Det som vi har sagt ovan innebär inte, att vi kan förneka personligt ansvar för vår egen synd, som om den var orsakad av något utanför oss, över vilket vi inte har någon kontroll. Västerländsk psykoterapi tar bort detta personliga ansvar, lägger skulden på omgivningen eller hur andra människor behandlat oss vid tidig ålder, kör iväg oss till professionella som saknar sann andlig vishet. Det kan vara så som djävulens barn tar itu med sina svårigheter, men det är inte så som den bibliskt kristne ska gå till väga. Löftet till alla troende är att synden inte ska ha herraväldet över dem (Rom 6:14). Den kristne är inte bunden av någonting (Gal 5:1), och han är en ”hyper-övervinnare” genom Kristus som älskar honom (Rom 8:37). De troendes underlåtenhet att inse den fulla innebörden av dessa löften bär, mer ofta än inte, skulden för huvuddelen av deras själavårdsproblem.

Men den sanna omvändelsens omvälvande upplevelse kan låta (eller snarare, borde låta) det allra värsta framträda i en människa, och detta är en livslång process. Att bli kristen innebär att bli friköpt från varje laglös gärning och renad som Jesu speciella folk (Tit 2:14). Fastän det är sant att vi redan är renade – i det avseendet att våra synder räknas som att de blivit lagda på Kristus på korset – är faktum att ”var och en som har detta hopp till honom renar sig, liksom han är ren ” (1Joh 3:3). I det som följer på en äkta omvändelseupplevelse, borde alla de mörka skrymslena i våra personligheter – de där otrevliga, tidigare gömda sidorna av våra naturer som framkallar skam – gång på gång uppenbara sig själva för att dödas, en viktig del av denna livslånga process för en uppriktig lärjunge till Kristus. Den ”terapeutiska” modellen för den kristne är därför dödande .

Detta är den sanna vägen till ett friskt sinne och beteende, och det innebär att man dräper och klipper av av de syndiga problemen vid rötterna, snarare än att bara angripa deras symptom. Dödande är att man tar bort allt som skapar en stötesten för vårt andliga framåtskridande, och som hindrar vår gemenskap med Kristus (Rom 8:13; Kol 3:5). Dödande – en viktig del av vår helgelseprocess – är antagligen den mest försummade kristna doktrinen på senare tid. Vad innebär den? För det första, den djupaste önskan att bli av med din synd, hur liten den än verkar vara (när allt kommer omkring dog Kristus även för den minsta av våra synder). För det andra, ett rop från hjärtat till Herren att hjälpa dig att övervinna synden genom kraften i hans Ande. För det tredje, att du tar till bestämda åtgärder för att hugga bort det från ditt liv, att ”döda det” för alltid. För det fjärde, att du tillkallar dina bröder och systrar i Kristus för att hjälpa dig med visa och rättfärdiga råd (Gal 6:2). Denna process är den mest storslagna terapin i världen – en terapi som världen inte vet någonting om. Terapi för sinnet. Terapi för det inre. Terapi för själen.

Vad de flesta kristna underlåter att inse, är att all sekulariserad psykoterapi är ett försök att förfalska denna Ande-ledda process genom mänskligt uttänkta metoder: Den försöker att skapa ”en ny människa” genom att bara omforma den ”gamla människan”, medan den bibliska förvandlingen ingenting mindre kräver än ”avklädandet ” av den gamla människan och ”dödandet ” av köttet – en handling som sker genom tro om som endast kan initieras av Gud genom hans Ande (Rom 6:6; Kol 3:5-10; Ef 4:22-24).

När vi sagt allt detta måste den största kärlek, omsorg och känslighet visas mot dem som lider av ett sådant förödande uppror från deras inneboende synd. De kan ha fallit sönder i sådan grad, att de är oförmögna att klara av att leva utan ständig hjälp och uppmärksamhet – och detta bör medtroende ordna med. Ibland kan sådana problem påskyndas av en oerhörd börda efter en känslomässig chock (t.ex. dödsfall), allvarlig olycka eller en nyligen inträffad försvagning p.g.a. sjukdom, vilka alla kan föra upp vanligen oupptäckta problem till ytan. Man bör också betänka möjligheten av direkt demonisk aktivitet – kanske p.g.a. ockult inblandning, sexuell perversion eller annat extremt syndigt beteende, nuvarande eller tidigare – i dens liv som är drabbad av detta. Med tanke på den hysteri som har framkallats i vissa kretsar av församlingen angående detta ämne, bör emellertid tilläggas att detta bör utforskas på ett känsligt och osensationellt sätt. Men vad än som är orsaken till beteende- och känslomässiga problem, får aldrig de som lider brännmärkas eller uppfattas vara mer syndiga än andra, som inte uppvisar sådana störningar. Vi är alla lika benägna till synd. Det är bara så att vissa – kanske p.g.a. ovarsamt åsidosättande, trauma, gudomlig tuktan eller bara en uppenbar brist på uppdagande av en djup synd – är drabbade på ett speciellt förödande sätt. Detta kan hända vem som helst av oss när som helst. Sådana händelser ger tillfälle för sann själavård och föranleder en möjlighet att (personligen) tillväxa i den exklusivt kristna konsten att dö.

Inget av det som vi säger här är nytt. För över tre hundra år sedan skrev en av Oliver Cromwells kaplaner, John Owen, en utförlig avhandling om syndens inneboende natur och behovet av att den dödas. Han trodde också att synden är grundorsaken till vansinne, att den:

”förmörkar sinnet, utplånar övertygelser, detroniserar förnuftet, stör kraften och inflytandet på alla faktorer som kan sättas in för att hindra detta och bryter igenom allt till en eld”. (96)

Bruket av psykoterapi för att behandla dessa explosiva utbrott av inneboende synd är baserat på samma falska föresats, som fick vissa män i den äldsta församlingen( t. ex. Origenes), att kastrera sig själva för att tillintetgöra icke tillåtet sexuellt begär. En sådan längtan kommer från människans sjuka hjärta – hennes i grunden syndiga struktur – och kan aldrig utplånas genom någon yttre handling. Som Jesus sa: ”Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren ” (Mark 7:23). Han kände alltför väl till den sanna naturen i människans syndiga struktur (Joh 2:24-25). Sekulariserad psykoterapi har kommit till stånd p.g.a. en fullständig okunnighet om synden och dess strukturella natur. Kristen psykoterapi har utvecklats i de sammanhang som har en beklagligt bristfällig doktrin om synd. OBS! att undervisningen fortsätter med artikeln “Sju varningar för psykoterapi”. (övers. anm.)

Alan Morrison

Noter

96. W.H. Goold (utg.), The Works of John Owen (Banner of Truth, 1967), Vol. VI, sid. 28. Se också sid. 206. Detta band är väsentlig lektyr för en flitig kristen, fastän språket onekligen är svårt.

http://www.kalektillsanningen.se