Naturligtvis förekommer denna uppfattning om ”arvssynd” inte alls i psykoterapeuternas verksamhet, antingen de är sekulariserade eller ”kristna”. Dr. Frank Lake – en bekännande kristen psykiatriker som var djupt påverkad av Wilhelm Reich – för fram tanken i sin bok ”Clinical Theology”, att vi blir sjuka (eller syndiga) genom att vi är oskyldiga offer för våra föräldrars synd, genom deras försummelse av oss vid tidig ålder. (93) Men detta är fullständigt i oenighet med bibelns undervisning, där det visas att alla människor har syndat ”i Adam ” (Rom 5:12ff.; 1 Kor 15:22) och är besudlade i synd ända från avlelsens ögonblick (Ps 51:5), snarare än att vår synd är en följd av en traumatisk upplevelse inne i livmodern eller i födelseprocessen. Icke pånyttfödda människor ”är avfälliga ända från födelsen ” (Ps 58:4), förtjänar ”av naturen ” enbart Guds vrede (Ef 2:3), och är som Jesus själv visade, bestämda till evig fördömelse i helvetet (Joh 3:36; Luk 13:3,5).

Det är denna ursprungliga syndiga natur, bortvänd från Gud och i fiendskap mot honom, som sedan har behov av att vara belåten med sig själv på ett sådant sätt, att den aldrig i egentlig mening kan bli tillfredsställd av något mänskligt välbefinnande. Med andra ord är människan – i sitt naturliga, icke pånyttfödda tillstånd, utan hopp och utan Gud i världen (Ef 2:12b; 1 Tess 4:5b) – vansinnig i ordets sanna betydelse, oavsett hur ”civiliserad” hon kan tyckas vara eller hur ”upprättad” hon kan bli genom psykoterapi. Som profeten Jeremia uttrycker det: ”Bedrägligare än allt annat är hjärtat och obotligt sjukt” (en bokstavlig översättning av hebreiskan i Jer 17:9). Man kan återuppleva och förklara varje trauma i barndomen genom psykoterapins kraftiga suggestion som vuxen, och ändå vara bland de värsta som är på väg till helvetet.

I sin pjäs ”Huis Clos ” lät Jean-Paul Sartre sin ”fördömda” huvudrollsinnehavare säga att ”helvetet är andra människor”. Men det är en vanvettig förvrängning av sanningen. Helvetet är att bli övergiven av andra människor (Matt 22:13) och av Gud (Matt 27:46; jmfr 2 Tess 1:9). I dess slutliga yttring är helvetet ett för evigt bestämt vansinne, i vilket man kommer att gråta och skära tänder, vilket kommer få den värsta plats där man far fram som vildar att framstå som en förnäm tebjudning. På samma sätt som församlingen är förstäderna till himlen, är de icke pånyttföddas värld utkanterna av helvetet. Fastän den tjänar som Guds anordning för att göra livet i denna värld uthärdligt för sitt folk, är den historiska utveckling som är känd som ”civilisationen”, mänsklighetens tapeter över de sprickor som leder till helvetet.

När våra första föräldrar syndade i Eden genom att förneka Guds deras Faders auktoritet, blev de förskjutna från det som skulle ha blivit deras familjearv: evigt liv i gemenskap med Gud (1 Mos 2:17; 3:22-24). Från den tidpunkten skulle människorna bli rotlösa kringvandrare – utanför en relation med Gud – en process emot dem själva. Det är som om Herren hade sagt till Adam och Eva (och därigenom till alla deras efterföljare, Rom 5:12-14):

”O.K. då, eftersom ni har valt att klara er utan mina goda tjänster som er Fader, och ni har vänt er till djävulen, vill jag därför inte kännas vid er hädanefter och ni kan få Satan som er fader i stället”.

P.g.a. denna bortvändhet och övergivenhet , gör människan desperata försök att kompensera sig, genom att upprätta sin egen meningslösa maktbas i världen i sitt eget namn (1 Mos 4:17; jmfr Ps 49:11-12; Sak 5:11) under Satans faderskap. Mänskligheten utan hopp och utan Gud i världen (Ef. 2:12b) blev djävulens barn (Matt 13:38; 1 Joh 3:10; jmfr Matt 12:34; Joh 8:44). Den enda vägen ut från denna nöd och förtvivlan är att bli adopterad tillbaka in i Guds familj genom tro på Jesus Kristus. Enligt bibeln är man antingen ”i Adam ” eller ”i Kristus ” (jmfr 1Kor 15:22), när det gäller vår andliga familjearvedel. Det förra innebär att man är under djävulens faderskap och påverkan. Det senare innebär att man är under Guds Faderskap och därigenom en broder och syster till Herren Jesus Kristus. När en människa blir omvänd genom evangeliets kraft, tar hon emot barnaskapets Ande som får honom att utropa ”Abba , Fader ”, och som vittnar med hans ande att hon nu är ett av Guds barn (Rom 8:12-17). Kortfattat adopteras hon tillbaka in i Guds familj och tar emot den helige Ande som en garanti eller underpant på sin framtida arvedel, som är evigt liv och förhärligande (2 Kor 1.21-22; 5:1-5; Ef 1:13). Detta förklarar ”igenkännandet” som den nykristne upplever, att han eller hon har ”funnit” (eller snarare har blivit funnen av) Honom, som han omedvetet hade sökt hela tiden. Omvänt väljer de som aldrig kommer till Kristus i ånger, att förbli övergivna varelser, utan hopp och utan Gud i världen.

Men p.g.a. denna inneboende bortvändhet från Gud Fader och det andliga vakum det skapar, har varje enskild människa, trots en egensinning benägenhet för själviskhet och högmod, ett inre behov av någon form av upprättelse och försoning, fastän inte den som Gud själv förser med. Detta tillstånd av otillfredsställelse visar sig självt i en eller annan förvänd form genom hela våra liv. Det är speciellt märkbart i det universella behov människan har av religiöst utövande. Och det är detta ursprungliga andliga behov av försoning, som är upphovet till en omättlig och i grunden verklighetsfrämmande psykologisk längtan efter att bli ovillkorligt älskad av ett jordiskt substitut. Och inte bara älskad, utan begränsad också. Är det inte sant att var och en av oss ropar efter gränser och yttre kontroll – auktoritet, lag? Och är det inte för att vi är födda i ett tillstånd av laglöshet åtskilda från Gud? Våra jordiska föräldrar är, i en mening, in loco parentis för Gud, vår verklige men förlorade förälder (jmfr 1 Mos 18:19; 2 Mos 20:12; 21:15-17; Ps 78:5; Ordspr 22:6; 23:13-14; Ef 6:4). (94)

Följaktligen använder människan sin spädbarnsålder, barndom och ungdomstid, för att gottgöra detta tillstånd av övergivenhet, till att ställa omöjliga krav på sina jordiska föräldrar, och senare i livet på sin make/maka, som är oförmögen att sörja för hennes verkliga behov, eftersom de i grunden är andliga snarare än psykologiska. Det är därför knappast förvånande, att vi växer upp till mogen ålder med alla slags ouppfyllda behov. (95) Det är meningslöst att skylla våra föräldrar för dessa neuroser, att grundligt undersöka de undangömda skrymslena i våra sinnen för deras skull. Den verkliga orsaken till deras existens och det enda universalbotmedlet ligger så mycket djupare än t.o.m. våra tidigaste minnesbilder. Det verkliga felet ligger inte i våra trauman tidigt i livet, utan i att vi är ”i Adam ”. Den sorgliga verkligheten är att även efter att man gått på terapi under hela livet, i vilken varje smärtsam minnesbild som man kan föreställa sig har förts upp till ytan, kommer en människa fortfarande att vara andligen opånyttfödd och på väg till evig död, om inte hennes hjärta omvänds till Kristus i ånger och tro – p.g.a. att hon fortfarande kommer att ha del av Adams ursprungliga synd, och därför är utanför Guds familj.

Därför förkunnar vi, i motsats till psykoterapins anspråk att andra orsakar vårt vansinne och terapeuter ordnar med botemedlet, att orsaken till vansinne är vi själva (och dilemmat om vem vi är), medan botemedlet för vansinne är Kristus (och den rikedom han är). OBS! att undervisningen fortsätter med artikeln “Strukturell synd”. (övers. anm.)

Alan Morrison

Noter

92. Vilket kan förstås av det faktum att t.o.m. Pavlovs hundar förlorade sina betingelser när en olycka i laboratoriet drabbade dem!
93. Frank Lake, Clinical Theology (Darton, Longman and Todd, 1986), sid 12.
94. Det är inte utan betydelse att trendiga metoder som förespråkar viljans frihet inom utbildning och barnuppfostran har blivit i ropet under senare år. Det är i den sataniska sfärens intresse att betona betydelsen av en miljö, i vilken det ”självreglerade” (och självinriktade) barnet kan utvecklas fritt . Allt detta är del av en uppfostran för den nya tidsåldern (New Age).
95. Det faktum att den största delen av poplåtarna sörjer över sådana otillfedsställdarelationer, är ännu ett starkt bevis för detta dilemma.

http://www.karlektillsanningen.se