Behovspsykologi, behovsmoral och ovillkorligt accepterande.

Självkänsla är ett vanligt förekommande ord som är i fokus inom behovspsykologin tillsammans med orden ovillkorlig kärlek. Så kallade psykologiska behov kommer före Guds uttryckliga befallningar. Människans vilja, uttryckt i behovstermer, rättfärdigar det som både kristna och icke-kristna vill ha och gör. Detta kan verka lite långsökt. Men vad är det som man ber kristna föräldrar att göra? Är det att lyda Herren i allt som gäller barnuppfostran, eftersom detta är välbehagligt i hans ögon? Eller är det att uppfylla barnens känslomässiga behov? Man kan här hävda att svaret är bådadera. Men kruxet i det hela är att populära program som vänder sig till föräldrar vanligtvis är baserade på det som barnet behöver (enligt vad barnpsykologerna har sagt), i stället för på det som behagar Gud. Vad är det tilltalande i ett psykologiserande evangelium, om inte att finna religiösa sätt för att få psykologiska behov uppfyllda?

BEHOVSPSYKOLOGI

Många populära böcker till självhjälp i den kristna bokhandeln fokuserar på att få personliga, känslomässiga behov och relationsbehov uppfyllda. Så kallade behov av självkänsla, att kunna älska sig själv, att något är givande, att vara betydande och övervinna underlägsenhetskänslor dominerar tänkandet hos många kristna. I stället för en hänförelse att älska, lyda och tjäna Gud som gensvar på hans ord och hans kärlek, har många som uttalar Kristi namn återvänt till att uppfylla sina egna så kallade behov. I stället för att tjäna som Guds representanter för att lära barn att älska och lyda honom, dignar föräldrarna under bördan att tjäna sina barn av fruktan för att skada deras ömtåliga psyken.

Den kristne psykologen Dobson lägger stark betoning på så kallade behov, speciellt kvinnors och barns. Han betonar kvinnors ”ouppfyllda behov”. (1) Han tror att ”egobehov” föranleder mer daglig omsorg än någonting annat. Han uppfattar personligt värde som ett av dessa centrala behov, så centralt att han säger: ”… det mänskliga sinnet söker ständigt och letar efter bevis på dess egna värde”. (2) Alltså uppmanar Dobson kvinnor och barn att tro på deras eget värde, i stället för att motarbeta sådan egoism.

Dobsons budskap är psykologiskt. I stället för att tala utifrån ett bibliskt synsätt om kärlek mellan människan och Gud och mellan människor, upprepar Dobson tanklöst den sekulariserade tron på att få behov uppfyllda. Han citerar William Glasser som säger:

”Vid varje tidpunkt i våra liv måste vi ha åtminstone en människa som bryr sig om oss och som vi själva bryr oss om. Om vi inte har denna väsentliga person, kommer vi att vara oförmögna att få våra grundläggande behov uppfyllda”. (3)

Detta är inte det evangelium som Jesus predikade. Detta är ett sekulariserat evangelium om att uppfylla känslomässiga behov, inte ett bibliskt evangelium om kärlek. Fokus är på mig och mina behov, inte på Gud och hans kärlek och min kärlek till honom och andra.

Dobson följer också de humanistiska psykologerna när han skiljer mellan hur kvinnor och män uppfyller sina så kallade behov av egenvärde. Han säger att ”män erhåller självkänsla genom att bli respekterade , kvinnor känner sig värdefulla när de bli älskade ” (4). Dobson är faktiskt så övertygad om betydelsen av få så kallade behov av självkänsla uppfyllda, att han förkunnar:

”Om jag hade makten att förmedla endast ett budskap till varje familj i Amerika, skulle jag ange betydelsen av romantisk kärlek för varje aspekt av den kvinnliga tillvaron. Den ger grunden för en kvinnas självkänsla, hennes glädje för att älska och hennes sexuella gensvar. Därför borde det stora antalet män som är involverade i tråkiga, trötta äktenskap – och finner sig själva utestängda från sovrummet – inse var problemet kanske ligger. Verklig kärlek kan smälta ett isberg”. (5) (Betoning tillagd).

Det är ett starkt påstående! Om han kunde ”förmedla endast ett budskap till varje familj i Amerika”, skulle det vara att ”ange betydelsen av romantisk kärlek för varje aspekt av den kvinnliga tillvaron”.

Uppenbarligen är en kvinnas självkänsla mer viktig för Dobson än hennes frälsning och helgelse. Hennes självkänsla måste vara viktigare än hennes vandring med Gud. Men är ”verklig kärlek” nödvändigtvis romantisk kärlek? Och vad är syftet med detta slags kärlek? Att bygga upp kvinnans självkänsla och uppfylla makens sexuella önskningar. Ja, det är det ”enda budskap” Dobson skulle ge ”varje familj i Amerika”.

Många kristna tror på den humanistiska lögnen att människorna kommer att bli goda, älskande människor, när deras behov blir uppfyllda. Genom den humanistiska psykologins påverkan tror de att människor syndar p.g.a. att deras behov inte blir uppfyllda. Vissa påstår att tonåringar gör uppror p.g.a. att deras behov inte har uppfyllts. Bibeln bekräftar inte detta. Adam och Eva hade allt. Det fanns inga behov i deras liv som inte uppfylldes till det yttersta och ändå valde de att synda, få sin vilja igenom, inte tro på Gud, tro på lögnen och älska jaget mer än Gud. De följde både Satans ord och exempel, vilken som Lucifer hade allt: skönhet, makt, auktoritet och allt som en ärkeängel kunde ha och vara. Men Lucifer ville vara Gud. Och hur var det med Israel? Ju mer deras behov blev uppfyllda, desto mindre förlitade se sig på Gud. Ju mer deras behov blev uppfyllda, desto mer syndiga blev de. Även uppfyllandet av legitima behov kommer inte att göra en människa till ett helgon eller framkalla helgelse.

Och här måste vi skilja mellan verkliga mänskliga behov, enligt bibeln, och det som humanistiska psykologer sätter i centrum som mänskliga behov. Bibeln sätter Guds vilja och syfte i centrum i stället för så kallade psykologiska behov. I sin nådiga vilja ger Jesus av sig själv, inte enligt vad psykologer godkänner som väsentliga personliga behov, utan enligt hans fullkomliga kärlek och innerliga kännedom om varje människa.

Genom hela bibeln uppenbaras panoramat av Guds plan för mänskligheten enligt hans egen vilja och syfte, som inkluderar men går bortom mänskliga behov. Men eftersom dessa psykologiska teorier tänktes ut av människor, som försökte förstå sig själva och mänskligheten åtskilda från Gud och som sökte efter lösningar som var skilda från Guds suveränitet och vilja, var deras viktigaste intresse det som de uppfattade vara mänskliga behov och mänsklig tillfredsställelse utan Gud.

Undervisning om självkänsla, baserat på premissen att egna ”behov” måste uppfyllas innan man kan komma i kontakt med Gud och andra, slutar fortfarande i jaget. I en översikt av tre av Dobsons böcker framhåller Dr. Robert Smith:

”Dobson talar också om att ett barn har ett behov av självkänsla och accepterande . Dessa filosofiska tankar har undervisats av Abraham Maslow och andra som hävdar att de är väsentliga förutsättningar för en människa att fungera på ett ansvarsfullt sätt. Med andra ord kan vi inte förvänta oss att barnet ska lyda Guds bud, förrän det har fått dessa behov uppfyllda. Detta är återigen obibliskt. Guds ord lär oss att vi måste vara det som Gud vill att vi ska vara, vi måste lyda de bibliska normerna vare sig vi har den självkänsla eller erkännande eller något av de andra saker som modern psykologi tror att vi behöver eller inte. Om vi påminner oss att bakom varje världslig psykologi finns en obiblisk människosyn, är det lätt att se hur människans uppfattning om människan, utan Guds ord, kommer fram till sådana slutsatser. Icke-troende bemöter synden i människan, men vet inte vad de ska göra med den. Men när vi antar en biblisk uppfattning om människan, ser vi att för den kristne har problemet med människans synd åtgärdats på korset”. (6) (Hans betoning).

FRÅN BUD TILL BEHOV TILL RÄTTIGHETER

Fastän kristna inte längre är under syndens och dödens lag, manar Jesus fortfarande dem till lydnad. Han säger:

”Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er” (Joh 15:12).

Inte dess mindre drar sig många kristna för bud. De skulle hellre vilja ha en annan orsak till att följa buden. Behovspsykologin har givit kristna nya orsaker till att agera. Alltså, i stället för att älska våra barn och uppfostra dem i Herrens förmaning endast för att Gud säger så, har vi nu en annan orsak: barn behöver bli älskade och accepterade. Alltså har buden förvandlats till behov. Och, ännu värre, behoven har ersatt buden.

Behoven har inte bara ersatt buden, utan behoven har också förvandlats till rättigheter. Det innebär att man, endast genom att vara människa, har rätt att bli älskad. Och budet att älska sin nästa som sig själv har ersatts av mänskliga rättigheter. I vårt land har människor laglig rätt till liv, frihet och strävande efter lycka. Men eftersom lycka nu är en underliggande aspekt av behovspsykologi i det att människor endast kan bli lyckliga om deras känslomässiga behov blir uppfyllda, har rättigheten ändrats från strävan efter lycka till rättigheten att bli lycklig.

BEHOVSMORAL

De flesta kristna tänker inte efter när någon säger att människor drivs av inre behov. Tony Martin säger i sin bok Need: The New Religion :

”Det är trendigt att följa vissa psykologers uppfattning att jaget är en massa behov och att personlig tillväxt har att göra med att fortlöpande uppfylla dessa behov. Många kristna lever med sådan tro”. (7)

Walter kallar denna upptagenhet med behov för en ”ny moral” och säger:

”Ett kännetecken på den nästan totala framgången för denna nya moral är att den kristna församlingen, som traditionellt varit angelägen om att döda köttets begärelser, om att korsfästa jagets behov i strävan efter det andliga livet, ivrigt har tagit till sig talet om behov för egen del… vi hör nu att ’Jesus kommer att uppfylla alla dina behov’, som om han vore en gudomlig psykoterapeut eller gudomligt renande medel, som om Gud endast skulle finnas till för att betjäna oss” (8)

Men Walter hävdar att ”mänskliga behov aldrig har varit centrala i kristen teologi. Det som var centralt var Guds nåd, inte mänskliga behov. Sann kristendom är Guds-centrerad, inte människo-centrerad”. (9)

Psykologiska system är emellertid människo-centrerade, inte Kristus-centrerade. De utvecklades som alternativa sätt för att förstå människans tillstånd och brottningskampen med livets problem. Humanistiska värderingar omarbetade till behov ersatte Guds lag. Och på något sätt verkar de stämma överens med det som Dobson hänvisar till som jude-kristen etik. Egenvärde, självkänsla och självförverkligande är moraliskt rättmätiga behov. Och medan humanistiska psykologer har tagit bort det som man borde och skulle från den yttre morallagen (som bibeln), har de framställt sin egen behovsmoral. Walter säger:

”… det mänskliga projektet i form av att ständigt få sina mänskliga behov uppfyllda har avslöjats. Det är en världslig religion, eller åtminstone en världslig moral. Jag föreslår att ateister och agnostiker som skryter om att de själva har kunnat reda sig utan moral och religion, skulle tänka efter om de inte har släppt in båda två genom köksdörren”. (10)

Med dess tydliga appell för självkänsla och egenvärde har behovspsykologin moralens kraft och religionens makt. Men Walter kännetecknar denna nya moral och nya religion som icke förenlig med kristendom. Han säger:

”Det finns ett drag hos vissa av de mest betydande böckerna om behov som pekar på behov som en form av moral. Marx, Fromm, Maslow och andra har lagt märke till oförenligheten mellan att människor inriktar sina liv på att uppfylla sina behov och en traditionell kristendom som brukade förneka jagets behov och brukade ge kärlek till andra, inte för att deras behov gav dem rätt till det, utan av ren osjälvisk kärlek… Livet som ett projekt att få behov uppfyllda blir nästan en förklädd surrogatreligion”. (11)

Bibeln framställer inte självkänsla, egenvärde, egenkärlek, självförtroende eller självförverkligande som behov som måste bli uppfyllda för att dana dugliga, älskande, välanpassade människor. Bibelns inriktning är i själva verket bort från jaget och mot Gud och andra. Jaget ska inte upphöjas eller tillfredsställas. Självkänsla nämns inte ens. Å andra sidan varnade Paulus för att kristna ”inte ska ha högre tankar om er själva än ni bör ha” (Rom 12:3). Och när det gäller högaktning säger Paulus: ”… sätt andra högre än er själva” (Fil 2:3). I det bibliska sammanhanget är den fallna naturen redan inställd på jaget. Kärlek till oss själva finns redan där, annars skulle Jesus inte ha givit oss budet att älska andra såsom vi (redan) älskar oss själva (Matt 22:39).

Kristna ska inte älska världen eller det som är i världen (1 Joh 2:15-16). Behovspsykologi och rörelsen för självkänsla är världens erbjudanden. Och om barn och vuxna uppmuntras till att uppfylla sina så kallade behov av självkänsla, egenkärlek, självaccepterande och självförtroende, följer de världens sätt. De gör sig skyldiga till begärets-, avundens- och högmodets synder och kommer inte att finna sann tillfredsställelse. De så kallade behoven kommer alltid att skrika, eftersom de är av den fallna naturen. Kristna måste se upp med att inte falla tillbaka i världens sätt och köttets sätt. Dessa saker är inte från Gud, även om man för in Gud som källan till självkänsla, egenkärlek, självaccepterande och självförtroende.

Jesus kallar människor till gemenskap med honom själv, vilken är så djupgående att han uppfyller varje verkligt behov: behovet att bli frälst och utrustad med kraft för att vandra i Anden för att utföra hans vilja, hans öskningar, hans plan. Andrew Murray föreslår, när han kommenterar William Laws bok Freedom from a Self-Centered Life/Dying to Self , just raka motsatsen till det som humanistiska psykologer undervisar. Han säger:

”Låt oss lära oss, oavsett vad vår erfarenhet av jagets kraft är, i fråga om dess synd eller dess oförmåga att besegra synden, i fråga om dess öppna utbrott eller dess dolda kraft, att inse att här finns det enda botemedlet – att omedelbart i stillhet sjunka ner inför Gud i ödmjukhet och bekänna dess intighet, i den ödmjukhet som böjer sig under och tyst uthärdar den skam vi känner, i ett tålamod som väntar på Guds säkra befrielse och en underkastelse som ger sig fullkomligt till hans vilja och kraft och barmhärtighet”. (12)

Det är genom att dö från sig själv som Andens frukt kommer, och det är långt mer dyrbart än något slag av självkänsla, självaccepterande eller egenkärlek,

Dobson har invändningar mot detta slags maskteologi som att man sjunker ”ner inför Gud i en ödmjukhet som tillstår dess intighet”, p.g.a. att han sammanblandar att man inser sin egen intighet och syndafördärv med att hata sig själv och avsky sin egen person. Han säger:

”Ingenstans finner jag ett bud att jag ska hata mig själv och leva i skam och avsky för min egen person. Tyvärr känner jag till många kristna som är kuvade av underlägsenhetskänslor. En del har lärt sig denna uppfattning av sin församling”. (13)

Medan att kräla i stoftet i sin egen värdelöshet kan vara lika självcentrerat som att gå omkring och ståta i högmod, är inte att fokusera på personligt värde vägen ut från jaget. I samma artikel uppmuntrar Dobson både till ett medvetande om värde (självkänsla) och ”att värdera andra högre än oss själva”. Men att försöka sammanföra bibelns bud med världens sätt, är som att försöka göra det som behagar Gud genom köttsliga medel. Hela saken hänger på om man vill vandra i Anden eller i köttet.

OVILLKORLIGT ACCEPTERANDE

Bland de känslomässiga behov som starkast framträder hos den humanistiska psykologin är ovillkorligt accepterande , ovillkorlig självaktning , ovillkorligt själv-accepterande och ovillkorlig kärlek . Den vanliga innebörden av ordet ovillkorlig är ”utan villkor eller reservationer; absolut”. (14) Den praktiska tillämpningen av ovillkorlig kärlek är en tillåtande attityd och en moraliskt icke-begränsande atmosfär. Den innebär inga villkor eller begränsningar inom barnuppfostran, själavård eller andra mänskliga förhållanden. Eftersom föräldern eller själavårdaren ska ge ovillkorlig kärlek, måste det vara en absolut kärlek som inte är begränsad av mänskliga känslor eller brister, eftersom själva innebörden av ordet är ”absolut”. Men om det finns någon absolut när det gäller kärlek, är det att mänsklig kärlek är begränsad. Den är inte vad den ursprungligen skapades att vara, även hos de bästa människor och omständigheter, utom när Jesus själv låter sin kärlek nå in i och genom en människa.

Adler och Maslow ansåg att dessa ”ovillkorligheter” var grundläggande mänskliga behov, väsentliga för människans välbefinnande. De undervisade att människor behövde bli älskade och accepterade ovillkorligt – utan några villkor för hur man uppträder. Alltså undervisar deras efterföljare att föräldrar måste älska och acceptera sina barn ovillkorligt. Dessutom uppmuntrar de alla människor att älska och acceptera sig själva ovillkorligt.

Adler, Maslow, Rogers och andra trodde att en människa kommer att finna svaren på sina egna dilemman och naturligt blomma ut till sitt bästa jag i en atmosfär av ovillkorlig kärlek och accepterande, med vilket de menade en tillåtande, ostrukturerad atmosfär. Inte dess mindre, hur gärna de än ville tro att de själva älskade sina klienter ovillkorligt, är sanningen om detta: människor kan inte älska ovillkorligt.

Ovillkorlig kärlek är en myt. Det är p.g.a. att det mänskliga är naturligt påverkat av jaget och människohjärtat är så svekfullt att man kan lura sig själv att tänka att man älskar ovillkorligt, när man faktiskt har alla slags villkor. Vilket slags ovillkorlig kärlek och ovillkorlig positiv uppmärksamhet är t.ex. verksamma när klienten inte längre kan betala för tjänster och terapin avbryts? Vidare uttrycker även de mest icke-vägledande själavårdare gillande eller ogillande på subtila, om än inte direkta, sätt. (15)

Uppfattningen att människor gör framsteg i sina liv i en atmosfär av ovillkorlig kärlek är grundad på förutsättningen att människor är födda goda och att deras naturliga benägenhet till det goda hindras av omgivningen (huvudsakligen föräldrar). I ett sådant system är jaget ett offer för samhället, men finner räddning, frihet och når full utveckling genom egenkärlek och självaccepterande. Ovillkorlig kärlek kan inte baseras på uppträdande, annars skulle den inte vara ovillkorlig. Därför måste den vara baserad på människans inneboende värde. Paul Brownback förklarar det på det här sättet i sin viktiga bok The Danger of Self-Love :

”… beträffande ovillkorlig kärlek talar vi om kärlek på grund av att vara snarare än att göra. En slutsats av denna undervisning är den värdighet och upphöjdhet som den ger människan. Jag är älskvärd bara för att jag är mänsklig. Därför att jag är mänsklig, oavsett vad jag gör med min mänsklighet, måste det i sig själv medföra att jag har något sorts oberoende värde eller förtjänst. Det är i sig själv en tillräcklig rätt för att bli respekterad och uppskattad”. (16)

Alltså är alla, enligt dessa teorier om jaget, födda med rättigheten att ta emot ovillkorlig kärlek och ovillkorligt accepterande under hela livet, vad än må vara!

Fastän Dobson inte tror på eller undervisar den humanistiska psykologins alla bakomliggande förutsättningar, tror han att alla människor behöver ovillkorlig kärlek. Dobson säger:

”Jag är övertygad om att människoanden längtar efter detta slags ovillkorliga kärlek och upplever något som liknar ”själslig hunger” när den inte kan uppnås. (17)

Sedan förs Gud in som en extra bonus som den viktigaste personen, som ger ovillkorlig kärlek och accepterande. ”Guds accepterande är ovillkorligt ”. (18) Han är inte ensam om denna slutsats. En massa högt respekterade kristna ledare beskriver Guds kärlek som ovillkorlig.

Pastorer som har överlåtit sig till att vakta Guds hjordar, skulle ha varit vakna för de bedrägliga spetsfundigheter som vänder en troendes ögon från Gud till jaget. Men tyvärr har många av herdarna förenat sig med psykologerna i stället för att varna fåren, och tagit till sig deras undervisning om ovillkorlig kärlek och ovillkorligt accepterande. Grunden till att de så ivrigt omfattar detta, är en missuppfattning av Guds kärlek som övergår allt förstånd. De likställer ovillkorlig kärlek och accepterande med det faktum att Guds kärlek är ofantlig, oändlig och oförtjänt. Sedan fortsätter de med uppfattningen att om Gud älskar och accepterar människor ovillkorligt, ska också de älska och acceptera sig själva ovillkorligt. Fastän detta verkar låta som en logisk följd, finns det vissa allvarliga problem med de grundläggande förutsättningarna. Därför måste vi rikta in oss på frågan: Är Guds kärlek ovillkorlig? Finns det några villkor som måste uppfyllas för att man ska kunna ta emot hans kärlek?

Paulus bad att de troende i Efesus skulle kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet av Guds kärlek. Han ville att de skulle lära känna Kristi kärlek, som går längt utöver vad någon kan förstå, så att de skulle bli uppfyllda av all Guds fullhet (Ef 3:16-19).
Den vida omfattningen av Guds kärlek har varit evangeliets ämne genom tiderna, för att känna hans kärlek är att känna honom. Därför är varje skäl till hans kärlek högst betydelsefullt och måste grundas på hans uppenbarelse om sig själv, snarare än människors förställningar.

Ända sedan uppkomsten av sekulariserad humanism i detta land och särskilt efter den humanistiska psykologins införande, har det populära, ”relevanta” uttrycket för att beskriva Guds kärlek varit ovillkorlig . Betoningen av detta ord i humanistisk psykologi har varit både att ge och att förvänta ovillkorlig kärlek från varandra utan några följder förknippade med detta. Fastän ovillkorlig kärlek och accepterande antas frambringa förändring och tillväxt, ställer de inga krav. Men Gud som är kärlek kräver förändring och får sina barn att växa till i rättfärdighet. Han älskar sina barn för mycket för att lämna dem i det tillstånd de är.

I humanistisk psykologi är alltid föräldrarna och samhället de anklagade. Eftersom de tror att varje människa är född med inneboende värde och medfödd godhet, hävdar psykologerna att en viktig orsak till att människor upplever känslomässiga och beteendemässiga problem, är p.g.a. att de inte har tagit emot ovillkorlig kärlek från sina föräldrar. Som en följd av denna tes har kristna fått uppfattningen. att det bästa slaget av kärlek är ovillkorlig kärlek. Den är den högsta kärlek sekulariserade humanister känner till. Den som en kärlek som inte ställer några krav och inte har några villkor, även om de som befrämjar den ovillkorliga kärlekens dravel, skulle säga att ovillkorlig kärlek inte behöver innebära att man underlåter att tillämpa disciplin.

Eftersom uppfattningen om ovillkorlig kärlek genomsyrar samhället och eftersom den ofta uppfattas som den högsta formen av mänsklig kärlek, är det naturligt för en kristen att använda detta uttryck för att beskriva Gud. När allt kommer omkring är hans kärlek långt större än någon mänsklig kärlek som vi kan föreställa oss. Guds kärlek till människosläktet är så stor att ”att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16). O, vilket kolossalt pris! Vi kan inte utgrunda hans kärlek, fastän själva vår andedräkt är beroende av den! Hans kärlek når verkligen till höjderna och djupen. Inte dess mindre, är Guds kärlek verkligen ovillkorlig?

Guds kärlek är tillgänglig för människor endast genom nåd. Det finns inget som människan kan göra för att förtjäna den kärleken. Det finns ingen god gärning som vare sig krävs eller är möjlig. Gör detta att den är ovillkorlig? Guds kärlek är tillgänglig för en syndare oavsett hur mycket han har syndat, om han bara tar emot den. Och fastän detta att man tar emot Guds förlåtelse och kärlek inte är en gärning och bara är en handling från en stackars tiggare som håller fram sin hand, är detta det enda sätt på vilket Guds kärlek och föråtelse tillämpas på en människa. ”Om någon vill” är inte en gärning, men det är ett villkor. Annars skulle vi hamna i universalism (alla människor frälsta) i stället för frälsning av nåd som tas emot genom tro.

Vi måste också fråga oss om Guds kärlek gäller för den människa som har syndat mot den helige Ande, genom att vägra att ta emot hans nåd under hela sin livstid och som är på väg mot helvetet? Gud utväljer den som han vill skänka sin kärlek och privilegierna av hans kärlek. Antydde Jesus någonsin att Guds kärlek är ovillkorlig? Han sa till sina lärjungar:

”Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom” (Joh 14:21).

Man kan emellertid hävda att berättelsen om den förlorade sonen bevisar ovillkorlig kärlek. Den visar verkligen omfattningen av Guds kärlek, förlåtelse och långmodighet. Sonen omvände sig emellertid. Om han hade fått ett framgångsrikt liv i ondska, kanske han inte hade omvänt sig. Och fastän fadern skulle ha väntat och hoppats, skulle han inte ha förökat sin kärlek. När allt kommer omkring gick han inte ut och sökte efter honom för att understödja hans dårskap. Fram till en viss punkt verkar detta tyda på ovillkorlig kärlek, och ändå väntar inte Gud ovetande om det som de för vilka hans Son dog håller på med att göra. Han vet, och det kommer en tidpunkt när de som har förkastat hans erbjudande om kärlek och förlåtelse dör och möter domen. Det är svårt nog att förstå Guds kärlek utan att lägga till uttrycket ovillkorlig kärlek som är laddat med sekulariserade, humanistiska, psykologiska bibetydelser. Berättelsen om den förlorade sonen undervisar om nåd, förlåtelse och barmhärtighet – men ovillkorlig kärlek? Nej!

Fastän Gud älskar med en större kärlek än människor kan begripa, måste också hans helighet och rättvisa beaktas. Därför är uttrycket ovillkorlig kärlek inadekvat för att beskriva Gud. Det räknar inte med Guds motstånd mot uppblåsta människor som smider planer mot honom och hans Smorde. Psalmisten går så långt att han säger:

”Han som bor i himlen ler, Herren gör narr av dem. Han talar till dem i vrede, i glödande harm förskräcker han dem” (Ps 2:4-5).

Och hur gick det med Lots hustru när hon vände sig om för att se på de rykande städerna? Och hur förhöll det sig med Jesu ord till städerna som vägrade att omvända sig?

”Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som har utförts hos er hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, skulle de för länge sedan ha omvänt sig i säck och aska. Jag säger er: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bli lindrigare än för er. Och du, Kapernaum, skall du kanske upphöjas till himlen? Nej, ner i helvetet skall du fara… För Sodoms land skall det på domens dag vara lindrigare än för dig” (Matt 11:21-24).

Låter det som ovillkorlig kärlek?

Men kanske kan man säga att Guds kärlek till den kristne är ovillkorlig, eftersom den kristne har del i hans kärlek och nåd genom tro? Skulle det inte vara bättre att säga att villkoren har uppfyllts? Jesus uppfyllde det första villkoret, att tvätta bort den synd som Gud hatar. Den troende uppfyller det andra villkoret av nåd genom tro. Eller kanske skulle det vara bättre att säga att Guds kärlek som ges till en människa, är beroende av hans plan att ge evigt liv till dem som tror på hans Son. Villkoren för Guds kärlek finns inom honom själv.

Det finns en stark frestelse att använda vokabulär som är populär i samhället för att få kristendomen att låta relevant. Kristna har något som är långt bättre än det som världen erbjuder, men när de yttrar sig om dessa goda nyheter gör de människor förvirrade genom att använda ord, som redan är laddade med humanistiska bibetydelser och tankebyggnader. Det skulle vara bättre att inte använda uttrycket ovillkorlig kärlek när man beskriver Guds kärlek. Det finns en massa andra bra ord.

Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom (1 Joh 4:9,10,16).


Martin och Deidre Bobgan

Noter

1. James Dobson. What Wives Wish Their Husbands Knew about Women . Wheaton, IL:Tyndale House Publishers, Inc., 1975, sid 12-13.
2. Ibid ., sid 28.
3. Ibid ., sid 63.
4. Ibid ., sid 64.
5. Ibid ., sid 117.
6. Robert D. Smith: ”Book Reviews”. The Journal of Pastoral Practice , Vol V. nr 1, 1981. sid 50.
7. Tony Walter: Need: The New Religion . Downers Grove, IL: InterVarsity Press, 1985, förord.
8. Ibid ., sid 5.
9. Ibid.., sid 13.
10. Ibid ., sid 161.
11. Ibid ., sid 111.
12. Andrew Murray i William Law´s Freedom from a Self-Centered Life/Dying to Self . Minneapolis: Bethany Fellowship, 1977, sid 79.
13. James Dobson: ”Dr. Dobson Answers Your Questions”. Dr. James Dobson´s Focus on the Family Bulletin , Mars 1990.
14. Webster´s New Universal Unabridged Dictionary , andra upplagan, 1983.
15. Jay Haley, Strategies of Psychoterapy . New York: Grune & Stratton, Inc., 1963, sid 71, 82.
16. Paul Brownback: The Danger of Self-Love . Chicago: Moody Press, 1982, sid 66.
17. ”Dr. Dobson Answers Your Questions”. Focus on the Family , Okt 1988, sid 5.
18. James Dobson: Preparing for Adolescence . New York: Bantam Books, 1980, sid 143.

http://www.karlektillsanningen.se