; Rom. 9-11; Gal 3 & 4; Hebr. 7-10 med trons ögon, skulle inga av dessa problem uppstå. Så viktigt det är att förstå detta, så att vi evangeliserar på ett sätt som ärar Gud.

Efter att ha blivit förskingrade ut över världen som ”en ödemark och till häpnad och åtlöje och till en förbannelse ” (Jer. 25:18) – som en fullbordan av den fruktansvärda förbundsförbannelsen i 5 Mos. 28:15 & 64 och det som de förorsakade sig själva genom att säga ”Hans blod må komma över oss och våra barn ” (Matt. 27:75) – finns hoppet om frälsning för alla judar endast i lydnad för Jesu Kristi evangelium:

Rom. 10:16-17: ”Men alla ville inte lyda evangeliet. Jesaja säger: Herre, vem trodde vår predikan? Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord”.

Därför måste vi dra slutsatsen att den enda sanna juden, i bibliska ordalag, är någon som har gått över till Kristus – som är ”Israels enda hopp”, vilket vi ska finna i nästa del av vår översikt.

Efter att vi nu har sett på judendomen på ett personligt, andligt plan – och fastställt vad en sann jude är och jämfört detta med dagens judendom – går vi nu över till att se på judendomen i sin helhet, och koncentrerar oss på alla de påståenden, som görs av många bekännande kristna angående det jordiska folket Israel.

Innan vi talar öppet om detta, är det viktigt att påpeka, att vi inte ska låta oss påverkas av det faktum, att så många människor håller fast vid uppfattningarna om judendom och Israel, med vilka vi här förklarar oss vara oeniga. Det faktum att en massa bekännande kristna tror att en speciell undervisning är riktig – oavsett hur lidelsefullt de tror på den – bevisar inte att själva undervisningen är riktig. Millioner av uppriktiga, hängivna kristna tror på många av lögnerna om Israel och judendom idag, och dessa läror har kommit in i en stor mängd väl ansedda bibelkommentarer, trots det stora urvalet av skrivet material som adekvat vederlägger dem. Skulle den stora spridningen av dessa läror göra dem tillförlitliga? Naturligtvis inte. Antalet bekännande kristna som tror på en speciell sak, är inget riktmärke på hur pass sann den är.

Under församlingens forntid bekämpade Athanasius, en ädelmodig diakon från Alexandria, den rådande arianska villfarelsen, som förnekade treenigheten och Kristi gudom. Som en följd av detta blev han känd som Athanasius Contra Mundum (”Athanasius mot världen”) – en hänsyftning på det faktum att det bara var en liten människa mot den stora massan – och förvisades från sitt land fem gånger, medan ett ”avtal framställdes mot honom” för att han skulle lönnmördas. Men historien visar – som den så ofta har gjort – att den stora massan hade fel och Athanasius hade rätt. Det är rimligt att säga – mänskligt talat – att om Athanasius inte hade motsatt sig det som majoriteten av bekännande kristna trodde vid den tidpunkten, skulle det inte finnas något evangelium att förkunna idag. Kristen sanning skulle ha gått förlorad. Så mycket var majoritetens uppfattning värd vid den tiden i den kristna församlingen! Sanningen verifieras aldrig av antalet människor som håller fast vid den.

Gud låter i sin suveränitet villfarelser och falska trossystem regelbundet komma upp i församlingarna, för att tända en gnista till liv i Kristi kropp och klart föra fram sanningen i centrum (1 Kor. 11:19; jmfr 1 Joh. 2:18-20). Och sedan reser Herren alltid upp lärare, som med framgång kommer att bekämpa dem som begraver denna sanning bakom den snärjande falskheten. Glöm inte att vid så gott som varje skede i församlingens historia, har det alltid funnits många fler bekännande kristna, som hellre väljer att hålla fast vid sina falska, invecklade och ofta sensationella system som är skapade av människor, än de som håller sig till Skriftens enkla sanningar.

William av Ockham (1285-1347) uttrycker det så här:

”När det gäller frågor om tro och vetenskap är jag mer imponerad av ett auktoritativt avsnitt i den heliga Skrift tolkad på ett riktigt sätt, än av vad en massa människor säger. Jag skäms inte för att jag blir övertygad om sanningen. I själva verket anser jag att när sanningen segrar över mig, är detta det mest nyttiga för mig. Men jag vill aldrig bli besegrad av den stora massan. Det står faktiskt att läsa i de heliga orden, att den stora massan i regel far vilse, och att en enda människa ofta kan slå de övriga på flykten”.

En osläcklig törst efter sanningen har aldrig stått särskilt högt i kurs i de kristna församlingarna som helhet. Att hålla sig till sanningen är obekvämt, och för att komma fram till den krävs mer än att man bara studerar på ett ytligt sätt. De flesta bekännande kristna vill ha det bekvämt och verkar föredra det mer ytliga. När Paulus talade om den tid då människor i kyrkorna skulle samla åt sig mängder av falska lärare, eftersom det kliar i öronen på dem att få höra dem (2. Tim. 4:3) – kunde han ju ha menat vilken tid som helst i församlingen historia – men överflödet av galna läror i vår tid är nog svåröverträffat.

Låt oss därför inte bli imponerade av att ett stort antal människor kanske tror på någonting. Detta är ingen barometer som mäter sanningen, eftersom även de falskaste religionerna alltid har haft ett stort antal anhängare, medan de som är trogna omnämns i bibeln som en ”kvarleva”. OBS! att artikeln fortsätter med del 2.

Alan Morrison

Gå till del 2

http://www.karlektillsanningen.se