Guds vredesdom

När vilsenheten i nutiden är så utbredd och påtaglig bland människor, vilket inte kan undgå var och en som vandrar med öppna ögon, är det inte märkligt att hjärtat berörs, så att man erfar något av det Jesus gjorde, när han blickade ut över folkskarorna. Samtidigt blandas denna känsla av sorg med en rättmätig vrede, när man som kristen sedan många år ser att tillståndet i det som uppges vara Guds församling inte har ljusnat, utan överensstämmer med den mörka bild som Jesus profetiskt uttalade om tiden före hans tillkommelse, då ”många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många”, varav följden blir att ”många komma på fall” genom att ”kärleken hos de flesta kallna”.

Nu har inte detta något att göra med en fariséisk dom över människors fel och brister, eftersom den som sett sitt totala syndafördärv, inser vad som bor i även den egna mänskliga naturen. Det har i stället att göra med den uppenbara underlåtelsen att förkunna och stå upp för det evangelium, som fortfarande är botemedlet för (även den moderna) människans dilemma.

Och när inte det evangelium som är ”Guds kraft till frälsning för var och en som tror” får nå in i människohjärtan, ligger fältet öppet för allehanda krafter att vara i verksamhet i form av människocentrerad falsk teologi, som härrör från en oförmåga och ovilja att urskilja vad som är sann, biblisk kristendom.

När inget behov verkar finnas av att försvara den bibliska tron, som apostlarna i N.T. gjorde, kan i princip alla doktriner accepteras, som sägs framhäva Guds kärlek eller gör anspråk på ny uppenbarelse av vad man påstår vara den helige Ande. Då får vi en betoning på det som vi kan få från Gud och det som han ska göra för oss. Förkunnelsen om korset, att försaka sig själv och att överge synden, får ge vika för personlig hälsa, framgång, ekonomiskt överflöd, lycka, självkänsla och positivt tänkande. När fablerna i vårt eget utformade själviska evangelium tillåts klia oss i öronen, vänds vår blick bort från sanningen om Guds rike och Hans rättfärdighet.

Men en sak är säker: Gud låter sig inte gäckas hur länge som helst. Domen kommer att falla över en avfällig kristenhet, som med religiös subkultur och falsk förkunnelse till stor del berövat människorna deras möjlighet till gemenskap med honom som är Vägen, Sanningen och Livet. Församlingarna i denna kristenhet leds ofta av herdar och ledare, som aldrig någonsin tagit emot den kallelse eller något av den uppenbarelse, som fick Paulus så starkt och med sådan förvissning att utbrista: ”Ve mig, om jag icke förkunnar evangelium”!

När sanningen i Jesu ord att ”den som vandrar i mörkret, han vet ju icke vart han går”, blir uppenbar för våra inre ögon, inser vi naturligtvis det oundvikliga i att lögnen och mörkret måste ha herraväldet inom den tröskelsänkning, ekumeniskt utslätande lovsångsgemenskap, nöjeshysteri, de enhetssträvanden och försök till bedräglig karismatik, som ses som församlingens räddning i nutiden. Men när densamma lever i närmast total avsaknad av den Ande, som är ”sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser honom icke och känner honom icke”, är det inte att förundra sig över att världens synsätt och tankegångar väller in från alla håll och i olika former, vilket på ett tragiskt sätt exemplifieras i biskop Martin Linds inbjudan av Jonas Gardell för att förföra 1500 konfirmander, som samlats i Linköpings stift i april 2001. Gardell trollband den unga publiken en timme med sitt budskap om att människan har en absolut rätt att leva det liv som hon själv vill. Bli inte ditt eget livs gissel, uppmanade han konfirmanderna, och fortsatte med att betona att Gud är kärleken.

Martin Lind förklarade att Gardell inte inbjudits för sin sexuella läggning, utan för att han är en bekännande kristen. Här är vi idag. Den som säger sig vara kristen, han är kristen och detta får inte ifrågasättas. Punkt. Slut. Människor tillåts av tidsandan och det religiösa etablissemanget att räkna sig som frälsta av den nåd, som förpliktar till noll och intet, och genom vilken man påstås kunna komma ”naken” in i himmelen, utan någon som helst efterföljd i Kristi fotspår. (”Det är lätt att bli frälst, det är bara att tro”). Detta är den uppfattning som råder hos de flesta människor som i Sverige anno 2001 befolkar våra möten och gudstjänster, i totalt förakt för bibelns klara undervisning om att ”den som säger sig hava lärt känna honom och icke håller hans bud, han är en lögnare och i honom är icke sanningen” (1 Joh 2:4). Omvändelsens innebörd är att vi ska låta oss frälsas från detta vrånga (=perversa) släkte.

Orsaken till att många sanningslängtande människor inte upplever, att det finns plats för dem i denna befolkning, är givetvis att ingen verklig gemenskap i sanningens Ande finns, eftersom så många i denna aldrig blivit födda på nytt till en frälsande tro, utan har parkerat sig i sammanhanget p.g.a. uppväxt, vänner, personliga kontakter, traditioner och religiösa behov. Och varför skulle man egentligen ta steget ut från detta, när man i så fall får avstå från sina fördelar?

När Guds enda egenskap anses vara kärlek och sammankomsten i avsaknad av profetisk sälta, men i ”humanismens och människokärlekens namn” har bortförpassat lagens förkunnelse, som avslöjar människans prekära läge och för hennes adamitiska fördärv fram i ljuset, och ersatt den med religiöst svammel utan biblisk substans och förankring, blir valet lätt. Detta står i skarp kontrast till Jesu egen undervisning, över vilken vissa lärjungar klagade och tyckte att ”detta är ett hårt tal; vem står ut med att höra på honom”? När Jesus vid detta tillfälle också gjorde klart, att han visste vilka de var, som inte trodde och tillade: ”Fördenskull har jag sagt eder att ingen kan komma till mig, om det inte bliver honom givet av Fadern”, drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre vandrade med honom.

Idag finns knappast detta ”hårda tal” kvar av rädsla att stöta bort människor och talet om den kommande domen har, om det överhuvud taget finns kvar, ersatts med mjukvarianten att ”våra liv ska gås igenom”. Det postmoderna tänkandet och nödvändigheten av ”positiv förkunnelse” har medfört den verklighetsflykt, som innebär att våra sinnen vänds bort från livets korthet och den tillstundande domen, i en självklar attityd att bejaka, berika och lyckliggöra den kultiverade nutidsmänniskan. Med en fullständig nonchalans av Paulus uppmaningar att icke mänsklig visdom, icke övertalande visdomsord, icke denna världens ande som en surdeg får iblandas sanningens bröd, ter sig talet om att Guds vrede fortfarande ”uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor, som i orättfärdighet undertrycka sanningen”, följaktligen verklighetsfrämmande.

Men detta har givetvis att göra med nutidens ensidiga och därmed snedvridna uppfattning att Gud endast är kärlek, vilket absolut inte är sant! De attribut som behöver betonas idag är inte minst hans helighet och rättfärdighet, attribut som inte tillhör hans väsen, utan är vad han är . Gud och hans attribut är ett. Hans helighet ( hebr. qadosh , grek. hagios ) är ondskans frånvaro och positiv rättfärdighet. Qadosh kommer från en rot som betyder avsöndra, avskilja, fläckfri renhet, upphöjdhet, majestät. Hagios betyder något som framkallar häpnad och vördnad. Hans rättfärdighet kommer inifrån honom själv. Ingen princip utanför Gud tvingar honom att handla på ett visst sätt. Rättvisan är en del av hans natur och finns inom honom själv.

Förvisso gick en dom över denna världen, när denna världens furste enligt Jesu ord blev utkastad, men det innebär varken att en vredesdom inte förestår eller att furstens verksamhet skulle ha mattats. Tvärtom blir människor mer och mer insnärjda i hans garn, ju närmare domens dag vi kommer. När Antikrists ande har varit i verksamhet sedan första århundradet, ska vi inte inbilla oss att denna verksamhet har trappats ner under det tjugoförsta. Men fast står fortfarande Guds Ords försäkran, att den som inte ger kärleken till sanningen rum, inte kan bli frälst, utan ska i enlighet med Guds rättfärdighet få svara för sina gärningar ”när Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar, ’i lågande eld’, och låter straffet drabba dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga. Dessa skola då bliva straffade med evigt fördärv, bort undan Herrens ansikte och hans överväldigande härlighet, när han kommer för att förhärligas i sina heliga och visa sig underbar i alla dem som kommit till tro” (2 Tess 1:8-10).

Låt oss inte bli bedragna! Den religiösa villfarelsen kommer bara att tillta fram mot Antikrists ankomst. Vi måste komma ihåg att lögn är ondska, och hur trevliga och charmiga de falska apostlarna än är och hur vackra ögon de än har, så ”vålla de förvirring bland eder och vilja förvända Kristi evangelium”. Den tid är redan bestämd när varje människa vid den yttersta domen kommer att få blicka in i Hans ögon som är som eldslågor, och som tillhör honom som var död men lever, och som har nycklarna till döden och dödsriket. För dem som slutligt har förkastat hans nåd, återstår då endast en oåterkallelig och evig vedergällning, när fåren kommer att skiljas från getterna. Himmelens Gud har som alltid allting under kontroll och hans helighet och rättfärdighet kräver att all synd och djävulskap bestraffas, likaväl som att hans kärlek och nåd medför, att de rättfärdiga som varit honom trogna på denna jorden, tillfullo och tillsammans med alla de heliga ska få erfara bredden och längden och höjden och djupet av Kristi kärlek i det liv, som följer när en ny himmel och en ny jord har danats. Då kommer de att bli helt uppfyllda med all Guds fullhet och sjunga till Guds och Lammets ära. De lever då i den fulla uppenbarelsen av Jesu ord: ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: ’Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet’”.

Jan Johansson

http://www.karlektillsanningen.se