När reformatorerna återupptäckte den storslagna sanningen om rättfärdiggörelse genom tro och började verbalisera den i sina skrifter, blev gensvaret från Rom att man hävdade, att denna doktrin förde med sig, att ett heligt liv blev onödigt. Om Kristi fullkomliga rättfärdighet tillräknas syndare enbart på trons grund, kan de som har blivit rättfärdiggjorda helt enkelt leva på vilket sätt man vill och ändå få garanti för att komma till himmelen. Eftersom man blivit fullkomligt rättfärdig i Guds ögon, har man inget behov av rättfärdighet i praktiken.

Reformatorerna besvarade den anklagelsen med att visa på att helgelse är oundvikligt i varje sann troendes erfarenhet. Jean Calvin skrev:

“Genom tro tar vi emot Kristi rättfärdighet, vilken allena försonar oss med Gud. Denna tro kan man emellertid inte ta emot, utan att samtidigt ta emot helgelse, eftersom Kristus “för oss har blivit till visdom, till rättfärdighet och helgelse och till förlossning” (1 Kor 1:30). Kristus rättfärdiggör därför ingen människa utan att också helga honom “. (Betoning tillagd)

Nutida protestantism tenderar att glömma dessa teologiska rötter. Faktum är, att de som fördömer frälsning med Jesus som Herre som villolära, har lurats in i samma villfarelse som Rom försökte tillämpa på de tidiga reformatorerna. Många av dem lär uttryckligen att rättfärdiggörelse genom tro medför att helighet blir oväsentligt. De ser helgelse i praktiken som önskvärt, t.o.m. väsentligt, men inte dess mindre utan relation till frågan om rättfärdiggörelse och inte nödvändig för evig frälsning. De tenderar att se den juridiska sidan av rättfärdiggörelsen som det totala i Guds frälsande verk. Helgelse i praktiken kan ske eller kanske inte sker, säger man. Detta beror då på personens villighet att lyda. Medan man erkänner att varje troende blir rättfärdiggjord, vill man lämna rum för troende som inte blir helgade.

Men den uppfattningen undergräver fullständigt reformationens teologi. Fastän rättfärdiggörelse och helgelse är skilda teologiska koncept, är båda väsentliga element i frälsningen. Gud kommer inte att förklara en person rättfärdig, utan att också göra honom eller henne rättfärdig. Frälsning inkluderar allt Guds verk för vår räkning, från hans förutvetande av oss före världens grundläggning till vårt slutliga förhärligande i den tillkommande evigheten (Rom 8:29-30). Man kan inte välja och vraka och acceptera evigt liv, medan man tar avstånd från helighet och lydnad. När Gud rättfärdiggör människor, helgar han dem också ( se t.ex. 1 Kor 1:2 och 6:11, där alla troende sägs vara helgade).

Dr. Martyn Lloyd-Jones skrev:

“Inser vi att om vi verkligen förstår doktrinen om rättfärdiggörelse genom tro, då har vi redan förstått det innersta väsendet och kraften i nya testamentets undervisning om helighet och helgelse? Har vi insett att det faktum att vi blir rättfärdiggjorda genom tro garanterar vår helgelse och att vi därför aldrig får tänka på helgelse som en åtskild och efterpåföljande erfarenhet? ” (Betoning tillagd).

Bibeln utmanar dem som definierar frälsningen som en rent juridisk handling, utan några praktiska konsekvenser. Hebr. 12:14 talar om “ty utan helgelse får ingen se Herren”.

Den versen gör inte helighet till en nödvändighet för rättfärdiggörelse, men den gör anspråk på den som en säker följd. Med andra ord, helgelse är ett kännemärke på alla som är återlösta, inte ett villkor för att ta emot frälsning. De vars tro är äkta, kommer med säkerhet att bli heliga och de som saknar sann tro, kan aldrig bli heliga. De har inget hopp om att få se Gud, förutom att stå inför honom vid domen.

Många som tror att de är frälsta, men lever oheliga liv, kommer att bli chockade när de får se vid den slutliga domen, att himlen inte är deras slutmål. Det är svårt att föreställa sig en mer fruktansvärd scen, än den som beskrivs av Jesus i Matt 7:21-23:

“Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ´Herre, Herre´, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skola på ´den dagen’ säga till mig: ‘Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar’? Men då skall jag betyga för dem: ‘Jag har aldrig känt eder; gån bort från mig, I ogärningsmän'”.

De som ser på frälsningen som huvudsakligen en rättsligt förfarande, ett tillräknande skilt från rättfärdighet i praktiken, kommer att få svårt med denna Jesu varning. Den framställer frälsningen i i mycket praktiska termer. Den upprepar framställningen i bergspredikan: “Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket” (Matt. 5:20).

Här i Matteus 7, ger Herren oss en glimt av den kommande domen och tragedin för dem som kommer att stå framför tronen med höga förväntningar, men endast med en verbal bekännelse eller en huvudsakligen intellektuell kunskap. De kommer att bedyra, att de gjorde saker för Herren, men deras ord och hjärtan är tomma.Tragiskt nog, kommer Kristus att avvisa dem från himmelen.

Lägg märke till nyckelversen i vers 21, som beskriver den typ av människa som kommer att få vara i himmelen. Det är “den som gör min himmelske Faders vilja”. Det är inte den som säger, att han känner Jesus eller som tror vissa fakta om honom. Det är den som gör Faderns vilja. Den som inte lever enligt Guds lagar (“ogärningsmän”) kommer att avvisas (v.23). Vad vi kan lära oss här är att om en människa lever ett liv i olydnad, så spelar det ingen roll vad han säger eller vilka goda saker den människan har gjort. Han eller hon är en icke troende och riskerar att bli evigt fördömd.

Detta är en mycket stark varning, men den är en absolut nödvändig del av evangeliet enligt Jesus. Dessa kortfattade versar och de som följer direkt efter fördömer två felaktiga gensvar till Kristus: det första, som uppger sig tro, men underlåter att göra det som tron bjuder (Matt 7:22-23) och det andra, att höra utan att lyda (vers. 24-27).

Att säga utan att göra: Synden i tomma ord

Lägg märke till att de “många”, som kommer att bli avvisade i domen inte är hedningar. De är religiösa människor, som har valt de mänskliga gärningarnas väg. De är de samma “många”, som vi mötte i Matteus 7:13 och som tog den vida och breda vägen. Deras försvar kommer att vara de religiösa handlingar som de utfört (v 22). Paulus sa att människor som dessa “hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft” (2 Tim 3:5). De liknar i mycket fariséerna, upptagna med religiös aktivitet, inte nödvändigtvis avfällingar, villolärare, anti-kristliga, ateister eller agnostiker – de är endast människor, som försöker förtjäna Guds ynnest genom yttre gärningar i stället för att leva ut den rättfärdighet som grundar sig på tro (jmfr Rom 10:5-10).

Gärningarna de gör är endast till det yttre. De är hycklare, som säger de rätta sakerna, men inte gör dem från hjärtat. Den faktiska orsaken till att de kommer att bli avvisade, trots alla de goda saker de kommer att hävda att de gjort, är att de inte gör Faderns vilja (Matt 7:21). De lever inte enligt Guds lagar (v. 23). De känner till de rätta orden och kan tyckas goda utvärtes, men deras karaktär är inte av samma art. De är som många i dagens församling som bejakar sund lära, men inte är frälsta.

Dessa människor säger t.o.m.: “Herre, Herre” (Matt 7:21-22). Detta uppenbarar ännu en gång deras grundläggande renlärighet. De känner till Jesu anspråk som Herre och ger t.o.m. muntligt bifall till det, men de underkastar sig inte honom som Herre. De är som de, om vilka Jesus talade i Lukas 6:46: “Men varför ropen I till mig: ´Herre, Herre´ och gören dock icke, vad jag säger?” De är ivriga, gudfruktiga och väl ansedda. Tre gånger upprepar de: “i ditt namn….genom ditt namn….genom ditt namn” (v.22). De har varit sysselsatta med att göra saker i Herrens namn – t.o.m. underbara saker, och hela tiden tänkt att de tjänar honom med hänförelse. Men deras ord är tomma.

Att säga “Herre, Herre” och sedan inte lyda, är den moraliska motsvarigheten till en Judaskyss. Den som har fått sann tro är lika angelägen om att göra Guds vilja, som att bejaka sann lära.

Jesus uttalade orden i Matteus 7:21-23 som en varning till människor, som tror att de är frälsta, men inte lever i lydnad för Gud. I motsats till dagens predikanter, som går hur långt som helst för att undvika att störa någons frälsningsvisshet, var vår Herre fast besluten att tillintetgöra det falska hoppet hos alla, som ogrundat trodde att de var återlösta. Han utmanade ofta sådana människor. Han uppmuntrade aldrig någon som var osäker på sin frälsning, att strunta i tvivlen. Hans budskap står i stark kontrast till dagens evangelium, som verkar tydligt utformat för att stödja falsk frälsningsvisshet. Mönstret i nutidens förkunnelse är att ge människor ett behagligt och lättköpt budskap, att leda dem in en enkel bekännelse, att få dem att be en bön, skriva på ett kort eller vadsomhelst och sedan försäkra dem om att de är frälsta och att de aldrig ska tvivla på detta. Att vittna på detta sätt är i själva verket att bekämpa den helige Ande, vilkens uppgift är att ge både visshet till dem som verkligen är frälsta (Rom 8:16) och överbevisning till dem som inte är det (Joh 16:8-9). Gud vet om skillnaden, vi gör det inte. Det är inte vår uppgift att förvissa människor om deras frälsning.

Tillfälliga tvivel på ens frälsning är inte nödvändigtvis felaktigt. Sådana tvivel måste bemötas och behandlas med uppriktighet och på ett biblisk sätt. Bibeln uppmuntrar till andlig självprövning. I 2 Kor 13:5 skrev Paulus: “Rannsaken eder själva, huruvida I ären i tron, ja, pröven eder själva. Eller kännen I icke med eder själva, att Jesus Kristus är i eder? Varom icke, så hållen I ej provet. Den förmaningen förbigås till största delen – och bortförklaras ofta – i nutidens församling.

Det har blivit mycket populärt att undervisa bekännande kristna, att de kan åtnjuta frälsningsvisshet oavsett hur de lever sina liv. När allt kommer omkring, hävdar vissa, vad har det praktiska livet att göra med frälsningsvisshet, om frälsningen är en gåva till människor som helt enkelt tror på fakta om evangeliet? Den undervisningen är ingenting annat än lagöverträdelse i praktiken. Den uppmuntrar människor att leva i hyckleri, olydnad och synd, genom att erbjuda dem falsk frälsningsvisshet. Den motarbetar självprövning. Och detta gör klart våld på bibeln. Vi har fått befallningen att pröva oss själva, åtminstone så ofta som vi firar Herrens måltid (1Kor 11:28).

Självprövning är speciellt viktig i en tid som vår. När det finns statistik som påstår att mer än en miljard människor i världen är kristna, måste vi ställa oss frågan vem som fastställde kriterierna. Siffror som dessa stämmer inte med det som Jesus sa om många på den breda vägen och få på den smala. Även de som tillhör den rätta kyrkan kan vara bedragna och fullständigt utan Guds rättfärdighet genom Kristus.

Det finns flera kategorier av bedragna människor i kyrkan. Helt klart finns där hycklare, de som bara försöker visa sig religiösa. Andra är namnkristna, ytliga människor som kallar sig kristna p.g.a. att de har gått i söndagsskola eller “avgjort sig” för Kristus, men som inte har något fortlöpande intresse av att leva ut det som tron innebär. Andra åter är starkt sysselsatta med församlingen eller religiösa aktiviteter. De känner till fakta om evangeliet, med lyder inte Guds ord. De kanske går i kyrkan p.g.a. att de söker sköna känslor, välsignelser, upplevelser, helanden, underverk eller extatiska gåvor. Kanske är de engagerade i samfundet, församlingen, organisationen, men har inga förpliktelser mot Guds ord. De kan älska teologi av rent akademiskt intresse. Vad som än är orsaken, kommer många (Matt 7:22) som har anslutit sig till Kristus och kristendomen att bli bortvisade vid domen.

Lägg noga märke till att predikande, profeterande, utdrivande av demoner och att utföra underverk – även under renlärighetens täckmantel – inte är bevis på sann frälsning. Gud kan verka, och gör också ofta det, genom ofrälsta människor. Han brukade den opånyttfödde Bileam (4 Mos 23:5) – han brukade t.o.m. Bileams åsna! Kaifas, den onde översteprästen, profeterade Kristi död för nationen Israel (Joh 11:51-52). Mäktiga verk kan också göras genom Satans kraft, eller vara förfalskade. Egyptens trollkarlar kunde göra utföra vissa av de underverk som Moses gjorde. Skevas söner i Apostlagärningarna 19 drev ut demoner. Matt 24:24 förutsäger att falska kristusgestalter och falska profeter kommer att utföra tecken och under. Satan kan göra förunderliga saker, och han kommer att göra nästan allt för att vilseleda en icke troende till att tro att han eller hon är frälst.

Mirakler och profetior och mäktiga underverk är inte samma sak som ett heligt liv, och utan sann helighet, kommer ingen att se Gud (Hebr 12:14). Gud vill att vi ska återspegla hans karaktär: “Utan bliven heliga i all eder vandel, såsom han som har kallat eder är helig. Det är ju skrivet: ‘I skolen vara heliga, ty jag är helig'” (1 Petr 1:15-16). “Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig” (Matt 5:48). Eftersom Gud är helig, kommer de i vilka han bor att gå framåt mer och mer mot helighet. Eftersom Gud är fullkomlig, kommer de som är hans sanna barn att gå vidare i inriktning mot hans fullkomliga standard. Om du är ostadig, eller om du drar åt motsatt riktning, gör du rätt i att pröva dig själv.

Att vi eftersträvar en fullkomlig standard, innebär inte att vi aldrig kan svika. Det innebär att vi tar itu med sveket. De med sann tro kommer att svika – och i vissa fall, svika patetiskt och upprepade gånger – men en äkta troende – kommer, som ett livsmönster, att bekänna sin synd och komma till Fadern för förlåtelse (1 Joh 1:9). Fullkomlighet är det normala, inriktningen är kriteriet. Om ditt liv inte uppvisar tillväxt i nåd och rättfärdighet och helighet, gör du rätt i att pröva äktheten i din tro – även om du tror att du har utfört stora saker i Kristi namn.

Att höra utan att lyda: Synden i oförnuftiga hjärtan

Vår Herre vidareutvecklar nu faran med den kommande domen med en kort illustration. Detta är sammanfattningen av bergspredikan. Illustrationen sammanför allt det som han har sagt om tro, rättfärdighet och behovet av att leva enligt den gudomliga normen. Den är en slutlig vädjan till människor i fara för domen:

“Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må liknas vid en förståndig man, som byggde sitt hus på hälleberget. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget. Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man, som byggde sitt hus på sanden. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och dess fall var stort. ” (Matt 7:24-27).

Det som vid första påseende tycks vara en enkel berättelse, är i själva verket en kraftig anmärkning mot människor som har sina huvuden fulla av kunskap, men inte har tro i sina hjärtan. Den klargör en motsats mellan dem som lyder och de som inte gör det. Vissa människor hör och reagerar på budskapet, medan andra hör och inte gör det. Det som vår Herre uppenbarligen vill visa oss, är att skillnaden mellan de två är en sak som får eviga följder.

Detta är ett sista upprepande av bergspredikans centrala tema – att de som inte äger en äkta rättfärdighet, inte kommer att komma in i himmelriket (Matt 5:20). Orden riktas igen till dem som gör anspråk på att känna Gud, som tror att de har fått del av riket, men vilkas liv inte uppenbarar Konungens karaktär och egenskaper.

Två män återges i Matteus 7:24-27, som visar på olika slag av lyssnare. Båda byggde hus. Antagligen byggde de dem inom samma område, eftersom samma storm och flod slog emot dem. Husen såg antagligen ganska lika ut. Den enda skillnaden som Jesus nämner om, är de grunder på vilka de byggdes. En man byggde på klippan och den andra byggde på sanden.

Detta var ännu en kraftig tillrättavisning mot fariséernas religion. De brydde sig inte om inre andlighet, hjärtats renhet eller nödvändigheten av ett rätt levnadssätt. De var hycklare, som bara brydde sig om det yttre, inte om att lyda Gud. Hela deras religion var som ett hus byggt på sand. Den såg bra ut vid första anblicken, men till sist var den bara bortkastad strävan, dömd till säker undergång.

Fariséerna bad, fastade och gav sina allmosor, men endast för att skryta med sin fromhet och för att få ett bättre rykte. Mycket av Jesu budskap i begspredikan hade riktats till dem och de människor som fått i sig giftet i deras undervisning. Jesus inledde sitt budskap med med en kallelse till ödmjukhet, sinnesändring, saktmod, hunger efter rättfärdighet, förbarmande och renhet (Matt 5:1-8). Fariséerna kände endast förakt för dessa egenskaper. De hyllade högmod, andlig förmätenhet, självrättfärdighet och att visa upp religiösa handlingar. Jesus krävde rättfärdighet som översteg fariséernas rättfärdighet (v 20), och menade att någonting saknades i deras religion. Han avvisade deras seder med religiöst hårklyveri, vilket fick dem att lyda lagens bokstav men inte bry sig om dess verkliga syfte (v 21-48). Han fortsatte med en tillrättavisning av deras uppseendeväckande maner (6:1-18). Han klandrade dem för deras dömande inställning (7:1-5) och ifrågasatte deras undervisning (v 15-20).

Nu utmanar Jesus dem att handla i enlighet med hans ord (v 24). Om de gör det eller inte, kommer att vara det bästa testet på om de är förståndiga eller dåraktiga. Till sist kommer deras gensvar att avgöra om de kommer att få höra de fruktansvärda orden: “Gån bort från mig, I ogärningsmän” (Matt 7:23).

De som tolkar bibeln har föreslagit flera tolkningar angående vad det innebär att bygga på klippan. Vissa har påpekat att Gud i gamla testamentet kallas en klippa (Ps 18:2). Andra lägger märke till att Paulus hänvisade till Kristus som den enda grunden (1 Kor 3:11). Men låt avsnittet tala för sig själv: “Var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem , han må liknas vid en förståndig man, som byggde sitt hus på hälleberget (klippan) (v 24, betoning tillagd). Att lyda Kristi ord är detsamma som att bygga på den fasta klippan.

Kol 1:21-23 lyder: “Också åt eder, som förut voren bortkomna från honom och genom edert sinnelag hans fiender, i det I gjorden vad ont var, har han nu skaffat försoning…om I nämligen förbliven i tron, väl grundade och fasta”. Jakob 1:22, en välkänd vers, lyder: “Men varen ordets görare och icke allenast dess hörare, eljest bedragen I eder själva”. 1 Joh 2:3 lyder: “Därav veta vi, att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla hans bud”. Titus 1:15-16 lyder: “Hos dem äro både förstånd och samvete orenade. De säga sig känna Gud, men med sina gärningar förneka de det; ty de äro vederstyggliga och ohörsamma människor, odugliga till att gott verk”.

Alla dessa avsnitt undervisar att äkta troende tar emot Kristus och går vidare i honom. De hör hans ord och gör som det säger. De känner hans bud och håller dem. De gör inte anspråk på att känna Gud och likväl förnekar honom med sina gärningar. Bekräftelsen på frälsning är ett liv i lydnad. Det är det enda möjliga beviset på att en person verkligen känner Jesus Kristus. Om man inte lyder Kristus som ett livsmönster, så är bekännelsen till honom en tom muntlig utövning.

Tänk ett ögonblick på detta: En man byggde sitt hus på ett snabbt och lätt sätt, medan den andre byggde det på det svåra sättet. Att bygga på sand kräver ingen förberedelse. Du behöver inte gräva. Du behöver inte förbereda dig. Du bara smäller upp det. Det är en genväg som ger snabba resultat, men inte förblivande.

Mycket av dagens evangelisation är byggt på sanden. Den tillåter ingen tid för överbevisning om synd, ingen möjlighet till djup sinnesändring, ingen möjlighet till förståelse för varför vi måste inse verkligheten i att vi är förlorade och inget tillfälle för den helige Ande att verka. Tåget rullar och om du vill hoppa på, är det bäst att du gör det. Arthur Pink skrev: Det finns de som säger att de är frälsta, innan de har någon förnimmelse av att de är förlorade”. Massor av människor som nämner namnet Jesus har i ovishet byggt på den ytliga, “höra-men-inte-lyda-drivsanden” (jmfr Matt 7:26). Nutidens slag av kristendom har blivit ytlig och godtar människor som inte har grävt djupt och lagt den rätta grunden.

Jesus sa att en förståndig man inte bygger ett torn utan att beräkna kostnaden (Luk 14:28). Han är villig att gräva djupt, han har tänkt igenom ansvaret, han förstår vad han ger sig in på och han vill göra det på rätt sätt. Detta är den man som hör och lyder (Matt 7:24).

Domens dag kommer. Det är detta som vindarna, slagregnen och vattenströmmarna (Matt 7:25.27) talar om. Gud sänder domens storm. Vissa kommer stå fast och andra kommer att falla. De som står fast är sanna troende, de som faller är de som aldrig i själva verket trodde alls. Skillnaden kommer att visa sig i om lydnad blev resultatet av att man hörde, om ett rättfärdigt liv blev resultatet av att man bekände sig till tron.

Denna beskrivning är förunderligt samstämmig med varningen i Matteus 7:21-23. I båda fallen är testet på sann tro om den medför lydnad eller inte.

Alltså slutar Jesu bergspredikan med en förödande varning för dom: “och dess fall var stort”. Det är en varning för dom, kännetecknande för Jesu förkunnelse, men återigen, helt annorlunda än nutidens trendförkunnelse. Evangeliet enligt Jesus kräver en radikal förändring – inte bara en ny uppfattning, utan ett gensvar som innebär full överlåtelse.

Vad blev följden av hans predikan? En stor väckelse? Tusentals omvändelser? Nej. Om någon gjorde sinnesändring, står det inte nämnt om. Matteus 7:28-29 förklarar för oss: “När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet och icke som deras skriftlärde”.

Allt de gjorde var att analysera Jesu framtoning! Detta var just det som han hade rådit dem att inte göra. De var “häpna”. Det grekiska ordet innebär bokstavligen att de var “bestörta från sina sinnen”. Detta var inte en negativ reaktion. Många tolkar faktiskt detta idag som ett gensvar till frälsning. När allt kommer omkring bekände dessa människor att de aldrig hade hört sådan vishet, aldrig upplevt något sådant djup, aldrig förstått sådan berikande sanning. Ingen hade någon givit sådana fruktansvärda varningar för helvetet. Och självklart hade ingen någonsin konfronterat de religiösa ledarna på detta sätt! Jesus talade med sådan frimodighet och djärvhet! Han citerade inte de andra rabbinerna, utan han hade egen auktoritet. Han rörde vid varje dimension av det mänskliga livet i en verbal framställning som fick människor att tappa andan. Aldrig hade sådan djup insikt uttryckts i ett enda kraftfullt budskap. Massorna tyckte att han var underbar.

Men det gav inte ett gensvar till frälsning. De hade redan börjat bygga på sanden. Det fanns ingen sinnesändring, inget som yttrade sig i lydnad – bara analys.

Och det är här det slutar.

Men det kan inte sluta här för en sann troende. Någon med äkta tro kan inte höra Herrens ord och gå bort utan att handla på dem. De trogna kommer att bli mer än chockade, mer än förundrade, mer än beundrande – de kommer att bli lydiga. De bygger ett hus på den fasta klippan.

John F. MacArthur, Jr

http://www.kts.just.nu