Den 13 juni i år reste den kenyanska generalsekreteraren i Kyrkornas Världsråd, metodistpastor Dr Samuel Kobia, till Rom för att gästa ”den eviga staden” under tre dagar. Besöket innefattade bl.a. ett möte i Vatikanpalatset med ingen mindre än den nyblivne påven Benedictus XVI. Pressen kunde förmedla bilder av en leende generalsekreterare och en påve som visar upp världens blidaste ansikte, i det han ger besökaren en varm handtryckning. Båda kyrkoledarna underströk sin vilja att oförtrutet verka för de kristnas enhet. Mötet mellan dem anses vara ett viktigt steg på vägen mot detta mål. Sekreteraren i Kyrkornas Världsråd representerar 300 olika kyrkosamfund från de flesta av jordens länder. Den romersk-katolska kyrkan är inte medlem av Världsrådet, men påven representerar omkring en miljard katoliker i hela världen. Den hjärtliga tonen som präglade de båda ledarnas möte, ger lätt intryck av att föreningen av alla kristna kyrkor i en enda stor Världskyrka är nära förestående. Så tänker nog folk i allmänhet. Men vad är det egentligen som sker bakom kulisserna? Och vad är sanningen om denna till synes så hjärtliga och vidsynta världsekumenik?

Påvens syn på icke katolska kyrkor

Den nybakade påven var som bekant tidigare känd under namnet Kardinal Josef Ratzinger och spelade då en viktig roll som övervakare av den katolska läran. Han skrev då det uppmärksammade dokumentet ”Dominos Jesus,” som säger att ”icke katolska kyrkor och ortodoxa kyrkobildningar är inte kyrkor i egentlig betydelse.” Generalsekreteraren i Kyrkornas Världsråd kände naturligtvis till detta dokument, men deklarerade att han inte ville återuppliva den smärta som ovannämnda uttalande hade förorsakat inom flera olika kyrkosamfund. ”Det är bäst att vi bara lämnar detta bakom oss,” menade han.

Men liknar inte detta strutsens handlingssätt, då han sticker huvudet i sanden för att slippa se verkligheten? Kardinal Ratzinger sade också en del andra för världsekumeniken chockerande saker innan han blev vald till påve. I ett brev till ett internationellt biskopsmöte skrev han, att den romersk-katolska kyrkan är moder till alla kristna kyrkor i världen och han bad därför biskoparna upphöra med att omtala ortodoxa, anglikanska och protestantiska kyrkor som ”systerkyrkor.”

Märkligt nog är det idag många protestanter och även frikyrkliga som gärna betraktar Påvekyrkan som en kristen systerkyrka. De tycks inte ha klart för sig att den som starkast protesterar mot ett sådant talesätt är den katolska kyrkan själv. Hon vill absolut inte bli betraktad som en systerkyrka bland andra kristna kyrkor. Nej, hon – och bara hon – är värdig att betraktas som Moderkyrkan.

Ibland verkar det som om kardinal Ratzinger, alias påve Benedictus XVI, menar att den östliga, ortodoxa kyrkan står något närmare den fulla sanningen än protestanterna, eftersom de har bevarat den apostoliska successionen (Oavbruten biskoplig handpåläggning helt fram till vår tid). Han säger också följande: ”Kristenheten bör inte betraktas som en samling olika kyrkosamfund. Kristi kyrka existerar idag och utgör inte ett framtida mål som alla samfund bör sträva emot.” Vad betyder ett sådant yttrande? Helt enkelt att en enad och sann, apostolisk och universell kyrka redan finns. Var finns den? Naturligtvis överallt i världen, men den styrs och leds av påven i Rom, som anses vara aposteln Petrus legitime efterföljare. Andra kyrkosamfunds enhetssträvanden är alltså ett helt onödigt försök att åstadkomma en kyrklig enhet som redan finns! Därmed står det klart att enligt officiell katolsk uppfattning kan ekumeniken bara ha ett mål, nämligen att alla andra kyrkor återvänder till Moderkyrkan i Rom.

Den enda sanna och saliggörande kyrkan

Ända fram till andra Vatikankonciliet på 1960-talet är Påvekyrkans historia full med dokument och uttalanden, som säger att bara romerska katoliker kan bli frälsta och uppnå evig salighet. Denna extremt exklusiva hållning framhävdes starkt i det bevingade uttrycket ”Extra eccelesiam nulla salus ” (Utanför kyrkan ingen frälsning). Vi kan här bara ta med några få av Påvekyrkans officiella uttalanden om just detta.

År 1302 uttalade påve Bonifacius VIII att ingen kan bli frälst utan att vara påven underdånig.
Kyrkomötet i Trent bannlyste alla som var oeniga i någon detalj av den katolska läran. Bannlysning är detsamma som att drabbas av evig fördömelse.

Så sent som 1849 och 1863 sade påve Pius IX att ingen kan bli frälst utanför den katolska kyrkan.

Dessa påvliga uttalanden kan i princip inte återkallas på grund av ofelbarhetsdogmen. Påvarna anses ofelbara i alla frågor som rör lära och moral. Och här gäller det den viktigaste av alla frågor, nämligen frågan om hur man uppnår frälsning och evig salighet.

Förändrad inställning?

Efter andra Vatikankonciliet förändras plötsligt den exklusiva tonen. Ett mycket mer tolerant och vidsynt budskap ljuder numera i Vatikanens media. Den katolska kyrkan vill inte längre exkludera andra kyrkor utan hellre inkludera dem, vilket då öppnar för en slags religiös pluralism. Fyndiga teologer och apologeter försöker bevisa att kyrkan egentligen aldrig har förändrat sin hållning utan bara förtydligat sin position. De säger ungefär så här:

-Kyrkan har alltid lärt att frälsningen kommer från Kristus genom den katolska kyrkan. Att kyrkan är oumbärlig har Kristus själv bekräftat genom att göra dopet till den port, genom vilken man kommer in i kyrkan. Den som har kännedom om den sanna kyrkan, men vägrar att gå in i den eller förbli i den kan inte bli frälst. Det var detta katolska teologer menade då de präglade uttrycket: ”Utanför kyrkan ingen frälsning.” Fördömelsen gäller inte dem som på grund av okunnighet står utanför den katolska kyrkan.

Vidare säger katolska dogmatiker att även om den katolska kyrkan är ensam om att äga den fulla sanningen samt förfoga över alla frälsningsmedlen, så har dock andra kyrkor viktiga fragment av sanningen och vissa värdefulla sakrament. Ibland går man till och med så långt att man betraktar alla som är döpta inom andra kyrkosamfund som indirekt tillhörande ”Kristi mystiska kropp” (Den sanna kyrkan, d.v.s. den katolska).

Roms kyrka har på senare tid också infört en del reformer, som kan ge den ytlige betraktaren intryck av att kyrkan faktiskt har förändrat sig. Prästen vänder inte längre ryggen utan ansiktet mot församlingen under mässan. Denna läses numera på folkets språk och inte som förr på latin. Statyer är mindre förekommande nu än tidigare. Lagarna om fasta och yttre beteende har blivit mjukare. Idag kan katolikerna äta kött även på fredagar, vilket var otänkbart bara för några år sedan. En mycket viktig förändring är att protestanterna numera kallas ”avsöndrade eller separerade bröder” istället för som tidigare ”kättare, schismatiker och villoandar”. Påve Johannes XXIII sade vid ett tillfälle att förr bekämpade kyrkan villfarelsen med stor stränghet. Idag anses det lämpligare att göra det genom lärodebatter. Detta kan uppfattas som ett försiktigt erkännande av att det kanske inte var så lyckligt att bränna så många kättare på bål. Man borde hellre ha överbevisat dem om sanningen genom undervisning. Istället för att bruka våld borde kyrkan ha kämpat med andliga vapen.

Den nyss avlidne påven Johannes Paulus II var möjligen den minst exkluderande och mest inkluderande påve som någonsin levat. Han räckte ut en broderlig hand, inte bara till andra kristna kyrkor, utan också till judar, muslimer och representanter för främmande religioner. Han blev mycket populär på grund av detta. I vår moderna tid bör väl religionskrigen vara förbi! Och många människor menar idag att alla religioner är lika bra, bara man praktiserar dem ärligt och uppriktigt. Konservativa katoliker befarade emellertid att påven höll på att hamna i ren synkretism (religionsblandning).

En sak är säker. I vår tid har den katolska kyrkan en annan taktik och en ny strategi i jämförelse med tider som gått. Men trots att de katolska apologeterna verkligen gör stora ansträngningar för att bevisa att det hela egentligen rör sig om ett förtydligande av kyrkans hållning och en anpassning till en ny tid, så är det svårt att inte se motsägelser mellan denna nya taktik och kyrkans tidigare hållningar. I Sverige ger en extremt konservativ katolsk riktning ut en tidskrift som heter ”Adoremus”. Den publicerade nyligen en lista på 101 uttalanden av påve Johannes Paulus II som direkt motsäger vad andra påvar sagt under historiens gång. För en vanlig läsare som tittar igenom den långa listan blir det verkligen svårt att omtolka dessa uppenbara motsägelser till att bara uttrycka förtydligande och anpassning.

Hur ska vi bedöma denna nya och moderna katolicism? Den är helt enkelt falsk och förrädisk, dubbelbottnad och konstgjord. Det var detta som Frederic Hoffet kallade ”Den katolska tvetydigheten”. I boken med samma namn talar han om kyrkans två ansikten, det hårda, intoleranta versus det blida och vänliga. Att båda ansiktena är lika verkliga finns det många exempel på. För en tid sedan uttryckte några katolska prelater sin oro över att de evangeliska protestanterna i Latinamerika hade ökat från 50.000 till 70 millioner under det senaste seklet. Dessa samfund betecknades som sekter och skadliga trosriktningar. Kyrkan måste därför göra allt som stod i hennes makt för att förhindra att hennes söner och döttrar skulle ta fel när det gäller den frigörande sanningen, hette det i de oroliga prelaternas uttalande.

Separerade bröder blir plötsligt skadliga trosriktningar? Det är tydligt att den katolska kyrkan kan sätta mycket olika etiketter på icke-katolska kyrkor, beroende på var i världen de befinner sig och hur stor makt påvekyrkan har just där. Den katolska ekumeniken och kyrkopolitiken liknar därför mest av allt ett försåtligt nät, där maskorna består av falskhet, hyckleri och finurliga ordklyverier. Har det skett någon väsentlig förändring av påvekyrkans natur? Knappast. Kardinal Beas starka ord om att de katolska dogmerna måste bevaras oförändrade står alltjämt vid makt.

Världsekumeniken kommer inte att leda till någon sann kristen enhet

Den katolska enhetstanken är mycket enkel att förstå. Den innebär helt enkelt att alla kristna samfund måste godta påvens krav på universellt ledarskap över hela kristenheten. Först då kan den katolska enhetsmodellen bli ett faktum. Den dag samtliga trossamfund accepterar den katolska trosläran, då förenas alla under påvens paraply.

Den enhet som Kyrkornas Världsråd står för är inte mycket bättre. Rådet omfattar visserligen kyrkor som teoretiskt bekänner sig tro på Jesu gudom och frälsargärning. Men denna bekännelse kan tolkas på det sätt som varje kyrkosamfund finner för gott. Därför kan även ultraliberala kyrkor, som i praktiken förkastar det mesta av Bibelns evangelium, mycket väl stå som medlemmar.

Bland vår tids katoliker och protestanter, anglikaner och ortodoxa har många en dröm och förhoppning om att alla kristna kyrkor en dag ska kunna förenas i en enda stor enhetskyrka. Hur tänker man sig att det ska gå till? Jo, om vi alla erkänner de fel vi har begått under historiens gång, framför allt det stora felet att vi varit splittrade och bekämpat varandra, då kan vi mötas som bröder. Accepterar vi varandra som kristna bröder, trots våra olikheter, kan vi försonas med varandra och förenas i en och samma kyrka.

Detta är utan tvekan en from och ärlig önskan hos många. Men den verkar föga realistisk i dagens läge. Ett exempel på detta är vad som skett och sker med det så omtalade ekumeniska klostret i Taizé. Hela världen drabbades av stor bestörtning då det blev känt att en av klostrets grundläggare, den 90-årige Roger Schutz, blivit brutalt mördad av en sinnessjuk person mitt under en gudstjänst. Det var på 1940-talet som kommuniteten i Taizé blev till. Förutom Roger Schutz var också Max Thurian med vid starten. Båda var präster i den reformerta kyrkan och hade således protestantisk teologi i bagaget, men båda var också starkt påverkade av katolskt tänkande från början. De hade också ett brinnande ekumeniskt ideal. Taizé blev ett reformert kloster med starka inslag av katolskt fromhetsliv. Båda grundläggarna hade i många år ett gott förhållande till påven och den katolska kyrkan, och deltog båda som observatörer under andra Vatikankonciliet, men också i officiella samtal med katolska teologer. Max Thurian tycks ha varit den flitigaste skribenten av de två. Han skrev en rad böcker i teologiska ämnen. En känd evangelisk teolog karaktäriserade honom med följande ord: ”Han är inte katolik till hundra procent men inte heller en autentisk protestant.” Har var alltså något mitt emellan eller både ock. År 1987 blev emellertid Max Thurian prästvigd i den katolska kyrkan. Han konverterade alltså till ”moderkyrkan”. Men i konservativa katolska kretsar ifrågasatte man hans ”omvändelse”. Han dog 1996 vid 75 års ålder. Av sina protestantiska bröder betraktad som en icke tvättäkta protestant. Av sina katolska bröder misstänkt för att ha konverterat till Rom utan att helt avsäga sig sin protestantism. Det finns alltför mycket i hans böcker som inte tillfredsställde konservativa katoliker. Enligt Max Thurian tillhör både katoliker och protestanter egentligen samma kyrka. De kunde försonas utan att kräva att motparten måste avsäga sig hela sitt andliga arv och ursprung. Han ville vid sitt inträde i Moderkyrkan ta med sig det bästa av sin protestantism. Han menade att reformationstidens debatt om mässoffret hörde en förgången tid till. Idag kunde man hitta nya formuleringar som alla kunde godkänna.

En del av detta blev för mycket för konservativa katoliker. Taizé förkunnar villfarelse om kyrkans enhet, utropade de. Är det ekumenernas Superkyrka som nu ska betraktas som den universella kyrkan istället för den katolska? Alla vet ju att debatten om mässoffret var ett häftigt kätterskt och protestantiskt angrepp på katolsk lära. På kyrkomötet i Trent ingrep Kyrkan högtidligt och ofelbart mot detta protestantiska kätteri! Nej, Max Thurian är farlig för han avsvor sig inte all sin protestantism innan han blev prästvigd i katolska kyrkan.

Roger Schutz, som nu dog under så tragiska omständigheter, har ofta blivit framställd som en säregen protestant som kunde ha så goda förbindelser med Rom. Men hur mycket protestant var han egentligen? I ett av sina sista brev till påven skrev han: ”Helige Fader, vi vill vandra vidare tillsammans med Er.” Vid påvens begravning i våras mottog han nattvarden av ingen mindre än Kardinal Ratzinger, den nuvarande påven. I princip kan inga protestanter delta i en katolsk nattvardsgudstjänst. På grund av sin höga ålder hade Roger Schutz redan utsett sin efterträdare. Valet föll på en tysk katolik. Resultatet av Taizébrödernas ekumeniska enhetskamp blir då till slut att det hela bara blir mer och mer helkatolskt, givetvis under ekumenisk fernissa, och att protestanterna protesterar allt mindre mot Påvens villfarelser.

Ändå kanske Taizés öde på ett sätt är profetiskt. Det finns redan en katolsk liberalism, som vi här inte kan gå in på. Men blir den starkare kan den konturlösa, kompromissande Superkyrkan snart bli en verklighet. Förstår vi bibeln rätt skall en sådan religiös världsenhet uppstå i de yttersta dagarna. Men just nu vill jag hellre visa på någonting bättre.

En bättre väg till enhet och gemenskap

Världsekumeniken är verkligen full av motsägelser och naiva förhoppningar. Mest av allt påminner den om den oreda, villervalla och förvirring som uppstod efter språkförbistringen vid Babels torn. Lyckligtvis har vi Guds Ord som kan ge oss ljus och vägledning. Och vänder vi oss till bibeln, så ser vi klart att Guds sanna församling på jorden inte alls är identisk med någon slags organiserad sammanslagning av alla kyrkosamfund. Guds församling är en helig organism, en helig kropp vars huvud är Jesus själv. Vi blir inlemmade i denna Kristi kropp då vi tar emot den frälsning som Jesus vunnit åt oss och som Han av nåd erbjuder oss. Detta sker inte genom några sakramentala handlingar, utförda av människor, utan genom personlig tillit och överlåtelse till Jesus Kristus. Gud använder människor till att förkunna frälsningens evangelium. Men det är bara Herren själv som utför det frälsande undret. ”Herren ökade församlingen var dag med dem som lät sig frälsas,” säger Herrens Ord.

Frälsningen innebär en ny födelse och ett nytt liv. Detta liv ger oss en ny kärlek och för oss in i en ny gemenskap. ”Vi vet att vi har övergått från döden till livet, ty vi älskar bröderna,” skriver Johannes. Denna kärlekens gemenskap går tvärs över alla samfundsmurar och partigränser. Jesu frälsarfamn står öppen för alla som vill komma till Honom, oberoende av vilka religiösa etiketter de eventuellt har. Och får Han sin väg med oss leder Han oss in i en församlingsgemenskap med människor som har samma tro på evangelium och som därigenom blivit pånyttfödda Guds barn. I denna Guds brokiga barnaskara finns det stora olikheter i kunskap, andlig växt och utveckling. Men alla som tillhör den har en sak gemensamt, de har fått del av det nya livet i Kristus. De upplever både den katolska kyrkans pretentiösa lydnadskrav och Kyrkornas Världsråds diffusa enhetsideal som något främmande. Det är denna skara som i bibeln kallas ”bruden”, och som Herren själv en dag skall hämta hem till den himmelska bröllopssalen. Gå inte längre vilse i världsekumenikens labyrinter. De leder ingenstans. Men se till att du får del i trons nya liv. Då skall också du få följa med då Herren hämtar hem sitt återlösta folk.

Artikeln är hämtad från tidningen MARANATA! nr 5, 2005 och publiceras med ansvarig utgivares tillstånd.

Stig Andreasson

http://www.karlektillsanningen.se