Det som följer i detta kapitel är inte på något sätt fulländat eller allsidigt, eftersom de verser jag ska citera och avhandla endast är belysande för det stora antalet, som skulle kunna passa för att vederlägga det som påstås om självkänsla. Jag framställer dem för att förse med en adekvat, om än inte uttömmande, behandling av problemet.

Det finns många avsnitt som direkt motsäger de storvulna påståendena om människan, som görs av de som undervisar om egenvärde. Vanligtvis förbigår dessa lärare bekvämt sådana avsnitt. Det är därför som du borde bli bekant med åtminstone några av dessa bibelställen.

Hoekema beklagar det faktum att:

”I vissa av de officiella trosbekännelserna som används av evangelikala kristna kyrkorna… anmodas troende att ”avsky” eller att ”hata” sig själva. Återigen är terminologin olycklig.” (1)

De som tror på ett sådant uttalande skulle snarare vilja att vi älskade oss själva. Men medan bibeln inte säger att vi ska älska oss själva, finns det en hel del i den om att avsky och att hata sig själv. T. ex. läser vi i Hesekiel 36:31:

”Då skall ni tänka på era onda vägar och på era gärningar, som inte var goda, och ni skall känna avsky för er själva på grund av era missgärningar och era vidrigheter.”

Detta avsnitt ger sitt samtycke till att Guds folk ”avskyr sig själva”. De här två sista orden, ”sig själva” syftar på jagföreställningen hos dem som som är sant ångerfulla. Gud säger, att när hans folk kommer på avvägar, kommer han att försätta dem i en situation, där de har så låg jagföreställning, att de kommer att avsky sig själva. Denna avsky är inte ”olycklig,” utan värd beröm i Guds ögon, eftersom den är en del av omvändelsen. Hesekiels ord är långt ifrån det som vi har läst om ”att acceptera och älska sig själv,” ”som man är,” ”ovillkorligt,” o.s.v.

Lägg speciellt märke till att själva ordet ”avsky,” som döms ut av den ovan citerade författaren som skrivit om egenvärde, visar sig vara Guds eget ord! Du kan också få se att Job säger: ”Jag avskyr mig själv och ångrar mig i stoft och aska” (Job 42:6, King James Version. Se också på sådana avsnitt som Hesekiel 6:9c; 20:43). ”Avsky” måste därför vara ett acceptabelt ord i Guds ögon också. Ändå får vi veta att valet av dessa två ord som finns i formuleringarna är ”olyckliga”. Gjorde Gud ett misstag? Varifrån tror författarna om självaktning (självkänsla) att trosbekännelserna inhämtade dessa ord först och främst? Sådana trosbekännelser håller sig vanligtvis mycket nära bibliska tankar och uttryckssätt. Uppenbarligen kom ordvalet från bibeln själv.

Säkert skulle de som har blivit lärda att tänka på människan som ”en underbar, värdig skapelse,” ”Guds gåva till världen,” och ”något underbart och utsökt,” få en allvarlig chock om de brydde sig om Guds beskrivning av människan i bibeln! Gud själv jämställer den obotfärdiga människan med vämjelig förruttnelse (innebörden av det hebreiska ordet som översatts med ”avsky” i Hesekiel 36:31; 20:43; 6:9).

Betänk en annan betoning som finns i bibeln, som blir aktuell från en annan synvinkel. 1 Korintierbrevet 13:1-2 lyder som följer:

”Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal. Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting .”

Förespråkarna för självkänsla, som talar så mycket om att få kärlek och att bli älskad, så att deras behov på fjärde nivån blir uppfyllda, har inte reflekterat tillräckligt på hur den människa är som misslyckas med att älska andra. Gud kallar här henne för en ljudande malm och en skrällande cymbal. Han benämner henne faktiskt ”ingenting.”

Detta skapar ett oöverstigligt problem för förespråkarna för egenvärde. Tänk igenom det en stund. Enligt vanlig undervisning om egenvärde, måste en människa vara någon som har värde för henne själv, för att hon ska kunna älska andra. Men Gud förklarar att hon är ”ingenting” om inte och tills hon älskar andra!

När fången William sa till eleven på seminariet att han var ”ingenting,” var han antagligen närmare Guds bedömning, än eleven var som sa emot honom och sa att han var av ”oändligt värde” i Guds ögon. Om eleven istället hade tagit honom på allvar angående den eländiga, fördärvade, meningslösa och värdelösa livsstil som han kanske försökte bekänna, skulle han ha varit på rätt spår och kunde ha sagt: ”Du har antagligen en del bra orsaker till att du har kommit fram till den slutsatsen om dig själv. Berätta för mig om dem.” Om William då svarade genom att göra det, kunde eleven slutligen ha sagt: ”William, du har rätt. Det sättet att leva – att du kör din egen grej, medan du inte tar någon hänsyn till Gud och bryter alla hans lagar – är inte mycket värt när allt kommer omkring. Inte undra på att du har insett att du är ”ingenting”. Den sortens liv är inte bara ingenting, utan det är ett direkt fördärvligt liv. Du har brutit Guds lagar, vanärat hans namn, skadat andra i din närhet och förstört dig själv. I bibeln kallar Gud dig sin ”fiende.” Och ändå, trots allt det, kan du bli frälst från straffet du förtjänar i helvetet. Låt mig berätta om en Frälsare, som trots din synd och värdelöshet, dog för människor som just dig. Han kan ge dig ett helt annat liv, som med tiden kommer att betyda något… ”

En författare hävdar:

”Jag är speciell därför att jag existerar. Jag har egenvärde… och oavsett vad jag gör , kommer jag aldrig att förlora detta.” (2)

Om detta är sant, då måste också inte bara Hitler, eller brottslingar i fängelse, utan män och kvinnor som plågas i helvetet också ha rättighet till en god jagföreställning! Om rättigheten att tycka bra om sig själv är en väsentlig del av blotta existensen, då finns det inget behov av omvändelse. Vi har alla rätt till egenvärde, oavsett vad vi gör, helt enkelt för att Gud skapade oss.

När vi talar om brottslingar, kanske du tror att de huvudsakligen är människor som lider av låg självaktning (självkänsla). Inte enligt Yochelson och Samenow, två doktorer på St. Elizabeth’s Hospital som undersökte mer än 200 brottslingar. De upptäckte att av allihopa fanns inte en enda brottsling ”som trodde att han var ond. Varje brottsling uppfattade sig själv som en i grunden god människa… även när han planerade ett brott.” (3) Så eleven hade fel, när han trodde att denna man behövde bli smekt. Om William inte bara försökte att få medlidande, kunde eleven haft på sitt ansvar en brottsling som talade till en andlig person utifrån skuld och som ville ha budskapet om förlåtelse och frälsning från honom, snarare än en falsk uppmuntran som innebar att han var O.K. i Guds ögon! Om William ville ha medlidande, skulle elevens samtyckande och uppmaning att berätta om hur usel han är, ha fått honom att tvärstanna. I vilket fall som helst skulle detta, att ta honom på allvar angående hans negativa uttalanden om sig själv, snarare än att säga till honom hur god och värdefull han är, ha varit det det bibliska tillvägagångssättet, genom vilket han fått möjlighet att möta Frälsaren, som älskar oss och kan frälsa oss t.o.m. i vårt lågt stående, fallna tillstånd.

Låt oss nu se på en del andra verser, som avser att förminska självaktning (självkänsla). De berättar för oss om människans inneboende ondska från födseln:

”Dömer ni rätta domar, ni människors barn? Nej, i hjärtat gör ni upp onda planer, era händer banar väg för våldet i landet. De ogudaktiga är avfälliga ända från födelsen, de lögnaktiga far vilse alltifrån moderlivet. De har gift i sig, likt ormens gift. De liknar en döv huggorm, som tillsluter sitt öra så att han inte hör ormtjusaren, som är så skicklig att besvärja.” (Psalm 58:1-5).

”Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv.” (Psalm 51:7).

I psalm 62:10 väger Guds ord människan i en vågskål och drar slutsatsen:

”Människobarn är bara en vindpust, myndiga herrar fulla av lögn. I vågskålen är de för lätta, tillsammans väger de mindre än luft.”

Vilket häpnadsväckande påstående detta är! Vägda av Gud , på hans vågskål, har människan ingen tyngd. Samla ihop alla människor i en hög på vågen, och istället för att tynga ner den, säger Gud att den faktiskt kommer att gå upp! De är som negativ tyngd – lättare än ingenting. Vilken målande beskrivning av människans absoluta intighet!

Enligt undervisningen om självaktning (självkänsla) som vi har undersökt, skulle människan ha vägt tungt – kanske skulle hon ha varit av oändligt värde! Men Guds ord slår fast att hon är lättare än ingenting – lättare än en tom vågskål.

I psalm 8 uttrycker psalmisten sin yttersta förvåning över att Gud ”tar sig an” (d.v.s. ”tar hand om, bryr sig om”) människan. ”Vad är då en människa?”, frågar han. I psalm 62 får vi svaret: ingenting, mindre än ingenting. Det är inte p.g.a. människans stora värde för Gud, som han bryr sig om henne, utan trots hennes ringhet. Detta är orsaken till att psalmisten är förvånad. Denna omsorg visar något av Guds storhet – inte människans.

I sin häpnadsväckande nåd och oförtjänta kärlek har Gud omsorg om människan. Den storslagna sanningen är att bibeln överallt riktar in oss mot Guds nåd och inte mot människans värde.

Jay E. Adams

Gå vidare till nästa kapitel

Noter:

1. Op. cit., sid. 17.
2. Captain, op. cit., sid. 53.
3. Robert Pear, The Washington Star , 15 aug., 1976.

http://www.karlektillsanningen.se