ANTIKRISTLIGA INFLUENSER I DAGENS LITTERATUR.

Starka krafter arbetar på att förföra människorna och locka dem in i villfarelse. Välkända och mycket skickliga författare är med och hjälper till. De vet att det effektivaste sättet att påverka människor är att presentera det felaktiga och onormala som självklarheter, som ingen har anledning att ifrågasätta. Av all den ”fiction” som öses över oss blir vi negativt påverkade, om vi inte ser upp.

Varför tycker och tänker människor som de gör? Svaret är att de har blivit förförda. De har blivit påförda ett syn- och levnadssätt av ogudaktiga filosofer, vetenskapsmän, författare, journalister och filmregissörer. Ofta vet inte människorna varifrån de fått sitt värderingssätt. Det bara finns där som en makt i världen. I den här artikeln ska vi titta lite på litteraturens och filmens förmåga att indoktrinera människorna, att påverka deras tänkande och handlande.

År 1941 kom Jan Fridegårds bok Torntuppen ut. Boken börjar i Tillinge i Uppland, där Fridegårds far bodde i slutet av sitt liv. Torntuppen skrevs omedelbart efter faderns död. Den här boken är den enda av Fridegårds böcker, som han ansåg vara inspirerad av ”högre makter”. I boken finns ett inflytande från teosofin och kanske spiritismen. Eftersom Fridegård var en flitigt läst författare, fick Torntuppen många läsare.

Torntuppen finns på Tillinge kyrka utefter E:18. Där slår den döde Froms ande sig ner, befriad från kroppen och materiens bojor. (Troligen symboliserar detta att Jan Fridegård satte en livsåskådning med rötter i folktro och teosofi högt över kyrkans evangelisk – lutherska lära.) Den döde Froms ande gav sig sedan iväg på en svävande resa i det krigshärjade Europas luftrum. Då träffade han andra döda, som levde i olika tillstånd, beroende på hur de levt sina liv på jorden. Elaka och själviska var mer jordbundna än de kärleksfulla. From som var en vänlig själ även i jordelivet, anpassade sig bra i det kroppslösa tillståndet. Bland andra träffade han på en grupp döda tyska soldater, som fortfarande marscherade för ”Fuhrer und Vaterland”, omedvetna om att de hade skjutits. Efter en mängd upplevelser kände From att han började bli fri från allt jordiskt. En okänd kraft drog honom upp mot rymden – mot ett evigt ”sommarland”.

Då Fridegård skrev Torntuppen var han inte övertygad spiritist, men han skulle bli det längre fram, sedan han i en spiritistisk seans hade varit med om märkliga ockulta manifestationer. På 1960 – talet kom Fridegårds bok Den gåtfulla vägen ut, där han berättar om sina egna spiritistiska och ockulta upplevelser. Utan att överdriva Fridegårds betydelse för new-age-vågen, kan man påstå att hans böcker hjälpte till att bana väg för nyandligheten.

SAGOTANTEN

En författare som blev mycket populär inom och utom Sverige var Astrid Lindgren. Hennes barnböcker såldes i stora upplagor runt hela jorden. Hon blev ett ”nationalhelgon” i Sverige. Hennes böcker kom att påverka barn, ungdomar och vuxna. Maria Schottenius skrev i Expressens minnesupplaga den 29/1 -02: ”Den melankoli som drar genom Astrid Lindgrens författarskap är ren och vacker. Döden lockar ofta mer än den skrämmer”. Den här synen på vad som sker efter den fysiska döden har Lindgren hämtat från new-age-rörelsen. Där finns ju inte himmel och helvete, bara ett underbart sommarland.

År 1945 utgavs boken, som kom att göra Astrid Lindgren berömd. Den heter Pippi Långstrump och ansågs på den tiden vara en fara för barnen, eftersom Pippi är ett upproriskt barn. Hon är stark, modig och oberoende av föräldrar och andra auktoriteter. Professor John Landquist gick till rasande angrepp mot boken på Aftonbladets kultursidor. Han menade kanske som Expressen i sitt eftermäle, att Pippi Långstrump ”balanserar med sina omaka skor hela tiden på gränserna till det vulgära och opassande”. Även med dagens moderna glasögon ses Pippi Långstrump som en starkt feministisk och anarkistisk bok. Boken lär barnen att de kan göra uppror mot auktoriteter, t. ex. lärare och poliser.

Erik Wijk påpekade i Finanstidningen den 31/1-02 följande: ”De som nu med rätta hyllar den moderna litteraturens mest betydande svenska författare bör samtidigt komma ihåg att Pippi är mormor till stenkastarna i Göteborg”.

Precis som Jan Fridegård har Astrid Lindgren nyandliga läror i några av sina böcker. Jag tänker främst på Bröderna Lejonhjärta, som blev både film och tv-serie. Expressens kulturchef skrev 29/1 om boken: ”Det är inte i första hand bibeln dagens svenskar tar till i sorgens och allvarets stund, även om Bröderna Lejonhjärta, där brodern tar vara på sin broder, som sagt har starka beröringspunkter med evangelierna.” Lite länge fram i samma atikel skrev hon: ”Vår gemensamma svenska värdeskala och vår moral mäter vi snarare med Bröderna Lejonhjärta än med postillorna.” Expressens kulturchef påpekade också att evangelierna, Luther och bröderna Lejonhjärta nog har fått koka ihop i de svenska köken. Kanske tänkte hon även på de kristna hemmen, eftersom det är så mycket sammanblandning av tro och lära inom kristendomen. Till och med en del kristna tycks mer tro på Lindgrens Nangijala än på bibelns undervisning om himmel och helvete.

Bröderna Lejonhjärta är som sagt en nyandlig sagobok. Då en människa avlider kommer hon till det eviga ”sommarlandet” Nangijala, där karmafallen finns och de tidsåldriga floderna möts. Ordet karma kommer från hinduismen och används inom ockultismen och new age. Med karma menas, att det människan sår i ett jordeliv får hon skörda i nästa liv på jorden. Den livs- och dödsfilosofi som Astrid Lindgren propagerar för har ingenting med kristendom att göra. Men genom boken påverkar hon barn, ungdomar och vuxna att se på de eviga tingen med spiritistika glasögon.

Boken om magi

Då den här artikeln skrivs går den populära filmen Sagan om ringen för fullsatta hus på biograferna. Filmen bygger på J.R.R. Tolkiens bok med samma namn. Bokens svenske översättare, Åke Ohlmark, har i sin bok ”Tolkien och den svarta magin” beskrivit den som en berättelse med direkt ockult handling. Alla vill inte hålla med om detta. Då jag skrev artikeln ”En doktrineringskampanj från helvetet” i Hemmets vän den 9/6 -83 och då nämnde om de ockulta inslagen i Tolkiens böcker, kom en ilsken svarsartikel från Hanna Bergstrand. Hon påpekade att hon var ledamot av styrelsen för Tolkien-sällskapet Forodrim och att hon var kristen. Hon angrep Åke Ohlmarks bok, som hon menade var full av sakfel, feltolkningar och absurda påståenden. Men i samma artikel påpekade hon att de trollkarlar, som finns i handlingen, har sin makt därför att de är änglar i köttslig gestalt, utsända för att verka för världens räddning. Det är här problemet ligger.

Tolkien som var katolik, blandar i sina böcker mörker och ljus i en enda osalig röra. Ockulta naturväsen och en trollkarl kämpar med en annan trollkarl och underjordiska varelser om makten. Och det är just detta som är det farliga i Sagan om ringen, för Tolkien gör svart till vitt och mörker till ljus. En trollkarl är en ockultist, som använder förbjuden magi för att nå sina syften. Och magi är trolldomssynd, och därför kan inte en trollkarl verka för Gud. Det bör också påpekas, att man inte kan skilja mellan ”vit magi” och ”svart magi”. All magi är trolldomssynd, och det är något som Gud förbjuder människan att syssla med. Därför är Sagan om ringen en bok, som förför läsarna till att acceptera trolldomssynder.

En snäll djävul

Lagom till julen 1981 drabbades de svenska småbarnen av en bok om en snäll djävul. ”Den snälle herr Djävul” heter boken och är skriven av den kända tyska författaren Christine Nöstlinger. Boken kan vid ett ytligt betraktande tyckas ganska oskyldig. Men det är den inte. Den är ytterst förnedrande för barnen, för den vänder upp och ner på människornas villkor, att det finns en andemakt, som är orsaken till allt ont i världen. Småbarnen får lära sig att en djävul, en demon, är en snäll och godhjärtad varelse, som bara vill människorna väl.

Tänk så trevliga och fina saker den lille djävulen ställer till med i sagoboken. I de gamla folksagorna var djävlar, häxor och trollkarlar onda personligheter, och barnen fick lära sig att dem skulle de akta sig för. I vår nyandliga tid har man vänt på begreppet: de onda har blivit de goda och de goda är de onda.

Den nyandliga feminismen

En av Sveriges mest lästa författare är Marianne Fredriksson. I Kvinnotryck nr. 6/01 bekänner hon, att hon varit feminist i hela sitt liv. Hon är också påverkad av ockulta läror och de ”gnostiska evangelierna”. Detta märks tydligt på hennes författarskap, och hon har själv erkänt det i förorden till ett par av sina böcker. Marianne Fredriksson debuterade sent som författare efter en lång tid som journalist. Den första romanen heter Evas bok, och den utgavs 1980. Boken utgör den första delen i triologin Paradisets barn. I den här triologin utgår Fredriksson från bibliska motiv, som hon sedan vanställer och tolkar om efter sina egna new age-tankar.

Boken Enligt Maria Magdalena handlar om en av kvinnorna i Jesu närhet. Hon skriver ner sina minnen från vandringsåren med Jesus, vilken enligt henne är en ytterst vidsynt person med huvudbudskapet: skriv inga lagar. Marianne Fredriksson menar att kristendomen har misstolkats och förvanskats. Den ”sanna” kristendomen är öppen och icke-auktoritär!

I förordet till Paradisets barn nämner Marianne Fredriksson den ockulte historieforskaren Jen Gebser. Enligt hans historiesyn har mänskligheten gått igenom fyra stora tidsåldrar: den arkaiska, den magiska, den mytiska och den mentala/intellektuella.

Paradisets barn skildrar den arkaiska människan, som upplever sig ett med naturen. I slutet av den här epoken blev människan medveten om sin kropp, sitt psyke och om döden. Och så föddes rädslan i henne. Försvaret hon då använde sig av var av magisk natur. Under den här epokens höjdfas ägde människorna parapsykologiska och telepatiska förmågor. De stod i förbindelse med trädens och flodernas andar, och de kunde se in i framtiden. I den tredje tidsåldern trädde människorna in i historiens ljus genom mytiska berättelser. Det som hade skett i verkligheten tolkade de om – och på så sätt kom bibelmyterna till.

Triologin om Eva, Karin och Norea utspelas i en värld, där arkaiska inslag blandas med magiska, mytiska och logiska. Edens vildmänniskor bortom ont och gott blir föremål för mission av en magiker och schaman från det mytiska konungariket Nod. Norea – Evas och Adams yngsta dotter – blir sedan den gränsöverskridande feministen, som tar för sig av kunskap, insikt och makt. Hon kan se in i det fördolda och utnyttja den parapsykologiska kunskap som finns att få.

Marianne Fredrikssons bok Syndafloden handlar om Noa. (Här sedd med en feminists new age-ögon.) Noa har fått ett uppdrag av Gud, som tänker förstöra jorden och dränka människorna. I stor vrede sätter Noa igång med arbetet att bygga det största skepp världen någonsin skådat. Och när jordbävningen, stormen och skyfallen kommer, höjer sig arken från marken och flyter. En skara människor överlever förstörelsen, men de förs in i en tillvaro utan rötter och samband – och utan någon att förtrösta på. ”Människorna kommer aldrig att förlåta dig”, ropar Noa till Gud.

Fredrikssons böcker är ytterst förförande för människorna. Hon bedrar de icke-troende till att betrakta den bibliska historien som falsk, lögnaktig och hopdiktad. De får istället lära sig att tro på en ockult historiesyn. Och hos de kristna – de som inte är befästa i Ordet – skapar hennes böcker bara ännu mer religiös förvirring. Och det är kanske det som är meningen med de här nyandliga romanerna.

Trollpojken

En bästsäljare på bokhandelsdiskarna är berättelsen om Harry Potter av J.K. Rowling, en kvinna som bekänner sig som häxa. Liksom i Tolkiens böcker innehåller Harry Potter-sagorna magi och trolldom. Men här handlar det om människor. Harry Potter är en ung pojke, som får lära sig trolldom i en häxskola. Böckerna innehåller element från alla sataniska förförelseformer, men på så listigt sätt att många ser dem som ganska harmlösa. Potterböckerna som är sålda i över 30 miljoner exemplar och läses av många fler, är fyllda med häxkonst, trolldom, samtal med döda och astralresor.

Det här rör sig inte om några fantasiberättelser, om någon skulle tro det. För de här sakerna praktiseras av ockultister, som är djupt överlåtna åt mörkrets makter. Om du som är kristen inte tror på sådana här ockulta fenomen, så läs då om Mose och de egyptiska trollkarlarna i andra Mosebok 7 och om Simon trollkarlen i Apostlagärningarna 8. Det som skedde på den tiden sker också idag.

Genom Potter-böckerna får barnen och ungdomarna lära sig ett ockult tänkande, som sedan kan ta över deras sinnen helt och fullt. Häxkonst och trollkonst har alltid brukats i hedniska kulturer. Genom böckerna och filmen om den lille trollkarlen Harry får häxkonst och schamanism en ny glansperiod i många länder. Barn, ungdomar och även vuxna förbereds på det här sättet inför Antikrists framträdande. Om de inte blir frälsta och införlivas i Guds rike, kommer de att acceptera och ta emot den store förföraren. Och Antikrist kommer att utföra stora under och trollkonster. Barnen och ungdomarna får genom de här böckerna lära sig laglöshet och uppror mot Gud. Idag är Harry Potter deras idol och kanske gud, i morgon är det en annan. De här böckerna kommer aldrig att leda till något gott, som en och annan blåögd kristen tycks tro.

Demonregissören

Av all den ”fiction” som sagor för barn och vuxna och filmer och tv-program öser över oss blir alla påverkade. Där förs saker och ting fram som självklarheter. Och det är det effektivaste sättet att påverka människor. Titta bara på abortfrågan och den homosexuella och bisexuella masspropaganda, som bedrivs i långfilmer och ”mysiga” tv-serier. Det verkar nästan där som heterosexualitet är någonting ovanligt, ja, till och med nära nog abnormt. Och människorna blir indoktrinerade. Det som förr var perverst och skadligt, betraktas idag som ”normalt”. Ur led är tiden, sade Hamlet.

Ingmar Bergman är en världsberömd författare och regissör. Av en del teater- och filmmänniskor kallades han förr för ”demonregissören”. Inom den internationella filmvärlden är han en sorts gudomlighet. Någon har kallat honom för ”existensialismens stora marknadsförare”. Med det menas att han har påverkat många med sin filosofi, existensialismen.

Vad är existensialismen? Det är en livsfilosofi som hävdar att människan inte är någonting. Hon bara existerar utan mening och syfte. Alltså måste människan skapa sig själv till människa genom att göra något av sitt liv. Det handlar om att förverkliga sig själv. Inom existensialismen anses tro på Gud som en osund verklighetsflykt. Människans verkliga livssituation är ångest och förtvivlan. I bästa fall kan hon själv skapa en mening med livet och bli något betydelsefullt, som kan dämpa hennes ångest.

Existensialismen har satt djupa spår i människornas liv genom flera framstående författare. En av dem är Ingmar Bergman, som genom sina mörka, hopplösa och ångestdrypande filmdramer påverkat människor att tänka fel och värdera livet på felaktigt sätt. I Bergmans dramer finns inget hopp för människan, det finns endast mörker, ångest och till slut total utplåning. Mycket av den mörka spökstämningen i en del av hans filmer är en spegling av den filosofi han tror på. I Bergmans filmer finns ett budskap som påverkar så att säga mellan raderna.

Ingmar Bergman skrev och regisserade en film som heter Nattvardsgästerna. Vad den handlar om hörs på titeln. Efter att ha sett den filmen, var det nog ingen som hade någon lust att delta i en gudstjänst eller besöka ett väckelsemöte. Gud finns ju inte och all kristendom är förljugen och oerhört deprimerande, det hade ju prästsonen Bergman och hans film slagit fast. Så kanske kan vi nu ana varför folk inte är speciellt intresserade av att besöka kristna möten.

Arne Björkman

(Artikeln publicerad med tillstånd av tidningen Maranata!)

http://www.kts.just.nu