Vi började detta studium med att ställa den grundläggande frågan: ”Till vem ska den kristna som lider mentalt eller känslomässigt vända sig till med sin smärta? ” Vi erkände också att för många är frågan enkel: Om man går till en doktor för kroppen (läkare) med ett somatisk besvär, så går man till en doktor för sinnet med ett ”psykologiskt” besvär. Men detta är grundat på den falska föreställningen, att det finns något som är mental ”sjukdom” på samma sätt som det finns fysisk sjukdom. (97) Vi gav sedan en översikt av bakgrunden till all psykoterapi, och såg att den huvudsakliga influensen bestod av ett antal patetiskt vilseledda hypnotisörer, ockultister, mystiker och sofister som hystes i rucklen i de forntida shamanernas städer. Sedan fortsatte vi med att undersöka följderna av syndafallet på människans sinne, tillsammans med en framställning av en rad ”sinnestricks”, som är det gemensamma verksamhetsområdet för den demoniska sfären och människans syndiga natur.

Därefter visade vi att den psykologiska beskrivningen av det grundläggande felet med människorna inte har sina rötter i trauman tidigt i livet, vilka måste återupplevas ett efter ett, för att man ska kunna få sann mental hälsa. Snarare ligger det grundläggande felet med människan i ett bubbelt problem med synd – arvssynd och den strukturella synd som är en naturlig produkt av den. Ett sådant perspektiv är unikt för den kristnes världssyn, hämtat från bibeln och stadfäst i hans eget liv. Många troende har blivit så vana vid att dricka från Egyptens källor på andra områden av deras liv, att när det gäller ”mentalhälso”problem, är deras första instinkt att göra på samma sätt och buga sig för vitrockarnas världsliga vishet, ”professionella” skicklighet och andliga blindhet. Följaktligen hävdar vi, att psykoterapi inte bör ha någon plats i den troendes liv som har den helige Ande inneboende.

Det kommer att bli ytterligare ändamålsenlig debatt och kritik av ”kristen” psykoterapi i andra avdelningen av ”häxeriets lärlingar”, när vi stannar till för att undersöka tillämpningen av mind-sciences (mind-science = “kunskapen, läran om sinnet”, övers. anm.) i den kristna världen. På dessa sista sidor av denna avhandling, räknar vi upp sju viktiga orsaker till varför troende inte bör betrakta psykoterapi som ett effektivt botemedel för beteende- och känslomässiga störningar.

1. Psykoterapi är fullständigt obefintligt i bibeln

Om den troendes helgelse innebär, vilket de kristna psykoterapeuterna påstår, att man grundligt undersöker och avreagerar sig tidiga minnen, varför finns då inte dessa metoder omnämnda i bibeln? Varför har miljontals kristna män och kvinnor under århundradena bakåt varit tvungna att leva sina liv utan fördelarna av dessa saker? Var den helige Ande beroende av att Freud och hans skyddslingar trädde fram för mer effektiva former av helgelse? Varför dröjde det nästan två tusen år för denna till synes livsnödvändiga hjälp till helgelse att bli ”upptäckt” och påprackad en naiv och till stora delar okunnig kyrklig krets? Från fakta i bibeln står det klart, att denna metod aldrig användes av Herren Jesus Kristus under hela hans verksamhet. Inte heller finns någon hänvisning till den eller vittnesbörd om dess bruk i de andra skrifterna i nya testamentet eller verk av den tidiga församlingen. Om avreagerande psykoterapi är så livsnödvändig för kristen tillväxt, skulle det helt säkert omnämnas någonstans i NT:s skrifter, men det finns inte ens en indirekt antydning. Orsaken till detta är att Jesus och hans lärjungar inte var så angelägna om att ordna upp enskilda människors känslomässiga fixeringar, som om behovet av andlig pånyttfödelse och den påföljande fortsatta tillväxten i helgelse. I det kristna livet sker känslomässig tillväxt naturligt när man blir medveten om andlig tillväxt (t. ex. 2 Kor 5:17: Rom 12:2).

2. Psykoterapi bortser från Guds suveränitet.

I psykoterapin bortser man från Guds suveränitet när det gäller att ge bedrövelse och tuktan, som är bestämd av försynen för hans folk, inklusive hans rättighet att ta bort den enligt hans vilja. Det tas för givet av alla psykoterapeuter, att alla har en omedelbar rätt till det som de anser vara fullkomlig mental hälsa. Ändå är den kristnes mentala tillstånd helt i Herrens händer, snarare än i någon psykoterapeuts. För inte bara har han makten att hemsöka en människa med plötslig fysisk sjukdom enligt hans vilja (4 Mos 12:9-10; 5 Mos 24:9), utan det är också i hans domsrätt att störta var och en av hans skapelser in i extrem mental vånda vid varje bestämt tillfälle, om han – i sin outgrundliga vishet – så önskar (t. ex 1 Sam 16:14-15; Dan 4:16-17).

Israels barn blev varnade för att om de bröt förbundet ”skall HERREN slå dig med vanvett , blindhet och sinnesförvirring ” (5 Mos 28:28). Han har också makten att befria någon från sådana hemsökelser, när han så befaller (1 Sam 16:16, 23; Dan 4:34-37). Såvitt vi vet kan den ”törntagg i köttet ” – som gavs av Herren och förmedlades genom hans omedvetna tjänare Satan – som plågade Paulus, mycket väl ha varit något som vi skulle anse som ett obehaglig psykologiskt lidande. Men, vad det än var, ansåg Herren att det var lämpligt att han skulle fortsätta att bli plågad av den, just därför att den skulle gynna hans helgelse snarare än att hindra den (2 Kor 12:1-10).

Detta innebär inte att den kristne som lider, ska vägra att söka medicinsk hjälp eller hjälp från sin pastor på grundvalen att ”det är Guds suveräna vilja att jag ska vara sjuk ”. Sådan fatalism är mycket avlägsen från huvudinriktningen i den bibliska sanningen. För Herren har också ordnat så att det ska finnas medicinsk experthjälp tillgänglig närhelst det är nödvändigt. Vi får aldrig anta att sjukdom alltid kommer som en gudomlig tuktan. Men när den gör det, ska vi känna igen den som sådan och förstå vad det är som Herren vill att vi ska lära oss av erfarenheten.

Det skulle aldrig falla den ”kristne” terapeuten in, att Herren faktiskt kan vilja att en människa blir mentalt eller fysiskt sjuk, i avsikt att hjälpa till med hennes slutliga kristna tillväxt. Ändå måste vi medge detta, om vi ska försvara ett vittnesbörd om Guds suveränitet över alla hans skapelser i förening med en förståelse av visdomen i gudomlig tuktan, genom vars hjälp Guds sanna barn fostras (Hebr 12:5-11). Men vilka bedrövelser och svårigheter han än förordnar för en av sina människor, kan vi vara säkra på att han också kommer att förse med motsvarande styrka för att bära den (1 Kor 10:13), och en rik belöning för att hon uthärdar den (Rom 8:8; 2 Kor 4:17).

3. Psykoterapi förnekar kraften och tillräckligheten i Guds Ord

En tredje varning för att den kristne ska hänge sig åt psykoterapi, är att den underminerar bibelns auktoritet. All undervisning och information som är nödvändig för den troendes personliga tillväxt finns i Guds ord, bibeln. Ett av de stora kännetecknen på bibeln är dess förmåga att göra en gudsmänniska fullt färdig och väl rustad för varje god gärning (2 Tim 3:17). Vi struntar i detta anspråk på egen risk. Varför bestämma sig för helt underlägsna alternativ som är framställda av människor, när Gud redan har ordnat det allra bästa? Den är den mest storslagna vägledning för psykologi och själavård som en människa kan ha. När Paulus skriver till hebréerna att bibeln är:

”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar” (Hebr 4:12),

måste vi tillämpa det på vår herdetjänst och inte begränsa det till en evangelistisk uppmaning. Ett vanligt problem idag är att den av Gud inandade bibeln har blivit så insvept i läderinbundna gratisförpackningar med översättningar som konkurrerar med varandra, att den utomordentliga, dynamiska andliga kraften i Guds ord har förvandlats till bara ytterligare en handelsvara på marknaden. Många bekännande kristna idag tror att bibeln har överträffats i dess insikter av nutidens sekulariserade vetenskapliga och psykologiska upptäckter. Ett mer djupgående misstag kan inte göras. Både evolutions- och psykoanalysteorierna har utspytts av Satan i dessa sista dagar av historien som sätt att underminera den sanna principen om Sola Scriptura .

Detta innebär inte, att man inte kan lära sig något av sekulariserade tillvägagångssätt för själavård. Man kan t.ex. läsa i en själavårdshandbok av Rogers, att själavårdaren måste ”lyssna till musiken bakom orden ” hos den som behöver själavård, eftersom det problem som framställs sällan är den grundläggande svårigheten. Insikter som dessa är mycket värdefulla. Men se upp… För det första är den musik som den kristne själavårdaren lyssnar efter, mycket annorlunda än den som hans sekulariserade motsvarighet försöker höra. För det andra är det ett faktum, att varje nyttig insikt i sekulariserad själavård redan har en biblisk motsvarighet. Rogers visdomspärla ovan – att en människas framställning radikalt kan skilja sig från det som är i hennes hjärta – kan också upptäckas på många ställen i bibeln (t. ex. Ps 28:3; 55:21; Ordspr 5:3; 26:24). För det tredje, om du fördjupar dig själv i ett terapiutbildningsprogram av Rogers i stället för bibeln, måste du ta emot en fullständigt obiblisk världssyn. Så varför bestämma sig för undervisning som – även om den innehåller välgrundade mänskliga insikter – inte bara är ofullständig, utan troligen också leder den som inte har urskiljning in i allvarlig villfarelse?

Om du fördjupar dig i bibeln som din själavårdhandledning och använder dess insikter i alla dina relationer, kommer du verkligen att bli en vis själavårdare – mycket, mycket visare än någon sekulariserad psykoterapeut, och mycket mer genomträngande än någon terapeut, som klätt ut den sekulariserade psykoterapins teorier i vissa till det yttre tilltalade kristna kläder.

4. Psykoterapi upphäver mänskligt ansvarstagande

En fjärde varning för att den kristne ska söka psykoterapi för sina inre svårigheter, är att den förnekar individens personliga ansvar för sina handlingar inför Gud. Den stora majoriteten av psykoterapier innefattar en deterministisk ideologi, som försöker frita konfidenten/patienten från att acceptera ansvar för hans svårigheter. Så mycket bekvämare det är att skylla på våra föräldrar eller vår omgivning för följderna av arvssynden, och den strukturella syndens yttringar som härleder från den. Ett av de bästa hjälpmedlen för att bli frisk från ”sinnessjukdom”, är att vi börjar acceptera att vi själva – under Guds helige Andes inneboende kraft och ledning – ska ta ansvar för våra liv nu när vi tillhör Kristus (Fil 2:12-13). Ingenting kan vara mer skadligt för det andliga livet eller nonchalant mot den mentala hälsan, än att jaga efter de otaliga dolda minnena från trauman under vägledning och suggestion av en psykoterapeut. Människor går till terapeuter i förhoppning om att de ska kunna rikta in sig på något utanför dem själva, med vilket de ska kunna förknippa skulden för deras tillstånd. Men Jesus uppmanar oss att undvika en sådan uppfattning om människans synd, när han påstår att

”ingenting som utifrån går in i människan kan göra henne oren, men det som går ut ur människan (det som kommer från hjärtat), det orenar henne” (Mark 7:15 och Matt 15:11).

Det verkliga ursprunget till vår ”mentalsjukdom” (om det inte har en organisk orsak) är vår egen synd – inte våra föräldrars synd när de behandlade oss fel, som de avreagerande psykoterapeuterna hävdar, utan våra egna syndiga gensvar på den. Tills vi är beredda att ta ansvar för detta, kommer vi att fortsätta att lida i onödan och söka onödig hjälp för att bli av med detta.

5. Psykoterapi är jag-centrerad i stället för Kristus-centrerad

Det slutliga syftet med nästan alla psykoterapimetoder är att bygga upp själv -känsla i klienten/patienten. Men denna inställning är den direkta motsatsen till det slälavårdssätt som förespråkas av bibeln. Den sanne lärjungen till Kristus måste värdera sig själv mindre än andra, förödmjuka sig själv, förneka sig själv och dagligen ta upp sitt kors. Han känner till den stora andliga hemligheten (dårskap för världen) att förödmjukelse och ödmjukhet alltid leder till upphöjelse, medan den som försöker att upphöja sig själv skall bli förödmjukad (Matt 23:12; 16:25; Luk 14:11; 17:33; 18:14; Joh 12:25; jmfr Fil 2:3-11).

Ett vanligt uttryck som används i psykoterapeutiska kretsar är ”personlig tillväxt”. Vi erkänner öppenhjärtligt att inre tillväxt är nödvändig för en människa för att hon ska mogna. Psykoterapeutens uppfattning om personlig tillväxt är emellertid mycket skild från den kristnes. Den icke-troende terapeuten får en människa att växa genom att fokusera på jaget, uppmuntra självkänslan att stoltsera – alltså blir jaget både målet och objektet för alla försök till förbättring. Den ”kristne” psykoterapeuten efterapar också sin sekulariserade motsvarighet genom att nära en liknande uppfattning om personlig tillväxt. ”Självkänsla ” är ett av de populäraste uttrycken i den ”kristna” psykoterapilitteraturen. Vägen till kristen tillväxt är emellertid genom en helgelseprocess, som innebär att man fokuserar uteslutande på Jesus (Herbr 12:1-3) och söker att efterlikna honom, snarare än att vi blir upptagna med oss själva.

Hade Mose, Gideon, Job och Jesaja låg självkänsla, när de bekände sig själva vara som ingenting inför Herren (2 Mos 3:11; 4:10; Dom 6:12-15; Job 40:4; Ps 51:2-5; Jes 6:5)? Nej. De hade helt enkelt en realistisk uppfattning om sig själva – ett hjärta av sann ödmjukhet. Bibeln kallar oss inte till falsk blygsamhet eller nihilistisk nedvärdering av oss själva, men vi förväntas bilda oss en realistisk inställning till den mänskliga naturens onda hjärta, och insikten att allt gott den kristne har är en gåva från Gud. Det är av denna orsaks som aposteln Paulus kan säga: ”Ty jag vet att i mig , det vill säga i mitt kött , bor inte något gott ” (Rom 7:18). Himlen bevare oss från självkänslans krämare, vilkas uppfattning om dem själva hindrar dem från att inse deras medfödda ovärdighet. Till sådana människor ropar en handfull märgfulla frågor från bibeln högt:

”Vad skiljer dig från andra? Vad äger du, som du inte har fått? Men om du har fått det, varför skryter du då, som om du inte hade fått det?” (1 Kor 4:7)

Den kristne måste låta Kristus vara i centrum av hans liv, inte han själv. För han kan säga med stark förvissning: ”Ja är korsfäst med Kristus , och nu lever inte längre jag , utan Kristus lever i mig ” (Gal 2:19-20). Han hör sin Mästare säga dessa ord: ”Ty jag lever , och ni kommer att leva ” (Joh 14:19).

Den kristne måste inte bara avstå från att göra sig själv till fokus i sitt liv, utan han måste också undvika att sätta någon terapeut på en piedestal. Vi har redan hänvisat till en kraftfull terapeutisk påverkan som kallas ”överföringen”, genom vilken konfidenten blir som besatt av terapeuten som en auktoritetsgestalt. Men i en äkta relation till sin herde, ska den kristnes tro och lydnad bli överförd till hans Frälsare, snarare än till någon terapeut. I varje relation till herden – om det ska bli sann andlig tillväxt – måste fokus alltid vara på Kristus, hans läror och hans ord. En sann kristen själavårdare eller pastor kommer alltid att visa sin konfident i den riktningen. Han är vår definitiva ”rollmodell” (2 Kor 3:18). När Paulus uppmanade andra troende att följa hans exempel, var han noggrann med att tillägga orden ”liksom jag följer Kristi exempel ” (1 Kor 11:1). Psykoterapin röjer sina verkliga rötter, genom att fokusera på jaget hellre än på Kristus. Det gör människan till en liten gud.

6. Psykoterapi förnekar verket i Kristi kropp

Försvarandet av psykoterapi för beteeende- och känslomässiga problem hos den kristne professionaliserar en process, som i själva verket skulle äga rum inom Kristi kropp. ”Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra så att ni bli botade (Jak 5:16); ”Bär varandras bördor , så uppfyller ni Kristi lag (Gal 6:2). Här finns ingen terapisoffa! Kristna ska betjäna varandra – och är speciellt utrustade för att göra det (Gal 6:1). Fastän alla i församlingen kan själavårda i viss utsträckning, har vissa bröder fått speciella gåvor av Herren, till att vara mycket skickliga på detta (Rom 15:1). Det tillkommer de kristna pastorerna/äldstebröderna att ha uppsikt över själavårdsbehoven i den lokala församlingen, och säkerställa att de med speciella gåvor har möjlighet att utveckla dem. Det är väsentligt att alla problem som diskuteras i detta studum skall, när de drabbar människor i vår församling, behandlas inom Kristi kropp som gemensamma problem, så långt detta är möjligt. När en lem lider, ska hela kroppen känna det.

Många viktiga bidrag kan ges av medlemmarna i församlingen för själavårdsprocessen. T. ex. kan en broder eller syster i akut tillstånd av depression, eller som lider av vad som populärt beskrivs som ”schizofreni”, behöva bo hos en familj i församlingen. Detta kommer att ordna ett tillfälle för den som har gästfrihetens gåva, liksom för att man utvecklar känslighet i den färdighet som är nödvändig för själavård i en sådan situation.

Ofta är det ett problem, att så fort som någon i familjen får ett så kallat problem med ”den mentala hälsan”, skyndar sig många personer – p.g.a. deras begripliga ängslan och okunskap om dessa ting – att två sina händer för allt, genom att omedelbart överlämna personen till sjukvårdsmyndigheterna för att de ska bli bra. Det är vår uppfattning, att detta tillvägagångssätt för den kristne är att avsäga sig ansvar för att bröderna hjälps åt. Därmed är det inte sagt att allopatisk medicinering aldrig bör användas. Förvisso kan sådana eventualiteter vara lämpliga, under vägledning av en läkare, när det gäller problem i ett akut skede. Dessutom är största taktkänsla nödvändig, när man har att göra med de olika hälsomyndigheter som kan bli (eller önskar bli) involverade. Men där det är möjligt måste kristna, utan att bryta landets lagar eller riskera hälsa eller trygghet, ha tillsynen över en medlem i deras gemenskap som lider.

Vi inser att det kräver stort mod för en gemenskap, att inlåta sig i att hjälpa varandra i denna process av dödande och inbördes själavård. Många troende inom samfund är så fastlåsta i ett verksamhetsmönster, som förnekar det allmänna prästadömet och ger en människa alltför mycket makt i församlingen, att stora förändringar i hjärtat är nödvändiga, för att livet i församlingen ska förbättras. Den rådande infantilismen i församlingarna, som har sin orsak i sådan obiblisk församlingsordning, håller inte bara tillbaka många troende från att växa upp till de fullfjädrade kristna de skulle vara, utan är ofta ansvarig för att orsaka känslomässiga problem hos dem som lider i händerna på auktoritära ledare.

Vi behöver finna nya och kreativa sätt för att ta itu med dessa problem, så att en fullständig kristen lösning – och ett alternativ till den ohelgade terapi som staten erbjuder – kan erbjudas dem som behöver andlig själavård, under det att vi ger andra troende möjligheter att utveckla sina egen färdigheter som tjänande själavårdare.

7. Psykoterapi förkastar den helige Andes verk

Kanske är den viktigaste orsaken till att den troende bör undvika psykoterapeutiska metoder som en väg till ”mental hälsa”, att den fullständigt förkastar den helige Andes verk i den troendes liv. Faktum är att terapeuten i psykoterapin blir ett substitut för den sanne kristne själavårdaren – den helige Ande. Jesus sa att han skulle se till att hans folk inte skulle bli lämnade faderlösa i hans frånvaro, utan att han skulle sända dem ”en annan parakletos ”, som skulle förbli i dem (Joh 14:16-18). Detta grekiska ord parakletos kan på olika sätt översättas som tröstare, rådgivare, hjälpare, förkämpe, förebedjare. Det är sammansatt av två grekiska ord, para : bredvid, och kaleo : att kalla. Den helige Ande är bokstavligen Någon som är kallad till att vara alldeles bredvid den troende i alla hans prövningar och vedermödor – som om Han var efterföljaren till Guds bäste vän. Så den förste själavårdaren som den kristne vänder sig till i händelse av känslomässiga eller psykologiska svårigheter är Själavårdaren – Guds helig Ande – för att hjälpa honom att upptäcka och döda synden, som kanske kan vara roten till hans problem. Och det första den som lider bör tänka på, när han går igenom någon av dessa svårigheter, är att – tillsammans med en kristen själavårdare, om detta behövs – be att den helige Ande ska uppenbara varför detta händer honom, och vilken tillrättavisning Herren vill att han ska ta emot (jmfr Hebr 12:11).

För den andligt opånyttfödda människan framställer psykoterapin ett försök att gå in i fårfållan genom en annan dörr. För den troende kristne är den ett förnekande av föreskrifterna i Guds ord och ett förkastande av den helige Andes verk. Om du i sanning är ledd av den helige Ande, har du inget behov av att stå under en terapeut!

SAMMANFATTNING

För många troende kommer det som vi har sagt i denna avhandling att vara mycket nytt, och det praktiska genomförandet av dessa upptäckter kommer inte att bli lätt att utföra – med tanke på trycket från professionella inom ”mental hälsa” och hur många med-troende går till väga. Men det kommer inte att vara första gången som de som är trofasta mot Herren, har varit tvungna att försvara sig mot världen. De många svalg som skiljer Guds församling från människans värld håller på att erodera i vår tid. Svalget mellan psykoterapi och biblisk själavård är inget undantag. Som Bobgans har sagt på ett utmärkt sätt:

”Det psykologiska tillvägagångssättet har sitt ursprung i människan, använder metoder som är uppfunna av människan och slutar med människan. Det andliga tillvägagångssättet har sitt ursprung i Gud, har Andens gåvor och frukter i sin tjänst, och leder en människa till en större medvetenhet om Gud och sig själv som skapad av Gud… Det psykologiska tillvägagångssättet är en kombination av metoder och teorier, men det andliga tillvägagångssättet är en förening av kärlek och sanning… Det psykologiska tillvägagångssättet omfattar föränderliga normer och flexibel moral. Det andliga tillvägagångssättet följer den oföränderliga normen och auktoriteten i Guds ord… Det psykologiska tillvägagångssättet har jaget i centrum, medan det andliga tillvägagångssättet är Kristuscentrerat… Det psykologiska tillvägagångssättet försöker förändra en människas tänkande och beteende genom sinnet, viljan och känslorna. Det andliga tillvägagångssättet förändrar en människas tänkande, känslor och beteende genom hennes ande”. (98)

Många kristna skulle säga att psykoterapi ”verkar” och därför måste det vara gott. Man kan visserligen genomgå en process under påverkan av kraftig suggestion och manipulation av en terapeut, i vilken man återupplever upplevelser från tidiga år och uppnår psykokatharsis och befrielse från speciella ”neuroser” eller andra problem. Men det gör bara slut på ett speciellt symptom av den undeliggande strukturella synden. Den sträcker sig inte på långt när till att man dödar själva synden – som lever vidare, alltid beredd att förleda på något annat sätt i ens liv.

En viktig sak att komma ihåg här, är att bara för att något ser ut att ”verka”, innebär inte det att det är välgörande. En av de bibliska varningarna med avseende på en falsk profet är att, även om hans tecken eller under kanske inträffar, det kommer att leda människor in i avgudadyrkan (5 Mos 13:1-3). På liknande sätt leder psykoterapi – även när den ser ut att verka – dess offer in i ett virrvarr av annat ogudaktigt (ofta ockult) inflytande, framkallar en falsk känsla av välmående och åstadkommer ett förnekande av den helige Andes ledning och kraft. Det föreliggande problemet gav i själva verket en unik möjlighet för ett stort kirurgiskt ingrepp på dess grundläggande orsak. Med cancerogent språk är psykoterapin verksam på en metastas, och lämnar rotcancern ifred att fara vilt fram på en massa dolda sätt. Kristet dödande å andra sidan ser sjukt beteende som ett tecken på djup inneboende synd, vilket kommer att kräva verkligt andliga hjälpmedel om dess verkan ska bli upphävd.

Det är tragiskt att så många kristna attraheras av världens tillvägagångssätt, och saknar bedömning för att skilja mellan det andliga tillvägagångssättet och det psykologiska tillvägagångssättet. Genom påverkan av mind-sciences – av vilket psykoterapi bara är en del – inrättas världen snabbt, på ett inre plan, för att ta emot den mest fenomenala bluff som framställts av Satan sedan han åstadkom syndafallet i Eden. Det sorgliga är att bekännande kristna arbetar alldeles vid sidan av honom inom området för mind-sciences – en utveckling som vi ska undersöka detaljerat i vårt kapitel om ”kristnad” ockultism. Om vi söker efter orsakerna bakom detta, är det sannerligen inte någon tillfällighet att uppsvinget för den ”kristna” psykoterapirörelsen har varit en världslig motsvarighet till nedgraderandet av Guds ord och avfallet i troheten mot ”den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga ” inom den apostoliska församlingen.

För nästan 2000 år sedan varnade Herren Jesus Kristus sina lärjungar för att falska messiasgestalter och falska profeter skulle försöka bedra även Guds utvalda (Matt 24:24). Så sorgligt det är att denna varning till största delen inte har beaktats i så många församlingar idag.

Alan Morrison

Noter

97. Långt innan den här författaren blev frälst, när han var anställd som socialarbetare i en klinisk undervisningsgrupp för barnrådgivning, som medhjälpare i terapigrupper och höll på att arbeta med ”problem”barn, kom han till slutsatsen – genom att läsa böcker av Dr. Thomas Szasz och andra ”anti-psykiatriker” – att sinnessjukdom är en myt som skapats av västerländsk kultur, och att psykoterapi av den strängt objektiva modellen var en bluff. Det var desto mer överraskande, efter omvändelsen, att upptäcka att kristna slukade dessa sekulariserade teorier utan åtskillnad. Detta var åtminstone lika häpnadsväckande som att andra bekännande kristna inte trodde på Jesu Kristi bokstavliga, kroppsliga uppståndelse!
98. Martin & Deidre Bobgan, The Psychological Way: The Spiritual Way (Bethany House, 1979), sid 176-177.

http://www.kalektillsanningen.se