Du kanske undrar hur den nya rörelsen fick ingång i den kristna församlingen, vad dess ursprung är och dess centrala lärosatser är? Uppenbarligen påstår den att självkänsla – en bra uppfattning om sig själv – är viktig för framgång i livet och, enligt vissa, även i döden. Dessa omfattande påståenden och de oerhört stora ansvarstaganden som de medför, måste utläsas i hur deras teoretiska grund uttrycks och sedan jämföras med bibliska uppfattningar, principer och bruk. Kommer doktriner i denna Nya Reformation från bibeln? Om inte, varifrån har de sitt ursprung? Är de förenliga med bibliskt tänkande? En ledande evangelisk psykolog, som kraftfullt stödjer undervisningen om det egna värdet, förklarar att:

”Under influenser från humanistiska psykologer som Carl Rogers och Abraham Maslow, har många av oss kristna börjat inse vårt behov av självkänsla och att älska oss själva”. (1)

Detta uttalande pekar tydligt på en källa utanför församlingen och utanför bibeln. Rörelsen som betonar självkänsla och att vi ska älska oss själva, uppstod inte utifrån nytt exegetiskt och teologiskt studium. Den anpassades och införlivades i församlingens undervisning. Dess grundläggande koncept tänktes ut någon annanstans. Medan den hade sitt ursprung i de s.k ”tredje kraftens” psykologer som de tidigare nämnda, leder deras teoretiska grund tillbaka till Adolf Adler. Kristna psykologer och psykiatriker förde in denna undervisning utifrån in i församlingen.

Visserligen är inte allt som en psykolog har att säga nödvändigtvis fel. Om han berättar för oss att himlen är ovanför oss och jorden är under oss, accepterar vi hans ord som sanna. Men under de generationer som nutidens psykologer har funnits, har de lagt fram så många universalbotmedel för problemen i världen (Freudianism, Jag är OK, du är OK-tänkande o.s.v), vilka i långa loppet har misslyckats med att göra så värst mycket gott. Dessa kan ha förökat såren i vår värld, så vi kan inte klandras för att vi aktar oss för detta senaste erbjudandet med dess globala anspråk.

Låt oss närma oss den nya rörelsen försiktigt. Fastän undervisningen om självkänsla motsäger teserna inom traditionell, evangelikal protestantisk uppfattning och fastän den hade sitt upphov inom de ”humanistiska psykologernas” läger, försäkrar oss de så kallade kristna psykologerna oss att ”detta är att bra och nödvändigt fokus”.(2) Har de rätt? Är dessa försäkringar välgrundade?

Hur kan det vara så, att denna nya undervisning som kommer från humanister, vilka kräver att vi ska förändra vårt tänkande i grunden och våra relationer till varandra, skulle vara ett ”gott” och t.o.m. ”nödvändigt” fokus för oss? Överallt en kristen vänder sig i dessa dagar, får han höra att ”all sanning är Guds sanning”. Detta är det svar som ges antingen i denna form av en slogan eller på annat sätt. Även ”humanistiska” psykologer, får vi försäkran om, kan komma med sanningar. Det spelar ingen roll att Adler och Maslow var humanister. Om de råkade stöta på sanningen, så är det så. Vi måste acceptera sanningen oavsett varifrån den kommer.

Men den tillförsikten hjälper oss inte särskilt mycket, eftersom vi också vet att all villfarelse är djävulens villfarelse . Vi måste fortfarande särskilja det som är sanning från Gud och det som är villfarelse från djävulen. Vi behöver mer än slogans – de hjälper oss inte. Det som vi behöver är en måttstock mot vilken vi kan jämföra olika uppfattningar, för att bestämma om de är sanna eller falska. Denna måttstock kan inte vara någon annan än bibeln, Guds ofelbara och säkra måttstock för tro och liv. Till sist kommer vi att veta om vi ska välkomna eller förkasta den nya rörelsen, med dess omfattande anspråk och envisa krav på grundläggande förändringar inom tron och utövandet av den, bara om vi prövar den mot själva bibeln. Detta ska vi göra vid ett senare tillfälle, men nu ska vi helt enkelt försöka få ett begrepp om rörelsen.

Vi kan inte täcka in allt om ursprunget till och undervisningen inom älska-dig-själv och du-är-värdefull-rörelserna, och att försöka göra detta här skulle vara fåfängt. Det som du behöver veta är dess inre drivkrafter, som dess grundare har framställt dem.

Abraham Maslow är nyckelpersonen som är inblandad. Fastän han inte var rörelsens grundare, har han helt visst mer än någon annan givit den dess utformning som rörelse, och fört den vidare till den amerikanska allmänheten. Under sin tid i New York City besökte han seminarier på fredagskvällar i Alfred Adlers hem och samtalade mycket med honom. Han sökte också upp personer som Erich Fromm och Karen Horney (från vilken undervisningen om det ömtåliga barnet kommer). Det var Adlers grundläggande uppfattning att en person bara kan uppnå djup fullhet och tillfredsställelse, när hans behov av säkerhet och betydelse blir mötta. Maslow antog denna uppfattning, omformade och utvecklade den, och förde den vidare under under titeln självförverkligande. Många av de uppfattningar om barn, som jag redan har presenterat för er i tidigare kapitel, verkar ha bearbetats från Horney.

Maslow var oroad (med rätta) av det faktum, att de flesta teoretiker hade utvecklat sina koncept om det mänskliga beteendet från fall som de stött på i rådgivning. Fastän det antagligen finns vissa fel hos alla, tyckte Maslow att studiet av människan inte skulle utgå från undersökning av misslyckanden, personer som har stora svårigheter o.s.v. Därför bestämde han sig för att undersöka dem som lyckades, verkligen lyckades i livet – självförverkligade personer, som han slutligen kom att kalla dem. Efter en grundlig undersökning av dessa personer, slog han fast att det fanns 30 eller flera kännetecken som är gemensamma för sådana personer. Men han lade också märke till att dessa självförverkligade personer, som kunde älska och sträcka sig bortom sig själva och ut till andra, var svåra att finna. Maslow drog slutsatsen att det inte finns fler självförverkligade personer p.g.a. att de flesta personer inte har fått sina behov mötta på de lägre nivåerna, och följaktligen är oförmögna att tillfredsställa sina behov av självförverkligande. Hela detta fenomen framställde han som en ”behovshierarki”. Denna hierarki kunde åskådliggöras som en pyramid, med varje skikt vilande på och beroende av tillfredsställelsen av behoven på nivån under det. Fysiska behov som mat, kläder och tak över huvudet kom först. Det som är mer angeläget är av litet intresse, när dessa behov inte blir mötta. När de fysiska behoven blir mötta, blir man angelägen om behov av trygghet och säkerhet. Bara när dessa har blivit mötta, intresserar man sig för behov av kärlek och tillhörighet. När dessa tas hand om (för många människor blir de naturligtvis aldrig så), fokuserar man på självkänsla. Det är på denna punkt som många amerikaner sitter fast i bekymmer mer och mer idag.

Förenad i en pyramid med Adlers tidigare, enklare behovsteori – att alla behöver säkerhet och vara betydelsefulla – blir överensstämmelsen med Maslows behovsteorier slående.

Kanske blir det klart för er, varför många kristna som accepterar Maslows system, säger att det inte är möjligt för en person att älska Gud och att älska andra människor (summan av buden och för övrigt hela bibeln), förrän alla hans andra behov har blivit mötta. Att nå ut till andra människor är en självförverkligande handling, som är beroende av att behoven på alla lägre nivåer har blivit uppfyllda.

Lägg också märke till att t.o.m. på denna högsta nivån är en självförverkligad persons handlingar fortfarande själv – förverkligande. Det innebär att de görs för att möta behoven inom personen själv. De är inte osjälviska eller oegennyttiga, eftersom de inte sker för en annan persons bästa. Gud eller människan älskas för att tillfredsställa behoven hos den som älskar . Man undrar hur detta slag av kärlek kan jämställas med agape kärlek – kärlek i vilken en person sträcker sig ut till en annan utan tanke på sig själv. Hur det än förhåller sig med den saken, lägg märke till att det viktigaste är att komma ihåg, enligt denna rörelse, att om man inte först får kärlek, kan man inte älska någon annan. Och när man älskar någon annan, älskar man i verkligheten bara sig själv. Vissa kristna psykologer är alltför generösa mot Maslow i sina försök att kombinera Maslows tänkande och terminologi med sin rådgivning. Det omöjliga i att göra detta visas tydligt i detta självmotsägande uttalande: ”…det sista behovet av självförverkligande ger utrymme för en icke-egocentrisk motivation fokuserad på någon annan att ge i stället för att få”. (3) Att tala om ”det sista behovet av själv -förverkligande” som ”icke-egocentriskt” ger ingen förnuftig mening. Förverkligandet av mitt behov – även behovet att ge – är helt klart egocentriskt i motivationen.

En känd kristen författare säger:

”Kärlek till sig själv är alltså förutsättningen och kriteriet för hur vi handlar mot vår nästa…utan kärlek till mig själv kan jag inte älska andra…Du kan inte älska din nästa, du kan inte älska Gud, om du inte först älskar dig själv”. (4).

Med andra ord måste ens egna behov av självkänsla (det skikt i pyramiden som denna bok intresserar sig för) först bli mötta, innan man kan möta sitt behov av att älska en annan person. Varken det första eller det andra av Guds storslagna bud kan åtlydas förrän en person först älskar sig själv!

Captain har detta att säga:

”Vår förmåga att älska Gud och att älska vår nästa begränsas faktiskt av vår förmåga att älska oss själva. Vi kan inte älska Gud mer än vi älskar vår nästa och vi kan inte älska vår nästa mer än vi älskar oss själva”. (5)

En annan författare skrev:

”Människor som har en dålig bild av sig själva, som misslyckas med att inse sitt eget värde, som alltid förringar sig själva, dessa människor har vanligtvis svårt att riktigt älska andra”. (6)

Han går så långt som att totalt ändra om det bibliska budet när han säger:

”Älska därför dig själv, du kristne, som du borde älska andra”. (7)

Denne författare hävdar att människor med otillräckligt själv-värde ”vanligtvis har svårt att älska andra”. En annan kristen ledare slösar ingen tid på sådana begränsade uttalanden. Han säger rent ut: ”Utan kärlek till sig själv, kan ingen kärlek till andra finnas”. Han ställer upp ett paradigm:

Vi kan inte älska andra p.g.a. att vi inte har lärt oss att älska andra. (8)

Vi kan inte lära oss att älska oss själva p.g.a. att vi inte är älskade av andra eller är oförmögna att ta emot deras kärlek.

Vi är inte älskade av andra p.g.a. att vi är oförmögna att älska dem eller så älskar vi dem bara ”av plikt”.

Vi kan inte älska dem p.g.a. att vi inte har lärt oss att älska oss själva. (9)

Han utmålar ett ont kretslopp, i vilket många människor blir hopplöst fast, eftersom det inte finns någon som kan befria dem från kretsloppet utifrån. Denna typ av resonemang manar till att ställa frågan om Jesu kärlek till andra var beroende av deras tidigare kärlek till honom.

Inte alla förespråkare för älska-dig-själv-rörelsen till samma grad allt som förs fram av rörelsen. Men utan att de inser det, ansluter sig de som talar obesvärat om dessa ”själv” koncept till ett sätt att tänka, som har djupgående innebörd. Det står klart att den nya älska-dig-själv-förespråkaren i församlingen

1. tror fullt och fast (fastän kanske ovetande) på Maslows behovspyramid och

2. tror att kärlek till Gud och andra människor vilar på att behoven på lägre nivåer har blivit tillfredsställda.

Men bara för att försäkra oss om att ett sådant tänkande är en väsentlig del av hela rörelsen, lyssna noga på denna kristne som är psykolog:

”Om ingen älskar oss, hur ska vi då få veta vårt eget värde och betydelse? Om vi har den inställningen till oss själva, måste vi få uppskattning och värde. Detta innebär att vi aldrig kan ha en positiv bild av oss själva oberoende av andra. I vårt tidiga liv kan vi inte få erfara kärlek, om inte våra föräldrar älskar oss. Och när vi blir äldre, finns behovet kvar att ha andra människor som älskar oss…”(10).

Om det är sant att vi inte kan erfara Guds eller andra människors kärlek, om inte vi själva har blivit tillräckligt älskade, uppstår många följder av detta faktum. Som vi har sett, finns det de som tror, att behoven som framställs på olika nivåer går tillbaka till moderlivet!

Men allt detta låter något abstrakt. Hur tar sig detta ut i praktiken? Följande är en del av ett rådgivningsfall som visar teorin i praktiken:

”Midge är en 23-årig, arbetande singel. Hon har gått på bibelskola, där hon är anställd som sekreterare. Hennes personliga data visar att hon beskriver sig själv som ’ofta ledsen, blyg och ensam’. Hon tillägger också: ’Jag är ingenting ’ och ’Jag känner mig underlägsen ’. Hon säger att hon ber ofta men läser bibeln bara då och då”.

Som hon ser det, är detta hennes huvudproblem: ”Min uppfattning om mig själv är absolut noll . Det kanske överraskar er, men så är det. Hela mitt liv har varit en stor, fet nolla. Ingen lägger märke till mig, ingen tycker om mig och ingen bryr sig om mig . Jag kan lika gärna vara död. Jag känner mig så otillräcklig . Även när jag ber, kan jag inte finna någon lättnad. Antagligen tycker inte ens Herren om mig . Men han är den som har skapat mig så här, så kanske gör han det”. (11)

Lägg noga märke till termerna av självkänsla, i vilka Midge uttrycker sig. Medan den nya rörelsens lärosatser fullständigt omger hela hennes utvärdering av hennes situation, framträder speciellt fraserna som jag har kursiverat, som uttryck för kärlek till sig själv och egenvärde. Av detta fall kan man inse, att hon har ihärdigt inhämtat doktrinerna om självbild och egenvärde: Andra människor har inte handlat som de skulle mot henne, och därför har hon föga eller ingen känsla av egenvärde och sitter fast i ett meningslöst och beklagansvärt liv. Uppenbarligen har hon i detta tillstånd, där hon är beroende av andra människor för att få egenstyrka, ingen tanke på att nå ut till andra. T.o.m. Gud har svikit henne. Hennes problem har sin grund i andras underlåtenhet att möta hennes behov.

Denna uppfattning att en person inte kan nå ut till andra i kärlek förrän hon lär sig att älska sig själv, förekommer och återkommer i kristen litteratur. När en kristen författare utvärderar läget för en 20-åring, som hade försökt begå självmord för tredje gången, hävdar han att –

”Han hade egentligen ingen bild av sig själv och tänkte mycket ringa om sig själv och önskade därför avsluta det som han tyckte var ett meningslöst liv….det som han kallade ”dåliga upplevelser” hindrade honom från att älska sig själv och från att älska andra”. (12)

För att ta fram bara ännu ett av hundratals sådana uttalanden:

”Modern psykologi har slutligen kommit fram till att den huvudsakliga drivande kraften inom det mänskliga beteendet är behov. Ett barn är fött med behov, att bli älskat, att bli accepterat, att bli uppfattat som betydelsefullt. Han måste få det, annars så överlever han inte”! (13)

Det som framkommer av detta slags tänkande har en omfattande innebörd för teologin och dess praktiska tillämpningar i vardagslivet: Om det som självbildsteoretikerna säger är sant och om Midge har rätt – så kan människan inte vara ansvarig för att lyda Guds bud att älska sig själv och sin nästa, om hon inte först får ta emot vederbörlig kärlek själv.

Denna helt avgörande fråga kommer att övervägas senare, men här är några av de viktigaste fakta som vi har samlat ihop hittills:

1. Älska-dig-själv-rörelsen som initierades av humanistiska psykologer har redan fått en betydande påverkan på församlingen.
2. Denna rörelse konfronterar gamla trosuppfattningar och utövanden, utmanar dem och kräver förändringar.
3. Du kan inte bara ”lägga till” insikterna i denna nya undervisning till dina redan existerande kristna trosuppfattningar. Om du lägger till dem, måste du modifiera eller ta bort många av de uppfattningar som du redan har. Du kan inte ha både och. Du måste välja mellan traditionella, evangeliska uppfattningar och den ”Nya Reformationen”.
4. Du väljer mellan två uppfattningar som skiljer sig beträffande människan, hennes problem och hur man ska lösa dem.

I kapitlen som följer ska jag försöka hjälpa dig att göra det valet.

Jay E. Adams

Gå vidare till nästa kapitel

Noter
1. Bruce Narramore, You’ re Someone Special (Grand Rapids: Zondervan, 1978), sid 22.
2. Ibid., sid 22.
3. Lawrence Crabb, Effective Biblical Counseling (Grand Rapids: Zondervan, 1977), sid 80.
4. Walter Trobisch, Love Yourself (Downers Grove: Inter-Varsity Press, 1976), sid 11.
5. Op. cit., sid 157.
6. J.W. Jepson, Don’t Blame It All on Adam (Minneapolis: Bethany, 1984), sid 85.
7. Ibid., sid 86.
8. Trobisch, op. cit., sid 11.
9. Ibid., sid 23.
10. Narramore, op. cit., sid 167.
11. Jay Adams, The Christian Counselor’s Casebook (Grand Rapids: Zondervan, 1986), sid 40.
12. Linda M. Rourke, ”Encouraged”, i Decision , Feb. 1985, sid 6.
13. James M. Hatch, God’s Blueprint for Biblical Parenting (Columbia: Columbia Bible College, 1983), sid 48.

http://www.karlektillsanningen.se