Så här långt har vi försökt att göra två saker: 1) Jag har försökt att ge dig en rättvis bild av rörelsen för självkänsla och dess anspråk, och 2) Jag har bedömt den enligt bibeln och visat att den är vägd och befunnen för lätt i Guds vågskål. Du kanske tycker att jag skulle sätta punkt här, när jag har kommit fram till en självklar slutsats. Men om jag lämnade dig här, skulle allt som jag har gjort så här långt vara förgäves. Det är inte nog med att bränna ner ett hus. Det är också nödvändigt att bygga upp ett annat i stället. Detta ska jag nu försöka göra.

Vad är det bibliska alternativet till synsättet om egenvärde? I ett tidigare kapitel har jag avhandlat Matteus 6, i vilket Jesus själv framställde två motstridande sätt att leva: det hedniska sättet och det kristna sättet. Det hedniska sättet hade som prioritet att bli trygg och betydelsefull, genom att samla på sig ”saker” för att uppfylla ”behov”. Det kristna sättet sätter Gud och hans rike först. Men hur? Vad utgör skillnaden? Jesus förkunnar självförnekelse snarare än självbekräftelse som vägen till att komma in i en rätt relation med Gud. Sällan läser vi i böcker som betonar egenvärde om självförnekelse, den enda betoning på självet som faktiskt genomsyrar hela Nya testamentet. Vi ska ta en titt på några av nyckelställena, som har att göra med denna bibliska betoning och försöka förstå vad Gud säger, och hela tiden sätta det i samband med synsättet om egenvärde.

I 2 Timoteusbrevet 3:2 läser vi om ”människor som älskar sig själva” (philautoi ). Här är detta ord uppräknat tillsammans med en massa andra syndiga abnormiteter, som Timoteus måste hålla sig från under den kommande tiden av sin tjänst. Paulus varnande exempel är avpassade för Guds tjänare i vår tid. Man kan förutsätta att det finns ett slags egenkärlek som uppenbarligen fördöms i bibeln. Eftersom ordet philautoi bara förekommer i 2 Timoteus 3:2 i en uppräkning utan ytterligare förklaring, kan vi inte förstå något om dess exakta innebörd av sammanhanget. Allt vi kan säga är att det finns i dåligt sällskap med sådana individer som är ”hånfulla, skvalleraktiga, stolta och som skall älska njutning.” Om du tänker noga på uppräkningen i 2 Timoteus 3, kommer du fram till slutsatsen, att alla punkterna i den (och den är mycket längre än vad jag har visat här), kan uppges antingen för att få en självcentrerad inställning eller för att de kan växa fram ur en sådan inställning. Det är lätt att se farorna med självcentrering genom att ta del av den. Och det borde vålla oss sorg att tänka på barn i Grand Rapids eller någon annanstans, som uppmuntras att tro att de förtjänar ”en klapp på axeln” och får höra att de ska ”tycka bra” om sig själva, och därigenom blir förda in på just den väg till själviskhet som Gud fördömer. Många av de problem som räknas upp i 2 Timoteus 3 kan framträda senare i deras liv som en följd av att man uppmuntrar, hellre än sätter stopp för de syndiga böjelserna som finns i den fallna mänskliga naturen (jmfr. Ordspråksboken 22:15).

Det som man behöver uppmuntra är, enligt Guds ord, självförnekelse. Budet att förneka självet förekommer uttryckligen sex gånger i evangelierna, men principen finns överallt i bibeln. Det är detta som Herren syftade på, när han sa till sina lärjungar att glömma sina egna fördelar och sätta hans angelägenheter först (”sök först Guds rike och hans rättfärdighet”).

Vad säger Gud om självet? Han säger: ”Förneka självet”:

”Jesus sade till sina lärjungar: ’Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det’” (Matteus 16:24-25).

Detta innebär inte att en människa måste förneka sig någon speciell sak, som vissa felaktigt antar (”Jag ska sluta med tuggummi till fastan”), utan det innebär att förneka sitt eget själv (bokstavligen ”att säga nej till sig själv”). Om någonting kunde stå i skarpare motsättning till Kristi bud att förneka självet, än den självbekräftande, självtillfredsställande betoning, som vi har läst om i böckerna om självaktning (självkänsla), vet jag inte vad det är.

Precis som Jesus ställde det hedniska sättet att leva i motsats till det kristna levnadssättet i Matteus 6, jämför han här också två fullständigt skilda och oförenliga vägar. Det intressanta faktum som inte ska förbises är Jesu antitetiska sätt att klarlägga denna sak: Det finns inget utrymme för kompromiss. I direkt motsats till de vidsynta anhängarna av integration, som vill smälta samman och förena så mycket som de kan av det som världen har att säga med biblisk undervisning, distanserar Jesus sig själv från hedningarnas sätt att leva (Matteus 6) och från dem som inte förnekar sig själva och följer honom, utan i stället vill ”bevara sina liv”. Denna motsats förekommer i var och en av evangeliernas berättelser (Markus 8:34-38; Lukas 9:23-25; Johannes 12:25). Jesus säger: ”Den som bevarar sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det” (Matteus 16:25). Det är svårt att förstå hur anhängarna av integration kan räkna med detta.

Orden som översätts med ”själv” och ”liv” (heauton och psuke ) betyder båda ”själv” och syftar på samma sak. De används faktiskt omväxlande. (Jmfr. Matteus 16:26 med Lukas 9:25). I Matteus används psuke , medan det i Lukas är heauton .) Kristus uppmanar oss inte bara att säga nej till oss själva och ja till honom (”följ mig”), utan han påstår bestämt att vi måste döda självet genom ”att ta vårt kors på oss” (Lukas tillägger ”varje dag”). Att ta sitt kors på sig innebär inte att offra något speciellt, inte heller syftar det på någon speciell börda (”Min make är mitt kors”). Alla som på den tiden läste dessa ord, kunde klart och tydligt veta, att innebörden av ta sitt kors på sig, var en och bara en sak: att döda en avskyvärd brottsling. Jesus säger därför att ”du måste ta itu med dig själv som en brottsling, med alla dina syndiga beteenden, prioriteringar och begär, och döda självet varje dag.” Det säger något om den självaktning (självkänsla) som Kristus räknar med att vi ska ha!

Detta är besk medicin för oss alla, och speciellt för förespråkarna för egenvärde. Men den är det enda botemedlet för en församling som mer och mer börjar bli innerligt trött – på sig själv . Den skenbara paradoxen är att den människa som riktar uppmärksamheten på sig själv, kommer att förlora allt hon vill bevara för sig själv, medan den människa som sätter Kristus och hans intressen först, är den som vinner allt det som den andra förlorar. Detta är samma sanning som Jesus undervisade om i Matteus 6. Där söker hedningarna ivrigt och med bekymmer efter (och finner faktiskt aldrig tillfredsställelse i) det som den kristne, som inte tänker på sina ”behov” och sätter Kristus främst, kommer att få.

I Johannes 12:25 läser vi att ”den som älskar sitt liv (självet) förlorar det, och den som hatar sitt liv (självet) i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv.” Här finns en stark varning. Främjandet av egenkärlek är faktiskt just det som varnas för: ”Den som älskar självet… förlorar det”. Snarare än att älska självet, säger Kristus, skulle vi förlora självet i denna världen, eller, som han uttrycker det här, ”hata det,” för att bevara det för evigheten. De två orden ”förlora” och ”hata” innebär i realiteten samma sak och bidrar till att förklara varandra. De innebär att bortse från sina egna önskningar, intressen och angelägenheter (även legitima) för att lyda Kristus. ”Att hata” självet innebär ”att älska mindre,” som det uppenbart gör i Lukas 14:26: ”Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge.” Vi förstår att ordet ”hata” i alla dessa avsnitten har en sådan innebörd av parallelluttrycket i Matteus 10:37, där vi i stället för ”hata” läser: ”Den som älskar sin far eller mor mer än än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig.” Att ”hata” en annan människa eller sitt eget själv, är det samma som att sätta Kristus och hans rike före andra eller självet.

Denna fråga om att förneka självet är inte periferisk. Den slår hårt mot det centrala i uppfattningen om egenvärde, självaktning (självkänsla) och egenkärlek. I undervisningen om egenkärlek är tanken inte bara att Kristus och självet båda kan jämställas på samma nivå (av Jesu ord är det uppenbart att även detta är omöjligt. Han manar oss att välja mellan de två), utan att förrän vi kan älska och tjäna Kristus, måste vi först bli betjänade och älskade och älska oss själva. Kan någon undervisning stå mer uppenbart i motsats till det som Jesus sa?

Följderna av dogmen om egenkärlek är mycket allvarliga. Dessa Jesu ord varnar för att gå evigt förlorad. Man undrar hur många unga människor som kommer att bli vilseledda, förda bort från lärjungaskap till Kristus, vilket fordrar att man mister sina ”själv,” p.g.a. att de fick höra ”tyck bra om er själva”, snarare än att de fick veta att det finns en brottsling på insidan, som behöver dödas dagligen. Faran är påtaglig i orden av psykologen som besvarade orden från sin klient, och sa till henne ”att prioritera att acceptera sig själv är det första steget som många av oss behöver ta”, snarare än att först söka Guds rike.

Gud vill att vi ska ”mista” våra själv i denna världen, genom att helhjärtat kasta oss in i tjänst och kärlek till Kristus och hans rike. Att få barn att spela en sketch, ”en klapp på ryggen,” och uppmuntra dem till att skriva uppsatser om vad de tycker bra om hos sig själva, är strävanden som förflyttar all uppmärksamhet på självet. En sådan felaktig betoning kan vara förödande för kristen uppfostran.

Låt mig säga något mer om avsnittet i Lukas 14:25-27. Lärjungaskap, ämnet som vi har inriktat oss på i alla de avsnitt som vi har gått igenom i detta kapitel, innebär att man avsäger sig alla band – t.o.m. de närmaste och mest kära i livet. Det innebär inte alltid att vi måste överge alla andra för att följa Kristus, men det innebär faktiskt att vi måste ha en sådan lojalitet mot honom, att vi alltid är redo att göra så, om vi blir kallade till det. Jesus poängterar speciellt, som om detta vore den svåraste delen av allt att göra, att lärjungen måste avstå från ”även sitt eget liv (själv).” Den storslagna saken som man ska inrikta människor på, är att behaga Kristus, att följa honom och att göra hans vilja. Detta kommer inte att förvirra barn – eller andra – eller att vilseleda dem! Alla, inklusive jag själv, som förhindrar detta gör orätt.

Det kan inte finnas något tvivel om det faktum att Kristus intresserade sig för självet. Det är inte så att han förbigick ämnet. Han tyckte faktiskt att det hade sådan betydelse, att han talade om det i närmast möjliga samband med lärjungaskap och gjorde definitiva uttalanden om det. Men i allt detta gav han ingen antydan om människans stora värde, och inte heller tillät han några förmildrande omständigheter: ”Du kan avsäga dig alla dina band och följa efter mig, efter att alla dina behov har blivit uppfyllda och du har lärt dig att älska dig själv.” Själva uppfattningen låter löjlig när du lägger den i Jesu mun!

Och naturligtvis finns det också andra avsnitt som talar om sätta Kristus före självet. Ta t. ex. 2 Korintierbrevet 5:15:

”Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.”

Där har du det: Man får inte längre leva för självet, som man gjorde innan man kom till Kristus. Det gamla sättet att leva lades bort i Kristus, och måste nu läggas bort i våra liv. Inriktningen på livet måste nu bli ”för mig är livet Kristus,” även om det en gång var ”för mig är livet självet.” Vad kan vara tydligare?

Betänk nu Romarbrevet 14:7-8:

”Ty ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig själv. Lever vi, så lever vi för Herren. Dör vi, så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.”

Återigen, huvudpunkten i avsnittet är att Kristus ska ta självets plats i den kristnes liv. Det är inte så att detta sker i någon förkroppsligande betydelse naturligtvis, utan i form av önskningar och vilja och liknande. Att äta och att lägga vikt vid en viss dag (vers 6) är inte privata saker. Det påverkar andra människor, inklusive nyomvända. Ingen kristen ska leva med uppmärksamhet på sig själv. ”Vad är bra för rikets väl och för Kristi ära?” är den slags fråga han ska ställa sig själv. Hans svar borde vara: ”Jag ska leva på ett sådant sätt, att närhelst det finns en valmöjlighet, ska jag med glädje tjäna Kristus och andra först.” Han måste leva för Kristus, och som Paulus säger, om så behövs, dö för honom.

Det är tänkvärt att den sista delen av vers 7 talar övertygande om frågan om självmord: ”Ingen av oss dör (d.v.s. om han dör på rätt sätt) för sig själv .” Liddon säger att dessa ord innebär:

”Att välkomna eller söka döden som en befrielse från problem i detta liv. För denna själviskhet i döden, är självmord det främsta uttrycket.” (1)

Liddons ord är viktiga. Paulus hela poäng är att vi inte får göra någonting – leva eller dö – för oss själva. Allt måste göras för Kristus. En självmördare dör för sig själv. Ingen självmördare skulle kunna dö för Kristus. Det är på grund av denna vers, som vi vet att självmord är en handling av den gamla människan, av självcentrerat tänkande, vilket tidvis (bland stoiker och vissa nutida existentialister) t.o.m. har uppmuntrats.

Holliday, som sköt sig själv, och Wanda Williams, som hängde sig själv, begick båda själviska handlingar med självmord. De tänkte inte någonting på nära och kära, eller elever, eller någon annan. De tänkte på sig själva, vilket deras självmordsbrev faktiskt utvisar. Det var inte låg självkänsla som tog livet av dem, utan en alltför hög aktning av sig själva. De sa i själva verket ”jag är för bra för att bli behandlad på detta sättet. Jag finner mig inte längre i detta.”

Bibeln lär oss att kristna inte äger någonting, inte ens sina egna liv, eftersom Kristus har köpt dem. Det ögonblick du missuppfattar denna sanning, och tror att allt, t.o.m. ditt eget själv, verkligen är ditt, äger du det inte – det äger dig!

Kärleken själv är själva slutet på ett självcentrerat liv, där man bestämmer själv och bekymrar sig om sig själv. Det är därför som att leva för Kristus och andra, utav kärlek till dem, riktar oss bort från oss själva. Strävan efter självkänsla avleder ens uppmärksamhet från andra och tillintetgör därför kristen kärlek. Snarare än att lägga grunden för kärlek (skikt som man kan bygga den på, som Adler/Maslow-systemet påstår), undergräver den allt värdefullt. Endast kärlek – omsorg som är inriktad på andra – gör oss fria från oss själva.

I motsats till den nutida betoningen som vi har gått igenom, lär bibeln att du inte på ett rätt sätt kan relatera till dig själv (”vinna” eller ”bevara” självet), förrän du lär dig att älska andra. Som vanligt ändrar hedniskt tänkande om Guds ordning.

Jesus gjorde slut på myten att vi inte kan älska andra, förrän de först har älskat oss, genom att säga:

”Om ni älskar dem som älskar er, skall ni ha tack för det? Också syndare älskar dem som visar dem kärlek” (Lukas 6:32).

Genom att hänvisa till ”syndare” (d.v.s. fiender till Gud), betecknade han i själva verket en gång för alla uppfattningen att ”jag ska älska dig, om du först älskar mig” såsom ogudaktig.

För en kristen är alternativet till egenkärlek, självkänsla, egenvärde och alla andra slag av självcentrerad undervisning som skulle kunna dyka upp i framtiden uppenbart självförnekelse. När du söker efter att vinna ditt själv, kan du bara mista det. När du är villig att mista ditt själv för Kristus, bevarar du det. Så enkelt är det – och så djupsinnigt.

Jay E. Adams

Gå vidare till nästa artikel

Noter

1. För information om ett sant kristet skolprogram, i vilket betoningen inte ligger på självet, utan på tjänst för andra i Kristi namn, se min Back to the Blackboard , (Presbyterian and Reformed Publishing Co., 1982).
2. H.P. Liddon, Explanatory Analysis of St. Paul´s Epistle to the Romans (London: Longman´s Green and Co., 1899), sid. 262.

http://www.karlektillsanningen.se