”O.K., teoretiskt sett kanske du har övertygat mig, men hur är det med följden av allt detta i verkliga livet? Vad skulle du göra med Midge, t. ex., och hur är det med barn som föräldrar och andra människor gång på gång talar nedsättande om? Du måste säga något om detta, för annars kommer du verkligen att låta mig vara missbelåten.”

Du har rätt att få en titt på några fall ur verkliga livet. Gå tillbaka till Midges tillstånd till att börja med (artikeln Vad förorsakade detta?) Om du sammanfattar allt det hon säger, innebär det detta: ”Mina problem beror på det sätt som andra, inklusive Gud, har behandlat mig. Om människor bara var snällare mot mig och mer hänsynsfulla och förstående mot mig, skulle jag vara lycklig.” Midge har fel. Och så länge som hon fortsätter att tänka på det viset, och handlar enligt det, kommer hon att fortsätta att vara olycklig – och trist att vara med.

Midge behöver få se, enligt bibeln, att frid och glädje inte kommer från andra, utan från Gud: ”Ty Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande” (Romarbrevet 14:17). ”Må hoppets Gud uppfylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft” (Romarbrevet 15:13). Om hon inte har frid och glädje, och i sanning är kristen, då har hennes relation med Gud gått snett (ett faktum som är uppenbart av själva tillståndet). Hon måste föras till sinnesändring angående bitterheten som hon har mot andra människor och mot Gud själv. P.g.a. att hon hänför sina problem till en dålig jagföreställning, känner hon sig hjälplös. När hon inser att hon förtjänar en dålig jagföreställning, p.g.a. den arma stackare hon har blivit, kommer hon att vara på rätt spår. I stället för att passivt sitta och hänga och vänta på att andra ska uppfylla hennes ”behov” på lägre nivåer, så att hon kan bli den utåtriktade person hon skulle vara, måste hon bli medveten om det faktum, att hon kan nå ut till andra nu , och få vänskapsförhållanden genom att betjäna andra och att visa kärlek till dem. När hon börjar göra det, kommer situationen att förändras. Men hon måste göras uppmärksam på att hon inte får ändra sitt beteende bara som ett knep för att få en make eller att må bättre. Hon måste göra det för att Kristus vill det, och för att hon vill behaga honom utifrån tacksamhet, för det som han har gjort för henne. När hon i sanning sätter Kristus och hans rike först, kommer hon att utvecklas till en mer tilldragande och lyckligare person som en biprodukt.

Tillbaka nu till brottslingar, staten Kalifornien och undersökningen av Yochelson och Samenow. Lägg märke till detta brev till författaren som publicerades i U.S. News and World Report , 15 april 1985, skrivet av en pojke som mördade sin mamma. Sådana brottslingar, får vi höra, är personer med låg självkänsla, som förorsakats av andra människor, som skymfat dem och spelat översittare och ständigt tryckt ner dem. Uppenbarligen var detta inte hans problem, som du själv kan se. Troligtvis skrev han, som tonen och avsikten med brevet tyder på, utifrån en mycket hög jaguppfattning. Med avseende på en artikel i vilken han omnämndes i ett tidigare nummer av tidningen, skriver han:
”Jag är killen som mördade sin mamma. Jag måste skriva p.g.a. två orsaker: 1) Som en del av denna ”kultur”, anser jag att jag kan påvisa sambandet, och 2) för att ställa saker och ting tillrätta om mitt tillstånd.

Jag håller inte med människor som säger att skulden ska läggas föräldrarna. Det var inte min mammas fel att jag var som jag var, och det var absolut inte hennes fel att jag mördade henne. Artikeln påstår att min mor ’struntade i mig tills pressen fick mig att explodera.’ Detta var intrycket jag gav till människor som var involverade i mitt fall. Det är inte sant. Jag fick inte ta emot någon orättvis behandling, inte heller behövde jag gå igenom något som andra barn inte går igenom, som en del av att man växer upp. Barn har gått igenom det under århundraden.

Det verkliga problemet var hur jag valde att ta itu med det som hände. Jag påstår inte att saker inte händer, som får att barn att göra allt möjligt. I min situation är jag den enda som skulden ska läggas på för vad jag gjorde, och för den oerhört stora skada jag har vållat många människor. Jag behöver verkligen göra det klart. Jag ljög i början p.g.a. min egen själviskhet. Jag ljög för att jag inte skulle behöva se ärligt på vem jag var och vad jag hade gjort.”

I dessa ord har du de viktigaste punkterna som han kom fram till. Två saker framstår: 1) Denna pojke visste hela tiden vad det verkliga problemet var – han själv. Han var medveten om uppfattningarna om självkänsla, åtminstone i viss utsträckning, och använde den kunskapen för att bedra dem som frågade ut honom i en tidigare artikel, och försökte ta sig ur knipan genom att använda den mot myndigheterna. 2) Han anger rakt på sak det verkliga problemet: ”Jag valde… Jag är den enda som skulden ska läggas på.” Det är riktigt. Han säger: ”Vad gör det om jag hade problem hemma? Barn har haft problem med att deras föräldrar struntar i dem, trycker ner dem, o.s.v. under århundraden. Detta får dem inte att göra det som de gör. De väljer att bli mördare o.s.v., när de kunde ha gått tillväga på annat sätt.” Återigen har han rätt. Att trycka ner människor får dem inte att göra någonting. De måste bestämma sig för att göra vad de än gör som en reaktion.

Låt mig säga att staten Kalifornien (och alla andra som vill använda våra surt förvärvade skattepengar på undersökningar, som är avsedda att få slut på brottslighet genom att höja egenvärdet på potentiella brottslingar) skulle dra nytta av att undersöka resultaten av Yochelson/Samenow-rapporten med mer än 200 brottslingar över en 15-årsperiod. Här är en del av deras slutsatser. Under de första fem åren, enligt Yochelson –

”När vi använde traditionella metoder, drog brottslingarna oss vid näsan… De… utnyttjade oss för sina egna syften… De blev brottslingar med förståelse för sitt förflutna, men brottslingar inte desto mindre… förståelsen gav dem mer underlag för att ursäkta sitt beteende.”

Så de ändrade sin taktik:

”I stället för att försöka undertrycka skuldkänslor… försökte de att få fram och bekräfta brottslingens avsky för sig själv. De försökte att ’visa honom just hur rutten han var som person’… och ’uttryckte förakt under det att de visade en villighet att arbeta med brottslingen.’” (1)

Först då började de uppnå resultat. Som jag nämnde tidigare, ”fann de aldrig en brottsling som trodde att han var ond. Varje brottsling uppfattade sig själv som en i grunden god människa.” T.o.m. hos brottslingar är självaktningen (självkänslan) stark. Den var faktiskt så hög hos dessa ungefär 200 brottslingar, att det enda sättet att nå dem, var att krossa den. Inte ens hos brottslingen är problemet låg självkänsla. Han uppfattar sig själv som en god människa, därför att den mänskliga syndiga naturen rättfärdigar sig själv och handlar liksom den laglärde, för vilken Jesus berättade historien om den barmhärtige samariten. Människor intalar sig själva att tro, att de är goda, precis som ateisten i psalm 14 intalar sig själv att tro, att det inte finns någon Gud.

”O.K., jag köper vad du säger om brottslingar och även individer som är tonårsbrottslingar, men hur är det med små barn? Det verkar absolut ligga något i argumentet om egenvärde, att om man trycker ner ett litet barn, kommer han att växa upp med en dålig jagföreställning, och detta i sin tur kommer att skada honom genom hela livet.”

Nej, människor är människor. Även om barnet är annorlunda än den vuxne på många sätt, är den dynamiska kraften som vi tänker på, inte annorlunda i barn än i vuxna. Detta beror på att barn är födda med en syndig natur, och därför börjar livet självcentrerade. Entusiasterna för egenvärde gör stor sak av att man talar nedsättande om barn. De kallar det ”verbal barnmisshandel” och kritiserar alla föräldrar som talar strängt till sina barn eller t.o.m. trycker ner dem. Även om föräldrar behandlar sina barn dåligt ibland, är följderna så förödande som de som betonar egenvärde tror? Lyssna till vad en del av dem säger. En berömd psykolog skrev, när han talade om ett barn som blev ”verbalt misshandlad”:

”Men du kan vara säker på att han hörde sin mamma, och hans jagföreställning kommer alltid (hans betoning) att återspegla det som hon sa.” (2)

På ett annat ställe i samma bok säger han, angående ett annat barn:

”Hennes jagföreställning kommer aldrig att återhämta sig, efter mardrömmarna som han vållade henne i hennes känsliga sinne.” (3)

Om han har rätt, och omild behandling av dessa känsliga plantor på detta sätt kommer att påverka deras jaguppfattning, att de ”alltid” kommer att återspegla detta och ”aldrig återhämtar sig” från den, då måste saken förvisso vara allvarlig. Föräldern hade verkligen fel och har otvivelaktigt låtit barnet få möta allvarliga problem, men att använda sådana kategoriska ord som ”alltid” och ”aldrig”, får det att verka som att skadan är irreparabel. Det som lätt glöms bort är det som tonårsmördaren så bra uttryckte det: Barn har gått igenom dessa saker under åratal. De borde inte vara så känsliga när allt kommer omkring. Hur är det med alla de barn som växte upp under århundraden innan de som betonar egenvärde började påverka föräldrar? Hur klarade de upp det? Hur ”återhämtade sig” någonsin hedningar, som växte upp i hem där barnamord och alla andra ohyggliga saker pågick, till att bli helgjutna kristna efter omvändelsen? Någonting måste vara fel här. Någonting är fel.

Lyssna till en annan psykolog:

”Vår känsla av tillhörighet är i grund och botten fastställd i spädbarnsåldern… Den underliggande känslan av inre värde som utvecklats i barndomen, verkar inte förändras för att man blir kritiserad eller får beröm.”

Men är det verkligen sant, att vi får dras med det som gjordes mot oss i spädbarnsåldern och barndomen, och att ingenting kan göras åt det? Det är någonting fel här. Evangeliet och kraften i Kristus kan helt visst förändra en människa. Är en moders dåliga behandling av sitt barn så outplånlig, att inte ens kraften i den helige Ande kan utplåna den?

Författaren fortsätter att säga:

”Det första året är grundläggande för att utveckla en känsla av att vara någon eller att vara en nolla, och dessa grundläggande känslor kan hålla i sig hela livet.” (4)

Här påstår han åtminstone inte, att de kommer att hålla i sig hela livet. Låt mig citera ännu en:

”Orsaken till hans svårigheter ligger troligtvis i upplevelser under barndomen, som har satt en outplånlig prägel på hans personlighet, eller i vissa religiösa antaganden som har borrat sig in i honom och som han inte kan göra sig av med.”

Författaren talar om en vuxen kristen man. Finns det hopp? Han är inte säker:

”Det är också möjligt att en människa med så djupt liggande problem som dessa, aldrig kommer att få en helt igenom positiv självkänsla.” (5)

Dessa uttalanden, som bara är typiska för många liknande, visar att de som tänker i banor av självaktning (självkänsla) tror att barn huvudsakligen, om inte helt och hållet, får dras med det som hände med dem i deras tidigaste år. Men en grundläggande lära i vår kristna tro är att vi befrias från herraväldet i det som varit genom Kristus, och kan tjäna honom troget och till fullo, om bara vi är villiga att göra det (jmfr. Romarbevet 6; 1 Korintierbrevet 6).

Lyssna till 1 Petrus 1:18-19:

”Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder (vers 18),

utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte” (vers 19).

Många korintier och tessaloniker som blev troende och kunde visa så stor kärlek, att det omtalades över hela Medelhavsområdet (1 Tessalonikerbrevet 1:6-10), blev illa behandlade i ungdomen, i hedniska hem där inte den minsta tanke ägnades åt att bevara eller bygga upp en god självkänsla. Nya testamentets författare förväntade sig att att deras läsare skulle tjäna Kristus, älska Gud och sin medmänniska, oavsett vad som hade hänt med dem som barn eller ungdom.

Hur kan det vara så? Kan ett barn förstå allt detta? Vad händer med ett litet barn när det blir illa behandlat av en vuxen? Var vänlig förstå först, att jag absolut inte försvarar att föräldrar behandlar barn hårdhänt. Att de gör det är förkastligt och måste fördömas. Även verbal misshandel, som kan vara precis lika smärtsam för ett barn som fysisk misshandel, borde inte förekomma i hemmen. Men därmed säger jag inte, att det inte finns något botemedel för alla skadliga följder som kan inträffa. Det är detta som jag vill betona.

Vad händer alltså? För det första föds varje baby som en syndare. Många bibelställen som psalm 51:5, o.s.v. gör detta klart. Och fastän de som betonar egenvärde inte bryr sig om att räkna med detta, syndar små syndare. Det är inte bara deras föräldrar som gör det. De handlar orätt själva, och de reagerar på ett syndigt sätt på syndig behandling från föräldrar eller andra människor . Detta är den avgörande punkten att hålla i minnet. De lär sig att tala illa om dem som talar illa om dem. Deras orätta reaktioner kan innefatta orätta tankegångar om dem själva. De kan godta falska uppfattningar som föräldrar eller andra uttalar (”Du har ingen begåvning.”) Med andra ord kommer de med all sannolikhet, eftersom de är små syndare, att inte bry sig om att göra den förståndiga bedömning av sig själva, som Paulus anbefaller i Romarbevet 12:3. Och förutom deras egna syndiga reaktioner på de falska uppfattningarna som andra människor ger, tar de också efter de syndiga mönster (även tankegångar) som vuxna uttrycker (1 Petrus 1:18).

Det är sant att vuxna syndare, genom deras brist på hänsynstagande och obetänksamma ord, frestar små syndare att synda genom att ge dem dåliga förebilder, genom att berätta orätta saker (ofta om dem själva), och genom att misshandla dem verbalt eller fysiskt. Men i allt detta, är det som barn gör orätt som en reaktion på synd också synd . Detta får aldrig glömmas bort, därför att det är där som hoppet finns. Det som måste förkastas är uppfattningen att deras föräldrar och andra direkt och oåterkalleligt påverkar dem för livet, genom det orätta de gör mot dem. En sådan undervisning är alltför förenklad. I verkligheten är det som sker en process i två steg. Den vuxne förorättar barnet och sedan syndar barnet eller ynglingen som en reaktion på detta (och kanske slutligen utvecklar ett syndigt reaktionsmönster). Men därför att detta är den dynamiska kraft som gäller, finns det hopp. Hoppet är att i Kristus kan inte bara deras synder bli förlåtna, utan de syndiga mönstren och t.o.m. de syndiga sätten att tänka om sig själva kan förändras.

”Hur vet du att det finns hopp om förändring? Hur vet du att det inte är medfött i den mänskliga naturen, att en människa kan påverkas negativt för livet, genom det som andra säger och gör mot henne?” Så här är det: Jesus föddes som en syndfri liten människa. Detta faktum gör allt kristallklart. Om andra kunde förorsaka bestående skada mot honom, genom det sätt på vilket de behandlade honom, skulle han ha växt upp med problem som alla andra antas ha. Men som du vet, var han fullständigt problemfri. Det innebär att det inte finns något i själva den mänskliga naturen som direkt kan påverkas på ett ogynnsamt sätt av andra människor. Det som inpräglas på små syndare är inte det som andra har gjort mot dem, utan de reaktionsmönster som de själva utvecklar och etsar in i sin livsföring. Men som vi har sett i 1 Petrus 1:18 och på andra ställen, är det just sådana mönster som Kristus kan befria oss från. Hoppet ligger i det underbara faktum, att Kristus kom för att ta itu med synden.

Denna tes om Jesus som ett barn har sitt ursprung i den enda episoden som vi har om honom i hans ungdom: den gången han lämnades kvar i templet av sina föräldrar. Händelsen finns återgiven i Lukas 2:40-52. Där finner vi Jesus missförstådd och illa behandlad av sina föräldrar , som i ilska , fruktan och oro orättfärdigt anklagade och skarpt tillrättavisade honom . Men som en syndfri liten människa reagerade han rättfärdigt. Där kan man se hur varje barn skulle reagera på orättfärdighet. Vad gjorde och sa Jesus?

Förhållandevis måste Josef och Maria absolut ha varit bland de bästa föräldrarna. Men de var syndare, och i ett krisläge som detta, när fruktan och ängslan tog över, blev deras synd uppenbar. De lade skulden på Jesus när, som han framhöll, de själva bar skulden. De riktade in sig på sig själva, när de skulle, som han konstaterade, ägnat sig åt det som tillhör hans Fader, på samma sätt som han gjorde.

När hans föräldrar, som var inriktade på sig själva, frågade: ”Varför har du gjort så här mot oss?” (Lukas 2:48), vägrade han att lyssna på deras kritik på hur han handlat. Han visste att han inte hade gjort något orätt och han kunde inte bli skrämd (eller sårad) av den självcentrerade inställning, med vilken de vände sig till honom med dessa ord. I stället är här hans svar: ”Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?”

Han vägrade att ta emot skuld och sa vördnadsfullt till sina föräldrar, att det var de som hade fel. Han frågade: ”Varför söka överallt som ni gjorde? Om ni hade problem med att hitta mig, var det ert fel, inte mitt. Lägg inte skulden på mig, lägg den där den klart hör hemma. Ni borde ha vetat, att jag skulle vara i templet, min Faders hus. Var någon annanstans skulle ni kunna förvänta er att hitta mig?” Lägg märke till att han svarade emot. Han internaliserade inte det orätta och lät det orsaka bitterhet inom sig. (Små syndare skulle kunna göra det.) Han ställde fråga efter fråga. Han sa att de hade fel eller som bäst var dumma, som blev upprörda. Han godtog inte deras felaktiga uppfattning om situationen, och bekymrade sig därför inte i sitt inre, utan korrigerade den. Han bad inte om förlåtelse för att ha gjort orätt mot dem, som Maria anklagade honom för. Han höll inte med om deras självmedömkande inställning om sig själva. Han tillät sig inte bli besvärad eller ”nerslagen” av den tillrättavisning han fick. Och han utvecklade förvisso inte en dålig eller lägre (inte ens obetydligt lägre) självaktning (självkänsla), som en följd av deras verbala orätt. Han visade ett självständigt sätt att tänka, som tillät honom att bedöma det som sades och att förkasta det som var orätt, utan att något av detta orätta skadade honom på något som helst sätt. Kortfattat, han hanterade deras oförrätt på ett riktigt sätt.

Mitt intresse här är att komma underfund med om den mänskliga naturen som sådan är mottaglig för sådan stark påverkan av andra människor, att en person, mot sin vilja, kan bli depraverad på livstid med problem och mönster i livet, som han utsätts för. Bevismaterialet bestrider detta. Jesus, som kom i syndfri mänsklig natur, visade att utan att den som blir förorättad samverkar , kommer oförrätten inte att påverka den som förorättas.

Om små syndare i stället var syndfria precis som Jesus, skulle de också reagera riktigt. Men den storslagna sanningen är att problemet inte finns i den mänskliga naturen som sådan – att den är så lättpåverkad, att alla oförrätter som görs, ofrånkomligen kommer att medföra varaktiga, outplånliga följder. Snarare är problemet att vi har en syndig natur, som alltid har en benägenhet för synd. Men när vi växer upp och kommer till Kristus, kan alla de syndiga mönster som vi utvecklat, ersättas med rättfärdiga. Detta är p.g.a. att processen att utveckla ett livsmönster (eller vana) är en process i två steg: 1) Orätt begås, 2) en orätt reaktion sker. P.g.a. att den orätta reaktionen utförs av den som drabbas av synden, och inte p.g.a något som görs mot honom (i vilket han inte har något ansvar), finns möjligheten till förändring. Naturligtvis är detta precis det som helgelse handlar om. Den är en fortgående process, som gradvis återställer den mänskliga naturen till det som den skulle vara.

Det finns all anledning att ta avstånd från uppfattningar om självkänsla. För att sammanfatta, kan vi säga att förespråkarna för dessa uppfattningar aningslöst:

1) upphöjer människan när Gud skulle upphöjas.
2) främjar en humanistisk livsstil i stället för den bibliska, Gud-centrerade.
3) hindrar troende som försöker att älska Gud och sin medmänniska, genom att förklara för dem att de inte kan göra det, förrän andra på ett rätt sätt älskar dem och de börjar älska sig själva.
4) förespråkar omöjliga nivåer av barnuppfostran och lägger outhärdliga bördor på föräldrarnas axlar.
5) tar bort hoppet genom att påstå att orätt behandling framkallar problem med självkänsla, som kan vara livslånga och bortom räckhåll för den helige Andes verk.
6) visar människor vägen till självmedömkan och själviskhet.
7) förnekar nåden genom att basera frälsningen på människans förmenta värde och förtjänst inför Gud.
8) får människor, i motsats till Jesu ord, att söka sitt eget jag, när de skulle förneka sig själva, och leder dem därför bort från kristet lärjungaskap.

Jag manar dig att bli mer omdömesgill angående det som du hör och läser.

Sammanfattning

Du har fått höra en ganska utförlig framställning av två uppfattningar. Du kan inte godta dem båda. Du måste välja mellan dem. Ska du gå humanismens väg med dess hopplöshet och förtvivlan? Eller ska du gå Kristi väg, med hopp och förväntan? Valet är ditt.

Frågan om du godtar filosofin om egenvärde och självkänsla är inte bara akademisk. Beslutet kommer att få oerhört stora följder. Mycket står på spel. Det gäller församlingens förmåga att stå emot humanismens inflytande på andra fronter. Dina barns välfärd kan hänga på en tråd (kom ihåg Wanda!). Din egen möjlighet att tjäna Gud kan påverkas, och, vilket är av största betydelse, om du lever för Gud eller dig själv är i själva centrum av ditt beslut.

Jag manar dig därför att helt och hållet lämna budskapet om självkänsla. Det kommer inte att bli lätt, eftersom du kommer att höra det på radio och från predikstolen. Du kommer att läsa om det i tidningar, böcker och tidningar. Det finns överallt.

Du måste vara vaken och bli mer och mer omdömesgill. Även de som kanske har mycket att säga som är till stor hjälp, kan emellanåt blanda det med undervisning om egenvärde. Du måste lära dig att urskilja det sanna från det falska. När du gör det, kommer du att finna det möjligt att hjälpa andra, att också bli mer omdömesgilla. Må den stora härlighetens Gud, som ensam är ”värdig att ta emot pris, ära och makt”… ”fullkomna er i allt gott, så att ni gör hans vilja. Och må han verka i oss det som behagar honom, genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter, amen” (Uppenbarelseboken 4:11; Hebreerbrevet 13:21).

Jay E. Adams

http://www.karlektillsanningen.se