Så här långt har vi insett att Adler/Maslows behovsteori, på vilken systemet med självaktning (självkänsla) är uppbyggt, är hednisk. Den strider mot den livsväg som Jesus framställer i Matteus 6 och leder oförsiktiga kristna bort från det överflödande liv, som skulle kunna vara deras. Vi har insett att den kristne har att välja mellan ett humanistiskt sätt att se på världen, som sätter människan först, och ett bibliskt sätt att se, som sätter Gud och hans angelägenheter först. Bara detta skulle vara tillräckligt för att få oss att undvika en sådan undervisning. Men det finns mycket mer att säga om farorna med denna rörelse.

I ett föregående kapitel gjorde jag er uppmärksamma på en viktig följd av filosofin om egenvärde: Om en människa inte kan älska Gud eller sin nästa (och sådan kärlek är exakt det som gäller i sökandet av Guds rike och hans rättfärdighet), förrän hennes egna ”behov” av självaktning (självkänsla) först uppfylls, innebär detta att en kristen som är fråntagen sådan behovstillfredsställelse på låg nivå, inte kan hållas ansvarig för ett misslyckande med att älska andra människor, eftersom hon, ända tills hennes bild av sig själv kommer upp på en tillfredsställande nivå, kommer att förbli oförmögen till sådan kärlek.

De som grundar sin uppfattning om människans själ på principerna om egenvärde skulle utropa att Wesner Fallaw har helt fel när han säger: ”Den säkraste vägen till kränkande värdelöshet och destruktion av personligheten går genom att vanemässigt vända sig till sitt inre.” (1) ”Nej, Mr. Fallaw”, säger förespråkarna för självaktning (självkänsla), ”du har fått det helt om bakfoten. Det är en känsla av värdelöshet och kränkande destruktion som inte gör det möjligt. Och det är endast genom att vända sig inåt för att bota tillståndet, och att fokusera all vår omsorg i själavården på problemet, som den hjälpsökande har med sig själv, som vi någonsin kommer att kunna hjälpa en sådan kristen att undkomma den inre förödelse, som har förorsakats av andra människor, som under årens lopp har gjort henne eftersatt och talat nedsättande om henne. I stället måste vi komma in så snart som möjligt och försenat ge alla de smekningar som saknas, innan det är för sent att hjälpa personen att bygga upp en bättre jagföreställning. Sent omsider kanske han kan, åtminstone delvis, om destruktionen inte är för allvarlig, uppfylla sina skyldigheter inför Gud och andra människor.”

När vi söker i bibeln, finner vi ingen sådan undervisning. Överallt hålls kristna ansvariga för att älska Gud och sina medmänniskor. Inga ursäkter godtas, inga överskylande omständigheter beviljas. Om apostlarna var medvetna om denna helt avgörande fråga, om att stärka självaktningen (självkänslan), (vilket de skulle ha varit, eftersom de var inspirerade av den helige Ande i nedtecknandet av bibeln), skulle de absolut ha sagt något om den. Ändå finner vi aldrig att de sa till de omvända hedningarna i Korint, i Tessalonika, på Kreta eller någon annanstans, att Gud inte förväntar sig att de ska älska honom eller varandra, förrän de utvecklar bättre jagbilder. Detta är utomordentligt konstigt, eftersom dessa råbarkade omvända inte alls växte upp i exemplariska hem och samhällen. Kunde det vara så att ingen av dem led att vara berövade riktiga smekningar?

Om något, måste de tidigare ha varit uppfyllda med att sträva efter sitt eget, eftersom de var benägna att ”ha för höga tankar om sig själva” och måste bli varnade för att hysa ”uppblåsta” uppfattningar om sitt eget värde: ”Ty i kraft av den nåd som jag har fått säger jag till var och en bland er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör ha utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en” (Rom. 12:3). ”Men kunskapen uppblåser, och kärleken uppbygger” (1 Kor. 8:1). Nya testamentets uppgifter är precis motsatsen till det som förespråkarna för egenvärde förväntar sig att finna!

Naturligtvis skulle det vara möjligt för kristna som omfattar doktriner om självaktning (självkänsla) att säga, att denna rörelses insikter inte avslöjades förrän på 1900-talet. Men det skulle nagla fast dem vid endera delen av ett dilemma: 1) Under århundraden undanhöll Gud sanning från sin församling som är avgörande för ett fruktbärande kristet liv, eller 2) Gud tycker inte att undervisningen om jagföreställningen är så värst nödvändig på något sätt. Bibeltroende kristna kan inte godkänna den första av dessa uppfattningar, eftersom Gud har sagt i bibeln att han har gett oss ”allt som hör till liv och gudsfruktan.” Inte heller kan de godkänna den andra möjligheten, så länge som de omfattar dogmer om självaktning (självkänsla), eftersom dessa doktriner binder dem till påståendet att en god jagföreställning är absolut nödvändig för ett fruktbärande kristet liv.

Vad begär författarna till Nya testamentets brev faktiskt av sina läsare? Raka motsatsen till jagföreställningens utövningar. De påstår hela tiden att deras läsare älskar Gud och varandra, oavsett något som de kan ha upplevt som ett berövande tidigare. Frågan om berövande tas faktiskt aldrig upp som en överskylande omständighet för att bortförklara ett liv i synd. Ska vi dra slutsatsen att mottagarna av breven inte hade fått något av de berövanden som Maslow och andra gör så stor sak av? Absolut inte. Om dogmen om jagföreställning ska följas, skulle du inte vänta dig att Nya testamentets författare skulle säga mycket om hur vi måste smeka dessa nyomvända? Skulle du inte vänta dig att se hur man gav smekningar efter smekningar till omvända i breven, snarare än befallningar och uppmaningar att älska Gud och att älska varandra? Befallningar att älska, oavsett bakgrund och t.o.m. mitt i befintliga problem av alla slag, kan ses i 1 Korintierbrevet 13 och otaliga andra bibelställen. Jesus själv sa faktiskt till oss, att bibeln kan sammanfattas i en samling böcker som lär oss hur vi ska älska Gud och varandra. Om så är fallet, hur kan det vara så att den helt avgörande sanningen om egenvärde (att kärlek till andra grundar sig på kärlek till sig själv, och detta i sin tur på kärlek från andra till en själv) inte finns i detalj redogjort för i bibeln?

Vi måste nu gå till en annan fråga som har samband med behov. Vilken situation kommer vi att få på vårt ansvar, om vi godtar uppfattningarna om egenvärde och undervisar dem i våra predikstolar, i våra skolor och i våra hem? Det kommer att finnas otaliga sorgsna kristna som Midge, som vältrar sig i självmedömkan, p.g.a. att de har fått höra att de inte kan lyda Gud, eftersom de har blivit berövade något. I den utsträckning de följer råden från ledarna för självaktning (självkänsla), kommer vi att träffa på kristna som inte bara är olyckliga och trista, utan trista att vara tillsammans med: ”En person vars intressen ständigt riktar sig inåt honom själv är föga tilldragande och snart inte önskvärd.” (2) Vidare: ”Han kan bli fruktlös eftersom han lider av svåra bekymmer för sitt sociala, yrkesmässiga och kroppsliga välbefinnande.” (3)

Med all den förmenta omsorgen om människans värde som förespråkare för självaktning (självkänsla) regelbundet uttrycker, skulle man tro att de har utarbetat principer som i sanning gör människan värdig. Blir människan värdig när hon får höra, att hon har blivit mindre än en ansvarig varelse, om hon saknade nog med smekningar som barn? Att framställa mig som en hjälplös bricka i händerna på andra, som kan sköta om mig eller bringa mig på fall efter behag, kan inte övertyga mig om att jag är alltigenom en sådan värdefull varelse. Är inte en människa som är förklarad skyldig inför Gud, för att inte ha motsvarat hans måttstock när hon skulle kunnat ha gjort det, och vet om det, som är i den situationen som hon befinner sig p.g.a. sin egen synd och som vet att hon kan förvandlas genom ånger och helgelse om hon bara vill, en långt mer värdig person?

En kristen författare säger: ”Vi har ersatt behov med begär och begär med behov.” (4) Han har absolut rätt. I böckerna om självaktning där ordet ”behov” framkommer, är det ofta möjligt, och mer riktigt, att i stället använda ordet ”begär”. Jag skrev faktiskt för flera år sedan några avsnitt om detta ämne, som verkar passande att citera i detta sammanhang:

”Behov!” Vilket grundligt missbrukat uttryck i själavård! Under de senaste åren kommer ordet om och om igen hoppande från sidan på ett sätt som kommer det att ljuda falskt. Jag talar inte bara om hur icke-kristna författare missbrukar det. Nej, jag är speciellt oroad för det sätt troende gör det. Betänk följande:

”Beteendet kommer inte av Anden, utan av köttet. Det ”känns rätt” p.g.a. att människan tillfredsställer behoven i en missanpassad personlighet.

… Narcissisten tror i själva verket inte detta själv. Det är därför som han behöver många människor för att bekräfta honom ständigt.

Behovet att ha rätt och inriktningen mot självrättfärdighet är exploatörens kännetecken. Det är lätt för honom att bringa ett bra ledarskap ur fattningen med sitt behov att ha rätt och att vinna.” (5)

Uppenbarligen vet Bustanoby, enligt dessa citat, att det han talar om är synd. Han kallar beteendet ifråga ”av köttet,” o.s.v. Varför då kalla ett syndigt beteende för ett ”behov”? Vem har behov av det?

Förstår du vad jag menar? Inte? Låt mig då ge dig ett eller annat exempel (och jag har inte letat efter dessa citat. De är tagna från böcker som ligger på mitt skrivbord för närvarande), denna gång från icke-kristna källor:

”Varje person i ett äktenskap måste få det grundläggande behovet som kallas stimulanshunger tillfredsställt.” (6)

Alla de övriga kommer från olika icke-kristna som diskuterar äktenskapsbrott, varför de började med hålligång ( bytte ut frun/maken), och vad de fick ut av det:

”… Nu verkar jag ha behov av en annan älskare också.
Det har att göra med våra egna egoistiska behov.
Detta samtal är intressant, eftersom vi talar om våra behov och försöker att fastställa hur våra behov sträcker sig och skiftar.
Så man bygger på sätt och vis upp en värld som passar ens behov.” (7)

Börjar du nu förstå vad jag talar om? De förmenta behoven (behov att ha rätt, behov av någon som bekräftar honom, stimulanshunger, sex med någon annans make/maka) är inte behov på något sätt.

Enligt bibeln är ens behov relativt få: ”Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda med det” (1 Timoteus 6:8). Och även dessa två behov ska inte vara upphov till bekymmer och oro: ”Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta.”

Vad är då dessa så kallade ”behov”? Ersätt ordet behov med begär var än det förekommer (i dessa citat) och du kommer att få en biblisk beskrivning av det som vi har talat om.

Varför göra så stor affär av terminologin? P.g.a. detta viktiga faktum: Under sken av att uppfylla behov, ursäktas synden. (Vissa kristna psykologer har inte för avsikt att ursäkta sådant beteende, men de använder en terminologi som gör det på ett mycket förvirrande sätt.) De här är inte bara begär, utan syndiga begär , och det är därför som jag betonar vikten av att använda rätt terminologi i själavård. Mycket skada har åstadkommits på detta område av dem, som under täckmantel av inadekvata termer har försvarat eller (kanske oavsiktligt) gett hjälpbehövande en ursäkt att försvara nästan alla misstag och synder som en människa kan föreställa sig.

Själavårdare som har bibeln som grund måste vara försiktiga när man använder ordet behov (8), så att det syftar på det som bibeln kallar ett behov och ingenting annat. Speciellt, när de rättar sig efter aposteln Petrus som förebild, måste de på ett riktigt sätt identifiera syndigt begär för vad det verkligen är (jmfr. 1 Petr. 1:14: 2:11; 4:2,3; 2 Petr. 2:10, 18; 3:3). (9)

Som en sista punkt i samtalet om behov kontra begär, betänk detta: Om du har läst i böcker om självaktning (självkänsla) över huvud taget, har du lagt märke till denna märkliga nya tolkningen av ord ”Jag hade (har) ett behov av att… ” Se upp för vad som än följer efter denna typ av inledning. Det är inte ovanligt att de följande orden är ett uttryck för begär, eventuellt även ett syndigt, som ursäktas av den inledande formuleringen. Tolkningen framträder, i en eller annan form, överallt i böcker om självaktning (självkänsla). Människor brukade säga ”Jag behöver… ”, men nu läser vi ”Jag har ett behov av att… ” Det förra syftade på ett sakligt underordnat behov: ”Jag behöver en spade.” Det senare syftar på ett förment naturligt och subjektivt behov: ”Jag har ett behov av att säga det.” Stryk ut ordet ”behov” i dina tankar (eller, om du har lust, i själva boken) och byt ut det mot ordet ”begär”, så kommer resultatet att bli en mycket mer riktig tolkning av fakta. Det utbytet kommer nästan alltid att öka förståelsen av problemet.

Låt oss nu tänka på en annan viktig fråga. Vad händer om vi lämnar teorins värld och bedömer Stefanus eller Johannes eller Paulus eller Jesus mot Maslows kriterium? På grundval av hans hierarki, verkar det uppenbart att var och en av dessa personer hade ”förverkligat sig själv.” Men tänk nu på Paulus uttalande:

”Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp” (2 Korintierbrevet 4:8-10).

”Nej, under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet, under lidanden, nöd och ångest, under hugg och slag, under fångenskap och upplopp, under arbetet och nattvak och svält, i renhet och insikt, i tålamod och godhet, i den helige Ande, med uppriktig kärlek, med sanningens ord och Guds kraft” (2 Korintierbrevet 6:4-7).

”Är de Kristi tjänare? Det är jag ännu mer, för att nu tala likt en dåre. Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett, tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder, allt under arbete och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta utan mat, frusen och naken. Förutom allt detta har jag den dagliga uppgiften, omsorgen om alla församlingarna” (2 Korintierbrevet 11:23-28).

Enligt vittnesbördet verkar det som om Paulus inte fick ta emot många smekningar – till största delen slag! Hur kunde det vara så, att en människa som var så ”berövad” kunde ägna hela sitt vuxna liv åt kärleksfull tjänst för Kristus och andra människor? Det är absolut något fel på den grundläggande teorin om egenkärlek, när den stämmer så dåligt överens med den store aposteln. Varför led han inte av en förlamande jaguppfattning och av låg självaktning (självkänsla) som försvagade honom, om det är möjligt för andra människor att åstadkomma detta i en människa, genom deras underlåtenhet att behandla henne på ett riktigt sätt?

Jämför bara några av händelserna i Paulus liv i de ovan citerade versarna från 2 Korintierbrevet med Maslows behovshierarki, och du kommer att upptäcka att de helt enkelt inte stämmer överens. Försök sedan att jämföra Jesaja 53 med nivåerna 1 och 4 i Maslows pyramid:

”(1) För att bli välanpassad, måste du uppnå självförverkligandets stadium.
(2) För att uppnå detta stadium, måste du gå igenom de andra fyra stadierna först. Dina kroppsliga och personliga behov måste uppfyllas, innan du är i ett läge att bli självförverkligad.” (10)

Säg detta till Paulus, eller till Stefanus, eller… till Kristus! OBS! Undervisningen fortsätter i nästa kapitel.

Jay E. Adams

Gå vidare till nästa kapitel

Noter

1. Fallaw, op. cit., sid. 165.
2. Fallaw, op. cit., sid. 164.
3. Ibid.
4. Dennis J. DeHaan, Daily Bread , febr. 1985.
5. Från Andre Bustanoby, You Can Change Your Personality (Grand Rapids: Zondervan, 1976), sid. 40-42).
6. Hedges och Betty Capers, i Herbert Otto, utg., Marriage and Family Enrichment (Nashville: Parthenon Press, 1976), sid. 165.
7. Wm. H. Masters och Virginia E. Johnson, The Pleasure Bond (New York: Bantam Books, 1975), sid. 118, 152, 154, 156.
8. Naturligtvis finns det icke-formella situationer, i vilka ordet kan användas på ett mer avspänt sätt (speciellt i dess verbformer: ”Jag behöver en spade för att gräva ett hål”). Men detta halvformella utbyte av begär mot behov måste alltid undvikas.
9. Jay Adams, Matter of Concern to Christian Counselors (Phillipsburg: Presbyterian and Reformed Publishing Co., 1978), sid. 41-42).
10. Crabb, op. cit., sid. 81.

http://www.karlektillsanningen.se