Formad till Jesu avbild… eller till Simons, trollkarlen?

(Utdrag från Apg 8:18-22, översättning från Amplified Version)

“Men när Simon , trollkarlen såg att den helige Ande blev överförd genom apostlarnas handpåläggning, erbjöd han dem pengar och sa: Ge mig denna kraft och auktoritet, så att var och en som jag lägger händerna på får den helige Ande. Men Petrus sa: Må fördärv komma över dig och dina pengar, eftersom du trodde att du kunde få Guds fria gåva för pengar! ….för ditt hjärta är inte rättsinnigt inför Gud. Ångra dina synder och din ondska….”

Överföring och kraft är verkligen två ord som är starkt förenade i denna tid, när händelserna i Toronto, Brownsville och andra “väckelseströmmar” erkänns av så många. Ändå är det inte erkännande utan istället avståndstagande och stark tillrättavising som Petrus använder mot Simon, trollkarlen. Simon ser att “kraft” kommer från apostlarnas händer och han får begär efter att ha den kraften själv och vill “överföra” den till andra. Han förstår inte att personen Guds Ande är mer intresserad av frukten i en kristens liv, än av alla de “underverk”, som äger rum i en skenbar “smörjelse”. Detta avsnitt upprepar ett annat ofta citerat avsnitt i Matteus 7. I vers. 17-23 i detta kapitel, finner vi de som sa Herre, Herre och som förklarade att de hade profeterat och drivit ut onda andar i hans namn och gjort många kraftgärningar i hans namn. Ändå avvisade Herren dem med de sorgliga orden om att gå bort från honom. Han hade aldrig känt dem. Han kallade deras gärningar inte kraftgärningar utan onda. Han anklagade dem för att de inte hade en förtrolig gemenskap med honom, så att de var lika honom, så att de formades till hans avbild och karaktär. I Matteus 24:24 varnar Jesus igen för falska kristusgestalter och falska profeter, som kommer att ha en “uppseendeväckande” verksamhet som tycks kraftfull till det yttre genom att man utför många så kallade underverk. Paulus varnar också i 2 Tess. 2:9 för att man ska bli förförd av “underverk”, som i verkligheten är ingenting mer än FALSKA tecken och under.

Matteus 12:39 fastslår klart att vi aldrig uppmuntras att söka efter tecken och under – endast ett “ont och trolöst släkte åstundar ett tecken”. Istället ska vi leva våra liv och endast söka “profeten Jonas tecken”. Som Jona ska vi dö till oss själva, så att Jesus i sin tid och till sin ära, ska återuppväcka oss. Det finns inga genvägar till ett förvandlat liv med Jesus genom “kraft-trippar” – det finns bara korsets väg och en död för jaget dag för dag. Det är det stilla, enkla livet när vi ödmjukar oss, lyder, underordnar oss och bär frukt, som Jesus önskar för oss. Guds Lamm vill ha en som liknar honom med egenskaper som lammets, inte en som är olik honom med egenskaper som ett “rytande lejons”. Sann kristuslikhet finns varken i högmodet att söka efter kraft och “smörjelse”, eller i försöken att manipulera den helige Ande med kommandon som “eld! nu!” eller “mer! mer!”. Istället är det ett liv som bär “rättfärdighetens fridsfrukt”.

Om vi vänder vår uppmärksamhet igen till Apg 8, kan denna fråga ställas: Kan det vara så, att Simon ville ha denna “överföring”, p.g.a. att han så nyligen hade varit den “lysande stjärnan” bland folket (Apg 8:9-11), som gjorde stora gärningar bland dem, att man t.o.m sa: “Denne är vad man kallar ´Guds stora kraft´”(vers 10)? Han var en “publikfavorit”, som hade lurat folket så att de trodde att han var “gudaktig” och han ville ha tillbaka kraften, så att han kunde vara i centrum för uppmärksamheten igen och så att man skulle tänka, att han var en “gud” – ungefär som många idag vill se sig själva som “superapostlar och profeter” och dra folkmassor till sig själva när de inbillar sig, att de är “små gudar”. Ändå är denna inställning så annorlunda än en sann apostels i Apg 14:8-15. Efter att en lam man blivit helad genom Paulus verksamhet, ropade folket “gudarna har stigit ned till oss i människogestalt”. Paulus och Barnabas reaktion på denna hädelse var den rakt motsatta till Simons längtan efter makt. De svarade (v.15):

“I män, vad är det I gören? Också vi äro människor av samma natur som I, och vi förkunna för eder evangelium, att I måsten omvända eder från dessa fåfängliga avgudar till den levande Guden, ´som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad I dem är´”.

En sak till i detta ämne: Är denna längtan efter en “kraft-trip” karaktäristisk för Jesus? Jesus ville inte ha en “cirkusatmosfär” förknippad med hans verksamhet, inte heller sökte han “stjärnstatus”. Jesus ville inte ha något oväsen eller skrytsamt uppträdande. Vadhelst han gjorde, gjorde han till Guds ära och i ödmjuk lydnad för honom. Bibeln är fylld med exempel på hur Jesus inskärper hos andra att “inte göra honom känd” ( se Matt.9:30, 12:16-19, 16:20, 17:9, Mark. 3:12, 5:43, 8:30).

Även efter det att apostlarna fick se Jesus på förklaringsberget, befallde Jesus dem att inte tala om detta, förrän efter hans uppståndelse. Och även då nedtonade han det största av mirakler. På vägen till Emmaus dolde han sin identitet, så att männen inte blev övertygade genom de tecken och under, som hans uppståndelse och framträdande var, utan genom skriftens utläggning. Alltid lät han det enkla faktum att han hade fullbordat skrifterna, vara det slutliga beviset på att han var Guds son.

Alldeles i början av sin verksamhet på frestelsens berg, kunde han – livets bröd – så lätt ha förvandlat stenarna till bröd. Han – som verkligen har all makt i sin hand – kunde ha frestat Gud och kastat sig ut från templet. Han kunde t.o.m. ha tillintetgjort Satan på ett ögonblick. Jesus visste att jordens och himlarnas riken är i hans händer och att ingenting till sist kan stå honom emot. Han kunde så lätt ha blivit en “skådespelare på den främsta scenen” och samlat människor kring sig själv….men istället citerade han skrifterna, utan sensationer eller oväsen.

Är det Simon, estradören, dens avbild vi söker att omformas till, eller till det till det ödmjuka, oansenliga Gudslammets? Lever vi inte mycket farligt, när vi söker efter “kraften”, “smörjelsen”, “manifestationerna”, “upplevelserna”. istället för att helt enkelt söka Jesus? Har vi inte blivit förförda av dem som Paulus kallar “övermåttan höga apostlar” (2 Kor 11:5), som får oss att söka efter en annan ande, ett annat evangelium, en annan Jesus, så att vi därigenom förlorar “den uppriktiga troheten mot Kristus” (2 Kor 11:2-4)?

Detta sätt att i stillhet och enkelhet söka Herren själv, i stället för att söka honom mitt i underverk och mirakler är inte begränsat till nya testamentet. Det är det normala sättet i gamla testamentet också. I 1:a Konungaboken 19 ger oss den store gudsmannnen Elia ett exempel på faran att endast känna igen Herren i dramatiska och kraftladdade händelser. Herren tog honom här till en “högt-uppe-på-berget-upplevelse”, där han visade sin fruktansvärda kraft i stormen, i en jordbävning och i elden. Och ändå….”var icke Herren i stormen…., var icke Herren i jordbävningen….., var icke Herren i elden”. Istället var han i “ljudet av en sakta susning” – ljudet av en låg viskning, ett ljud som var så “svagt” att det bokstavligen betyder “en mycket obetydlig sak, så obetydlig som stoft”.

Frågan måste ställas: Är inte de, som endast vill ha dramatiska och kraftfulla upplevelser i en fruktansvärd fara att bli okänsliga för den ljuvliga, ömma, kärleksfulla rösten från Gud? När “oljudet” från det som verkar mirakulöst, från de falska tecknen och undren, är så “högt”, hur ska människor då kunna höra den tysta, dyrbara, stilla viskningen från Gud? När Elia hörde denna viskning, skylde han sitt ansikte. Det var inte de väldiga manifestationerna av Guds fruktansvärda kraft som ödmjukade denne store gudsman. Istället var det låga, ljuvliga viskningen från Herren, som talade dyrbara och personliga hemligheter till Elias hjärta och ande. När vi är oroliga och rädda, är det ofta inte de väldiga gärningarna från Guds hand som ger oss tröst, utan rösten från Gileads balsam själv, som stilla och ömt betjänar oss i våra skador och smärtor. Det är kanske underligt, att Elia så fort hade glömt skillnaden mellan det rena och det orena, mellan det heliga och det oheliga, som han själv hade visat på i föregående kapitel. 1:a Konungaboken 18:26-29 uppenbarar att det var de falska profeterna som var som galna, dansade och hetsade upp sig själva till raseri, när de åkallade deras köttslige avgud, Baal. Elia däremot, gjorde allt han kunde för att dämpa och t.o.m. driva bort genom översvämning (v.30-39) varje spår av köttslig främmande eld. Efter att han gjort detta, bad han enkelt och ödmjukt till Herren. Och den Gud, som sannerligen är en förtärande eld, svarade. I motsats till Baals anhängare, verkar inte Gud i en “cirkusatmosfär”. Han griper in när hjärtan är allvarliga och ödmjuka inför honom.

David Wilkerson uttrycker det hela mycket bra i A Christless Pentecost (Pingst utan Kristus):

“Vi kan inte omfatta en lära, eller söka en upplevelse utom i Kristus. Många är villiga att söka kraft för att utföra underverk, dra människors uppmärksamhet till sig själva och på det viset ta äran från Kristus och visa upp sig själva i köttet. Det största behovet tycks vara sanna efterföljare till den ödmjuke och oansenlige Jesus. Religiös entusiasm blir lätt övergående. Den mänskliga dominerar den religiösa anden och låter den framstå i all sin glans. Men vi måste hålla oss till vårt ämne – Kristus.

All verksamhet som upphöjer den helige Ande eller “gåvor” över Jesus kommer till sist att sluta i fanatism. Vad som än får oss att upphöja och älska Jesus är bra och säkert. Motsatsen kommer att rasera allt…. Frestelsen tycks vara mot tomma manifestationer. Detta kräver inte något speciellt kors eller död för jag-livet. Därför är det alltid populärt. Vi får inte sätta kraft, gåvor eller den helige Ande, eller de facto någonting över Jesus. Det tycks finnas en stor fara i att vi förlorar siktet på det faktum att Jesus var “allt i alla”. Verket på Golgata, försoningen, måste vara centrum för vad vi fäster avseende vid. Den helige Ande kommer aldrig att dra uppmärksamhet från Kristus till sig själv, utan istället uppenbara Kristus på ett djupare sätt. Vi står i fara att ignorera Jesus genom att upphöja den helige Ande och Andens gåvor. Jesus måste vara i centrum av allting.

Faran för en pingst utan Kristus är mycket verklig idag. Jag säger till dig, att det är möjligt att samla skenbart Andefyllda människor på en plats, när man lovprisar och lyfter upp händerna – och ändå ha Kristus gående ibland dem som en främling! Vi gör Kristus till en främling genom att ge den helige Ande företräde över honom! Den övre salen får aldrig överskugga korset! Kristus blir en främling mitt ibland oss, när vi vill ha hans kraft mer än hans renhet!”

Så, vad är det vi vill ha: Simon trollkarlens kraft eller Jesu, Guds lamms renhet och helighet? Till vems avbild väljer vi att formas?

Barbara Wilhelm

http://www.kts.just.nu