Bönboken Tidegärden – förtäckt katolskt mörker!

Katoliserande tendenser inom protenstantismen – del 2

År 1995 anbefalldes gemensamt denna bönbok till bruk bland alla svenskspråkiga kristna av fyra kyrko- och samfundsledare i Sverige, nämligen Svensk Kyrkans ärkebiskop, den Katolska Kyrkans biskop i Sverige samt både den tidigare och nuvarande missionsföreståndaren i Svenska Missionsförbundet. Redan i förordet till denna bönbok möter man flera märkliga uttalanden.

En diskutabel syn på de kristnas enhet

De fyra kyrkoledarna säger att ”alla kristna är i kraft av dopet ett heligt prästerskap.” Läran att dopet i sig självt har frälsande kraft brukar vanligen benämnas sakramentalism. Att många av de stora folkkyrkorna, både katolska och protestantiska, faktiskt lär att frälsningen sker genom dopritualen, är ingen hemlighet. Men att även frikyrkoledare skriver under på detta är anmärkningsvärt.

Inte ens i de frikyrkor, som praktiserar det bibliska dopet, alltså dop av personer som avger en personlig trosbekännelse, förkunnar man vanligen att dopet i sig självt har en frälsande kraft. Det är först då det sker i förening med omvändelse, tro och upplevelsen av en ny födelse, som dopet har något värde.

Simon trollkarlen blev döpt med ett dop, som till det yttre var bibliskt och riktigt på alla sätt. Men det hade inte skett någon inre förvandling hos honom. Därför nödgades aposteln Petrus säga till honom: ”Du är fångad i orättfärdighetens bojor” . Inga yttre riter eller ceremonier i någon form kan alltså i sig själva åstadkomma den inre förvandlingen hos en människa. Det är ju faktiskt så, att de flesta av de många miljoner religiöst likgiltiga människor, som i praktiken aldrig befattar sig med den kristna tron, som regel är barndöpta som katoliker eller protestanter. Det är förresten de flesta bovarna och fängelsekunderna i vår världsdel också. Har verkligen dopet gjort dem allesammans till ett heligt prästerskap? Osökt kommer jag att tänka på ett norskt ordstäv: ”Av döpta vimlar det på land och strand – men var finner vi trons brand?

Vidare nämner förordet två betydelsefulla ting, som man menar har bidragit till de kristnas enhet i vår tid. Det ena är det Ekumeniska mötet, som Nathan Söderblom sammankallade i Stockholm 1925, och det andra är Andra Vatikankonciliet 1959 med Påve Johannes XXIII i spetsen.

Detta föranleder mig att säga några ord om ting jag själv upplever vara tragiska. Jag har inte för avsikt att fälla någon dom över döda människor. Men vad dessa kyrkoledare stod för, har ju de själva upplyst oss om. Natan Söderblom genomgick under sina studier på 1880-talet en djup kris, då han påverkades av Julius Wellhausens förnekelseteologi. Vad kunde inte denne begåvade person ha blivit, om han inte hade påverkats av denna teologi och istället fått behålla sin ursprungliga tro på bibelordet?

För några år sedan läste jag en av Söderbloms böcker i fransk översättning. Efter att ha läst många sidor, fann jag ut att författaren menade att då och då uppträder i mänsklighetens historia stora och speciellt begåvade personligheter. Vi skulle kunna kalla dem genier eller snillen. De blir då naturligtvis förgrundsfigurer på olika områden, också inom religionen. Kristus var enligt Söderblom ett sådant geni. Vilken ateist eller agnostiker som helst skulle kunna instämma i en sådan trosbekännelse, kanske till och med en muslim! Att Söderblom gjorde en insats för att ena de stora kyrkoorganisationerna är säker sant. Men vad kunde han göra för att främja de kristnas enhet, då han själv inte trodde på Jesus som Guds enfödde Son?

Om påve Johannes XXIII skall vi inte säga så många ord. Faktum är att han var en av de påvar som starkt främjade både avlat och Mariadyrkan. De som menar att han därmed främjade de kristnas enhet, måste då vara av den åsikten, att protestanterna bör acceptera den katolska Mariabönen.

Då man läser innehållet i ”Tidegärden”, får man faktiskt det intrycket att de som varit med om att utge den verkligen har den åsikten.

Bönboken innehåller en helt tydlig Mariadyrkan

Vi skall begränsa oss till de hymner och böner som i Tidegärden gäller jungfru Maria.

”Maria, du den Högstes brud…..Från evighet har Gud dig gjort till ärans drottning, himlens port. Bland Evas döttrar ingen är som du, Maria, Herren kär. Så bed att han är god mot dem, som han berett ett himmelskt hem. Du nådens moder…..när döden kommer, var vårt stöd.

Paradisets port stängdes för alla genom Eva, och genom Jungfru Maria står den åter öppen. Salig är du Maria, ty genom Dig kom frälsningen till världen, bed för oss till din son.

Guds milda moder, nu och alltid jungfru, bed för oss och gör oss öppna för Guds stillhet.

Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig” .

Kan verkligen protestantiska kristna och frikyrkofolk bedja dessa böner eller säga ”Amen” till dem? Var i Guds Ord finner vi någon antydan om, att vi skall bönfalla Maria om att be till Gud, att han må vara god mot oss? Är inte Gud god mot oss? Var i Skriften kallas Maria ”Den högstes brud, Nådens Moder eller ärans drottning”? Är det verkligen Maria som skall vara vårt stöd i dödens stund? Skall vi bönfalla henne om att be för oss till sin Son? Jesus, Guds Son säger ju själv: ”Kom till mig”! Bibeln säger aldrig: ”Kom till Maria”. Att paradisets port stängdes genom Eva, men öppnades genom Maria, är ren katolsk villfarelse. Detta skedde ju genom Kristi försoningsverk.

Uttrycket Guds Moder är en typisk katolsk ”sofism” (spetsfundighet). Alla tänkande människor förstår ju att den Gud som är av evighet, inte kan ha en jordisk och mänsklig mor. När det gäller Jesu gudomlighet säger bibeln att ”Han är utan far, utan mor och utan släktregister. Hans dagar har ingen början och hans liv har inget slut ” (Hebr 7:3).

Som människa vet vi att han hade både släktregister och jordiska föräldrar, fastän Josef inte var hans biologiske far. Maria är alltså Jesu mor i hans egenskap av människa. Hon blev det jordiska redskapet till hans människoblivande. Men i egenskap av Gud kunde ju Jesus inte ha en jordisk mor. Sådant är självklart för varje bibelläsare med normal fattningsförmåga.

Talet om Marias eviga jungfrudom är också en genuint katolsk dogm. Som vi redan nämnt i vår analys av klosterbröderna i Taizé, förnekar Katolska Kyrkan att Maria efter Jesu födelse fick barn med sin make Josef. De som i evangelierna kallas Jesu bröder och systrar sägs därför vara, antingen Josefs barn i ett tidigare äktenskap eller också nära släktingar, troligen kusiner.

Eftersom de katolska teologerna kommit med olika förklaringar till dessa bibeltexter, är det tydligt att de själva inte är helt säkra på hur det egentligen förhöll sig. Men alla deras förklaringar har egentligen ingenting med själva saken att göra. Alla gifta kvinnor får ju inte barn. Men i normala fall betraktas de inte som jungfrur av den orsaken. Även om Maria inte skulle ha fått några barn med Josef, så kunde hon inte ha förblivit jungfru efter ingånget äktenskap.

Skriften säger, att Herren själv uppenbarade sig för Josef och sade att han inte skulle frukta för att ta till sig Maria som hustru. Skulle Gud då ha menat: ”Gift dig med Maria, men kom ihåg att hon är kallad att för alltid leva som jungfru”! Nej, så orimlig är inte Gud. Och skriften säger också att Josef inte kände sin hustru förrän hon hade fött Jesus. Det betyder att han inte hade något äktenskapligt samliv med henne förrän efteråt. Men Skriften säger alltså tydligt, att Josef och Maria efter Jesu födelse levde i ett fullt normalt äktenskap. Katolikernas dogm går därför tvärtemot Skriftens klara och tydliga utsagor.

Att översätta ängelns hälsning till Maria med: ”Var hälsad Maria, full av nåd”, är också en typisk katolsk manipulering av en bibeltext. Det står vanligen så i katolska biblar. Men i andra översättningar står det: ”Hell dig, du högt benådade ”. Och det är något helt annat. Det är Jesus som sägs vara ”full av nåd och sanning ”. Han var full av nåd. Han var nådefull och nåderik. Han delade ut av sin nåd till ovärdiga människor. Men det är inte samma ord som används i ängelns hälsning till Maria. Hon sägs vara högt ”benådad”, vilket helt enkelt betyder att hon fått motta stor nåd från Gud – inte att hon är den som delar ut nåden. Exakt samma uttryck använder bibeln, då den talar om den nåd som kommit frälsta syndare till del. Den säger att ”Gud har benådat oss i den älskade (i Kristus)”.

Under mina många år i ett katolskt land har jag sett så mycket av andlig nöd och mörker på grund av kyrkans Mariadyrkan och helgonkult, som egentligen inte är något annat än en form av spiritism. Man åkallar döda människor. Men hur underbart är det inte då alla dessa döda medlare och medlerskor, som förmörkar katolikens himmel, sveps åt sidan av Guds Ords och den helige Andes mäktiga vind! Då återstår bara Jesus allena och Han är nog! Segonds franska bibel säger: ”Vi har allt överflöd i Honom ”.

Vakna kristenhet! Vi skall väl inte släppa in det katolska mörkret igen! Nej, låt evangelii basun ljuda klart!

Tagen ifrån artikelserien NYA TRENDER OCH GAMLA STIGAR – Tidningen Maranata Nr:1 År 2001. Publiceras med ansvarig utgivares tillstånd.

Stig Andreasson

http://www.karlektillsanningen.se