Författaren Peter Halldorf har nyligen i en Dagenartikel skrivit om påvens helgonförklaring av Padre Pio, som anses vara en av 1900-talets största andliga gestalter. Padre Pio föddes 1887 och dog 1968. Han blev alltså helgonförklarad 34 år efter sin död.

Angående själva helgonförklaringen av denna märkliga person skriver Peter Halldorf sammanfattningsvis: ”Helgonförklaring ter sig något främmande i en protestantisk miljö. Rätt förstådd innebär den helt enkelt att Kyrkan ger sitt vittnesbörd åt en människa som utmärkt sig genom ett liv i helighet. Helgonen är ”modeller” för det radikala liv varje kristen är kallad att leva. De är exempel som utmanar och inspirerar”. Efter att ha varit verksam i ett katolsk land i snart 50 år, samtalat med mängder av katoliker och läst en hel del historia och katolsk litteratur, är jag övertygad om en sak. Det är att om detta är den rätta förståelsen av katolsk helgonförklaring, då har de flesta katoliker en totalt felaktig förståelse av saken. ”Helgonen” har utan tvekan en helt annan plats i katolsk fromhet, än att bara vara modeller som utmanar och inspirerar.

Helgonförklaring leder nämligen till helgonkult i den katolska kyrkan. En katolsk präst eller teolog, som har specialutbildats för att predika i ett protestantiskt land, skulle troligen ha uttryckt sig på liknande sätt som Peter Halldorf. Det är nämligen stor skillnad på den katolska kyrkans sätt att framföra sitt budskap i en protestantisk miljö och i länder med gammal katolsk kultur och tradition. Min konklusion blir därför:

Antingen vill Peter Halldorf ge oss en förskönad bild av den katolska kyrkan, eller också har han själv inte förstått vad den katolska helgonförklaringen egentligen innebär.

Den katolska helgonkultens ursprung

På ett ganska tidigt stadium började man i den officiella kristenheten att på ett särskilt sätt ära och vörda de kristna martyrerna. Men inte bara martyrerna utan också personer som utmärkt sig genom ett ovanligt heligt liv. Snart blev det vanligt att dessa avlidna trosmänniskor betraktades som förebedjare inför Gud. Man vände sig till dem i bön, om att de måtte tala var sak inför Gud. Att ett sådant synsätt kunde utbreda sig, förutsätter givetvis att ett begynnande avfall från urkristen tro och tanke redan hade inträtt. Men den avfälliga kyrkan gick snart ännu längre.

Snart föddes tanken att helgonen genom sina goda gärningar och speciella helighet utfört mer än vad den gudomliga rättfärdigheten krävde av dem. De hade alltså en del till övers, som då samlades till en sorts skattkammare av meriter, som kyrkan kunde disponera över till förmån för de många som inte hade nog meriter för att undkomma skärseldens fasor. Denna överföring av helgonens meriter till vanliga syndare sker emellertid inte gratis. Vi känner alla till ordet ”avlat”, på latin ”indulgentia”, som betyder att timliga syndastraff i skärselden kan efterskänkas på vissa villkor. Detta har ibland skett genom regelrätt betalning av avlatsbrev, men mestadels idag som belöning för böner och fronhetsövningar. Denna ”skattkammare” av meriter, som tack vare helgonen står till vårt förfogande, omtalas tydligt i katolska katekeser.

Den katolska kyrkan uppmanar verkligen sina trogna att åkalla helgonen. I en kortfattad framställning om den katolska kyrkans lära, utgiven av det katolska förlaget St. Olav i Norge, skriver teologen van der Burg: ”När Gud ger helgonen makt till att be för oss, finner han också behag i att vi erkänner denna makt genom att åkalla dem”. Sverige har inte många kanoniserade helgon. Den heliga Birgitta är ett av dem. Tore Kilmans bön till Birgitta är ett typiskt exempel på katolsk helgonkult. Den lyder: ”Helga Birgitta, bed för oss, bed för oss alla, för Sveriges land. Sverige är öde, om ock det blomstrar. Kära moder, bed för vårt land”.

Den katolska helgonkulten stannar inte vid att be helgonen om förbön inför Gud. I katolska länder har varje yrkesgrupp och varje område i livet ofta sitt speciella skyddshelgon. I olika situationer ber man rätt och slätt helgonet om hjälp. Menar man sig ha fått hjälp, tackar man helgonet därför.

Den helige Antonius är ett mycket populärt helgon i Portugal. Han är ju expert på att hitta borttappade föremål, men också på att ordna äktenskap.

Tage Stålberg, som var verksam som missionär bland portugiserna under många år, berättade att när något anses vara nästan omöjligt, brukar portugiserna säga: ”Det här kan inte ens Antonius klara av”. I Frankrike hör man ofta ett uttryck som understryker en persons absoluta rådlöshet. ”Han vet inte till vilket helgon han skall vända sig”, säger man då.

I katolska länder åkallar man helgonen för att få hjälp, inte bara för att be om deras förbön inför Gud. Mariakulten är av samma karaktär som helgonkulten. På s.k. ”heliga platser” har jag sett hundratals marmorplattor med tacksägelseinskriptionen ”Tack Maria”. Inte en enda tacksägelse till vår himmelske Fader eller Jesus Kristus, Frälsaren. Bara till Maria.

Vad säger det? Jo, att man vänder sig till Maria med sin bön och tackar henne, när man anser sig ha fått bönesvar. Om man bara bett om Marias förbön inför Gud, borde man ju tacka Gud för bönesvaret.

Men katolska kyrkan går ännu längre. Hon uppmanar sina trogna att vörda helgonens reliker, d.v.s. deras kvarlevor. Själv har jag sett tusentals människor trängas inne i en stor katedral, för att få tillfälle att kyssa några föremål som helgonen hade efterlämnat. Här är vi ganska långt ifrån den definition av helgonens roll bland katolikerna som Peter Halldorf kommer med.

Varför är den katolska helgonförklaringen med påföljande helgonkult en farlig företeelse?

För det första är den absurd till sitt väsen. Sedan 1100-talet har påven i Rom ensamrätt på att helgonförklara personer. Den institution som Peter Halldorf kallar ”Kyrkan”, är som bekant en världsvid organisation med säte i Vatikanen och vars lärosystem styrs av en ofelbar påve. Men det har naturligtvis funnits och finns massor av människor, som levt ett helgat och hängivet kristet liv, men som prelaten i Rom inte har någon kännedom om. Därför blir de aldrig inskrivna med hans guldpenna i något kartotek över helgon.

Guds ord använder emellertid beteckningen ”de heliga” på alla som vänt sig bort från orättfärdigheten och sökt rening och frälsning hos Jesus Kristus.

Eftersom helgonkulten innebär bön till döda människor, är den släkt med spiritismen. Bibeln varnar för alla försök att söka kontakt med de döda. Den norska översättningen av King James-bibeln återger profeten Jesajas ord i följande ordalag (i svensk version): ”Skall då inte ett folk söka sin Gud? Skall de söka de döda för de levande? Till lagen och till vittnesbördet! Om de inte talar som detta ord får de aldrig se morgonrodnaden”. Detta gäller oss idag. Skall det bli ljust i vårt land måste vi vända tillbaka till Guds ord. Det katolska mörkret med Mariadyrkan och helgonkult med bön till de döda och för de döda, står i stark kontrast till evangeliets härliga budskap om att vi har allt i Kristus.

Framför mig har jag en fransk katolsk katekes. Den uppmanar den som biktat sig i Kyrkan och som önskar gottgöra för sina synder att lita på Jesu meriter, jungfru Marias meriter och helgonens meriter. På ett annat ställe i katekesen står det att man kan samla egna meriter under sitt jordeliv. Tanken på meriter och förtjänster är mycket utbredd i katolska kyrkan. Man talar visserligen om Jesu meriter, men de räcker tydligen inte. Därför behövs helgonens meriter också. Jesus blir i praktiken en av de många som hjälper mig i min egen strävan att uppnå frälsning. Vilken avgrund mellan denna typ av religion och evangeliets budskap om frälsning av nåd och genom tro på Jesus allena! Påven må gärna förmörka katolikernas himmel, genom att med sin guldpenna skriva namn på nya medlare mellan oss och Gud. Vi vet att Jesus är den ende Medlaren insatt av Gud och att vi har allt i honom.

Artikeln är införd med tillstånd från tidningen Maranata!

Stig Andreasson

http://www.karlektillsanningen.se