Nu är det dags att se på Romarbrevet 6/Kolosserbrevet 3 och Jakob 3:9.

Först måste vi betänka avsnitten i Paulus två brev. I parallellställena som finns i Romarbrevet 6 och Kolosserbrevet 3 sägs, att den troende ska ”hålla före” att han är död från synden och att hans liv är ett liv för Gud. Han får försäkran om att han är en ny människa i Guds ögon och att den gamla människan han brukade vara är rättsligen död. Dessutom uppmanas han att i vardagslivet bli den nya människa, som han räknas vara i Guds ögon i Kristus.

Självuppfattningsteoretikerna har varit snara att slå ner på dessa avsnitt och vända dem för sina egna syften, och tänkt föga eller inget på de syften för vilka de skrivits. Det är uppenbart även om man läser de två kapitlen ytligt, att Paulus inte hade någon som helst avsikt att undervisa doktriner om det egna värdet. Och inga kristna har någonsin funnit sådan undervisning i dessa avsnitt under en period av 1900 år, förrän humanistiska psykologer ”väckte dem till liv” till de dogmer, som de menar finns tydligt undervisade här. Inte dess mindre tröstar sig förespråkare för självkänsla med det, som de tror att de kan få dessa avsnitt att säga.

En hänförd förespråkare för systemet hävdar:

”Vår uppfattning av oss själva som kristna måste därför vara som personer, som har beslutsamt tagit avstånd från det gamla sättet att leva, vilket kallas den gamla människan och som har permanent lagt sig till med det nya sättet att leva, vilket kallas den nya människan”.

Som stöd för detta citerar han Rom 6:11: ”Så mån ock I hålla före, att I ären döda från synden och leven för Gud, i Kristus Jesus”. För att få fram det som han vill säga, påstår han att:

”Detta är en så tydlig biblisk förklaring om den kristnes självuppfattning, som man kan finna någonstans”. (1)

Om professorn som gjorde det uttalandet har rätt, och om ingen tydligare ”biblisk förklaring” om doktrinen finns, då har rörelsen allvarliga problem. Faktum är att det finns ingenting tydligt om självuppfattning i avsnittet alls.

Det är sant att Kolosserbrevet 3 och Romarbrevet 6 försäkrar oss, att när Gud ser på oss ”i Kristus” är vår ställning inför honom som domare fullkomlig. Inga brister kan upptäckas. Vi har blivit fullständigt förlåtna när vi trodde och nu ser Gud oss som helt nya människor i hans Son. I honom är alla gamla sätt att vara borta, och de nya sätten att vara har kommit för att stanna. Allt detta är klart på ett underbart sätt. Men det som också är klart, är att Paulus inte säger detta till oss för att ”få oss att tycka bra om oss själva” eller för att ”smeka oss” eller för att ”höja vår självkänsla”. Hans syfte är att uppmana oss att i vardagslivet bli det som vi redan är tillräknade att vara i Kristus . Med andra ord vill han få oss att se att i oss själva når vi inte upp till det som vi är i Kristus . Lyssna till Romarbrevet 6:1-2:

”Vad skola vi då säga? Skola vi förbliva i synden, för att nåden skall bliva så mycket större? Bort det! Vi som hava dött från synden, huru skulle vi ännu kunna leva i den”?

Vers 2 låter mer som en uppmaning än en smekning. Professorn som citerade Rom 6:11 var selektiv. För att få hela innebörden skulle han ha citerat de följande versarna också. Versarna 12 och 13 förlänger Paulus tankar: ”Låten därför inte synden hava väldet i edra dödliga kroppar, så att I lyden deras begärelser. Och ställen icke edra lemmar i syndens tjänst…” Det som är klart, är att Paulus avsikt med att uppmana oss att ”hålla före” att vi själva är döda från synden och levande till rättfärdighet i Kristus, är att få oss att leva på ett annat sätt. Det ”så(=därför)” med vilket vers 12 börjar, presenterar den slutsats som vi ska dra från det faktum som fastslagits i vers 11. Paulus säger inte : ”Därför ska ni tycka bra om er själva”. Han säger i själva verket : ”Börja i ditt dagliga liv att leva upp till den höga standard som finns i ditt rättsliga förhållande i Kristus”.

Paulus förklarar när han skriver till Kolosserna:

”Ty I haven dött och edert liv är fördolt med med Kristus i Gud…Så döden nu edra lemmar, som hören jorden till: otukt, orenhet, lusta, ond begärelse, så ock girigheten, som ju är avgudadyrkan…Men nu skolen ock I lägga bort alltsammans: vrede, häftighet, ondska, smädelse och skamligt tal ur eder mun; I skolen icke ljuga på varandra. I haven ju avklätt eder den gamla människan med hennes gärningar och iklätt eder den nya, den som förnyas till sann kunskap och så bliver en avbild av honom som har skapat henne”. (Kol 3:3,5,8-10).

Åter bekräftas det faktum att det gamla livet har ersatts av det nya i Kristus. Och igen, precis lika säkert som tidigare, är det som Paulus tolkar det till detta: Eftersom detta är sant i Kristus, börja i din dagliga vandel att leva såsom det är sant. Det finns inte en minsta viskning i dessa avsnitt om att se på oss själva som människor med stort värde, eller om att uppnå en bättre självuppfattning. Allt han gör, är att hålla fram idealet (vår fullkomliga ställning i Kristus) och uppmana att ta det till oss själva mer fullt ut.

Ger dessa avsnitt stöd för oss, att säga något som följande kristna författare gör:

…vi måste se oss själva som unikt underbara, på grund av vårt eget inneboende värde”. (2).

Naturligtvis inte! Avsikten med dessa avsnitt är att visa oss den stora klyftan mellan det som vi är tillräknade att vara i Kristus (rättfärdiggörelse) och det som vi är i oss själva i vårt dagliga liv (helgelse), för att uppmana oss att överbrygga klyftan . De har inte utformats för att göra oss nöjda med oss själva, så att vi kan acceptera oss själva som vi är, utan för att bryta ner varje tillfredsställelse med oss själva och för att motivera oss att göra större framsteg i det kristna livet. Ingenting kunde ha framställts bättre för att genomgripande betvinga varje känsla av högmod, värde eller tillfredställelse, som vi kan hålla fast vid, än att framhålla vår fullkomlighet i Kristus, och sedan be oss att jämföra hur vi lever i verkligheten med den! Romarbrevet 6 och Kolosserbrevet 3 attackerar undervisningen om självkänsla i stället för att understödja den.

Dessa avsnitt skrevs alltså inte för att få oss att tycka bättre om oss själva, utan för att visa oss hur Gud ser oss i Jesus, för att sporra oss till att leva det kristna livet mer konsekvent. Det finns stora möjligheter i det nya livet vi har i Kristus, men vi kommer aldrig att börja inse det, om vi håller på med att tänka på hur värdefulla vi är.

Nu kommer vi till Jakob 3:9 och dess bakgrund i Gamla Testamentet som vi finner i 1 Mosebok 1:27 och 9:6:

”Med den (tungan) välsigna vi Herren och Fadern, och med den förbanna vi människorna, som äro skapade till att vara Gud lika (Jak 3:9).

”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem…och den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild” (1 Mos 1:27; 9:6).

De praktiskt tillämpbara orden i dessa versar är ”avbild” och ”likhet”. De som ägnar sig åt självkänslotänkande är snabba att påpeka (helt riktigt) att människan i dessa avsnitt sägs vara till Guds avbild inte bara före syndafallet utan efteråt. Eftersom vi får veta i Efesierbrevet 4:24 och i Kolosserbrevet 3:10 att Guds avbild förnyas i den troende, är det säkert att den fulla avbilden och likheten inte kvarstod efter syndafallet. Inte dess mindre kvarstod något som författarna till 1 Mosebok 9 och Jakob 3 fortfarande kunde kalla Guds ”avbild” och ”likhet”. Det är inte viktigt att diskutera skillnader mellan det som skulle kunna kallas människans moraliska och intellektuella likhet och hennes konstitutionella likhet vid detta tillfälle, eftersom de inte bidrar med någonting till den fråga som vi betänker. Det som är säkert, är att människan på något sätt fortfarande är lik Gud.

Låt oss vidare lägga märke till att bestraffningar och varning, såväl som tillrättavisningar och uppmaningar anförs från det det faktum, att människan är bärare av Guds avbild. De som förbannar andra människor eller tar sina liv, gör så med stor risk just p.g.a. detta faktum. Förespråkare för självkänsla har tolkat dessa bibliska stadfästelser på ett oacceptabelt sätt.

Lyssna på en del av argumenten för det egna värdet:

”Innebär detta (människans syndafall) att människan nu blev en varelse utan värde? Ingenting kunde vara längre från sanningen. Även efter syndafallet ansågs människan vara en varelse av oändligt värde…Bibeln…bekräftar att även den fallna människan forfarande bär Guds avbild. (3)

En annan skriver: ”Även de nytestamentliga författarna erkänner Guds avbild i människan. Jakob varnar för att förbanna, eftersom de är skapade till likhet med Gud”.

Han tror att detta -”är grundvalen för självkänsla. Vi är skapade av Guds hand och till hans avbild” (4)

En tredje skriver om – ”människans värdighet, unikum, värde och betydenhet”.

Alla dessa, försäkrar han oss – ”vilar på att hon blivit gjord till Guds avbild”. (5)

Det är sant att människan fortfarande är Guds avbild i visst avseende (fastän den andliga och intellektuella avbilden har blivit så fördärvad, att den måste återupprättas), men vad innebär detta? Det anförda faktumet i sig självt säger ingenting alls om självkänsla eller det egna värdet. I inget av de sammanhang i vilket Guds avbild i människan nämns, använder författaren detta faktum för att undervisa det som vi har läst i citaten ovan. Hur är det möjligt att föra fram tanken på att människan är ”av oändligt värde”, av det faktum att hon skapades till Guds avbild? Det ena konceptet följer inte logiskt av det andra. Dessutom framhålls aldrig den mänskliga naturen, som bär Guds avbild, som en orsak till att ha hög självkänsla.

Varför varnas vi då så skarpt för att angripa Gud genom att angripa människan, bäraren av Guds avbild? Här finns svårigheten i saken, och det är här som författarna om självkänsla far vilse.

Betänk detta: Jag visar dig ett foto på min fru. Om du förbannar det, driver med det, spottar på det och river sönder det – då kommer du att få till svars inför mig! ”Varför?”, säger du. ”När allt kommer omkring är det bara ett foto ”. Ja, men det är ett foto av min fru ! Det är det som är hela skillnaden. Själva fotot – pappret, trycksvärtan, o.s.v. – är inte mycket värt. Det är bara värt några ören. Det som betyder något för mig är inte själva fotot, men den som det representerar.

I sig själv är människan litet värd. Hon är förvisso inte av ”oändligt värde”. Ingen skapad varelse, antingen fallen eller icke fallen, icke återlöst eller återlöst, kan vara det. Varningarna i 1 Mosebok 9 och Jakob 3 kommer inte från sanningen om människans oändliga värde. I stället kommer de från sanningen om Guds oändliga värde! Att vanära människan och skymfa henne, är att vanära och skymfa Gud, eftersom hon är skapad till Guds avbild. Detta är det som förorsakar varningarna och bestraffningen. Det är den vars avbild och likhet människan bär som är viktig – inte människan som bär den avbilden och likheten. Hon är endast fotot.

Nyligen sa en student på ett seminarium till en brottsling i ett fängelse, som tyckte att han var ”ingenting”:

”William, du är inte ingenting. Gud skapade dig till sin avbild. Du har oändligt värde i hans ögon”. (6)

Varför sa han inte till honom, att han var en syndare som var i ett desperat tillstånd, skild från Kristi frälsande nåd? Att den oändlige antog mänsklig natur och dog på ett kors för att sona straffet för syndare som honom, och att han genom att tro nu kunde få evigt liv?

Eftersom vi har stött på sådana uttalanden som ”oändligt värde” tillämpade på människan på mer än ett ställe, låt oss följa den tankegången något ytterligare. Besynnerliga påståenden görs om människan, påståenden som man kunde förvänta sig att få höra endast från panteister eller humanister, som placerar människan på Guds tron. Här är bara några få:

”…den mänskliga varelsen är en underbar, ädel skapelse med oändligt värde”. (7)

”Gud vill att vi ska se oss själva som hans gåvor till mänskligheten . (8)

”Vi är något underbart som Gud har skapat. Vi är något utsökt som han har planerat”. (9)

Var finns de bibliska exemplen för att använda ett sådant uttryckssätt? Förvisso kan ingenting som detta finnas i hela bibeln. Tycker du inte att varje författare, som talar i Guds namn, skulle vara noggrann med att tala såsom bibeln gör? Dessa författare, och många andra som dem, verkar ha gjort sig av med allt som hindrar dem i deras önskan att upphöja människan.

Här är det som en tredje författare menar:

”Genom skapelsen är varje mänsklig varelse en unik person med stort värde och betydelse”. (10)

Jag ska låta dessa uttalanden, som alla gjorts av bekännande evangelikaler som är djupt involverade i att föra fram undervisning om människans egna värde, tala för sig själva. När du finner något av det som de säger i bibeln, ska du ta dem på allvar. Tills dess ska du avskriva deras ord som totalt viseledande.

Emellanåt hänvisar egenvärdets hänförda anhängare till Matteus 6:26: ”Ären I icke mycket mer än de (sparvarna)” eller Matteus 10:31: ”I ären mer värda än många sparvar”, eller Lukas 12:7: ”I ären mer värda än många sparvar”. Den hänförde anhängaren påpekar då att ”här finns ett uttalande om människans stora värde!” Avsnitten används för att visa på människans ”oändliga värde” Men gör de det?

Undersök dem ingående. Lägg märke till det som Jesus faktiskt säger. Låt oss ställa två frågor: 1) Hur mycket värde sägs människan ha? 2) För vem sägs hon ha värde?

I avsnitten uttalar sig Jesus tydligt: Två sparvar säljs för fem öre och fem sparvar för tio öre. Människan sägs vara mer värd än ”många sparvar”. Detta innebär att om ”många” sparvar betyder 500 sparvar, är du värd på sin höjd 10 kr. Om det betyder 1000 sparvar, uppgår ditt värde till 20 kr! Poängen är inte människans stora värde, utan Guds makt i hans omsorg och försyn. Om den visar sig angående sparvar, som är värda så litet, då visar den sig förvisso angående människan, som är värd mer.

Svaret på den andra frågan, för vem hon sägs vara av värde, växer fram ur den första. Eftersom Jesus avhandlar värde i penningtermer, står det klart att han talar om människans värde (i jämförelse med en sparvs värde) för andra människor . Fågeln är värd så mycket för människan, en människa är värd mer. Människans värde för Gud är det inte fråga om. Resonemanget bort från det mindre till det större på livets skala, har att göra med Guds försyn och inte med människans värde. Om Gud i sin oändliga godhet har omsorg om himmelens fåglar, skulle han inte ha omsorg om dig, som i människors ögon är mer värdefull?

Om de hänförda förespråkarna för självuppfattning vill påstå, att Gud räknar människans värde för honom i pengar, och att detta värde uppgår till något som liknar sparvars, kan man inte förmoda att detta faktum hjälper till att höja ens eget värde! Jämförelsen kan bara tjäna till att kyla ner entusiasmen, inte vara gynnsam för den.

Sanningen är att dessa verser inte undervisar någonting alls om självkänsla.

I följande kapitel får jag tillfälle att visa att människan är värdefull endast för andra människor, och inte alls för Gud. Låt oss därför gå vidare till ett samtal om värde från ett annat perspektiv.

Jay E. Adams

Gå vidare till nästa kapitel

Noter
1. Hoekema, op. cit., sid 45
2. Robert Morey, Death and the Afterlife (Minneapolis: Bethany, 1985), sid 37.
3: Hoekema, op. cit., sid 22.
4. Narramore, op. cit., sid 23
5. Morey, op. cit., sid 37
6. Bruce Rathbun, en student vid Westminster Theological Seminary i Philadelphia. Rapporterat i The Presbyterial Journal , 24 april 1985. Schullers nya förkunnelse-genom-smekningar har slagit igenom på bred front. En evangelisk traktat med titeln ”Du är speciell” har texten ”Du är verkligen speciell! Bibeln uppenbarar Guds fullkomliga intresse för dig som individ…ja, du är värdefull för Gud!” (Ted Griffin, Good News Publishers, n.d., #6C04).
7. Schuller, Self-Esteem , op. cit., sid 151.
8. Rouner, Arthur, You Can Learn to Like Yourself (Grand Rapids: Baker Book House, 1978), sid 4.
9. Ibid., sid 5
10. Dennis J. De Haan, op. cit.

http://www.kts.just.nu