Guds Lag

Efter vad som påpekats i föregående del av denna artikel, finns föga behov av att ägna mycket utrymme åt att visa på det misstag de gör, som slår fast att den moraliska lagen endast blev given till och för nationen Israel. Ett tydligt bibelcitat är fullt tillräckligt för att avslöja en sådan villfarelse. I Romarbrevet 3:19 läser vi ”Nu veta vi, att allt vad lagen säger, det talar den till dem som hava lagen, för att var mun skall bliva tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud”. Lägg märke till ”lagen talar ” , inte ”talade”: den talar fortfarande med gudomlig auktoritet, befaller och hotar. Den talar till ”dem som hava lagen”, och vilka dessa är, förklaras tydligt vara ”hela världen”. Ingenting kan vara mer enkelt eller mer avgörande, och inga av våra argument kan på något sätt förstärka dess kraft. Inte heller kan andras förnekande trubba av dess skarpa egg.

Vi fortsätter därför med att pröva enligt bibeln den tredje stora villfarelsen, vilken ”dispensationalisterna” har fört fram i denna fråga, nämligen att kristna inte är ”under lagen” på något sätt, så att den inte är en levnadsregel för dem, som bestämmer hur man ska leva. Beträffande detta råder nu den största förvirring i många läger, och eftersom det är en viktig delÅ av det verk som anförtrotts Guds tjänare, att fästa avseende vid bibelordet ”skaffen bort stötestenarna från mitt folks väg” (Jes 57:14), ska vi försöka att ta itu med denna punkt med stor omsorg och ganska utförligt. Utan tvekan kommer en del av våra läsare att beklaga detta och skulle föredra att vi skrev om andra saker. Vi ber alla dessa att vara vänliga att betänka behoven hos andra, som absolut behöver bli befriade från denna villfarelses fördärvliga följder.

”Så haven ock I, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade från lagen…Men nu äro vi lösta från lagen” (Rom 7:4.6); ”Ty jag för min del har genom lagen dött bort från lagen” (Gal 2:19). Dessa versar framhålls ivrigt av dem som förklarar, att lagen inte har någon påverkan på den kristne, för att vara till stöd för denna tanke. Ändå måste det påpekas, att just dessa versar uttryckligen motsäger deras andra påstående, Çatt lagen aldrig blev given till någon utom nationen Israel. Hur kunde de kristna i Rom vara ”lösta från lagen” om de aldrig var under den ? och hur kunde de hedniska galaterna ha ”dött bort från lagen”, om de aldrig hade varit medvetna om den? Alltså verkar just de versar, som dessa som svävar i villfarelse är så måna om att citera, direkt mot deras egna uppfattningar. De är sannerligen ”lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned” (Ordspr 26:7).

”Ty synden skall icke råda över eder, eftersom I icke stån under lagen, utan under nåden” (Rom 6:14). Ändå försäkras vi uttryckligen vara ”icke utan Guds lag, men i Kristi lag (1 Kor 9:21). Uppenbarligen behöver dessa två versar utläggas och tolkas på ett riktigt sätt, om inte Nya Testamentet ska motsäga sig självt. Och här kan vi urskilja det verkliga behovet av en smord lärare, eftersom den som arbetar hårt för sitt uppehälle hela dagen och bara ägnar ett par minuter på kvällen eller på söndagen åt att flyktigt läsa bibeln, knappast kan förväntas få den förmåga som behövs för att skåda in i mysterierna och lösa svårigheterna i Guds Ord. Nej, ett livslångt ihärdigt, tålmodigt studium i bön behövs, om man ska bli ”skicklig att vara tjänare åt ett nytt förbund” (2 Kor 3:6), och ett sådant studium är inte möjligt om man är i talarstolen eller på plattformen nästan varje dag i veckan.

För att förstå ovanstående versar behöver en fyra-faldig åtskillnad göras med avseende på den kristnes relation till lagen. För det första, som han var i förbundet representerad genom Adam, när han var under lagen som ett gärningarnas förbund, när livet utlovades till honom om hans rättsliga huvud lydde det. För det andra, som en fallen avkomling till Adam, en personlig överträdare av lagen, när han som icke omvänd var under dess förbannelse. För det tredje, som han var i förbundet representerad genom Kristus, som var ställd under lagen, fullbordade alla dess krav genom fullkomlig lydnad, och utstod dess straff i hans folks ställe. För det fjärde, som omvänd, när den helige Ande förenat honom med Kristus, så att Gud nu förklarar honom fri från lagens förbannelse och tillräknar honom hans Borgensmans fullkomliga lydnad och när han, genom att Anden verkat i honom en längtan och beslutsamhet att älska och tjäna Gud, gläder sig i lagen och brukar den som sin levnadsregel eller sätt att få ledning.

Den kristne är frigjord från lagen som den utverkande grunden för hans rättfärdighet och som grunden för hans fällande dom inför Gud, eftersom Kristus i hans ställe har framställt den fullkomliga lydnad som lagen krävde, och också utstått dess straff. Därför är han befriad från lagen som ett gärningarnas förbund, för att uppnå liv och härlighet genom detta, men inte från den lydnad som dess villkor medför. Den kristne har blivit friköpt från lagens förbannelse (Gal 3:13), men inte från dess krav. Den kristne har blivit befriad från lagens fördömande makt, men inte från dess bud – i annat fall skulle han ha frihet att leva i synd, vilket är det enda övriga möjliga alternativet. Den kristne har blivit befriad från lagens skräckvälde, men inte från lydnaden till den. Den kristne dog i förhållande till lagens straff, när hans Borgensman utstod det i hans ställe, men han är under Kristi lag som en levnadsregel eller rådgivare för att få ledning.

Man tycker att denna fråga skulle bil klarlagd en gång för alla genom en stilla genomläsning av 2 Mosebok 20. Tillåts en kristen, i någon grad mer än en icke kristen, att ha fler Gudar än en? Kan en kristen göra åt sig själv en avbild och falla ner och tillbe den? Kommer Herren att anse honom vara utan skuld om han missbrukar hans namn? Har han frihet att vara en skam för sina föräldrar, döda sin nästa, begå äktenskapsbrott, stjäla eller ha begärelse till något som tillhör en annan? Helt säkert godkänns just de saker som lagen kräver av varje uppriktig människas samvete. Vilket hjärtats tillstånd de måste vara i som hatar lagen! Vi vädjar ðallvarligt till varje kristen förälder som läser dessa sidor, att ihärdigt undervisa de tio budorden till hans eller hennes barn. Om du inte gör det, är du en fiende till Gud, en fiende till din avkomma, en fiende till staten. Vilken rätt har du att fördöma laglösheten, som är så utbredd över hela landet, om du underlåter att framhålla lagen i ditt hem?

Många hävdar, att eftersom Guds lag kräver fullkomlig lydnad i hjärtat och livet, och eftersom människan är fördärvad och inte kan lyda den, eller få liv genom den, att Kristus därför har infört en ny ordning med lättare villkor, en ordning som föreskriver villkor som är i den fallna människans makt att hålla, och genom vilka hon kan försäkra sig om evigt liv. Men lägg noga märke till vad en sådan teori innebär. Den ställer Sonen mot Fadern : den ställer Kristus i motsatsställning till den moraliske Härskaren av himmel och jord, Den framställer Återlösaren som att han sviker Faderns ära och intressen – vördnaden för hans lag och makt, och menar att Han ýutgjöt sitt dyrbara blod i syfte att förmå Härskaren över denna världen att släppa regeringstömmarna och bevilja en ogudaktig tillåtelse till orättfärdighet. Att mena detta skulle göra den helige Frälsaren till en syndens vän och Guds fiende. Från en sådan fruktansvärd hädelse må gudomlig nåd bevara både författare och läsare.

Så långt var Kristus från att åsidosätta lagen, eller ens försvaga dess höga krav, att han i sin första predikan (som framställs i Nya Testamentet) sa: ”I skolen icke mena, att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda. Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats” (Matt 5:17,18). I samma predikan fördömde han fariséerna för deras synd att försvaga lagen. De undervisade att, fastän lagen förbjöd vissa yttre och stora synder, så var det inte så med det första fördärvets uppväckande i hjärtat.ð De påstod att en människa inte får mörda, men att det inte var något ont i att bli arg utan orsak, i att tala förebrående och att hysa en hemlig missunnsamheti hjärtat (Matt 5:21,22).

Fariséerna undervisade att en människa inte får begå äktenskapsbrott, men att hon skulle ursäktas för hemliga lystna tankar (Matt 5:27,29). De påstod att en människa inte får göra sig skyldig till mened, men att obetydliga eder i vanligt samtal var helt tillåtna (v. 33-37). De hävdade att en människa inte skulle hata sina vänner, men menade att det var helt riktigt för henne att hata en fiende (v.43,44). Dessa och sådana liknande eftergifter inbillade sig fariséerna att lagen gjorde, och att sådana saker därför inte var syndiga. Men Herren Jesus fördömde deras doktriner som falska och avskyvärda, och insisterade på att lagens höga och heliga krav inte försvagades i minsta grad och inte heller kommer att bli det, utan att lagen i stället krävde av oss att vi skulle bli ”fullkomliga” som vår himmelska Fader (v 48). Han förk¼unnade: ”Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket” (5:20). Inte undra på att ”dispensationalisterna” så bittert hatar bergspredikan!

Men den som småaktigt protesterar, kommer att svara: ”Är det hederligt och rättvist av Gud att begära mer av sina skapelser än de möjligtvis kan göra”? När vi svarar, låt oss vederbörligen betänkavad det är som Gud begär av oss. I Matteus 22:37-40 finner vi att Jesus förkunnar: ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd. Detta är det yppersta och förnämsta budet. Därnäst kommer ett som är detta likt: Du skall älska din nästa såsom dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna”. Vi vänder oss då till den som protesterar och frågar: ”Är det fel att Härskaren över himmel och jord begär att människor ska älska honom av hela sina hjärtan? Är det för mycket att begära av dem? Är det mer än vad han förtjänar av oss”? En sådan skam! En sådan skam! Är inte sanningen i stället, att den som protesterar hatar Gud så mycket, att han inte skulle kunna förmå sig att älska honom, och därför säger: ”Han får inte kräva det, och om han gör det är han orättvis och mycket hård mot oss”. Vad är detta, om inte att den som protesterar säger: ”Vi vilja icke, att denne skall bliva konung över oss” (Luk 19:14).

Oavsett allt som har påpekats ovan, finns det många som högljutt vidhåller att Kristi död fullständigt upphäver Guds lag, och att den nu helt har upphört att vara en levnadsregel för den troende, medan ett stort och uttryckligt syfte med Kristi ankomst till världen var att återföra sitt folk till lydnad, att föra deras hjärtan och liv tillbaka till Gud: ”Han ville beskära oss att få tjäna honom utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand, ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar” (Luk 1:74,75). Herren Jesus kom inte för att upphäva våra skyldigheter mot Gud, utan i stället för att befordra dem. Kristus dog för att återupprätta sitt folk till att rätta sig efter lagen: Titus 2:11,12. Men att befria någon människa från lagen, skulle vara att göra henne suverän, oberoende! Hur kan det finnas ett ”rike” (Kol 1:13) utan någon lag för att styra dess undersåtar?

Nej, tvärtemot att Kristi död skulle ha upphävt Guds lag, är det som psalmisten förkunnade: ”Dina vittnesbörd äro rättfärdiga evinnerligen …Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd, att du har stadgat dem för evig tid …Summan av ditt ord är sanning, och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen ” (Ps 119:144, 152, 160). Och åter ”Hans händers verk är trofasthet och rätt, oryggliga äro alla hans ordningar. De stå fasta för alltid och för evigt ” (Ps 111:7,8). Å, hur människor älskar sitt eget fördärv och hatar Gud och hans heliga lag, fastän de naturligtvis försöker att gömma detsamma under en religiös maskering som Kain och Judas gjorde. Inte dess mindre ”tronar Herren såsom konung evinnerligen ” (Ps 29:10), ja, och han kommer likväl att ta ut sin kronas rättigheter , upprätthålla sitt majestäts ära, förhärliga sitt stora namn och vidmakthålla sin förorättade lag, fastän det kommer att betyda den eviga fördömelsen av miljoner av hans skapelser: ”Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig , fören dem hit och huggen ned dem här inför mig” (Luk 19:27).

Från det sistnämnda bibelordet kan den sanna kristne inse vilken motvilja människor har mot rätta tankar om Gud och gudomliga ting, och p.g.a.det (och Joh 7:47, 1 Kor 2:14 os.v.) bli övertygade om den absoluta nödvändigheten av att en övernaturlig och oövervinnelig kraft är verksam i dem, om deras förutfattade meningar ska undanröjas och deras hjärtan förmås att verkligen älska sanningen. En helig Gud framstår inte som oändligt härlig för ett oheligt hjärta, och de icke pånyttfödda som inte ser orsaken till att älska Gud av hela sina hjärtan, ser inte det förnuftiga i och anledningen till lagen, inte heller ser de hur ”helig, rättfärdig och god” lagen är. Eftersom köttets sinne är fiendskap mot Gud , är det samtidigt fiendskap mot hans lag, vilken är ett återgivande av den gudomliga naturen (Rom 8:7). Alltså vill syndare varken tro att Gud eller hans lag är det som de verkligen är, och deras fördärvade böjelser gör dem blinda för det som bibeln så tydligt säger, och leder dem till att tänka ut en falsk bild av Gud och fullständigt felaktiga föreställningar om hans lag, för att de ska få en Gud och en lag som passar deras egna sinnelag.

Från Lukas 19:27 inser vi också vad som är kännetecknet på äkta pånyttfödelse och omvändelse: den är ett underverk av gudomlig nåd, som förvandlar en laglös rebell till en kärleksfull person som underordnar sig lagen. Med en ”laglös rebell” menar vi någon som är inställd på att behaga sig själv, få sin egen väg, följa sina egna planer och tillfredsställa sina egna begär. Med en ”kärleksfull person som underordnar sig lagen” menar vi någon som förmås att inse Guds anspråk på honom, och som erkänner dessa anspråk, någon som överlämnar sig till Gud för att ära, behaga och tjäna honom: inte av tvång, utan med glädje, inte av rädsla för helvetet, utan av tacksamhet och kärlek. Men en sådan förvandling av karaktär och levnadssätt åstadkoms endast genom den helige Andes övernaturliga kraft. Den gudomliga nådens stora seger är att vinna hjärtat för Gud, så att den som mottager denna ynnest uppriktigt förklarar: ”Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag” (Rom 7:22).

Av det som vi just har gått igenom, kan vi tydligt inse hur värdelös vår fördävade tids religion är. De stackars vilseledda människorna i de flesta ”församlingarna” älskar innerligt de pastorer och ledare som utropar ”fred, fred” till dem, men hatar bittert alla som avslöjar deras ”fristad av lögner”. De stora massornas religion består i föga mer än en bestämd övertygelse om att deras synder är förlåtna och att deras själar för evigt är räddade. De anser det vara ett allvarligt misstag att tvivla på sin frälsning, och hela deras upplevelse utgörs av ”tro” och ”glädje”: tro på att deras synder är utplånade, glädje i deras säkra förväntningar på evig lycksalighet. Men man vill inte foga sig efter och underkasta sig Guds heliga lag, det finns inget sörjande inför honom p.g.a. kärlek till sig själva och att man söker sitt eget, ingen ödmjukhet och hjärtats förkrosselse. Låt oss be dem att ”rannsaka sig själva”, pröva sin grund, ta på sig Kristi ok och de kommer direkt att börja skrika vilt om ”lagiskhet, farlig undervisning”! Å, vilket hårt uppvaknande som väntar alla sådana de första fem minuterna efter döden!

A.W. Pink

http://www.karlektillsanningen.se