”Anden och bruden säga: ’Kom’. Och den som hör det, han säge ’Kom’.” Bibelns sista bok vidarebefordrar detta hopp som i en enda person förenar himmel och jord, tid och evighet; Jesus, och som i ett enda stort crescendo utropar; Han kommer snart! Det är en sanning med mycket central plats i Guds ord, vars budskap Anden levandegör på ett så pass övertygande sätt att främlingsskapet i tiden blir ett signum för varje troende brudesjäl.

Bruden, som är församlingen, vittnar nämligen likt Abraham, Moses och Bibelns andra troshjältar, att hon här inte har någon varaktig stad. utan väntar på den tillkommande staden väntar på den tillkommande staden med de fasta grundvalarna – det nya Jerusalem.

Andens funktion i tiden är tydligt beskriven av Jesus själv. Anden ska låta världen få veta sanningen i fråga om världen få veta sanningen i fråga om synd, rättfärdighet och dom. Andens verk är åtskiljande och kompromissar aldrig med synden. Med Andens hjälp kan församlingen förstå hela sanningen, ty han talar inte av sig själv utan fokuserar förkunnelsen kring Jesus. En av Andens förnämsta uppgifter är att han förhärligar och målar Kristus i och genom församlingen. Andedopet är ett löfte till alla troende i alla tider om kraft, för att vara ett Jesu vittne.

Det är idag förvirrande vanligt att man främst i ekumeniskt karismatiska sammanslutningar ägnar sig åt tillbedjan av den helige Ande, ofta utan att närmare reflektera över vad Bibeln säger om bönen. Skriften ger inget utrymme för en sådan tillbedjan. Gud är en – inte tre gudar, samtidigt som det i denna enhet ryms tre personer; Gud Fader, Son och helig Ande. Var och en i denna gudomliga enhet är av evighet – utan begynnelse och utan ände, men fyller även var för sig en speciell funktion i hela frälsningshistorien.

Benny Hinn påstår att de som inte beder till Anden är lurade av djävulen. Han uppmanar ihärdigt sina åhörare att ägna Anden hela sin tillbedjan. Ofta kan man under stora s.k. mirakelmöten, där stämningen med teknikens hjälp är upptrissad till ett klimax, höra hur troende ”som inte vågar stå emot smörjelsen” sanslöst låter sig förledas till denna felfokuserade tillbedjan. I Joh. 14:13 säger Jesus; ” …vadhelst I bed]en om i mitt namn, det skall jag göra, på det att Fadern må bliva förhärligad i Sonen. ” I vers 23 förtydligas budskapet ytterligare: ”Vad I bedjen Fadern om, det skall han giva eder i mitt namn .”

Då Andra Vatikankonciliet öppnades 1961 inledde dåvarande påven med en bön till Anden; ”Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid …” Andetillbedjan har en stark plattform i den karismatiska rörelsen som med början 1967 drog fram främst i USA. Den andeutgjutelse som då förändrade många människors liv, (men inte i någon positiv inriktning enligt vår mening, KTS-anm.) utan att fråga efter samfundstillhörighet, togs om hand av vältränade ekumener som istället för att klargöra Andens egentliga uppgift, tog tillfället att förena främst pingstvänner med katoliker. Så uppstod en modem ekumenisk rörelse med andeutgjutelse som signum, en utgjutelse som beklagligt nog verkat mer berusande än klargörande. För katoliken exempelvis har jungfrudyrkan och helgontillbedjan fått en helt ny dimension med fördjupat intresse för katolsk liturgi och kyrkliga sakrament.

Svensk frikyrklighet har i sökandet efter en djupare mystik så gott som ohämmat öppnat för en modern katolicism, med hjälp av introducerandet av rosenkransar, retreater och klosterliv. I av flera samfund godkända kursmaterial förekommer bland annat bön för döda och även hyllningar till anden och jungfru Maria. Man tränas effektivt genom yogaliknande övningar att likt spiritistiska medier känna av olika andeströmningar och invänta rätta tillfällen för anden att manifestera sig.

Allt närmande till romersk katolicism leder bort från Bibelns Kristus. Det är två oförenliga motpoler där den ene svurit den andres död. Flera av portalfigurerna som haft en banbrytande funktion inom den karismatiska rörelsen har målmedvetet arbetat på att få alla tidigare kättare, numera kallade ”separerade bröder”, att närma sig Rom. Många av dem har skaffat påvlig acceptans genom personliga besök i Vatikanens högsäte.

En av dem som på ett speciellt sätt arbetat för det han själv benämnde ”den världsekumeniska rörelsen”, är David du Plessis, en amerikansk pingstvän allmänt kallad ”Mr Pingst”. Han introducerade den karismatiska rörelsen i den katolska kyrkan enligt konceptet att lägga åt sidan all läromässig grund för att istället öppna sig för anden. David du Plessis var starkt påverkad av sina möten med flera påvar, sin närvaro under Andra Vatikankonciliet och sin uppgift inom Kyrkornas Världsråd.

Andeutgjutelsen som representeras i dessa sammanhang har fått en motsatt verkan till hur vi lärt känna igen den från exempelvis pingstväckelsens genombrott i Norden. Istället för uppbrott och uttåg har den lett till att många inte längre kan skilja mellan Guds församling, skökokyrka och värld. David du Plessis banbrytande insatser ses av många karismatiska s.k. världsevangelister som en förebild. Exempelvis Benny Hinn talar ofta och gärna om honom och hans idéer som en modell han byggt vidare på.

I dagarna har Stockholms katolska stift firat 50-årsjubileum. Det katolska intåg Lewi Pethrus tidigt varnade för skulle rycka fram i Sverige, möter idag inga gränser, allra minst från hans egen hemförsamling. Under pompa och ståt och i närvaro av kungafamiljen och högkyrkliga prelater, tågade påvens personliga sändebud för första gången sedan 1248 in i Domkyrkan. Påvens ärende kan sammanfattas i en stor flört till svensk kristenhet, då han genom sin utsände kardinal förmedlade budskapet att arbetet för ekumeniken idag är det viktigaste. Med bland deltagarna fanns förstås även katolikernas ständige guldikon, pingstpastor Sten-Gunnar Hedin, som under hela mötet nickande gav budskapet och mässan sitt bifall.

Hedin har gått längre än någon tidigare föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm i kyrkoekumeniska strävanden. Han deklarerar tillsammans med den katolske biskopen Arborelius att ”Vi har en gemensam trosgrund och en innerlig önskan att missförstånd och fördomar mellan kristna i olika traditioner skall kunna övervinnas ” (SvD 2/3 2003). Katolska Kyrkan överger aldrig de bibelstridiga läror och traditioner som vilsefört miljontals människor världen över. Däremot har det genom Hedins agerande öppnats för pingstvänner att stämma in i någon av hans vapenbroder Arborelius många böner till Maria: ”…Beskydda oss alla, Vår Fru, vår Drottning och vår Moder. Vi år i fara, i nöd och i sjukdom. Vi sörjer över vår synd … ”

Under Livets Ords Europakonferens i Uppsala angav Ulf Ekman en ny inriktning, där närmandet till romersk katolicism uttrycksfullt fanns med. Tidigare ställningstaganden som på olika sätt markerat distans till katolska och andra kyrkosystem, menade han höra till varje nystartad väckelserörelses barnsjukdomar. Nu, när stiftelsen efter några decenniers verksamhet nått ”andlig mognad” och månar att värna om ekumeniskt inflytande, söker man starkt tona ner sin tidigare kritiska inställning, för att istället anpassa och förbereda rörelsen på nya tider.

Den nya inriktningen markeras också i en ny teologisk tidskrift, utgiven av Livets Ords universitet, där rörelsens framtida framgångsteologer utbildas. Katolska kyrkofäder, fantastiska andedöpta nunnor, Peter Halldorfs medvetna ihopflätning av katolska helgon och karismatisk väckelse, för att ta några exempel, höjs till skyarna i stiftelsen Livets Ords nya markör.

Om ekumeniken skulle kräva förändringar av centrala katolska läror kan den kyrkan omöjligt vara med längre, men den ”faran” är högst obefintlig. Däremot öppnar denna gemensamt uttalade trosgrund för många evangeliskt kristna att anamma ett katolskt inspirerat kyrkomönster. Det behöver inte betyda att bokstavligt konvertera, utan det mest förrädiska är egentligen det sätt på vilket den katolska anden smyger sig in i varje liten spricka som på grund av bristande vaksamhet uppstått i muren.

Steget från andetillbedjan till att dyrka katolska helgon och jungfru Maria är inte långt. Den karismatiska rörelsens andeutgjutelse har tagit sig många obibliska yttringar, som leder skarorna in i skökokyrkan istället för ut ur den. Berusningen träder in och sedan är steget inte långt förrän samfundet blir ett tillhåll för religionernas orena andar, besmittade och druckna av hennes otukts vredesvin. ”Dragen ut ifrån henne” är Bibelns budskap. ”Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror.” (1 Tim 4:1)

I pingstväckelsens barndom satte budskapet om Jesu tillkommelse sin prägel på förkunnelse och församlingsliv. Det var den helige Andes mäktiga utgjutelse som hjälpte väckelsepionjärerna att dra upp bibliska riktlinjer för sin tro och verksamhet. I linje med Guds Ord ansågs det vara en förmån att få lida smälek för Jesu namns skull. Pingstens andeutgjutelse var nödvändig för Guds folk och är det idag. Jesus uppmanade lärjungarna att stanna kvar i Jerusalem i väntan på löftets uppfyllelse. Den helige Ande var och är en kraft för varje troende att vara ett vittne för Jesus.

”Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall förkunna för eder vad komma skall. Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och förkunna det för eder.”

Berno Vidén
Artikeln finns införd i tidningen MARANATA!, nr 5 2003 och publiceras med tillstånd av ansvarig utgivare

http://www.karlektillsanningen.se