Under de sista årtiondena har massor av evangeliska psykologikliniker växt fram. Fastän de alla framhåller att de erbjuder biblisk rådgivning, ger de allra flesta sekulariserad psykologi, förklädd i andliga termer. (1) Vidare förflyttar de rådgivningstjänsten från församlingskroppen där den hör hemma och bestämmer att kristna ska tycka, att de själva inte är kompetenta att vara rådgivare. Många pastorer som känner sig otillräckliga och kanske rädda, är helt villiga att låta ”professionella” ta över det som brukade ses som en pastors väsentliga ansvar. (2) Alltför många har gått på lögnen, att en avgörande verklighet av visdom finns utanför bibeln och ens förhållande till Jesus Kristus, och att någon uppfattning eller metod från den utombibliska verkligheten innehåller den verkliga nyckeln till att hjälpa människor med deras djupa problem. (3)

Sann psykologi (d.v.s. ”utforskningen av själen”) kan utföras endast av kristna, eftersom kristna har möjligheterna för att förstå och omskapa själen. Det sekulariserade kunskapsområdet inom psykologi är baserat på gudlösa antaganden (4) och evolutionistiska grunder och har möjlighet att endast ytligt behandla människor och endast temporärt. Puritanerna uppfattade sin tjänst, långt före den gudlösa psykologins framträdande, som ”arbete med själen”.

Bibeln är manualen för allt ”arbete med själen”, och är så omfattande i diagnosen och behandlingen av varje andlig sak att detta, genom den helige Andes kraft i den troende, medför att man blir lik Jesus Kristus. Detta är processen för biblisk helgelse.

Det är logiskt för människor att söka medicinsk hjälp för ett brutet ben, en njure som inte fungerar, hål i tänderna eller andra fysiska åkommor. Det är också förståndigt av dem som är alkoholiserade, drogberoende, oförmögna till arbete eller har fått trauman av våldtäkt, incest eller är illa medfarna, att söka hjälp för att försöka klara upp sina trauman.

Vissa metoder inom mänsklig psykologi kan hjälpa till med att minska trauma eller beroende och ändra beteenden på samma sätt för kristna och icke kristna. Det kan också finnas vissa typer emotionella sjukdomar, där grundorsakerna är organiska och där medicinering kan behövas för att stabilisera en annars farlig person. Sådana problem är relativt ovanliga emellertid, och bör inte användas som exempel för att rättfärdiggöra det omdömeslösa bruket av sekulariserade psykologimetoder för huvudsakligen andliga problem. Att behandla de psykologiska och emotionella livsfrågorna på sådant sätt är inte helgelse.

”Kristen psykologi” som uttrycket används idag, är ett oxymoron (oförenlig motsats av idéer). Ordet psykologi uttrycker inte längre en utforskning av själen. Istället beskriver det ett menageri av terapier och teorier som i grunden är humanistiska. Förutsättningarna och de flesta av psykologins lärosatser kan inte framgångsrikt integreras med kristen sanning. (5) Dessutom har införandet av psykologi i församlingens undervisning suddat ut gränsen mellan beteendeförändringar och helgelse.

Vägen till att bli hel är den andliga helgelsens väg. Det är dåraktigt att byta ut honom som är Underbar i Råd, det levande vattnets källa, mot den jordiska köttsliga visdomen och behaviorismens stillastående vatten. Herren Jesus reagerade på ett fullkomligt och heligt sätt mot alla frestelser, prövningar och trauman i livet – de svåraste som något mänskligt liv någonsin kan uthärda. Det borde stå klart, att fullständig seger över alla livets problem måste vara följden av att bli som Kristus. Ingen ”själsarbetare” kan lyfta någon annan över den andliga mognadsnivå han själv är på. Så den allra viktigaste egenskapen hos psykologer borde vara kristuslikhet.

Om någon i sanning är en kristen psykolog, måste han utföra arbetet med själen inom det område som är djupheterna i Ordet och Anden och inte låta sig ledas av ytligheterna inom beteendeförändringens område. Varför skulle en troende välja att hålla på med beteendeförändringar, när han har redskapen för andlig omvändelse? Det skulle vara som om kirurg som ställde till förödelse med en smörkniv istället för att använda en skalpell. Den skickligaste rådgivaren är den som mest noggrant, samvetsgrant och i bön tillämpar de gudomliga andliga resurserna i helgelsens process, när han formar ännu en person till Kristi avbild. Paniken i att omfatta den sekulariserade psykologins doktriner, kan vara det allvarligaste hotet mot församlingens liv idag. Dessa doktriner är en massa mänskliga uppfattningar, som Satan har fört in i församlingen som om de var mäktiga sanningar från Gud, som kunde förändra liv. De flesta psykologer utgör ett koncentrat av nygnosticism, när de påstår att de har hemlig kunskap för att lösa människors verkliga problem. Vissa av dem påstår också att de brukar en terapeutisk metod som de kallar ”kristen rådgivning”, när de i verkligheten använder sekulariserade teorier med tillagda bibliska referenser för att behandla andliga problem.(6)

Följden har blivit att pastorer, bibellärare och omtänksamma troende som brukar Guds Ord blir föraktade som varande naiva, förenklande och helt och hållet otillräckliga rådgivare.(7) Bibelläsning och bön blir ofta förringat som ”lätta svar”, ofullständiga lösningar för personer som kämpar med depression eller ängslan.(8) Bibelordet, den helige Ande, Kristus, bön och nåd är de traditionella lösningarna som kristna rådgivare har riktat människors uppmärksamhet på. Men den genomsnittlige kristne idag har kommit att tro att inget av detta verkligen erbjuder botemedlet för människors sorger och lidanden. (9)

HUR VETENSKAPLIGA ÄR BETEENDEVETENSKAPERNA?

Psykologi är inte ett enhetligt ämne inom vetenskaplig kunskap, som termodynamik eller organisk kemi. Fastmer innebär den ett komplext menageri av uppfattningar och teorier, av vilka många är motsägelsefulla. Psykologin har inte visat sig kunna behandla den mänskliga naturen och de mentala och känslomässiga processerna. Följaktligen kan den inte anses som en vetenskap.

Många har invändningar mot att klassificera psykologi som en pseudo-vetenskap (10), men det är precis vad den är — det nyaste inom mänskligt påfund avsett att förklara, diagnosticera och behandla beteendemässiga problem utan att ta i tu med moraliska och andliga frågor. För litet mer än hundra år sedan handlade debatten om ett annat slag av ”beteendevetenskap” som kallades frenologi. Frenologi ansåg att personlighetstyper bestämdes av formen på någons skalle. Frenologernas diagram var kartor över huvudet med specifika områden uppmärkta, som visade vilket område av hjärnan som bestämde en särskild känsla eller utmärkande drag. En frenolog kände på människors skallar, och diagnosticerade deras problem genom att lokalisera knölar på deras huvuden. (11)

Om du tror att beteendevetenskapen har gjort stora framsteg sedan dess, så fråga dig själv hur förnuftigt det är att lägga en vuxen människa i fosterställning med kuddar, så att hon kan återfå kontakten med sin ängslan och oro före födelsen. (12) Om man fick välja, verkar det bättre att knacka någon i huvudet.

Moderna psykologer använder hundratals modeller och metoder för rådgivning, som är baserade på en myriad av motstridiga teorier, så det är omöjligt att tala om psykoterapi som om det vore en enhetlig och konsekvent vetenskap. (13) Men följande uppfattningar som framställs av psykologin, har sipprat in i församlingen från den lagrade smörjan i den psykologiska cisternen och har en djupgående och oroande påverkan på dess försök att hjälpa människor:

1.Den mänskliga naturen är i grunden god.

2. Människor har svaren på sina problem inom sig själva.

3. Nyckeln till att förstå och rätta till en persons attityder och handlingar ligger någonstans i hans förflutna.

4. Människors problem är följden av det som någon annan har gjort mot dem.

5. Mänskliga problem kan vara uteslutande psykologiska till sin natur – inte ha samband med något andligt eller fysiskt tillstånd.

6. Djupgående problem kan endast lösas genom professionella rådgivare som använder terapi.

7. Bibeln, bön och den helige Ande är otillräckliga och förenklade resurser för att lösa vissa typer av problem.

Ironiskt nog började de som var bäst insatta i psykoterapi, att ifrågasätta om den alls är en vetenskap, redan innan församlingen blev så förblindad av ”beteendevetenskap”. Psykologin är inte mer vetenskap än den ateistiska evolutionsteori på vilken den är grundad. Liksom teistisk evolution är kristen psykologi ett försök att sammanföra två motstridiga tankebanor som är förbundna med varandra. Nutidens psykologi och bibeln kan inte blandas ihop utan allvarliga kompromisser med eller fullständigt avståndstagande från principen om bibelns tillräcklighet.

Fastän den har blivit en lönande affärsrörelse, kan psykoterapin inte lösa någon människas andliga problem. Som bäst kan den emellanåt bruka mänsklig insikt för att ytligt förändra beteendet. Den lyckas eller misslyckas för kristna och icke kristna i lika hög grad, eftersom den bara är en tillfällig anordning – en sorts mental kiropraktik. Till och med experter medger att den inte kan förvandla det mänskliga hjärtat.

DEN ”KRISTNA” PSYKOLOGINS MISSLYCKANDE

Men under tiden är inställningen inom församlingen, att man ska acceptera psykoterapin mer än någonsin. Om kristen media tjänar som en barometer på hela församlingen, sker en dramatisk förändring. Kristen radio t. ex., som en gång var en bastion för bibelundervisning och kristen musik, har blivit överkörd av samtalsprogram, populärpsykologi och möjlighet att ringa in för att få psykoterapi. Att förkunna bibeln är passé. Psykologer och radiorådgivare är de nya hjältarna inom den evangeliska rörelsen. Kristen radio är det främsta medlet för reklam, vilket har gjort psykologin extremt lönande.

Församlingen tar därigenom in tunga doser av dogmer från psykologin, tar till sig världslig ”vishet” och försöker helga den genom att kalla den kristen, och omtolkar därigenom förkunnelsens mest fundamentala värden. ”Mental och känslomässig” hälsa är det nya inneordet. Det är inte ett bibliskt begrepp, fastän många tycks jämställa det med andlig helhet. Synd kallas sjukdom, så människor tror att de behöver terapi, inte omvändelse. Syndiga vanor kallas böjelser eller tvångsmässigt beteende, och många inbillar sig att dess lösning är medicinsk vård i stället för moralisk tillrättavisning. (14)

Mänskliga terapier tas emot mest ivrigt av de andligen svaga, de som är ytliga eller okunniga om biblisk sanning och som är ovilliga att acceptera den lidandets stig som leder till andlig mognad och djupare gemenskap med Gud. Den olyckliga effekten är att dessa människor förblir omogna, och hålls tillbaka genom ett självpåtvingat beroende av någon viss pseudo-kristen metod eller psyk-kvacksalveri som i själva verket kväver verklig tillväxt.

Ju mer sekulariserad psykologi påverkar församlingen, desto mer går människor bort från ett bibliskt synsätt på problem och lösningar. Den ena efter den andra terapeuten ersätter Ordet, Guds främsta nådemedel (1 Kor 1:21; Hebr 4:12). Den rådgivning dessa professionella ger, är ofta andligen förödande. Nyligen lyssnade jag bestört på radio, när en kristen psykolog gav en person, som ringde in till programmet, rådet att visa sin ilska mot sin terapeut genom att göra obscena gester mot honom. ”Stå på bara!”, sa han till den som ringde. ”Det är ett ärligt uttryck för dina känslor. Försök inte att hålla din ilska inom dig”.

”Men mina vänner då?”, frågade den som ringde. ”Ska jag reagera på det sättet mot dem alla när jag är arg?”

”Absolut!”, sa rådgivaren. ”Du kan göra det mot vem som helst, närhelst du känner för det. Utom dem som du inte tror skulle förstå – de skulle inte vara bra terapeuter för dig”. Detta är en parafras av samtalet, vars utsändning finns på band. I själva verket föreslog rådgivaren något mycket mer uttryckligt, men det är olämpligt att skriva.

Samma vecka hörde jag ett annat populärt kristet radioprogram som erbjuder rådgivning live över hela landet för de som vill ringa in. En kvinna ringde och sa att hon hade problem med att hon kände sig tvingad till otukt i åratal. Hon sa att hon ligger med ”alla och vem som helst” och känner sig maktlös att förändra sitt beteende.

Rådgivaren antydde att hennes beteende är hennes sätt att slå tillbaka, ett resultat av skador som orsakats av hennes passiva far och överbeskyddande mor. ”Det finns ingen lätt väg för att bli frisk”, sa denne radioterapeut till henne. ”Ditt problem kommer inte att försvinna direkt – det är en böjelse, och detta kräver omfattande rådgivning. Du kommer att behöva åratals av terapi för att övervinna ditt behov av otillåten sex”. Man föreslog sedan att den som ringde borde finna en församling som var tolerant medan hon arbetade sig igenom de ”smärtsamma skador” som ”gjorde” att hon bedrev otukt.

Vad är detta för ett råd? För det första gav rådgivaren i själva verket kvinnan tillåtelse att vara olydig mot ett tydligt bud i bibeln, ”Flyn otukten” (1 Kor 6:18; jmfr också 1 Tess 4:3). För det andra skyllde han på hennes föräldrar och urskuldade hennes hämnd mot dem. För det tredje verkade han mena att hon kunde minska ner på sin synd gradvis – under terapi, förstås.

Vidare gav han sina lyssnare över hela landet det tydliga budskapet, att han inte har något verkligt förtroende för den helige Andes makt att förvandla en människas hjärta och beteende omedelbart. Ännu värre är att han uppmuntrade församlingar att tolerera en persons sexuella synd till dess att terapin börjar ha verkan.

Den djupa enkelheten i Gal 5:16 står i motsats till radiorådgivarens båda råd: ”Vandren i ande, så skolen I förvisso icke göra, vad köttet har begärelse till”. Är det möjligt att åratal av terapi kan föra människor till en punkt, där de börjar vandra i Anden? Absolut inte, om terapeuten är någon som rekommenderar obscena gester, som försenar omvändelse, och församlingar som är toleranta mot kronisk otukt! Inget bibliskt rättfärdigande av sådan rådgivning finns. I själva verket motsäger den fullständigt Guds Ord. Aposteln Paulus instruerade församlingen i Korint att överlämna en otuktig människa till Satan genom att förpassa henne bort från församlingens gemenskap (1 Kor 5).

Vi kan tacka Gud för män och kvinnor i församlingen som förtröstar på bibeln när man ger råd till andra, för fromma rådgivare som uppmanar människor i svårigheter att bedja och som visar dem till bibeln, till Gud och till hans fullkomliga resurser för att möta varje behov. Vi har inget emot dem som använder sig av antingen sunt förnuft eller social kompetens, som en iakttagares behjälpliga plattform för att se på mänskligt uppträdande, och som tar fram medel för att hjälpa människor till att få viss yttre kontroll över sitt beteende. Detta kan vara nyttigt som ett första steg för att förse dem med ett verkligt andligt botemedel. Men en vis rådgivare inser att all beteendeterapi stannar på ytan, och är helt otillräckliga lösningar på själens verkliga behov, vilka endast kan förvandlas och få sin lösning i Kristus.

Å andra sidan bör inte de tolereras som upphöjer psykologi över bibeln, bön och den fullkomliga tillräckligheten i Gud. Människor som blandar psykologi med gudomliga resurser och saluför blandningen som ett andligt elixir bör inte uppmuntras. Deras metoder är faktiskt ett underförstått medgivande till att det som Gud har givit i Kristus, inte är tillräckligt för att möta de djupaste behoven i liv med svårigheter.

Gud själv har ingen hög uppfattning om rådgivare som påstår sig företräda honom, utan som istället förlitar sig på mänsklig vishet. Job 12:17-20 lyder:

Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt (ett tecken på förödmjukelse),
och domare gör han till dårar.
Han upplöser konungars välde
och sätter fångbälte om deras höfter.
Präster utblottar han, han för dem i landsflykt,
och de säkrast rotade kommer han på fall.
Välbetrodda män berövar han målet
och avhänder de äldste deras insikt.

Guds vishet är så oändligt överlägsen människans, att de största mänskliga rådgivarna görs till ett spektakel. Versarna 24-25 i Job tillägger:

Stamhövdingar i landet berövar han förståndet,
han leder dem vilse i väglösa ödemarker.
De famla i mörkret och hava intet ljus,
han kommer dem att ragla såsom druckna.

Om någon var tvungen att utstå dårskapen från välmenande mänskliga rådgivare, var det Job. Deras irrelevanta, värdelösa råd var lika mycket en sorg för honom som de sataniska plågorna som fick lida av.

Djupet till vilket ”helgad” psykoterapi kan sjunka är helt outgrundligt. En lokaltidning hade nyligen en specialartikel om en klinik med 34 sängar som har öppnat i södra Kalifornien för att behandla ”kristna sexmissbrukare” (15) (Artikeln förklarar inte orsaken till sängar i detta slag av klinik). Enligt redogörelsen är kliniken ansluten till en stor och välkänd protestantisk församling i området. Dess personal består av specialister, som beskrivs som ”verkliga pionjärer på området (sexmissbruk). Dessa är alla legitimerade psykoterapeuter, som råkar ha en stark kristen inriktning mot terapi”, enligt direktorn. (16)

Råkar deras ”kristna” inriktning vara gedigen nog för att dessa psykoterapeuter ska erkänna att vällust är synd? Uppenbarligen inte. Samtal med flera av dem fanns i artikeln. De använde genomgående uttrycken sjukdom, problem, konflikt, tvångsmässigt beteende och terapi . Ord med moraliska övertoner undveks noggrant. Synd och omvändelse nämndes aldrig.

Vad som var värre än detta, var att dessa så kallade experter hånade kraften i Guds ord till att förvandla och bryta den sexuella syndens slaveri. Artikeln citerade centrats direktor när han förklarade varför att han tror, att hans behandlingscenter är betydelsefull för kristna: ”Det finns vissa kristna grupper som tror att bibeln är allt som de behöver”. (17)

Det uttalande är ett eko från nygnosticismen. När de förringar de som tror att bibeln är tillräcklig, påstår dessa sista dagars ”skyar utan vatten” (Judas 12), att de är invigda i en högre, mer sofistikerad hemlig kunskap som innebär det verkliga svaret på den mänskliga själens svårigheter. Kristna ska inte behöva bli förödmjukade av deras falska påståenden. Ingen högre kunskap, ingen fördold sanning, ingenting förutom de alltillräckliga resurserna som är i Kristus finns, som kan förvandla människohjärtat.

Varje rådgivare som vill ära Gud och vara effektiv måste se målet för sina strävanden, som är att leda en människa till Kristi tillräcklighet. Uppfattningen att människan är kapabel att lösa sina egna problem, eller att människor kan hjälpa varandra genom ”terapi” eller andra huvudsakligen mänskliga medel, förnekar doktrinen om människans syndafördärv och hennes behov av Gud. Den ersätter Andens förvandlande kraft med kraftlös mänsklig vishet.

HAN SOM ÄR UNDERBAR I RÅD

Det är kännetecknande att ett av de bibliska namnen på Kristus är Underbar i råd (Jes 9:6). Han är den högste och slutlige till vilken kristna kan vända sig för råd, och hans Ord är den källa från vilken de kan hämta gudomlig vishet. Vad kan vara mer underbart än det? I själva verket är en av de mest härliga aspekterna av Kristi fullkomliga tillräcklighet den underbara vägledning och stora vishet han erbjuder i tider av förtvivlan, förvirring, fruktan, oro och sorg. Han är den som i sitt väsen är rådgivaren.

Detta är inte att förneka betydelsen av att kristna själavårdar varandra. Ett avgörande behov finns för bibliskt sunda själavårdstjänster inom Kristi kropp. Den viktiga betydelse de har, som har fått den andliga gåvan att erbjuda uppmuntran, urskiljning, tröst, råd, medlidande och hjälp till andra, är odiskutabel. Sanningen är att ett av just de problem som har medfört den nuvarande plågan av dålig rådgivning, är församlingarnas underlåtelse att ordna så bra de kunnat, för att göra det möjligt för människor med dessa gåvor att tjänstgöra effektivt. Den komplicerade situationen som råder för närvarande, gör det svårare än någonsin att ta den tid som behövs för att lyssna noga, tjäna andra genom att delta med personligt engagemang och på annat sätt ordna med den nära gemenskap som behövs, för att församlingskroppen ska åtnjuta andlig hälsa och livskraft.

Församlingarna har sökt sig till psykologi för att stoppa till hålet, men det har inte fungerat. Professionella psykologer är inte en ersättning för människor med andliga gåvor, och rådgivningspsykologins försök kan inte ersätta biblisk vishet och gudomlig kraft. Dessutom har psykologin en benägenhet att göra människor beroende av en terapeut, medan människor med andliga gåvor alltid leder människor tillbaka till alltillräcklig Frälsare och hans alltillräckliga Ord.

Kung David var en person som emellanåt sökte råd från mänskliga rådgivare, men han vände sig alltid till sist till Gud för att få svar. Som många av psalmerna uppenbarar, var han speciellt beroende av Gud allena, när han kämpade med personliga problem och svårigheter. När han drabbades av depression eller inre oro, vände han sig till Gud och kämpade i bön. När problemet var hans egen synd, var han ångerfull, nedbruten och förkrossad. Han bad: ”Pröva mig, HERRE, och försök mig; rannsaka mina njurar och mitt hjärta” (Ps 26:2). De andligt mogna vänder sig alltid till Gud för hjälp i stunder av oro, betryck, förvirring eller ofrid i själen, och de får förvissning om visa råd och befrielse.

Orsaken till denna säkra befrielse är att varje behov i den mänskliga själen slutligen är andligt. Något sådant som ett ”psykologiskt problem”, som inte har samband med andliga eller fysiska orsaker, finns inte. Gud ställer upp med gudomliga resurser för att fullkomligt tillfredsställa alla andliga behov. David insåg detta. Det som han skrivit återspeglar djupet i vad en människa kan uppleva känslomässigt och andlig insikt hos någon, som till fullo upplevde livets ytterligheter. Han kände till det uppmuntrande i att gå från att vara herde till att bli kung. Han skrev om allting från fullständig seger till bitter svårighet. Han kämpade med smärta som var så djup att han knappt orkade leva. Hans egen son Absalom försökte döda honom och blev sedan dödad. Han utstod fruktansvärd skuld p.g.a. omoral och mord. Hans barn gav honom ständig sorg. Han kämpade med att förstå både Guds natur och sitt eget hjärta. Om Gud sa han: ”Stor är HERREN” (Ps 145:3), medan han sa om sig själv: ”Två mig väl från min missgärning, och rena mig från min synd” (Ps 51:2). Han sa till Gud det som han kände och ropade om hjälp, fastän han medgav att Gud hade all rätt att straffa honom.

I slutet av vissa av Davids psalmer var han förhoppningsfull, och ibland var han inte det. Men David gick alltid till Gud, eftersom han förstod Guds suveränitet och sitt eget syndafördärv.

Kristna i vår tid borde följa Davids exempel och vara förvissade om att deras alltillräcklige Frälsare har svaren på deras behov och kraften att praktiskt tillämpa dessa svar. De bör förbli övertygade om att dessa svar finns i sanningen om Gud som uppenbaras i hans Ord, vilket i sig är fullkomligt tillräckligt. Den tillräcklige Guden har uppenbarat sig själv i sitt tillräckliga Ord.

John MacArthur

Noter

1. ”Nästan alla nyare böcker om rådgivning för pastorer, även konservativa, är skrivna från ett Freudianskt perspektiv i det avseendet att de stödjer sig på den Freudianska etiken om icke-ansvar” (Jay E. Adams, Competent to Counsel (Grand Rapids: Baker, 1970, 17-18). Adams utomordentligt noggranna analys av rådgivningen bland ordets förkunnare, är nu mer än tjugo år gammal, men är mer tillämplig än någonsin. Han har givit församlingen ett oumbärligt korrektiv mot flera trender som fräter sönder och stör församlingens andliga vitalitet. Kristna ledare skulle göra väl i att fästa avseende vid hans förmaning som fortfarande är aktuell.

2. Jay E. Adams, More Than Redemption (Phillipsburg, NJ: Presbyterian and Reformed, 1979) x-xi.

3. T.ex. Gary R. Collins, Christian Counseling : A Comprehensive Guide (Waco, TX: Word, 1980) 19. Collins tror att bibeln ”inte gör anspråk på att vara eller är menad att vara Guds enda uppenbarelse om hur man hjälper människor”. Han skriver: ”Under det gångna århundradet har Gud tillåtit psykologer att få fram noggranna forskningsredskap för studium av det mänskliga beteendet och facktidningar för att dela med sig av det de funnit. Kanske hundratusentals människor har kommit för att få hjälp och professionella rådgivare har lärt sig hur människor fungerar och hur de kan förändras”;

4. Jmfr. kommentaren från en psykologirådgivare som citeras i Bobgan, Psykoheresy 5-6: ”För närvarande finns ingen godtagbar kristen psykologi, som är utpräglat annorlunda än icke-kristen psykologi. Det är svårt att mena att vi fungerar på ett sätt som är i grunden olikt våra icke-kristna kollegor”.

5. Ibid., 5-6

6. T.ex. Frank B. Minirth, Christian Psychiatry (Old Tappan, NJ: Revell, 1977) 186. Minirth ger rådgivare rådet att ”inskjuta bibeln” med försiktighet: ”Lämplig timing och villighet är viktig. När den som söker råd vet att rådgivaren verkligen bryr sig, kan man vanligtvis dela bibelord utan han blir förargad. Bibelordet måste möta det speciella behovet hos individen, och ett par versar är det som de flesta föredrar”.

7. T.ex. Larry Crabb återger en anekdot där han utmanade en vän, som höll fast vid att bibeln var tillräcklig, att föreslå hur han skulle ge råd åt en anorektisk flicka. Crabb skriver: ”Det är svårt att ge ett bibliskt svar på en fråga som bibeln aldrig tycks ta i beaktande. Min vän ändrade därför frågan från den jag (såväl som flickans föräldrar) ställde till en som, enligt hans åsikt, vi skulle ha ställt…”.

”Två bibelställen (1 Kor 3:16-17 och 2 Kor 6:16) säger oss att vi är Guds tempel. Ett ställe visar på att våra kroppar är den helige Andes tempel (1 Kor 6:19). Min vän gick till dessa versar och förklarade att aneroxia kan uppfattas som uppror mot vårt ansvar att ha omsorg om Andens tempel. Denna så kallade bibliska rådgivning fokuserar på att utveckla en respekt hos anorektikern för hennes kropp och att uppmanar henne att behandla sin kropp i enlighet med detta. I bästa fall kan följden av sådan rådgivning bli att man till det yttre rättar sig efter detta. Konfidenten blir inte befriad genom sanningen till att gå djupare in i kärleksfulla relationer med Gud och andra”.

”När vi begränsar de frågor som vi tillåts att ställa till de som bibeln specifikt besvarar, blir följden ofta en icke genomtänkt och förenklad förståelse av livet och dess problem…” (Larry Crabb, Understanding People Grand Rapids: Zondervan, 1987, 57-58).

8. Ibid., 203.

9. Crabb har uppfattningen att församlingen ”ytligt kan ställa saker till rätta” medan psykoterapeuter med eller utan biblisk grund, … gör ett bättre jobb än församlingen i att upprätta människor med problem så att de fungerar effektivt” (ibid., 129). Senare tillägger han: ”De sekulariserade tycks ibland ha en ärlighet att möta livets förvirrade och invecklade härva, medan kristna läser upp klichéer som stöter bort hjärtats verkliga frågor. Som en följd av detta hjälper icke-troende ofta människor med känslomässiga problem mer effektivt än kristna” (ibid., 211).

10. De flesta förespråkarna för psykologi förutsätter snarare än argumenterar för att psykologin är sant vetenskaplig (jmfr. Collins, Christian Counseling 19 ).

11. Leo Steiner skrev: ”Var kommer psykoanalysen att befinna sig om 25 år? … Jag förutspår att den kommer att hamna tillsammans med frenologi och mesmerism” (Leo Steiner: ”Are Psychoanalysis and Religious Counseling Compatible?”, avhandling som lästes upp för Society for Scientific Study of Religion, Harward University, nov. 1958, citerad av Adams, Competent 18-19). Uppenbarligen stämde inte Steiners förutsägelse in, men hans beskrivning av psykoanalysen var mitt i prick.

12. Primalterapi blev populär genom Arthur Janov, The Primal Scream New York: Dell, 1970). Daniel Casriel, A Scream Away from Happiness New York: Gosset & Dunlap, 1972), utvecklade Janovs idéer och formulerade en gruppskriksterapi, där medlemmarna i gruppen håller varandra i händerna och skriker åt varandra för att bli av med sina problem.

13. Sigmund Koch: ”Psychologi Cannot Be a Coherent Science”, Psychology Today (Sept. 1969) 66.

14. Adams bemöter skickligt detta slags tänkande och citerar O. Hobart Mowrer, The Crisis in Psychiatry and Religion (Adams, Competent xvi-xvii).

15. Nicole Brodeur, ”Center Aids Christian Sex Addicts”, Orange County Register (13 febr. 1989) 1.

16. Ibid.

17. Ibid.

http://www.karlektillsanningen.se