Ett paradigmskifte, som tar sig uttryck i nya sätt att möta Gud, har sedan länge ägt rum inom stora delar av svensk kristenhet. Detta avspeglar sig också i gudstjänsternas utformning. Bakom detta ligger givetvis nutidsmänniskans “rättighet” att själv skapa sin egen gudsbild, men även den frihet hon tar sig att välja frälsningsväg på sina egna villkor. Detta är den verklighet som vi lever i idag, när sanningen inte förutsätts vara absolut.

Människor idag söker upplevelser och kraft, vilket i sig tycks bekräfta att man är på rätt väg. Men en upplevelse i kristna sammanhang, behöver inte vara en kristen upplevelse. När Gud sänder väckelse låter han människan först få en upplevelse av sitt eget syndafördärv i form av förkrosselse. Idag framstår tanken om Guds vrede över synden alltmer som en orimlighet för den av New Age självförgudade människan utanför kyrkväggarna. När förkunnelsen innanför dessa enbart ska vara “positiv” för att inte störa åhörarnas pågående självförverkligande, är det illavarslande. Ändå får vi inte ge upp och som väl är tillkommer det inte oss att ha läget under kontroll.

Men om människan inte är fördärvad av synd, varför är hon då överhuvudtaget i behov av frälsning? Jesu undervisning i t.ex Markus 7: 21-22: “Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, övermod, oförsynt väsende”, avslöjar lögnen inom psykologins grundtanke – att människan är god – ett budskap som nu i över 100 år så hamrats in i människors medvetande, att det idag anses som självklart av de flesta.

Om vi ikläder oss rollen som utomstående sanningssökare och blickar ut över den s.k. kristenheten i Sverige, så verkar vissa församlingars liv i stora drag kännetecknas av trevlighet, underhållning och en ingångströskel på lägsta nivå. Viktigt för dessa församlingar tycks vara häftighet förmedlad via hippa estradörer och diverse kändisars gudsbilder. Samtidigt tycks inom vissa andra riktningar av kristenheten framtona bilden av att den sant andliga människans liv kännetecknas av en stegrande ovisshet, som kulminerar i maximal andlighet, när hon till sist kan utbrista: “Gud är så stor, jag vet ingenting om honom”.

Beträffande själva livet är det givetvis så, att många frågor finns. Vi framlever inte våra dagar i svart/vitt med enkla svar. Men att helt föra över detta tänkande på Guds person, att in absurdum ifrågasätta och utgå från att det tillkommer människan själv att bilda sin egen gudsuppfattning, är något som passar det mänskliga högmodet perfekt.

Men om människotankar är en återvändsgata, öppnar sig nya vägar när vi blir delaktiga av Gudstankar, när den helige Ande ger oss hörsel och syn så att vi tar till oss bibelns förmaning att kämpa för den tro som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga. Detta i protest mot höga prelaters ständiga omtolkningar avhängiga tidens tankeströmningar. Sanningen om outgrundlighet i Guds väsen leder inte självklart till flum och vi gör väl i att bedöma om den helige Ande sanktionerar mysticismens uppenbarelsediffusa och religionsöverskridande källor. Detta gäller å andra sidan den accelererande gnosticismen i form av hotlines to heaven via självutnämnda profeter, vilkas återkommande felslagna utsagor sällan eller aldrig kollas upp av oss tama kristna.

Sammantaget tycks det finnas en utbredd naivitet inom kristenheten – övertygelsen om att vi inte löper någon risk att bli bedragna. Begreppet falska profeter för snabbt våra tankar till Jehovas vittnen och diverse sekter, detta p.g.a. okunskap om bibelns återkommande varningar för människor som, insmugna i församlingarna, förkunnar främmande läror och privata gudsbilder.

Om sanningen är den att en särskiljande dom väntar alla människor, finns det anledning att definiera vad som är ett ursprungligt evangelium. Församlingen som sanningens stödjepelare och grundfäste borde vara en garant för att människor inte blir bedragna. Många längtar efter en fredad zon!

Den längtan som Gud idag idag lägger ner i enskilda människors hjärtan efter hans helighet, efter innerlig relation med honom, att begrepp som rötter och djup aktualiseras, har vi anledning att vara tacksamma för. Om dessutom lögnen om automatisk koppling mellan personlig tro och världslig framgång får komma ut i ljuset, kommer falska förhoppningar att krossas. Detta är smärtsamt för den enskilde, men är ett resultat av att kärlek till sanningen har börjat få rum i våra hjärtan.

Gud give att många som ser igenom kylig intellektualism och upplever att ett hjärta som värms av Guds Ande är omistligt, får öppnade ögon för reformationens sola scriptura som källan till Gudsuppenbarelse. Just begreppet uppenbarelse av ordet som vägen att möta det, behöver aktualiseras. Här finns en rik skatt att upptäcka angående vägen till frälsning, som inte enbart är en punktupplevelse, ett försanthållande av fakta, “easybelievism”, utan som leder till omvändelse och är en livslång vandring mot målet. Guds tanke och avsikt är givetvis att en fåkunnig människa med ett öppet och ärligt hjärta kan ta emot dessa tankar. Herren själv dömer inte ut som avgudadyrkare (och han är den ende vi behöver bry oss om!), när vi vänder oss till bibelns ord i vårt sökande efter uppenbarelseljus.

Frälsning innebär ingenting mindre än att vi, för att bli kristna, avstår från att vara herrar över våra liv och bekänner Jesus Kristus som frälsare och Herre. Detta är ett verk som endast Gud själv kan verka fram i en människas hjärta.

“Det är tragiskt att begreppet ‘tro på Jesus som din personlige frälsare’ har smugit sig in i den kristna församlingen under de sista hundra åren och är vanlig i dagens evangelisation. Det kommer inte från NT, från apostlarna, från kyrkofäderna eller från reformatorerna. Man kan inte heller finna det hos gångna tiders stora predikanter – män som Bunyan, Spurgeon; Whitfield eller Jonathan Edwards. Det är intressant att notera att apostlarna predikade Kristus som Herre. Ordet frälsare förekommer bara 2 ggr i Apg. Å andra sidan är det häpnadsväckande att notera, att titeln ‘Herre’ är omnämnd 92 ggr; ‘Herren Jesus’ 13 ggr och ‘Herren Jesus Kristus’ 6 ggr i samma bok. Evangeliet är ‘tro på Herren Jesus Kristus och du ska bli frälst'” (E. C. Reisinger).

Teologins dekadans i form av nedtonade lärosatser och övergivande av det teocentriska perspektivet lämnar människor rådvilla och förstärker vår egen egoism, när vi upphöjer sökandet i sig, när vi bejakar och hänvisar till självvalda gudsbilder. Sann teologi predikad i den helige Andes kraft har omformat otaliga människors liv och är riktlinjer för vidareupptäckter, djupa som oceaner.

Jan Johansson

http://www.karlektillsanningen.se