Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! (ni som förlitar
er på rättfärdiggörelse genom goda gärningar!) Ni stänger
himmelriket för människor. Själva kommer ni inte in, och
dem som försöker komma dit hindrar ni att komma in
Matteus 23:13-14

Ovanstående titel blev en orsak till konflikt, när jag använde den i ett tal som jag höll på en profetisk konferens nyligen. Det som jag tyckte var underligt med uppståndelsen, var att den kom från katoliker (och vissa evangelikaler) som skulle få höra min framställning. Dessutom återspeglar titeln det som the Pontificial Council for Inter-religious Dialogue (Påvedömets råd för dialog mellan religionerna) hoppas och ber om. Rom har odlat denna ”gemensamma grund” under årtionden, vilket visar sig av Vatikanens skrift från 1994: Recognize the Spiritual Bonds Which Unite Us: 16 Years of Christian-Muslim Dialogue (Värdesätt de andliga banden som förenar oss: 16 år av dialog mellan kristna och muslimer ). Varför skulle någon känna sig illa berörd av detta, av att jag bara upprepar det som den Romersk katolska kyrkan väldigt mycket önskar sig?

I själva verket härrör striden från den förvirring som den Romerska kyrkan själv har skapat. I sin iver att vara den andliga rösten för världsreligionerna, talar kyrkan tvetydigt med sin ekumeniska mun. Angående sin relation med islam har kyrkan inte bara gjort vissa teologiska närmanden, som står i strid med kristen renlärighet, till dem med muslimsk tro, utan ännu värre, det finns band mellan de två religionerna som går mycket djupare än vad de flesta människor inser. Låt oss först beakta en del saker som är gemensamma för de två trosuppfattningarna.

Om vi börjar med antalet anhängare, överstiger katolicismen och islam var för sig en miljard, av vilka nästan alla går in i deras respektive tro som barn. Mer än 16 miljoner spädbarn döps in i den katolska kyrkan varje år. Det är en familjesak. Min syster och jag döptes till katoliker, eftersom våra föräldrar var katoliker, och de och deras syskon döptes in i kyrkan, eftersom deras föräldrar var katoliker. Detta är det främsta sättet, på vilket tron utbreder sig.

Praktiskt talat alla barn som föds in i en muslimsk familj är muslimer, fastän dopet inte är en del av islam. Deras officiella ”konfirmation” följer så snart som de kan bekänna shahada (”Det finns ingen Gud utom Allah, och Mohammed är hans profet”). Detta spädbarnsinriktade sätt för att uppnå en ökning, har varit en motiverande faktor i den av Vatikanen/saudierna sponsrade lobbyn mot FN:s strävan att preventivmedel och andra metoder för födelsekontroll ska börja användas, speciellt i länderna i den tredje världen.

Islam är den snabbast växande religionen i världen idag. Katolicismen är den största religiösa organisationen bland dem som bekänner sig vara kristna. Om antalet anhängare var ett bra mått för att välja en religion, då skulle islam och katolicism definitivt vara den rätta vägen. Men bibeln har ingen sådan måttstock. I stället sa Jesus: ”Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den” (Matt. 7:13-14).

De flesta mäniskor är medvetna om vördnaden för och även tillbedjan av Maria som finns bland romerska katoliker, men inte många vet att ungefär samma respekt finns bland muslimerna. Ett kapitel i koranen har fått sitt namn efter Maria (”Sura Maryam”). Från utkanterna av Kairo till Medjugorje i Bosnien-Herzegovina har hundratusentals som bekänner sig till den islamiska tron samlats överallt där man burit hennes bildstoder i processioner, och där man säger sig ha sett att hon uppenbarat sig. Hon aktas högre än de mest vördade kvinnorna inom den muslimska tron, inklusive Muhammeds två favorithustrur, Khadija och Aisha, och hans dotter Fatima. Hadith undervisar att Muhammed utvalde Maria som sin förnämsta hustru när han kom in i Paradiset. En av de mest populära katolska uppenbarelserna av Maria omnämns som Fatima Vår Fru.

Katolska och islamiska böner har många likheter. För muslimen är bönen till Allah fem gånger om dagen helt och hållet en lydnadshandling, och bönerna är alltid enformiga. Som en f.d. muslim uttrycker det: ”Det är knappast förtroligt samtal med Allah; … det görs mer för att undkomma det straff som ska komma över dem som underlåter att be”. De flesta böner som beds av katoliker är också av gammal vana och enformiga, det bästa exemplet är att man ber med radband. Att upprepa 16 ”Fader vår” och 153 ”Var hälsad Maria” är långt ifrån ett personligt umgänge. Dessutom tilldelar prästen radband, när katoliken går till bikten, som ett allvarligt straff eller botövning för hans synder.

Radbandskulor för böner var en del av den islamiska andaktsövningen till Allah, långt före St. Dominic genom en uppenbarelse från den heliga jungfrun Maria på 1200-talet fick undervisning om att bedja med radbandskulor. Radbandskulor är för övrigt en ständigt återkommande företeelse inom forntida och modern hedendom. I en ironisk kommentar tillskriver katolska kyrkohistoriker bönerna från medlemmar inom Rosenkransens brödraskap äran för en avgörande örlogsseger över turkarna, som ”räddade Europa från den muhammedanska faran”.

Katoliker och muslimer ser pilgrimsfärder som ett medel för att uppnå Guds gillande. Hadj, en av islams fem pelare, är en nödvändig resa (en gång) till Mekka. För katoliker har pilgrimsresor historiskt sett varit åtgärder för att bli andligt renad, ofta föranlett av löftet om avlat. Många miljoner katoliker reser årligen till hundratals helgonaltare (nästan alla tillägnade Maria) som finns över hela världen. Korstågen var försök, med avlat som drivfjäder, att återvinna Jerusalem från de otrogna muslimerna för att återupprätta katolska pilgrimsresor. För övrigt erbjöd den romerska kyrkan korsriddarna fullständig benådning från skärselden, om de skulle dö när de försökte befria det heliga landet. På samma sätt erbjuder islam belöningar i och försäkringar om Paradiset för dem som dör i religiösa fältslag (jihad ), inklusive självmordsbombningar.

Romerska katoliker ser Allah som bibelns Gud. 1985 tillkännagav påven Johannes Paulus II för en hänförd åhörarskara av tusentals muslimska ungdomar: ”Kristna och muslimer, vi har många saker gemensamt som troende och som människor… Vi tror på samma Gud, den oförliknelige Guden, den levande Guden… ”

Men hur är det möjligt?

Historiskt sett var Allah en hednisk avgud, den suveräne bland många avgudar som tillbads av Muhammeds Quraish-stam långt före hans födelse. Will Durant skriver i sin klassiska The Story of Civilization :

”Inom Ka’aba, under den för-muslimska tiden, fanns flera avgudar som representerade gudar. En kallades Allah, tre andra var Allahs döttrar, al-Uzza, al-Lat och al-Manat. Vi kan fastställa denna forntida sed inom den arabiska gudavärlden, genom omnämnandet av Al-il-Lat (Al-Lat) av Herodotus (femte århundradet f. Kr., grekisk historiker) som en stor arabisk gud. Quraish-stammen banade väg för monoteismen genom att tillbe Allah som den mest framstående guden… ”

Arkeologiskt bevis som blottlagts i Arabien visar på ett överväldigande sätt att den förhärskande religionen före islam var tillbedjan av månguden, Allah. Muhammed eliminerade helt enkelt de andra gudarna, ungefär 300 st., inklusive Allahs döttrar, och gjorde Allah till den främste, medan han bibehöll många av de hedniska ritualerna och symbolerna som associerades med honom. Månskäran var t. ex. symbolen för månguden från sumerernas och babyloniernas tid igenom den tidsperiod när Kristus levde och ända tills Muhammed kom. Det är knappast en tillfällighet att Ramadan, muslimernas fasteperiod, börjar och slutar vid månskärans tid. Nästan alla av mångudsritualerna och andra avgudiska handlingssätt, inklusive att man kysser den svarta stenen, ber vänd mot Mecka, springer runt templet och mellan de båda bergen Safa och Marwa, var ritualer som fanns före islam.

Jämförelser mellan Jehova och Allah visar tydligt att de inte kan vara en och samma. Jehovah har en Son: ”Vi har sett och vittnar om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare” (1 Joh. 4:14). Allah har ingen son: ”Och säga: Ära vare Allah, som inte har tagit till sig själv en son, och som inte har någon som är delaktig i suveräniteten … ” (Sura 17:111); ”Allah har inte utvalt någon son, inte heller finns någon Gud jämte honom” (Sura 23:91). Medan Gud Fadern tillkännagav från himmelen om Jesus att ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje” (Matt. 3:17), fördömer koranens Allah en sådan uppfattning: ” … de kristna säger: Kristus är Allahs son. Det är ett uttalande från deras läppar. De efterliknar de otrogna i gamla tider. Allahs förbannelse vare över dem, så vilseledda de är bort från sanningen! (Sura 9:30).

Fastän det finns både tydliga och avgörande skillnader mellan bibelns Gud och Allah, godtar inte desto mindre den Romersk katolska kyrkan dem som en och samma Gud. Följande citat är från AndraVaticankonciliet:

”Kyrkan har också höga tankar om muslimerna. De tillber Gud, som är en, levande och bestående, barmhärtig och allsmäktig, himmelens och jordens Skapare, som också har talat till människorna. De bemödar sig om att oförbehållsamt underkasta sig Guds fördolda påbud, precis som Abraham underkastade sig Guds plan, vilkens tro muslimerna är mycket måna om att stå i förbindelse med.

Fastän de inte erkänner honom som Gud, vördar de Jesus som en profet, de ärar också hans Moder, jungfrun, och frammanar henne innerligt emellanåt. Vidare väntar de på domens dag och belöningen från Gud som kommer efter de dödas uppståndelse. Av denna anledning sätter de stort värde på ett rättskaffens liv och ärar Gud, speciellt genom böner, allmosor och att fasta (Nostra Aetate , Andra Vatikankonciliet).

Betänk noga ovanstående citat (taget från det som den Romersk katolska kyrkan hävdar är ett ofelbart koncilium) och du kommer att inse vad som verkligen förenar katolicismen och islam: De båda har en Jesus som inte kan frälsa deras själar . Koranen undervisar att Jesus inte dog på korset: ”Och emedan (judarna) säger ’vi dödade Messias Jesus Marias son, Allahs sändebud’ – varken dödade de eller korsfäste honom, men de fick det intrycket; och de som inte håller med om det är inte säkra på detta; de har ingen kunskap om detta, bara en hypotes; de dödade honom förvisso inte” (Sura 4:157). Andra Vatikankonciliet kan ge heder till muslimerna för ”att de vördar” Jesus, men i själva verket är det en falsk Jesus. Tråkigt nog har katolicismen också en falsk Kristus. Den undervisar att hans död på korset inte var tillräcklig för vår frälsning. Hans offer (som enligt bibeln frambars en gång för att ta bort våra synder fullständigt , Hebr. 9:28), måste inte bara bli ”åter-framburet” som ett dagligt offer för synder på altaren världen över, utan katoliker måste sona sina egna synder genom lidanden här på jorden och i skärselden.

Slutligen redogör Vatikankonciliet tydligt för det som islam och katolicismen uppfattar som sitt hopp om frälsning: ”… de sätter stort värde på ett rättskaffens liv och ärar Gud, speciellt genom böner, allmosor och att fasta”. Detta är frälsning genom gärningar . I islam är en människa ansvarig för varje tanke, ord och handling. Hans eller hennes liv ska levas enligt det som behagar Allah, vilket man finner i koranen eller hadith . Dessutom finns shari’a , som är en samling regler som försöker täcka in helheten av det religiösa, politiska, sociala och privata livet inom islam. Att bryta sådana lagar innebär olika former av temporär bestraffning. Vid den yttersta domen kommer Allah att bestämma ens eviga öde, när han lägger ens goda och onda gärningar på den gudomliga vågskålen: ”Då blir de godkända vars vågskålar väger tungt (med goda gärningar). Och de vars vågskålar väger lätt, är de som förlorar sina själar och får vistas i helvetet” (Sura 23:102, 103). Hadith beskriver helvetets plågor på ett levande sätt.

En vän till mig, James McCarty, producerade en video med titeln Catholicism: Crisis of Faith , i vilken har intervjuar omkring ett dussin människor som kommer ut från mässan vid St. Patrick’s Cathedral i New York. Han frågar dem helt enkelt på viken grund de förväntar sig att komma till himmelen. Bara en hänvisade till Jesus. Det överväldigande svaret var att de uppfattade sig vara ganska goda människor, och de var ganska säkra på att deras goda gärningar uppvägde deras dåliga och omoraliska. Fastän den katolska kyrkan fastställer att det bara är genom Guds nåd som man kan komma in i himmelen, framgår det mycket tydligt att vad det innebär, är att nåden behövs för att göra det möjligt för mig att göra de gärningar som gör mig kvalificerad för himmelen. Enligt den katolska kyrkans katekes, ”uppnår de den himmelska glädjen som Guds eviga belöning för de goda gärningar som utförts med Kristi nåd” (par 1821) och de ”kan göra sig själva och andra förtjänta av all den nåd som behövs för att uppnå evigt liv” (par 2027).

Påven Johannes Paulus II talade till en katolsk församling i Turkiet med dessa ord: ”Jag undrar om det nu är angeläget, just idag när kristna och muslimer har gått in i en ny period i historien, att värdesätta och utveckla de andliga band som förenar oss”. Nej! Det som är ”angeläget” är att katoliker och muslimer blir frigjorda från det andliga slaveriet , att försöka att bli kvalificerade för himmelen genom sina goda gärningar. Bed att deras hjärtan ska öppnas för ta emot det eviga livet som gåva (Rom. 6:23).

T. A. McMahon

http://www.karlektillsanningen.se