En del kyrkosamfund lägger särskilt stor vikt vid bestämda kyrkliga handlingar som kallas ”sakrament”; och menar att Guds nåd huvudsakligen eller uteslutande ges genom dem. Därför kallar man också dessa handlingar för ”nådemedel” eller till och med ”frälsningsmedel”. En sådan uppfattning kallar vi ”sakramentalism”. Den mest sakramentalistiska av alla kyrkor är utan tvivel den romersk-katolska, som har sju sakrament. Protestantiska kyrkosamfund har bara två, nämligen dop och nattvard.

Själva ordet ”sakrament” kommer ursprungligen från latinet och har samma betydelse som det grekiska ”mysterion”. Det sistnämnda ordet finns i vårt Nya testamente och översätts med ”hemlighet” på vårt språk. Skriften säger emellertid aldrig att dop och nattvard är mysterion (sakramentum på latin). Det grekiska ordet används i helt andra sammanhang, som till exempel om de troendes förvandling vid Jesu återkomst eller om judars och hedningars förening till en enda kropp, som är Guds församling på jorden.

Den ursprungliga betydelsen av ordet l ”sakrament” tycks ha gått helt förlorad. I dagens religiösa språkbruk betyder detta ord ”nådemedel” eller ”heliga kyrkliga handlingar”. Att Gud ger nåd och välsignelser genom dop och nattvard är naturligtvis riktigt. Men begränsar vi nåden till dessa handlingar (och andra ritualer) blir vi sakramentalister. Tror vi att dessa handlingar i sig självt verkar frälsande utan sann omvändelse och , personlig tillit till Jesus, då har vi en sakramentalistisk tro.

Var finner vi sakramentalismens vagga?

Historien förtäljer att den namnkristna statskyrka som växte fram i Romarriket på 300-talet hade tydlig släktskap med den hedniska romerska religionen. Den romerska hedendomen var i sin tur till stor del av babyloniskt ursprung. Babylons hedniska kultur födde tidigt fram en rad s.k. ”mysteriereligioner”. Mystiska ritualer och hemliga invigningar kännetecknade dessa gåtfulla religioner. Den romerska kyrkans namnkristendom utvecklade sig också till en utpräglad ”sakramentsreligion”. Eftersom ”sakramentum” är detsamma som ”mysterium” kan vi mycket väl betrakta den som en mysteriereligion, starkt påverkad av magiska föreställningar. Kyrkans sakrament följer människorna från vaggan till graven och förmedlar den frälsande nåden till dem. I sin berömda bok ”De två Babylon” har Alexander Hislop ingående analyserat denna släktskap mellan babylonisk mysteriereligion och romersk katolicism.

Katolicismen – en sakramental mysteriereligion i kristen förpackning.

Påvekyrkans enorma tillit till sina sakrament kommer särskilt starkt fram i det kända uttrycket ”Ex opere operato”, vilket betyder att resultatet av den heliga handlingen bara är beroende av handlingen själv. Den verkar med andra ord automatiskt. Detta är en uppfattning som påminner mer om magi än om kristen tro. Den kände norske lutherske teologen Olav Valen-Senstad skrev på sin tid följande:

”Den katolska kyrkans apologeter gör förtvivlade men fåfänga försök att bortförklara att det katolska religionssystemet är renodlad magi – överförd till ”kristendomen”. Varje saklig religionshistorisk undersökning av magins väsen visar oemotsägligt att katolicismen på alla väsentliga punkter är ett system av religiös magi.”

Valen-Senstads radikala ståndpunkt är ingalunda överdriven. Katolicismens grundläggande princip är nämligen att människans personliga frälsning verkas genom att Gud via sakramentshandlingar (ceremoniella handlingar) ingjuter nådekrafter i människans natur. Därmed blir människan i stånd till att förtjäna syndaförlåtelse och frälsning. Valen-Senstad underströk också att både Gamla testamentes profeter, Jesus och apostlarna samt reformatorerna måste kämpa emot denna gärnings-övertro och ceremoni-övertro, kort sagt emot den religiösa magin.

Den romersk-katolska kyrkan har som sagt sju sakrament: dopet, nattvarden, boten, konfirmationen, ordinationen (av präster), äktenskapet och sista smörjelsen. Den katolska katekesen säger i Paragraf 1129:

”Kyrkan understryker att för de troende är det Nya förbundets sakrament nödvändiga för frälsningen. Den sakramentala nåden är den Helige Andes nåd given av Kristus och särskild för varje sakrament.”

I katolska länder kan man ofta läsa i dödsannonser att den eller den personen har avlidit, ”utrustad med Kyrkans sakrament”. Det betyder vanligtvis att han fick nattvarden och den sista smörjelsen innan han dog. Det skall liksom vara säker reskost för det sista vägstycket. Enligt katolsk tro förmedlas frälsningen genom sakrament, som ju också kallas ”frälsningsmedel”.

Men Påvekyrkan har inte bara sakrament utan också något som kallas ”sakramentalier.” Dessa består av handlingar och föremål som blivit välsignade av Kyrkan och som anses innehålla och förmedla särskild välsignelse. Dit hör vigvattnet, korstecknet, radbandet (böneräknaren), kors, rökelse, medaljer, helgonbilder, reliker, vaxljus och många andra ting. Den som varit i ett katolskt land vet att användandet av dessa ting är starkt förbundet med övertro.

Den katolska religiösa magi som Olav Valen-Senstad så träffande beskriver och som vi nyss har citerat, kommer särskilt starkt fram i läran om mässoffret eller altarets sakrament som det också kallas.

Den katolska mässan – en blasfemisk handling

Nattvarden eller mässan bär i den katolska kyrkan namnet ”eukaristi”. Det är ett grekiskt ord som betyder ”tacksägelse”. En katolsk mässa är emellertid något mycket mer än en tacksägelsegudstjänst. Det är en offergudstjänst. Katekesen säger att Kristi offer föres vidare och upprätthålles genom altarets sakrament. Offret på altaret sägs nämligen vara detsamma som på korset. Genom prästens händer blir Kristus ständigt på nytt offrad på kyrkans altare. Därför är mässoffret ett försoningsoffer.

För att ge någon logisk grund till denna märkliga lärosättning har katolska teologer för ganska längesedan utarbetat en teori som kallas ”transubstantiationsläran”. Enligt denna teori förvandlas bröd och vin till Jesu lekamen och blod då instiftelseorden läses i kyrkan. Men eftersom nattvardselementen behåller både form och smak av bröd och vin, säger man att detta är för att pröva tron. Denna mystiska förvandlingsteori är helt nödvändig för att mässan skall kunna betraktas som ett försoningsoffer. Ingen kan väl tänka sig att bröd och vin på ett altare kan sona vår synd. Men om brödet och vinet blir förvandlat till Jesu lekamen och blod menar Kyrkan att det är samma offer på altaret som på korset. Men i ljuset av Guds Ord blir mässan en total förnekelse av Jesu ord på korset: ”Det är fullbordat”.

I den kända Augsburgska trosbekännelsen, skriven av teologer frän Wittenberg år 1530, tog protestanterna starkt avstånd från denna katolska villolära. De förkastade den katolska förklaringen att Jesus bara sonade arvsynden på korset och att mässoffret blev instiftat för att sona övriga synder. De förkunnade med kraft att både för arvsynden och alla syndiga handlingar fanns det bara ett enda gällande offer – Jesu försoningsdöd på korset. Hebreerbrevet säger att Jesus inte gick in i helgedomen för att offra sig själv flera gånger men att Han har blivit uppenbarad en gång för att borttaga synden genom sitt offer . Han behöver inte som Gamla förbundets präster dagligen bära fram offer för synd. Det gjorde Han en gång för alla då Han offrade sig själv. Ja, Han har burit fram ett enda offer för synden. Med
ett offer har Han för alltid fullkomnat dem som blir helgade. I ljuset av dessa tydliga bibelord blir den katolska mässan en ohygglig blasfemi.

Dagligen firar man omkring 400.000 mässor i katolska kyrkor över hela världen. Vad kan alla dessa mässor tillföra människorna som inte redan erbjuds dem genom Jesu f fullkomliga offer på korset? Absolut ingenting. Även tänkande katoliker måste väl erkänna att varje mässa uppenbarligen har minimalt värde också i deras egen kyrka. Det behövs ju flera hundra tusen varje dag! Och detta bara fortsätter dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år. Men millioner av mässor är inte nog! Det behövs ständigt flera! Kyrkan påstår att de gäller för både levande och döda. Själamässoma för de avlidna är inte gratis, så detta ger alltjämt kyrkan en icke obetydlig inkomst. Många människor i katolska länder betalar än idag pengar till prästerna för att de skall läsa mässor för avlidna familjemedlemmar. Denna övertro på värdet av en blasfemisk ritual är verkligen den mest extrema form av sakramentalism som tänkas kan. Luther skrev att den katolska mässan bör betraktas som den mest avskyvärda av Påvekyrkans styggelser.

Förbannelser över icke-sakramentalister

Den katolska kyrkan uttalar stränga förbannelser över alla som inte godtar Kyrkans extrema sakramentalism. Kyrkans s.k. kanoniska lag säger:

”Om någon förnekar att Eukaristians allra heligaste sakrament verkligt, sant och substantiellt innehåller vår Herres Jesu Kristi lekamen tillsammans med hans själ och gudom, alltså en hel Kristus, men säger att han bara är där som ett tecken, bild eller andlig kraft, då skall han vara förbannad. Om någon säger att Kristus given i Eukaristian äts bara andligt och icke sakramentalt och verkligt, han vare förbannad.”

Den katolska kyrkans trosbekännelse är till stor del framställd i form av förbannelser, som uttalas över dem som inte tror exakt detsamma som Kyrkan lär. Detta torde beaktas mer av den moderna ekumenikens anhängare och förkämpar.

Det kan se ut som om modern katolsk teologi har vissa betänkligheter med att beskriva mässan som ett upprepande av Jesu offer på korset. Enligt vissa moderna och progressistiska teologer kan Jesu död på korset inte upprepas fler gånger. Detta visar bara att det finns olika riktningar inom den katolska kyrkan. Men vad som gäller är den officiella dogmatiken. Och ibland är det fråga om rena sofismer (spetsfundigheter). Istället för att säga att Golgata offer sker på nytt igen, säger man att det blir närvarande i mässan. Det hela kan se ut som ett försök att göra den gamla mässoffersläran mindre grotesk och lättare att acceptera för moderna och kritiska människor. Men trots att man använder nya ord och uttryck förblir mässan en offergudstjänst. Det kan heller aldrig bli fråga om att stämpla någonting i den gamla dogmatiken som villfarelse. Då skulle hela det katolska systemet med sin ofelbarhetsdogm falla i grus och spillror. Romersk katolicism är och förblir en sakramentsreligion.

Protestantisk sakramentalism

Men finns det inte också en protestantisk sakramentalism? Jo, tyvärr måste vi nog konstatera att det också finns protestanter som är sakramentalister. Men de borde egentligen inte vara det. Protestantismens verkliga natur innebär nämligen en brytning med den katolska frälsningsmagin. Håkon E. Andersen, bibelskollärare i det norsKa lutherska Indremisjonssellskap skrev för omkring 40 år sedan följande:

”I den katolska kyrkan hade dopet tillsammans med nattvarden fått något av en magisk verkan. Kyrkan hade blivit Guds förmyndare över frälsningen och delade ut och garanterade frälsning till den enskilde genom sakramenten. Frågan om personlig tro fick en underordnad betydelse. Luther bröt med detta synsätt.”

Sann protestantism innebär alltså en förkunnelse av frälsning genom personlig tro på Kristus och Hans Ord – och inte genom ceremonier. Men både Håkon Andersens uttalande och det faktum att protestantismen till sin natur egentligen inte kan vara sakramentalistisk, ger oss en del problem. Ingen kan nämligen förneka att sakramentalismen lever och frodas också i protestantiska kyrkor. Hur skall vi då förklara detta fenomen?

Först några ord om Martin Luther, Det är hans inflytande som har varit dominerande i vår del av världen. Själv gör jag inte anspråk på att vara Lutherkännare, även om jag har den långa raden av ”Luthers samlade skrifter” i min bokhylla. Luthers utveckling från sökande men oupplyst katolsk munk till bibelkunnig reformator är både gripande och fantastisk. Men också den store reformatom genomgick under sitt liv en utvecklingsprocess, vilket innebar att han liksom alla andra människor ibland ändrade åsikt på vissa punkter. Det kan därför ibland vara svårt att avgöra vad som i alla detaljer är genuint ”lutherskt”. De som mer ingående har studerat Luthers liv och tänkande har ibland talat om hans ”katolska” uppfattning av sakramenten, men också om hans ”evangeliska” syn på kyrkans heliga handlingar. Skall vi betrakta detta som direkta motsägelser eller enbart bristande tydlighet? Det förblir troligen en delvis öppen och obesvarad fråga.

Det avgörande är naturligtvis inte att i får en rätt uppfattning av Luthers tänkande men att vi får en rätt syn på de s.k. ”sakramenten” i ljuset av Guds eget Ord. Den protestantiska sakramentalismen bygger på uttryck hos Luther som är mindre tydliga när det gäller avståndstagandet från katolsk frälsningsmagi. Luther anslöt sig till en teori om nattvarden som ursprungligen kom från de bömiska bröderna och som benämnes ”consubstantiation”. Det är ett besvärligt uttryck som betyder en slags samexistens mellan brödet och Jesu lekamen, mellan vinet och Jesu blod. Denna teori är inte så lättfattlig för folk flest.

Den grundläggande tanken hos Luther var emellertid att Guds Ord är högsta auktoritet. Det står över både påvar, kyrkomöten och teologiska spekulationer. Protestantiska sakramentalister tolkar bestämda bibelord på ett sådant sätt att de s.k. ”sakramenten” verkligen blir nådemedel och frälsningsmedel. Dessa bibeltexter, inklusive de sakramentalistiska tolkningsförsöken, skall vi behandla i en kommande artikel. Här vill vi nu bara till slut understryka det farliga i all sakramentalism. Syndernas förlåtelse och evigt liv har vi i Jesus Kristus själv och inte genom speciella heliga handlingar eller mystiska ceremonier.

Det är tveksamt om uttrycket ”frälsningsmedel” över huvud taget bör ha någon plats i evangelisk förkunnelse. I så fall måste det vara med avseende på Jesu blod (Jesu försoningsverk), ty Skriften säger ju att ”Jesu blod renar från all synd”. Det är också riktigt att Ordet har frälsande kraft. ”Han födde oss till liv genom sanningens Ord”, säger Skriften. Även dopet, som är en överlåtelse till Jesus och en bekännelse av vår tro på Honom, har frälsande betydelse. Ty ”genom munnens bekännelse blir man frälst” står det också skrivet. Men det mest bibliska är utan tvekan förkunnelsen om en frälsare, som genom sin död och uppståndelse berett frälsning för oss och som kommer oss till mötes i sitt Ord. Apostolisk förkunnelse handlar alltså i första hand om en Frälsare och inte om en rad s.k. ”frälsningsmedel”. Dop och nattvard är heliga instiftelser som är oss givna till hjälp och uppbyggelse. Men att sätta etiketten ”sakrament” (mysterier, hemligheter) på dem riskerar att leda till en eller annan form av frälsningsmagi som inte har något stöd Gudsord.

Stig Andreasson

Artikeln är hämtad från tidningen MARANATA!, nr 6, 2005 och publiceras med ansvarig utgivares tillstånd.

http://www.karlektillsanningen.se