På samma sätt som patologin i läkarvetenskapen (omedvetet) innebär att man undersöker följderna av syndafallet angående den mänskliga kroppens beståndsdelar, så har psykologin i grunden (och också omedvetet) att göra med, att man undersöker följderna av syndafallet, angående det mänskliga sinnets föreställningar och beteenden. All den efterforskning som har sammanställts på detta område är helt enkelt en förteckning av en fördärvad och fallen naturs kännetecken och böjelser. Detta enorma panteon av psykoterapier, som har framträtt i spåren av en sådan undersökning, kännetecknar bara de desperata humanistiska bemödanden som har gjorts, för att beriktiga det mänskliga tillståndets tragedi: att man är bortvänd från Gud.

För att förstå hur detta har inträffat, måste man först förstå att all sekulariserad psykologi handlar om att efterforska och samla ihop data om det beteende som aposteln Paulus kallade ”den gamla människan ”. Detta är den fallna syndiga naturen i dess icke-pånyttfödda tillstånd, som är ”fiendskap mot Gud ” (Rom 5:12; 8:7). Sålunda lider människan och förorsakar lidande. Hennes tillstånd av bortvändhet från Gud hindrar henne att ha del i hans frälsande nåds förmåner. När våra första föräldrars syndafall ägde rum, förordnade Herren själv att den mänskliga existensen skulle bli fylld med vedermöda (Gen 3:16-19). Alltså skulle problem av alla slag uppstå: mentala, kroppsliga, personliga, miljöbetingade – med andlig och fysisk död som det centrala i detta tragiska scenario.

I grunden är psykoterapins verksamhetsområde en omdaning av ”sinnets” problem och det tribut som de utkräver av individens känslomässiga välbefinnande. Det är emellertid en världsvid skillnad mellan detta slag av gudlös, humanistisk omdaning och den sanna ögonblickliga pånyttfödelse som initieras av den helige Ande i dem som har blivit kallade enligt hans plan. På samma sätt som mysticismen innebär att man använder sig av vissa utövanden, för att framkalla upplevelsen av en falsk pånyttfödelse i en människa, så har psykoterapin hittat på många olika metoder för att åstadkomma något som liknar helgelse. I motsats till detta är sann andlighet ”inte född av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud ” (Joh 1:13).

Både mystiska utövanden och psykoterapeutiska metoder är utformade för att åstadkomma en falsk upplevelse av de djupa andliga förändringar, som äger rum i den kristne som är väckt till liv av den helige Ande. Fastän det är sant att psykoterapi verkligen kan åstadkomma förändringar i personligheten och beteendet hos en individ – och vi kommer senare att se i vad dessa förändringar består – förvandlar sann pånyttfödelse de delar av en människa som psykoterapin aldrig kan nå. Vidare är inte det verk Gud gör i dem som han frälser på minsta sätt beroende på någon föregående terapi eller behandling. I själva verket kan den Ande-ingivna pånyttfödelsens process äga rum i hjärtat hos den värste psykopat som är på väg till helvetet. Hur ditt tillstånd än är – vare sig du är bombarderad med neuroser, nervösa ryckningar, fobier, anfäktelser eller varje annat personligt problem – om Herren söker dig, kommer han att få dig!

P.g.a. dessa åtgärder kommer den icke-pånyttfödda naturen – det som nya testamentet kallar ”den gamla människan ” – hos den som blivit omvänd på detta sätt, att ögonblickligt och oåterkalleligt förvandlas till ”den nya människan ” (Kol 3:9-10). Han eller hon kommer att bli ”en ny skapelse ” i Kristus (2 Kor 5:17). På detta sätt har Herren i sanning ordnat med det mest anmärkningsvärda botemedlet för den fallna människans sjuka personlighet. Detta är kärnan i evangeliets budskap. De som har tro att kalla på hans Namn kommer att bli andligen förvandlade, och förda tillbaka till gemenskap med sin Skapare (2 Kor 5:18-21; 2 Petr 1:4), eftersom deras bortvända, fallna naturer kommer att bli korsfästa med deras Frälsare (Rom 6:6).

En sådan förvandling gör att psykoterapin, i jämförelse, verkar som ett sämre spel där deltagarna bara får varandra att känna sig bättre – eftersom ”känslor” alltid är den viktigaste angelägenheten inom detta område. Bekännelse utan syndaförlåtelse är vad det handlar om. Med psykoterapi tapetserar man över sprickorna och polerar upp glansen hos en människa, men hon blir bara som huset som är ”tomt och städat och pyntat … Så blir det för den människan det sista värre än det första ” (Matt 12:43-45). Med andra ord kommer den förblivande effekten av en psykoterapeutisk ”rening” av den icke-pånyttfödda människan, att bli att man lämnar henne i ett tillstånd av mottaglighet för en förrädisk men ännu mer kraftig form av bundenhet, än den hon var i före terapin. Endast den pånyttfödande kraften i den helige Ande har förmågan att sätta i gång ett fullständigt upphävande av syndafallet i dess ontologiska inflytande på människans personlighet.

Detta innebär emellertid inte att alla den troendes problem, anledningar till fruktan, sjukdomar och elände omedelbart försvinner. Långtifrån. Bibeln talar inte om en mäktig upplevelse som på ett ögonblick raserar alla de problem, som har samband med att ha en förgänglig kropp och att leva i en fallen värld. Men det innebär att när en man eller kvinna blir en ny skapelse i Kristus, då börjar ett helt nytt sätt att ta itu med alla problem som visar sig i den troendes liv – och som medför de förenade processerna av helgelse och dödande , om vilka vi ska tala mer inom kort. Fastän det är sant på ett plan, att den kristne har blivit ”helgad en gång för alla” – d.v.s. renad och avskild från världen – genom hans eller hennes pånyttfödelse (jmfr Ef 2:5-6), finns en efterföljande livslång förvandlingsprocess i den troendes personlighet och liv, under vilken han eller hon måste vandra varje (ofta smärtfyllt) steg på vägen under den helige Andes ledarskap och ledning (jmfr Rom 8:12-17; Gal 5:16-18; Fil 2:12-13).

Fastän det är sant från en andlig ståndpunkt, att den kristne redan har ”korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär ” (Gal 5:24), fortsätter han att existera, från en antropologisk ståndpunkt, i köttet – vilket visar sig av det faktum att Paulus uppmanar de kristna i Galatien att inte använda sin kristna frihet ”så att den onda naturen får något tillfälle ” (Gal 5:13; jmfr 1 Petr 2:16). P.g.a. detta fortgående tillstånd – som härrör från rikets ”ännu-inte”, som hittills kommer endast i nåd men ännu inte i härlighet – kan den kristne befinna sig själv i rätt avsevärd oro om han inte utövar biblisk självkontroll (Ordspr 25:28; Gal 5:23; 1 Kor 9:27; Rom 6:11-14; Jak 4:7).

Från en andlig ståndpunkt är därför inte den viktigaste angelägenheten, att finna sätt för att bli fri från livets trauman, utan att upptäcka hur man ska möta dem med andlig vishet och accepterande – att vandra i tro i stället för åskådning (Rom 8:18; 2 Kor 4:17; 5:7). Under den apostoliska församlingens tid torde majoriteten av barnen ha haft traumatiska upplevelser under tidiga år, oskyddade från livets och dödens svåra prövningar. Ändå var apostlarnas huvudsakliga fokus på att fostra fram andlig tillväxt, oavsett livets psykologiska problem och trots alla tidigare trauman. Det finns faktiskt ingen redogörelse för att en troende sökte eller tog emot något slag av psykologisk terapi för sina störningar. Det ”förnekande av sig själv” som föreskrevs av Kristus, står i fullständig motsättning till den upptagenhet av jaget som kännetecknar all psykoterapi.

När Paulus bad Herren att ta bort ett störande problem (den berömda ”törntaggen i köttet ”), skickades han inte iväg av honom till närmaste shaman eller helbrägdagörare. I stället fick han svaret: ”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet ” (2 Kor 12:9). Det borde få Herrens folk att stanna upp och tänka, när det blir aktuellt att springa iväg till terapeuter för minsta problem som dyker upp. Det enda verkligt sunda sinnet är det som har ”Kristi sinne ” (1 Kor 2:16). Ett sådant sinne kan säga med förvissning: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft ” (Fil 4:13). Den troendes fokus måste vara på Herren Jesus Kristus som sin ”rollmodell”, i stället för på honom själv eller hans terapeut (Hebr 12:1-3).

Den obehagliga sanningen är att oavsett hur super-upprättade vi kan tro oss ha blivit genom mind-science-metoderna (mind-science = “kunskapen, läran om sinnet”) – även om vi lyckas omdana oss själva till en avbild av en renässansmänniska i den nya tidsåldern (New Age) – är vi i den suveräne Gudens ögon andligt orena, tills vi har kommit till korsets fot och bedit om den nåd och förlåtelse som endast finns i Herren Jesu Kristi frälsande blod (Joh 3:3-6). OBS! att undervisningen fortsätter med artikeln “Den stora kristna terapibluffen” (övers. anm.)

Alan Morrison

http://www.karlektillsanningen.se