Det är en vacker vårkväll i mitten av 1800-talet. I den lilla torpstugan vid skogsgläntan sitter en grupp människor ihopträngda. En innerlig sång tränger ut genom de grå plankväggarna. På stigen mot stugan kommer en ung man gående med dröjande steg. Han knackar försiktigt på, blir vänligt insläppt och smyger sig in och sätter sig på golvet närmast dörren. Till en början tar ingen notis om honom, utan samtalet omkring bibeltexten fortsätter runt bordet. Så börjar bönen, lyssnande och intensiv. Efter en stund kommer en gammal man bort till nykomlingen, lägger ömsint armen om honom och viskar: ”Hur är det, Oskar, har du frid med Gud?

Det är en vacker vårkväll i slutet av 1900-talet. Ett gäng goda vänner sitter på ett kafé i Gamla Stan i Stockholm och dricker cappuccino och äter baguette med basilika och fårost. En av tjejerna är just klar med sina teologistudier och ska prästvigas på söndag. Det kom lite chockartat när hon avslöjade sina planer för fem år sedan, för ingen av kompisarna var religiös så det störde. Sedan dess har samtalen ofta kretsat kring andlighet, och flera av dem har börjat nosa på litteratur och föredrag i olika strömningar av inre sökande. Ett par killar följde till och med Carina till kyrkan en söndag, vilket ledde till ovanligt hetsiga diskussioner. Nu vilar lite av stundens allvar över gänget, och man talar återigen – om Gud. Carina vänder sig till en av dem som ändå kallar sig troende i gänget, och frågar: ”Eva, vad har du egentligen för gudsbild?”

De båda frågorna speglar ett tyst jordskred i hela det andliga klimatet i vår kultur. Låt oss kalla det förskjutningen från samvete till medvetande. I väckelsens torpstugor handlade brottningen med Gud framför allt om samvetets uppgörelse, i vägskälet mellan det gamla sättet att leva och det nya. Den brännande frågan var om Gud verkligen kunde förlåta att jag levt som jag gjort, och därmed ge mig en ny start i livet. Man spanade liksom upp i Guds ansikte, för att urskilja om där fanns en glimt av välkomnande i de allseende ögonen. Som när ett barn tar mod till sig och berättar för pappa om den sönderslagna rutan, och förväntar sig att ”det ska bli bra mellan oss igen”.

Idag remitteras ofta samvetet till psykologen, som ska försöka hjälpa mig reda ut varför jag ställer så höga krav och har så svårt att förlåta mig själv. Det andliga sökandet sker i stället utifrån medvetandet, en intellektuell bearbetning av olika gudsföreställningar. Problemet är inte längre synden, att jag har handlat och levt fel. Problemet är okunnigheten, att jag inte har förstått vem jag själv är och vem Gud är. Vägen till den insikten går inte som i torpstugan genom min ensamma brottning med Gud, utan genom kurser, diskussioner, föredrag och böcker. Andligheten ansluts till kunskapssamhällets allomfattande huvudled.

Nu brukar den vanliga förklaringen i kristna sammanhang vara att denna förändring beror just på bristande kunskap: folk vet helt enkelt inte särskilt mycket om kristen tro, och därför kan vi inte förvänta oss en samvetskris som den vi finner i 1800-talets väckelser. Det är först när jag har klart för mig vissa bibliska sanningar om Gud som jag kan ta spjärn mot honom och nå en försoning med honom. Underförstått: om människor bara får tillräckligt med bibelkunskap så är vi snart där igen.

Är det verkligen så? Eller missar vi den grundläggande förskjutningen i kulturklimatet? Där handlar det inte om mängden kunskap (för då skulle det ju relativt lätt gå att åtgärda om folk lär sig mer om bibeln). Det handlar om tron på att kunskapen i sig är vägen. Den leder inte fram till en relation med Gud, utan till ett medvetande om Gud. Detta medvetande får mig att må bra. Ty målet med vårt liv är inte längre att leva rätt, utan att må bra.

Allt detta är egentligen klassiskt gnostiskt tänkande. Enligt gnostikerna är inte syndafallets innebörd uppror utan okunnighet. Människans problem är inte att hon har satt sig på Guds plats, utan att hennes förstånd är förmörkat så att hon inte förstår vem Gud är. Frälsningen innebär därmed inte en försoning med Gud, där konflikten övergår i vänskap. Frälsningen innebär en upplysning om Gud, där okunnigheten övergår i insikt. Denna insikt förmedlas av den sanna kunskapen – gnosis.

Det betyder att om vi bara tänker rätt om Gud, så blir allt bra. Det är våra felaktiga föreställningar som är problemet. Det hela kan jämföras med en viss sorts terapi, som betraktar alla relationsstörningar som resultat av felaktiga inre föreställningar: låg självuppfattning, falska skuldkänslor, negativ fadersbild, rädsla för omvärlden osv. Att jag faktiskt skulle behöva be någon om förlåtelse, ändra mitt beteende eller förlåta dem som gjort mig illa uppfattas som primitiva rester av en förtryckande människosyn. Det är den egna insikten som befriar. Att bli hjälpt uppfattas som förnedrande, vare sig det är av Gud eller människor.

Parallellt med kunskapssamhällets framväxt har den kristna kyrkan haft sin egen utveckling i samma riktning. Om vi återvänder till 1800-talets väckelser i både kyrklig och frikyrklig tappning, så var det förvisso inte bara ömhet och öppna famnen människor kunde möta. Ibland gick omvändelseförkunnelsen över styr, och skapade höga trösklar mellan ”innanför” och ”utanför”. En obarmhärtig undervisning om synden missade den verkliga skulden och hamnade i stället i ett oformligt träsk av religiösa skuldkänslor: ”Jag duger inte inför Gud och församlingen vad jag än gör eller tror”.

Kyrkan liknar äktenskapet på mer än ett sätt: sårbarheten gör att jag ingenstans kan få så mycket tröst som där – eller fara så illa. Denna öppna förväntan kan leda till himmel eller helvete.

Och för många av dem som fick kyrkans förkunnelse i vrångstrupen, blev helvetesröken en signal till att fly från allt som Gud och andlighet hette. En djupt rotad ateism eller agnosticism bredde ut sig i många skikt av samhället, inte minst bland författare och andra kulturarbetare som haft sina rötter i gammal väckelsefromhet. Det nödvändiga självförsvaret mot övergrepp tilläts växa till en heltäckande förskansning mot alla former av andlighet.

För andra som blev sårade men ändå inte ville släppa all kontakt med Gud, återstod en annan möjlighet. Har jag upplevt förnedringen att inte duga, att inte vara tillräckligt andlig, kommer jag med näbbar och klor att undvika allt som skulle kunna påminna om den upplevelsen. Kvar blir en radikal bejakelseteologi, vars enda och ständigt upprepade budskap är att Gud tar emot mig som jag är. Det är ämnat att vara en befriande öppning i den kvävande fromheten …

… men blir så lätt en ny förskansning. Min rädsla att på nytt räknas som oandlig gör att jag vägrar släppa in några andra budskap än de kravlöst bekräftande … Kan det vara ett skäl till den märkligt livlösa atmosfären i många kristna sammanhang, där man ständigt upprepar att Gud älskar oss som vi är … men aldrig kan säga något annat?

Till slut leder våra oläkta sår till att vi inte längre kan hålla ihop sanningen. I evangelierna är det en självklarhet att människan är en syndare och att Jesus älskar syndare. Men om hela min attityd mot Gud är att försvara mig mot varje antydan om att jag inte skulle duga, då tvingas jag till slut välja den ena av dessa sanningar: ”Vadå syndare? Jag tror på en god och förlåtande Gud!” Och när sanningen inte längre är hel, kan den inte längre hela.

Då kvarstår bara det intellektuella pusselläggandet med gudsbilder, som passar så perfekt in i det gnosticerade kunskapssamhället. ”För mig är Gud som en … min Gud är snarare som en …” Allt rör sig på tankeplanet, med idéer och bilder som flyttas omkring och ritas om alltefter våra egna behov och önskningar. Vi tar omedvetet eller medvetet spjärn mot våra sår och söker oss till en gudsbild som är så långt som möjligt från den erfarenheten. Vi vill ju inte bli sårade igen!

Hela metodiken kring andlig utveckling går då ut på att nöta in de önskvärda trossatserna. ”Om vi bara kunde fatta att Gud älskar oss, att vi duger som vi är …” Här går en ohelig allians mellan liberala grenar av kyrkan och trosrörelsen: en i grunden gnostisk metodik av frälsning genom rätt tänkande . Allt för att slippa möta Gud ansikte mot ansikte, utan ett skyddande filter av jag-stärkande trossatser.

Det handlar inte längre så mycket om en relation till Gud, för en verklig relation bygger alltid på sårbarhet och öppenhet för den andre att visa sina verkliga och oväntade sidor. Det handlar om att nå fram till det rätta medvetandet om Gud, där alla hotande frågeställningar rätats ut och jag lugnt kan räkna med att Gud inte stör mig i min andlighet.

Detta får direkta följder på ett av bibelns nyckelord, synd. När vårt förhållande till Gud övergår från samvetets instans till medvetandets, tappar synden sin paradoxala förmåga att till slut driva oss i famnen på Gud. Den blir i stället ett fritt svävande teoretiskt begrepp, en pinsam rest från flydda dagar som vi generat petar på lite då och då och inte riktigt vet vad vi ska göra med. ”Vi behöver ett nytt sätt att tala om synden i vår tid” och liknande ansatser, visar bara hur vilsna vi är.

När synden frikopplats från den enda instans som kan belysa den, nämligen samvetet, återstår bara teoretiska modeller av synd. De visar sig snart urarta till kulturellt betingade kataloger av oönskade beteenden, allt ifrån att gå på bio till multinationella företag. Så länge vi rör oss på detta teoretiska diskussionsplan, går vi fria från den verkliga syndainsikten som träffar oss i hjärtat och får oss att kasta oss på Gud. Evangeliet blir på sin höjd ”intressant”, men aldrig en fråga på liv och död.

Att detta verkligen rör själva kärnan av evangeliet inser vi när vi påminner oss Johannes döparens bekännelse som vi upprepar i varje nattvard: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”. Om inte samvetet längre tillåts pejla djupet och renheten i vår gudsrelation, utan avfärdas med ”gammaltestamentliga gudsbilder” och ”religiösa skrupler” – hur ska vi då kunna tala om synd?

… Drivna av den gnostiska övertygelsen att den moderna människans problem med Gud ligger på det intellektuella planet, ägnar vi enorma mängder energi åt att försöka ta fram gudsbilder som ska vara acceptabla i dagens samhälle. Modet att skära bort traditionella trossatser varierar mellan liberala och konservativa, men vi är ofta överens om att det handlar om att kunna förklara evangeliet på ett så attraktivt och meningsfullt sätt att det inte ska väcka anstöt. Utgångspunkten i förkunnelsen är ofta densamma över hela spektrat av teologiska uppfattningar: om vi bara kan förklara på rätt sätt så att människor förstår … så tror de.

… Det betyder också att den kristna kyrkans evangelisation måste ta människans motstånd mot Gud på allvar, för att vara realistisk. Det talas idag ofta om det andliga sökandet i vårt postmoderna samhälle, som om det bara vore en fråga om att ta fram en acceptabel gudsbild så kommer människor till tro. Hindret sägs hela tiden vara att människor inte kan tro, så som kyrkan bär sig åt.

Men tänk om människor inte vill tro? Tänk om man bara släpper fram så mycket av sin längtan att inte jagets grundläggande herravälde rubbas? Då göre sig inget annat än den mest urvattnade kristendom besvär, och den skulle knappast väcka mer än en gäspning.

C S Lewis var en intellektuellt mycket genomtänkt ateist, långt upp i sina universitetsstudier. Han beskriver senare sitt förhållande till Gud under den tiden: ”Älskvärda agnostiker brukar glatt tala om ’människans sökande efter Gud’. Sådan jag var då, kunde de vad mig beträffar lika gärna ha talat om musens sökande efter katten”. Och han tillägger: ”Kom ihåg att min önskan över allt annat hade varit att slippa ’inblandning’”.

Jesus visste att han var världens ljus. Men han hade inga illusioner om att människor skulle komma störtande från alla håll för att förena sig med honom. Han realism är bister när han beskriver människans dilemma:

”Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill”.

Det stora hindret tycks alltså inte vara att människor är okunniga om andliga ting, och bara väntar på upplysning med den rätta kunskapen. Hindret tycks inte heller vara att Jesu gudsbild inte är tillräckligt intellektuellt acceptabel, så att människor skulle ändra sig om han kom tillbaka med en bättre version.

Det stora hindret, den verkliga krisen (”krisis” är det grekiska ordet för domen), är att människorna har något att dölja – och därför gör motstånd mot ljuset. I det läget älskar vi mörkret mer, för mörkret ställer inga besvärliga frågor om hur vi lever. Vi slipper ”inblandning”.

Varför är New Age-andligheten så populär i dagens klättrarsamhälle? Många söker andliga djup i energiflöden, chakras, tarotkort, healing och andra fenomen. Varför tar så många risken att råka ut för kvacksalvare i andlighet, och dessutom betalar en massa pengar för det? Kan det bero på att man slipper betala med det som kostar betydligt mer – en ändrad livsföring? Man erbjuds andlighet utan omvändelse. Ingen Gud som ställer några frågor, ingen risk att mitt samvete ska störas.

Buddismen har blivit populär i Hollywood. Bertulucci, Scorsese och andra stora regissörer gör filmer om tibetanska lamor och andra buddhistiska lärare. Varför är just den sortens andlighet så attraktiv för det glassiga filmfolket, som visat världen hur man överskrider gränser för våld och sex? Kan det bero på att inte heller buddhismen bekänner någon Gud, som skulle kunna ha moraliska synpunkter på det liv man lever? I stället erbjuds man alla de yttre formerna med stillhet, meditation och andra inre övningar – och slipper den innersta konfrontationen med Honom vars plats man tagit. Visst finns det goda skäl till att en människa väljer ”medvetande” i stället för ”relation”.

… Syftet med Jesu andlighet är inte medvetandehöjande, som om människan bara är okunnig och därför med hjälp av andliga insikter behöver höjas till rätt medvetandenivå. Syftet är om-vändelse, att människan i andlighetens ljus ska hitta vägen tillbaka till sin ursprungliga relation till Gud. Därför måste andligheten träffa människans centrum, samvetet, den inre kompass som avgör vart hon går. Om inte andligheten träffar samvetet utan bara medvetandet, sker ingen grundläggande förändring i människan. Hon fortsätter i samma riktning som förut.

… Ändå tror många att vi skulle leva annorlunda om det hände lite fler andliga fenomen omkring oss. Den sortens förväntan har skapat en lönsam bransch för djävulen, som enligt Jesus lägger upp det här som en av sina kardinalstrategier inför framtiden: ”Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda”. Den Onde tycks kunna kopiera det mesta i fråga om andlighet.

Men han kan inte kopiera syndainsikten . Visst kan han anklaga mig för hur usel jag är, och binda mig i falska skuldkänslor. Men den verkligt djupa insikten inifrån mig själv, klarsynen över min situation, den gör djävulen allt för att dölja. Den skulle ju kunna innebära att jag börjar följa Jesus.

Och ett av de effektivaste sätten att dölja denna insikt, och hindra att ljuset når vårt samvete, det tycks vara just att breda ut fascinerande bländverk av andliga fenomen, nya rörelser, spännande nytolkningar, tänkvärda djupsinnigheter. Du hänger väl med i den senaste andliga utvecklingen?

… Och som Jesus betonar: ”Sanningen skall göra er fria”. Myterna kan aldrig göra oss fria, hur andliga de än låter. Upplevelserna kan aldrig göra oss till hela människor, hur starka de än är. Bara den råa, osminkade sanningen om vem jag är och vem Gud är, kan befria mig från den lögnens fina spindelväv som med allt andligare trådar spinner in mig i min egen inkrökthet.

(Utdrag från boken Fotspår i glastrappan)

Magnus Malm

http://www.kts.just.nu