ande Du som livet ger…

“DU SKALL ICKE PRÖVA!”

1. SEKTEN SOM BLEV RUMSREN
2.FRIHET ATT VÄLJA – TILL OCH MED FÖRFÖRELSE
3.TVÅ SORTERS MÄNNISKODYRKAN – URSPÅRAD KARISMATIK & LIBERALTEOLOGISKT AVFALL
4.GLUPSKA HERDAR, LYCKOPROFETER & GODTROGNA ANHÄNGARE
5.FÖRFÖRAREN FÅR TILL SLUT SIN DOM
6. PRÖVNING TILLÅTEN? – JA, PÅBJUDEN – BEFALLD!

“De heliga fäderna profeterade om den yttersta tiden. ‘Vad har vi då gjort?’ frågade de. En av dem, den store Abba Ischyrion, sade: ‘För vår del har vi uppfyllt Guds bud.’ De andra svarade: ‘De kommer att utföra hälften av vårt verk.’ De sade: ‘Hur är det då med dem som kommer efter dem?’
Han sade: ‘De som hör till det släktet slutför inte något verk alls. Men frestelse skall komma över dem, och de som består provet i den stunden skall befinnas större än vi och våra fäder.” (Ökenfädernas tänkespråk, Artos 1982, s 85-86)

“Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. Jag råder dig att hos mig köpa guld som har renats i eld så att du blir rik, och vita kläder så att du kan klä dig och dölja din skamliga nakenhet, och salva att smörja dina ögon med så att du kan se. Jag tillrättavisar och tuktar alla dem som jag älskar…” (Upp 3:17)

Hur kan de som “inte slutför något verk alls” få Herrens godkännande och till och med beröm? Jag tänker mig att det syftar på den allra sista delen av den sista tiden, då de sanna vittnesbördet troligen kommer att visa sig mest i vad man säger nej till snarare än i att man aktivt vinner världen för Kristus. Ty det kommer att överflöda av budskap och rörelser att säga nej till i Jesu namn!
“Kejsarnas nya kläder” – en bild på den inbillade rättfärdighet som kommer av att man tillräknar sig själv en fullkomlig natur i sin ande. Denna egenrättfärdiga skrud är egentligen en skamlig nakenhet inför Gud. Han vill inte att vi ska ha några andra kläder än de vita mantlar vi får av Jesus Kristus själv. Inga pråliga fromma kejserliga mantlar kan skyla det faktum att vi är och förblir nakna. “Vi är alla tiggare”, som Luther lär ha sagt på sin dödsbädd.

Om EKEN som symbol

“Öppna dina dörrar, Libanon, ty eld ska nu förtära dina cedrar.
Jämra dig, du cypress, ty cedern måste falla, de härliga träden ska förödas.
Jämra er, ni Basans ekar*, ty skogen, den ogenomträngliga, blir fälld.
Hör, hur herdarna jämrar sig, när deras härlighet blir förödd! Hör hur de unga lejonen ryter, när Jordanbygdens snår blir förödda!

Så sade Herren, min Gud: ‘Bli en herde för slaktfåren, ty deras köpare slaktar dem utan all försyn, och deras säljare säger: ‘Lovad vare Herren, att jag blir allt rikare.’ Ej heller skonas de av sina egna herdar.”

“Och Herren sade till mig: ‘Tag dig nu redskap såsom en oförnuftig herde; ty se jag vill låta en herde uppstå i landet, som icke vårdar sig om de får som håller på att förgås, icke uppsöker det förskingrade, icke heller helar det sargade, icke sörjer för det som är helbrägda, utan allenast äter köttet av det feta och river sönder klövarna på dem.’
Ve över denne ovärdige herde som övergiver sin hjord! Må ett svärd träffa hans arm och hans högra öga! Må hans arm alldeles förtvina och hans högra öga förmörkas i grund!” (Sakarja 11:1-4 & 15-17)

* “Eken brukas som symbol för jordisk storhet och styrka, (Am 2:9). Den som förhäver sig likt Basans ekar, går emellertid sin säkra undergång till mötes, (Jes 2:13 ; Sak 11:2)” (Illustrerat Bibellexikon).

En kuriöst exempel på eken – “det härliga trädet” – som symbol är att projektet “Livets Ord” från början gavs i form av en vision till Ulf Ekman, där Gud visade honom en stor ek. Denna skulle symbolisera det stora verk och den väldiga rörelse Ekman skulle komma att förverkliga. Vi läser vad han själv skriver om detta:

“I ett av dessa möten [hos John Osteen i Houston, Texas, USA 1980] predikade Lester Sumrall. Mitt i mötet stannade han, vände sig om åt vårt håll och sade: ‘Det finns människor i denna lokal som Gud kommer att göra ansvariga för tusentals människors liv, om ni inte kommer ut ur era döda sammanhang.’
När han sade det och såg rakt på oss där vi stod bland tusentals människor, kände jag hur Guds kraft gick rakt igenom mig som ett andligt blixtnedslag. Jag visste att Gud talade till mig!
Detta betydde inte att allt var dött inom Svenska Kyrkan eller inom frikyrkligheten. Inte alls! Men för mig betydde det ett andligt uppbrott för att komma ut i mer frihet och verkligen göra det jag upplevde Herren hade kallat mig till. För mitt inre såg jag prästkragen fladdra iväg som en fiskmås i vinden.
I ett annat av dessa möten fick jag en syn. Det har bara hänt mig några få gånger, men det skedde då. Jag såg ett ekollon placeras på en vidsträckt, bördig mark, och upp kom en stor ek, väldig och fullvuxen. Sedan förvandlades bilden och jag såg en fisk ligga på en klippa vid havet och kippa efter luft med gälarna. Så flög fisken upp och hamnade i vattnet. Den snurrade runt, runt, upp och ned i vattnet, ungefär som en akvariefisk som för första gången hamnat i ett akvarium, och så simmade fisken iväg ut i havet. Jag hörde den helige Ande säga: ‘Nu placerar jag dig i ditt rätta element: i det övernaturliga.’ ” (Ulf Ekman: Denna välsignade press, s 45-46)

Förförelsens primus motor placerades i det övernaturliga elementet. Jag kommer här nedan att använda samlingsbegreppet detta nya för allt som jag menar drivs av förvil-lelsens ande i vår svenska kristenhet idag. Det övernaturliga är Ulf Ekmans fokus och det centrum hela hans värv kretsar kring. Innanför detta centrum finns den allra innersta kärnan: identiten som gudomliggjord människoande. Korset är hur som helst inte centrum; det är alltför negativt laddat som symbol för en positiv bekännelse.

Detta nya, det som Gud gör idag

Jag ska försöka karakterisera detta nya i ett antal punkter. Vad kännetecknar alltså den falska väckelserörelsen, den nya karismatiska kristendomen, “det Gud gör idag”?

 Kristi försoningsdöd är förvisso ett tema även i detta credo, men i form av en snabbt avhandlad första etapp på väg mot härligheten – himlen här och nu.
 Som ett resultat av det snabba skuttet över korsets och påskens budskap råder oftast total tystnad omkring Guds främmande verk. Gud ska vara härlig som på pingstdagen, mirakulös och lätt att begripa. Deus absconditus (den fördolde Guden) göre sig icke för mycket besvär.
 Uppståndelsen skapar ett nådastånd där Jesus är vår rättfärdighet, helt och hållet istället för vår egen rättfärdighet. Men detta nya vill inte förnedras till enbart en sådan tiggarställning: “gärna tillräknad rättfärdighet, men låt oss också få gotta oss åt en inre sådan”. Det immanenta ersätter det transcendenta. Här liksom på många andra punkter befinner sig härlighetsteologen nära sin liberale antagonist: “Jag har fått en ny natur” eller “Jesus har uppstått i mig”. Är det inte inkrökthetens förbannelse lika mycket i bägge fallen?
 Detta nya utgår från myten om den nya härlighetsnaturen i den troende. Utifrån och med hjälp av denna ska man lära sig att leva i det övernaturliga, i anden. Det centrala bibelrummet blir i de karismatiska kretsarna väldigt snart första Korintierbrevets tolfte kapitel. Detta efter att man med vittring på segerlivet lagt de gammaldags läropunkterna från påskens drama bakom sig. Inte så att man skulle förneka korset och behovet av nåd – nej, men det gäller att komma vidare…
 1 Kor 12 innehåller som alla vet en uppräkning av nio stycken så kallade nådegåvor. Ofta med startpunkt i detta bibelkapitel kreerar den store evangelisten sin supernatural show. I den rollen har han/hon nära nog liksom kommit att personifiera ett nytt sakrament: den sakrosankte förkunnaren.
Favoriten bland de nio gåvorna är “kunskapens ord”, som utan ifrågasättande brukas som en sorts klärvoajans. Det finns inget som säger att “logos gnoseos” måste betyda förmågan att hämta övernaturlig detaljkunskap om sina medmänniskor! “Kunskapens ord” skulle rätt och slätt kunna vara en skicklighet i att utlägga Ordet. För övrigt säger Paulus i slutet på kapitlet: “var ivriga att undfå de nådegåvor som är de största”. Gåvan att skilja mellan andar torde vara en av dem…
 Detta nya räknar med den stora väckelsen i ändens tid. Vår tids mest försåtliga paradigm, framstegstänkandet, har skapat en evolutionistisk syn på församlingens historia. “Det blir bättre och bättre och allra bäst blir det strax innan Herren återvänder för att hämta sin församling.” Emellertid utlovas inget annat än ett stort avfall i den sista tiden. “Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller” (1 Kor 10:12). Att ta på yttersta allvar både av eldiga karismatiker och saktfärdiga lutheraner som undertecknad!

 Sammanfattning av detta nya: Det handlar inte alls bara om Livets Ord eller Ulf Ekman, utan om snart sagt alla samfund och rörelser inom svensk kristenhet. Förförarens lockbete är att människan ska få bli sin egen andliga mästare, kunna bemästra, bemäktiga sig och kontrollera sitt eget liv och kanske andras. Man behöver inte alls definiera sin tro i termer av “gudomlig”, “fullkomlig i anden”, eller liknande. Man kan vara alldeles normal i sin bekännelse, ortodox om man vill kalla det så, och ändå dras med i berusningen. Påverkan sker på ett djupare plan, som en drog som sakta börjar verka. Det är egentligen samma gamla frestelse om och om igen i en skepnad formad efter var särskild tids svaghet: “..så att ni blir såsom Gud…”. Och smörjmedlet i förförelsen är det övernaturliga. Utan upplevelser och mirakel står sig djävulen slätt.

Till sist: Det nya är naturligtvis ingenting alldeles nytt i kyrkohistorien. Det självmedvetna sekteristiska och ibland till och med självförgudande draget har funnits i otaliga rörelser genom två millennier. “Det är ju vi som har fått tag i det enda rätta, sanna och upptäckt det nya som alla andra glömt!” Ingen annan har fått tag i det – åtminstone inte lika fullständigt som just vi.
Följande funderingar berör ett utsnitt ur församlingens historia: svensk kristenhet det senaste kvartsseklet.

En grundläggande andebedömning, som jag ser det, kan vara att fråga sig följande när man står inför en ny rörelse, förkunnelse eller andlig företeelse:
Blir jag räknad som rättfärdig av dessa människor eller blir jag dömd? Nådens Ande räknar rättfärdig, djävulen räknar skyldig. Detta alldeles oavsett mina synders mängd eller tyngd. Nåden lyfter, lagen trycker ner.

1. SEKTEN SOM BLEV RUMSREN

Det bildades en gång en liten sekteristisk utväxt på den svenska kristenhetens träd, en avgränsad extremgrupp med så tydliga avsteg från det som anses vara klassisk kristen förkunnelse att den samlade teologiska opinionen med få undantag sade ett rungande nej till detta nya. Så som ringarna på vattnet har emellertid detta nya spritt sig i allt vidare kretsar och genomsyrat allt flera traditionella sammanhang. Precis som om avstegen från den sunda läran inte längre fanns eller inte vore lika relevanta som de tidigare ansetts.
Det nya klassades på ett tidigt stadium som ett gift, emedan det var så uppenbart skrikigt, ensidigt och fullt av högmodets alla överdrifter. Många kände att anden i detta lät som en ljudande malm och en klingande cymbal, att ledarskapet spontant och osökt skapade associationer till diktatorer. Det luktade omisskännligt sekt, ty: “ledaren hör från Gud direkt och kräver därmed ett ovillkorligt amen till allt som sägs och görs”.
Av underordnad betydelse var de centrala läroövergreppen i detta nya, och den mesta kritiken utgick ifrån sociologiska iakttagelser: “Man överbetonar kristendomens upplevelse- och härlighetssida på lidandesidans bekostnad, man utlovar helande som ett resultat av tro, ägnar sig åt tungotal med krigiska förebilder, anammar en ameri-kaniserad vulgärsyn på välstånd som ett tecken på gudsfruktan, man agar barn och dompterar sin församling som om den vore ett kompani”. Allt lika självsvåldigt och med inbilsk förvissning om att det är “vi och inga andra…”.

Endast en huvudsaklig lärokritik kunde märkas: Det ständiga ältandet av Jesu döds-timmar – huruvida Han så att säga var andligt död och torterad av djävulen i dödsriket. Denna så kallade JDS-debatt har på det hela taget varit så ensidig och blivit en sådan fixering hos många, att den verkliga bakomliggande antikristliga kärnan i detta nya kommit bort. Inom Pingströrelsen var fixeringen vid JDS och dödsriket särskilt olycklig. Pingstvännerna har ju annars under alla de år som Livets Ord funnits haft ett gyllene tillfälle att rannsaka sin egen andedopslära mot bakgrund av trosförkunnelsens lära om den troendes nya ande.
Några få lyckades trots allt se den giftiga roten på ett tidigt stadium. Bland dem märktes: Sven Reichmann, Fredrik Brosché, Hans Lindholm, Agne Nordlander, Torbjörn Swartling, författarna till Uppsalarapporten 1983, Bertil Olingdahl, och… ja, flera namn fanns, men de var få. Den heliga allmänneliga Svenska Kyrkans representanter blickade ner från sina piedestaler och hånlog litet åt svärmeandarnas (frikyrklighetens) senaste upptåg. Fanns det egentligen någon från det hållet som bevärdigade sig en mera omfattande seriös teologisk granskning av detta nya?
Den giftiga roten finns kvar, och den sprider sitt gift i allt vidare cirklar, mer och mer utspätt, mer och mer försåtligt. Giftet är numera så uppblandat med “ekumenik”, “lov-sång”, “kärlek”, “förnyelse” och “karismatik”, att spridningen knappast längre går att upptäcka. Den försåtliga häxbrygden dricks numera som en homeopatiskt utspädd läskedryck under och mellan lovsångsorgierna. Alla som “har sin lust i ödmjukhet” rusar till det svärmiska partyt och får tillfälle att njuta sitt egocentriska spridande av kärlek. “Vi välsignar alla!” Man drar en lans för väckelse och förnyelse, alla “bibeltrogna” tillsammans, och finner stort behag i tanken på hur litet alla de hängivna har gemensamt med liberalteologernas krets. Som om K.G. Hammars avfall skulle legitimera en (evangelisk!) allians med heretiker!

Svenska Kyrkan och Livets Ord

Svenska kyrkan har nöjt sig med att stå och se på, litet från ovan, eftersom det bara handlar om vederdöpare och svärmare. Några få ansatser har gjorts för att markera avståndstagande. Men i likhet med dags- och kvällspress har kritiken fastnat i utanpå-verket, masspsykologin, sociologin, hierarkierna, manipulationen. Den profana massmediala granskningen har i vanlig ordning kastat sig över den kristna tron som sådan och attackerat bibliskt helt försvarliga fenomen. Man har förfasat sig över Livets Ords bekännelse till Jesus som den enda vägen till Gud, tron på den yttersta domen och den dubbla utgången, tron på Guds konkreta ingripande i historien (inklusive vår tid), tron på underverk, profetiska tilltal, tungotal, förekomsten av aktivt verkande demoniska makter, med mera. Den profana kritiken har naturligtvis precis som den liberalteologiska bara gynnat Ulf Ekman och hans anhängare, eftersom kritikens klart kristendomsfientliga perspektiv bekräftat Livets Ords huvudtes: “alla är avfälliga utom vi”.

Idag blåser nya vindar inom delar av svenskkyrkligheten. Förnyelsen griper om sig även i Fädernas Kyrka. OAS-rörelsen åker i mångt och mycket på samma tåg som de karismatiker som “vet vad Gud gör idag”. Man lierar sig aningslöst i ande och gärning med fullt utvecklade heretiker som Ekman och hans gelikar. En närmare titt på lärorna från Kenyon-Hagin-Copeland-falangen skulle alldeles säkert göra de flesta förnyare inom Svenska Kyrkan ytterst betänksamma – om de tog sig tid att läsa och lyssna!
Väldigt få skulle erkänna eller vilja kännas vid någon som helst koppling till trosförkunnelsen rent läromässigt. Officiellt finns det givetvis ingen sådan, men hur är det med ett eventuellt andligt släktskap? Rädslan för “guilt by association” delar man här med alla samfund, och inte ens nära trosfränder inom Vineyardrörelsen med sina av-knoppningar, manifestationerna i Toronto och Pensacola, har ju velat kännas vid något samröre med the Word Faith Movement. Fast alla som studerat saken tydligt sett kopplingen mellan Kenneth Hagins Rhema Bible Training Center och “the contagious anointing” på nämnda platser. Rodney Howard-Browne heter länken, för övrigt.

Men i våra fäders Kyrka är förförelsens ande svårare att skilja ut. På detta mång-hundraåriga lutherska granitblock verkar man ju fortfarande inom en intakt tradition, formellt utifrån Bekännelseskrifterna, med fast liturgisk ordning, barndop och helig ämbetsfixering (apostolisk succession). Men jag kommer inte ifrån att andan hos många OAS-inspirerade präster är väldigt lik den man upplevt hos trosförkunnarna. Erling Ivarsson ler brett på Trons Världs framsida, Carl-Erik Sahlberg står enad med Ekman i kampanjen Från minus till plus. Båda deltar sida vid sida med Ekman som talare på Skandinavisk konferens för väckelse i Filadelfia i september 2002. Bertil Gärtner håller alla dörrar öppna, både mot katoliker och karismatiker. Hans nära fränder från det samlade låg- och gammalkyrkliga bibelbältet tycks också tro att Livets Ord är bibeltroget för att de driver kristen skola och röstar nej till abort och homosex. Allt detta sker i namn av bibeltrohet och med goda syften. Men den aningslöshet som löper parallellt med dessa goda intentioner ser inte att den trojanska hästen från det gnostiska fiendelägret står mitt inne i bibeltrogna lutheraners fästning och bara väntar på att få släppa ut sina infiltratörer i full frihet. Dimman är tjock över vår svenskkyrkliga kristenhet.

John Wimber och Vineyardrörelsen stiger in i Svenska Kyrkan

Svenska Kyrkan tog avgörande steg i riktning mot det nya – det nya svärmeriet – när man i slutet bjöd in John Wimber att predika i Lisebergshallen. Året var 1988 och de som stod värdar för spektaklet var Torbjörn Freij och Bertil Gärtner. Många präster i Svenska Kyrkan närvarade vid tillfället.
Wimbers förrädiska framtoning i mystomtens gestalt fick oss som var med på konferensen att tro att detta inte alls hade något samband med en överandlig hårdför trosförkunnelse. Det är förvisso sant att Wimber aldrig predikade the Faith Gospel, men det är också sant att han på samma manér som trosförkunnarna menade sig stå i en sorts direktkontakt med Guds Ande. På samma sätt som en Copeland, Hinn eller Ekman agerade Wimber rollen av den sakrosankte predikaren, förmedlaren av Guds närvaro i egenskap av ett slags “evangelistens sakrament”.
Han kallade ner Anden över oss som stod nedanför podiet, och Anden lydde Wimbers befallning. ”Come Holy Spirit” – och Han kom. Vi började svaja på det där sättet som man gör när Anden påstås falla, liksom lätt salongsberusade. En besynnerlig lära som Wimber förmedlade vid konferensen i Göteborg går ut på att helande kan läras ut som en teknik. “Gör som jag gör, så fungerar det!” Ett tänkande som är fullständigt väsensskilt från livet i tro på den levande Allsmäktige Guden. [En lustig detalj i sammanhanget är att undertecknad, under arbetet med kassettkopiering vid Lisebergs-konferensen, råkade radera bandet från undervisningspasset om hur man helar. Det var en ren olyckshändelse men ändå mycket försmädligt tyckte jag då. I dag tycker jag det var lika bra att bandet aldrig blev bevarat.]
Det fanns dock som sagt inte en anda av hårdhet eller uppenbar manipulation i Wimber-mötena. Ändå tror jag att något nytt faktiskt blev inplanterat i många som var där. En öppenhet för det nya och en känslostyrd vilja till försoning och förening med de karismatiska kretsarna i kristenheten. Vällovligt men aningslöst och riskabelt…

Vineyard-rörelsen talar man inte mycket om idag. Troligen har denna yttring som självständigt och fristående fenomen spelat ut sin roll, ungefär på samma sätt som Livets Ord som isolerat samfund tillhör det förgångna. Men yttringarnas bestående inflytande är tydlig: Vineyard-anhängarna har i hög grad bidragit till uppluckringen av det kritiska tänkandet inom svensk kristenhet. Det är allt svårare att pröva budskapet med gott samvete, eller att över huvud taget hävda budskapets primat i all kristen gemenskap och verksamhet. Ekumeniken är viktigare än bekännelsen. Den tungotalande Mariadyrkaren är lika välkommen som den tungotalande pingstvännen eller lutheranen. Upplevelsens vetorätt tystar lärokritiken.

Kan orsaken till att kritiken tystnat vara att detta andliga gift hela tiden innerst inne passat oss väldigt bra? Att Adam faktiskt och naturligt finner sig så väl tillrätta med sig själv som gudomlig att han inte finner anledning att pröva vilka andar som inspirerat detta nya (gamla gnostiska) med sina extraordinära uppenbarelser till kristenheten? Det kanske handlade mera om vrede över att matriklarna krympte än om helig vrede över att en heresi spred sig på den tiden, på åttiotalet?

Pingströrelsen och Livets Ord

Pingströrelsen var entydigt negativ till en början. Jack-Tommy Ardenfors talade om “en annan Jesus” och Olof Djurfeldt skrev varningsord i Dagen. Den första renodlade trosförsamlingen i Sverige, Södermalmskyrkan, lämnade Pingströrelsen såsom en främmande fågel, icke önskvärd, icke godkänd av pingstbröderna.
Idag är tongångarna annorlunda: Bror Spetz har fått många trosfränder i sin krets och det nya har blivit ganska rumsrent i Pingströrelsen. En milstolpe i förändringen var Nya Dagens ledare den 20 oktober 2000, då skribenten lättad konstaterade under rubriken “En försoning i försoningsfrågan”, att “Eftersom det är just försoningsläran och ‘ni är gudar’-undervisningen som varit de stora stötestenarna mellan trosrörelsen och övrig kristenhet ska det bli intressant att se om relationerna förbättras efter de senaste veckornas klargöranden. Om det var dessa läror som var de verkliga orsakerna till konflikten så borde det nu också vara möjligt med ett nytt samförstånd.” (Nya Dagen, 00 10 20)
Detta skrevs i samma nummer vars debattsida innehöll en lång “klargörande” artikel av Ulf Ekman, där han dementerade de extremaste uttrycken för sin heresi med hjälp av sedvanligt slugt bibelbruk och förment ortodoxi. Han anförde bland annat exempel ur kyrkohistorien på skilda försoningsläror, våra kristna Credon från tre- och fyrahundratalet – nämnde vidare – Konkordieformelns och reformatorernas tystnad angående Jesu timmar i dödsriket samt bedyrade som avslutning på artikeln att han verkligen alltid trott att “Jesu fysiska död skapar nya andliga förutsättningar – frälsning för människan”.
Ja, exakt vilka är de nya andliga förutsättningarna, och vad är frälsning, enligt Ulf Ekman? Allting står och faller med svaren på dessa huvudfrågor.
Kan det vara så att Pingströrelsens obibliska andedopslära till sist visat sin verkliga innebörd? Har pingstförkunnarna i själva verket alltid varit mycket nära grannar med sina kolleger inom Trosrörelsen? Vad skiljer en “andedöpt” kristen från en som inte är det?
Min tes är att essensen i “andedopet” och essensen i “den nya gudomliga anden” är så lika varandra att man mycket väl kan förena pingstcredot med trosförkunnelsecredot. Båda fixerar det inre och lever i en inbillning om den frälsta människans immanenta förfining. Båda ser en väsensskillnad mellan troende och icke troende på grundval av en ny natur – vare sig denna uppstår genom andedop eller genom att man medvetandegör sin nya ande. Andedopsläran ingår för övrigt även i trosförkunnarnas repertoar.

Varför skulle samarbetsviljan tillta så påtagligt om Pingströrelsen verkligen höll fast vid att trosförkunnarna står för en villolära? Ekman har stolt intygat att “inte grunden, läran eller inriktningen ändrats” (Magazinet 00 05 25). Han låter i samma artikel läsarna förstå att det måste vara de andra, före detta kritikerna, som ändrat sig:
“Att vi har en allt bredare, men inofficiell, kontaktyta till andra delar av kristenheten känns då besvärande. Det skulle kunna tyda på att andra har ändrat sig angående oss. Om det är så, då lyser ett avslöjandets ljus över dem som i åratal hävdat att vi har haft fel. Då hade ju de fel!”
Belägg för mina påståenden om att gränserna mellan pingstvänner och framgångsteologer alltmera suddas ut finner vi i det konkreta samarbete som blir allt tydligare. Gamla kritiker förvandlas till anhängare och försvarare av Ekman. Sverre Larsson (f.d. styrelseordförande på Dagen), Stanley Sjöberg, Olof Djurfeldt (f.d. chefredaktör på Dagen) – och nu senast – pastorn på Filadelfia i Stockholm, Sten-Gunnar Hedin, har mer eller mindre stött och eller inlåtit sig i samarbete med Ulf Ekman.
Hedin och Jack-Tommy Ardenfors var talare vid samma konferens som Ekman 5-7 september 2002 i Filadelfia, Stockholm. Bland de andra förkunnarna i denna “Skandinavisk konferens för väckelse” kunde man märka katolske biskopen Anders Arborelius, Stefan Gustavsson (Ordförande i Evangeliska Alliansen), prästerna Erling Ivarsson och Carl-Axel Sahlberg (Sankta Klara kyrka). Representanter för Svenska Baptistsamfundet, Frälsningsarmén, Missionsförbundet och Evangeliska frikyrkan (f.d. Nybygget).

Så visst sprider det sig! Vad sprider sig? Är det väckelse, förnyelse, evangelium, rättfärdiggörelse genom tro, Paulus budskap om frälsning, syndarnas enda tröst, världens hopp? Jag tror alltså inte det!
Avståndstagande p.g.a. “en annan Jesus” har blivit till broderlig samverkan. Livets Ords “allt bredare kontaktyta” med de traditionella samfunden tyder på (som Ekman helt riktigt påpekar) att de andra har ändrat sig. På vilka grunder har de ändrat sig?

ÖM – Nybygget – Evangeliska frikyrkan och Livets Ord

Örebromissionen – senare Nybygget och numera Evangeliska Frikyrkan – har alltid haft en ganska förbindlig attityd gentemot Livets Ord. Trots ett enstaka pastorer (Roland Hellsten i Göteborg, exempelvis) höjt sin röst mot härlighetsteologin har ÖM under alla år som Trosrörelsen existerat i Sverige svävat på målet angående de heretiska inslagen. Den på åttiotalet devote Ekmaneftersägaren John Brandström, i drygt tio år ledare för trosförsamlingen Göteborgs Bibelcenter, hade aldrig erbjudits att predika i Sveriges största ÖM-församling under åttiotalet eller första halvan av nittiotalet. Efter ytterligare ett par år gick det däremot alldeles utmärkt att bli annonserad som predikant i Saronkyrkan i Göteborg. Har han ändrat ståndpunkt, tagit avstånd från Livets Ords förvillelse? Eller har ÖM i grund och botten hela tiden ansett trosförkunnelsen relativt godtagbar? John Brandström är numera pastor i Citykyrkan i Stockholm. Hans fortsatta värv i trosförkunnarnas krets kunde märkas under Allhelgonahelgen 2002, då han medverkade i den så kallade Youth-konferensen i Södermalmskyrkan tillsammans med Robert Ekh och Carl-Gustaf Severin.

I Uppsala växer den lilla Korskyrkan mer än någon annan församling i staden (övriga växer inte alls). Med benäget stöd från Trons Världs Ekman-vänlige chefredaktör Krister Holmström har församlingen, som tillhör Evangeliska frikyrkan, allt tydligare kommit att likna en avlöpare till Livets Ord. Man har en mjukare framtoning och saknar helt den auktoritära ledarstilen, men är till sin svärmiska atmosfär väldigt lik trosförsamlingarna.
Det finns fortfarande kritiska röster där – ja, men den övergripande attityden har förändrats och Korskyrkans ledare skulle aldrig våga uttala någon direkt lärokritik mot Ekman i nuläget. Uttala – märk väl! Tänker gör nog många, även bland pastorerna… Säger man något låter det i stil med: “det finns vissa tvivelaktigheter”, “man sväljer ju inte allt”, och liknande diplomatiska överslätningar. Man ser sig övergripande som trosfränder enade i kampen för att vinna världen, parallella stridsenheter i Guds frälsningsarmé. Lovsången flödar och en oskriven lag är att inte ifrågasätta detta nya “som Gud gör idag”…
Varför växer Korskyrkan? Är det för att det nya fått grepp om den ungdomligt präglade delen av församlingen? Det nya förkunnar ett härligt överflödande liv med löften om rika välsignelser till den som gör sin läxa och flödar med i smörjelsen. För en ung människa ter sig detta nya – nästan i idrottslig mening – helsatsande evangelium som en härlig utmaning. Tänk att få ge allt för Jesus, vinna världen, bli något stort, känna sig ren och annorlunda än stackarna ute i världen, ha full kontroll över de andliga lagarna, sjunga sig in i hängiven extas, satsa all sin ungdomliga energi på det enda viktiga – på Sanningen!
– Är det inte härligt? Varför denna surmulenhet? Är du avundsjuk på dem som lever i seger? Vill du inte vara med på tåget som Gud satt i rörelse i denna sista tid? Varför tjata om lärofrågor när världen skriker efter liv, nåd och sanning?
– Jo, jag förstår hänförelsen, eftersom jag själv varit en “segerkristen” och gett allt i full överlåtelse, sjungit salvelsefullt och energiskt för att dra ner Guds härlighet genom taket, talat i tungor i timmar, vittnat och vittnat tills folk inte velat veta av mig längre – i fast förvissning om att det var deras upproriskhet som skrämde bort dem.
Men jag kanske lika bra hade kunnat sjunga på fotbollsläktaren till idolerna på planen, med händerna i vädret gett mig hän åt en rockstjärna, värvat medlemmar till ett ekonomiskt pyramidspel, känt mig ren och god (“bättre än…”!) i en nykterhetsförening, mediterat mig in i ett förändrat medvetandetillstånd, eller gett hela min själ till en despotisk företagsledare i en offensiv bransch?

I hopen som lyssnar hängivet på sin andlige hejaklacksledare handlar det nog i hög grad om helt vanliga mänskliga drivkrafter och i liten grad om sann omvändelse från egots inkrökthet i sig självt. Att dras med i massruset för Den Goda Sakens skull låter sig göra med många förtecken – religiösa, politiska, militära, etc.
Försåtligast av allt är blandningen av den verkliga Sanningen med allsköns spektakel utifrån köttets naturliga begär efter hängivenhet, entydiga budskap, klara riktlinjer och fungerande metoder.
Två lysande föredrag och en av de bästa predikningar jag någonsin hört: det hände denna helg, den 8-9 februari 2003 – var? I Korskyrkan i Uppsala. Stefan Gustafsson från Evangeliska Alliansen var inbjuden. Mitt i den smetiga jollriga lovsångsmanin ljuder det klaraste evangelium. Ta bort den köttsliga showen och upplevelsetramset! Stör inte en sådan fullkomligt ljuvlig förkunnelse med detta tillgjorda andliga bjäfs! Jag är övertygad om att Korskyrkans företrädare vill ha Sanningen och bara Sanningen, att de inte vill se någon tendens till överandlighet. Jag tror att de helhjärtat skyr allt vad gnostiska bedrägerier heter och säger nej till överbudskristendomens “helande åt alla alltid”, “tro dig rik i Jesu namn”, etc. Likväl kan de inte låta bli att vänstra åt det håll där allt detta florerar fritt och oemotsagt.
När man träffar personer i detta sammanhang är det svårt att få ihop deras sundhet, ärlighet och vederhäftighet med församlingens svaghet för det svärmiska och med mötesformens förljugenhet – gullandet med själarna. Det är som om förförelsen lever sitt eget liv, liksom en berusande ande i lokalen.
Så långt om Korskyrkan i Uppsala.

Frihet – en möjlighet och en risk

Problemet är att det är kristna människor som förförs till andlig berusning. Ljusets ängel opererar inne i själva Kristi kropp. Vår älskade Pappa låter oss hålla på, eftersom Han inte är som dessa övermåttan höga apostlar som driver på sina undersåtar i militärisk drill. Gud högaktar vår fria vilja, det gör aldrig några av Den Goda Sakens folkhetsare. Vilken religiös eller politisk etikett de än råkar ha klistrat på sin makthunger.
“Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ja till Gud och säga nej. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot…”. (Den svenska Psalmboken nr 289:1-2, av Anders Frostenson)

En frihet som i själva verket är tomhet, är till exempel den som säger till oss att vi är nya skapelser i den meningen att vi fötts på nytt till ett liv utan historia.
Människoanden som en tabula rasa i händerna på de andliga maktmissbrukarna är en absolut garanti för fångenskap och främlingskap. Det heter frihet men är motsatsen. En icketänkande människa utan förflutet, med ett föraktligt och nedvärderat nu och utan autonom självkänsla har ingen chans att uppleva sann frihet i Kristus. Med autonom självkänsla menar jag att man tillskriver sig själv ett värde utan att behöva någon annans godkännande för det.
Trosförkunnarna rycker loss anhängaren ur hans livshistoria, lär honom förakta sitt förflutna och sitt nuvarande tillstånd – dvs. sådan som han faktiskt är: samtidigt syndare och rättfärdig. Dessutom berövas han framtiden eftersom den består av ett luftslott, en hägring, ett illusoriskt “genombrott”. “Ditt gamla liv kan du glömma, ditt nuvarande är ingenting mot det som skall komma…”. Du är med andra ord ett intet överallt och i alla avseenden utom i din påstått suveräna nya natur. Tomhet och kluvenhet blir frukten.

Guds godhet visar sig bland annat i att Han ger oss frihet att tänka, känna och välja. Om Han gjorde som många av oss kristna tror, styrde och ställde med alla våra tankar, ord och handlingar, skulle Han inte då egentligen vara ganska ömkansvärd? Den auktoritära ledaren och hans totalitära system gör just så. Han lägger sig självsvåldigt i vårt levernes minsta detalj, synar och dömer, driver oss av dåligt samvete plågade än hit, än dit, efter sitt lynniga godtycke. Under allt detta låter han oss förstå att vi ändå egentligen aldrig duger i hans ögon. Tänk om Gud vore sådan!

Den romersk-katolske Storinkvisitorn i Fjodor Dostojevskis Bröderna Karamasov tillrättavisar Jesus för att Han givit människorna frihet att välja:

“Inkvisitorn lägger fram sin anklagelse: Genom att stå emot de tre frestelserna har Jesus gått miste om de tre största maktmedel som skulle ha kunnat stå till hans för-fogande: ‘undret, mysteriet och auktoriteten’. Han skulle ha lytt Satans råd och gjort under på beställning, så hade han förbättrat sitt anseende hos människorna. Han skulle ha tagit emot erbjudandet om makt och auktoritet. Begrep inte Jesus att det människor vill mer än något annat är att tillbe auktoriteter som är höjda över alla ifrågasättanden?
‘I stället för att ta hand om människors frihet, ökade Du den och belastade för tid och evighet den upphöjda människosjälen med dess plågor. Du krävde människornas fria kärlek, frihet att välja att följa Dig, fängslade och bedårade av Dig.’ ” (Philipp Yancey: Den Jesus jag aldrig känt, s 64-65, med citat ur Bröderna Karamazov, av Fjodor Dostojevskij ).

Undret, mysteriet och auktoriteten. Dessa tre som Gud själv avstår ifrån att göra bruk av trots att Han kunde överväldiga oss med alla tre. Varför avstår Han? För att Han inte vill appellera till Adams böjelse för avgudadyrkan. När Jesus rider in i Jerusalem möts Han av massornas jubel och hängivna tillbedjan. Vilken väckelse det var! Några timmar senare låter sig universums konung spikas upp på ett kors. Maktens språk tiger och nåden talar. Ingen jublar. Inte förrän det blir klart för somliga att nådens Gud uppstått ifrån de döda; då blir det väckelse, en sådan väckelse som kommer av att vetekornet fallit ner i jorden och dött.
Jesu liv och gärning är en rörelse nedåt, bort från makt och härlighet och ner mot ringhet och utblottelse. Äkta väckelse leder människan att följa Jesus i Hans rörelse nedåt. Därnere i verkligheten uppstår det verkliga jublet, det som ingen makt i höjden eller i djupet kan skilja oss från: nådens jubel över nådens kärlek. Johannes döparen sade: “Det är såsom sig bör, att Han växer till och att jag förminskas” (Joh 3:30). Själva förminskandet var för Johannes lika med “att växa till i kraft till sin invärtes människa” (Ef 3:16). Jag föreställer mig nämligen att han och Paulus var på samma linje. Det finns inga mirakel i världen som kan få Adam att göra nådens rörelse nedåt, lika litet som en introvert självbetraktelse av “det gudomliga i mig”, och givetvis ingen auktoritär drill!

Men i det andra lägret arbetas det febrilt med att få igång den övernaturliga showen. Satan piskar på med sina andliga och religiösa vapen – hans främsta vapen. För honom är det av yttersta vikt att få oss övermåttan medvetna om att vi tjänar det godas sak, att vi offrar oss själva och ger våra liv för Guds rikes framväxt. Med förtecken och lockbeten som “nåd”, “kärlek”, “frälsning”, “väckelse”, “nådegåvor” och “tjänstegåvor”, bjuder den onde in oss till sin rörelse, som är den uppåtgående rörelsen. “Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den Högste…” (Jes 14:14).
Det går alldeles utmärkt att klistra på fromma etiketter på den luciferiska rörelsen! Fråga Mormonerna! De talar bara i termer av vällovligt kristliga bekännelser (med vissa tillägg!). “Jesu Kristi Kyrka av sista dagars heliga” – det låter väl vackert? Och gudar ska de bli har de tänkt sig…

Friheten är vådlig, den kan leda till Kristus men också till Antikrist. Jag tror att vad som avgör vem man till sist sluter förbund med bottnar i de inre bevekelsegrunderna. Man kan inte lura Gud, men man kan lura människor – och sig själv. Alla kommer vi en dag att få se vem vår fria vilja valt, vem som motsvarade vår innersta önskan.

2. FRIHET ATT VÄLJA – TILL OCH MED FÖRFÖRELSE

Pappa låter oss hålla på tills vi tröttnar. Han till och med hjälper oss att ännu mycket längre gå in i köttets och begärets återvändsgränd. Av nåd mot oss gör Han så, för att ge oss chansen att fastna därinne och just därigenom förmås vända om. Vi läser ett stycke ur Jesajas bok:

“Stå där med häpnad, ja, var häpna; stirra er blinda, ja, var blinda, ni som är druckna, men icke av vin, ni som raglar, men icke av starka drycker. Ty Herren har utgjutit över er en tung sömns ande och har tillslutit era ögon; Han har höljt mörker över profeterna och över siarna, era ledare. Och så har profetsynen om allt detta blivit för er lik orden i en förseglad bok…” (Jes 29 : 9-11).

Varför gör Gud sådant? Jag tror att han vill åstadkomma att de seende skall bli blinda, så blinda att de till slut kan inse hur fel de hamnat. När tillståndet blivit outhärdligt och verkligheten kommit att vittna så obarmhärtigt emot den karta man försöker använda uppstår också möjligheten att stanna upp. Adam låter sig ju tyvärr inte omvändas med mindre än att hans lilla stolta skepp kapsejsar. Gud mildrar inte utan förstärker upproret och ökar blindheten, detta för att rädda sina arma själar ur plågoandarnas våld. Ljumheten vänder däremot aldrig om, därtill är den för nöjd och belåten.
Att bli given till pris åt en falsk profet eller falsk herde kan visa sig vara en stor nåd. När man druckit falskhetens vin till botten kan det leda till en sådan baksmälla att sann omvändelse blir möjlig. Djävulen gräver en grop för att fånga sina offer, men tvingas sedan åse hur dessa just genom att falla i hans grop lärt sig skilja mellan andarna och vända honom ryggen.
Under tiden som förförelsen pågår är det omöjligt att inse att den förträffliga gudsdyrkan man hänger sig åt skulle vara en nästan till fullo köttslig övning, men när kraften har tagit slut kan ögonen öppnas. Gud prisger oss till förvirring och berusning för att kunna döma oss – med nåd!

Storinkvisitorn och hans motsvarighet i vår tid och det sammanhang vi här talar om – den övermåttan store förkunnaren – har bara förakt att ge den som inte orkar hänga med i dansen kring avgudarna. Vår gode Fader i himmelen ger tvärt däremot den trötte och uppgivne oändlig nåd. Andarna är nämligen helt väsensskilda, attityderna likaså. Den gode herden bekymrar sig alldeles särskilt om det nittionionde får som hamnat vid sidan om. Den onde herden ser samma avsideskomna får som en latmask och upprorsmakare, någon som trotsigt lämnat de duktigas krets genom att inte följa stadgad ordning.

Min övertygelse sedan många år är att Gud låtit vårt land bli givet till pris åt en förförelse, vars pionjär och främsta redskap i över tjugo år varit och ännu är Ulf Ekman. Som vi sett Jesaja beskriva läget i Israel på sin tid: “Ty Herren har utgjutit över er en tung sömns ande och har tillslutit era ögon; Han har höljt mörker över profeterna och över siarna, era ledare. Och så har profetsynen om allt detta blivit för er lik orden i en förseglad bok”, har också vi fått våra ögon tillslutna och blivit oförmögna att se vad de förmörkade, förhärdade ledarna och profeterna gör med oss.
Vi lyssnar inte på den lilla skaran av varnande profeter därför att vi inte kan lyssna. Vi lever i en dimma av religiösa floskler. Talet om förnyelse och väckelse och enhet entusiasmerar oss och söver oss samtidigt. Många vet till slut inte vad denna “fantastiska väckelse” går ut på. Det vet bara att den kommer, eftersom det karismatiska paradigmet säger så.
Man kan göra associationer till EU-ivrarna och deras försåtliga strategi att plantera in en entusiasm för en ny och enad värld där fred och frihet råder. Folket leds sakta och strategiskt vidare mot det oundvikliga utan att veta varför eller hur det gick till: “Det är klart att vi ska lämna över Sverige till Europa!”; att likna vid “Det är klart att alla kristna samfund måste gå samman och skapa väckelse!”
Det blir i båda fallen ett “Roma rediviva”, ett politiskt respektive religiöst Babel – total frihet under totalt förtryck. Men inte till en början, eftersom allt som låtsas vara av Gud faktiskt glimmar i någon mån. Men allt är inte Gud som glimmar! Glöm bara inte att förförelsen alltid, säger alltid, har sin lyster, att förföraren per definition ser bra ut. Han måste kunna sälja en attraktiv produkt.

Gud förblindar och förstockar, eftersom Han inte vill se oss oomvända och fanatiskt inriktade på en väckelse som har köttet som drivkraft. Vi tillåts dricka berusningens bägare i botten och ragla likt de maktberusade ledare som genom sin egen förhärdelse utsetts till värdar på kalaset. Ett illustrativt exempel är “The Holy Ghost bartender”, Rodney Howard-Browne, som fyller på i glasen och vill se oss ragla som han raglar själv. Kanske vi till sist ändå druckit så vi måste kräkas, och blivit så bakfulla att vi – förhoppningsvis! – vänder om. Men sådant tar tid. Missbruk blir man inte av med på en vecka.
“Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Drick, så att ni blir druckna och spyr och faller omkull utan att kunna stå upp; ja, fall, när det svärd kommer som jag skall sända bland er. Men om de inte vill ta emot kalken ur din hand och dricka, så säg till dem: Så säger Herren Sebaot: Ni måste dricka. Ty se, med den stad som är uppkallad efter mitt namn skall jag begynna hemsökelsen. Skulle då ni bli ostraffade?…” (Jeremia 25:27-29).

Skulle stolta egenrättfärdiga Sverige bli ostraffat? Varför skulle vårt högmod vara mera acceptabelt än Israels folks på den tiden? Tror vi verkligen att Gud skulle överse med just våra egenrättfärdiga övningar? Den svenska präktigheten skulle liksom ha alibi och svensk kristenhet trona över korsets krav på död åt Adams själviska religiösa projekt? Tar jag i nu? Men, vad ska man kalla detta, att en präktig kristenhet, uppenbart oomvänd från sin inbilska tro på sig själv, menar sig kunna vända om andra till Gud? Ska onyktra människor göra andra nyktra?
Emellertid går det inte att lura Gud, att “gäcka Gud” (Gal 6:7), hur mycket man än lyckas dupera sig själv och andra att det man sysslar med är väckelse, förnyelse, eller sann ekumenik. Länge, mycket länge, kan man få hålla på. Ända till den dag Gud låter projektet rasa, av nåd mot sina äkta barn.
Hur länge har Jehovas Vittnen vunnit världen för sin Jehova? I ett hundra tjugo år. Att en religiös rörelse överlever och till och med växer, är i många fall bevis på att Herren övergett den – inte att Han stöder den! Nåd för dessa vittnen skulle väl vara att hela det antikristliga projektet bröt samman. Men faktum är att det växer och mår bra!
Men jag tror fortfarande – vill tro, även om det tar emot – att Trosrörelsen är föremål för Jesu Kristi nåd. Om det verkligen är så väntar vi således på att nåden låter luftslottet kollapsa. Varför lät Herren Gud babylonierna inta Jerusalem år 586, förstöra templet och deportera Hans eget utvalda folk? Av idel nåd mot de sina! Sjuttio års moratorium i fiendeland borgade för ett återvändande till Landet. Borgade för, genom att Juda fick smaka på avgudarnas (Baalskultens) frukt, vämjas vid den, spy ut den ur sin mun och därmed bli redo för hemkomst igen.

Svensk kristenhets “babyloniska fångenskap” pågår i två fiendeländer: Det liberala och avfälliga fiendeland där KG Hammar är kung, och det karismatiska överandliga fariséistiska fiendelandet, grundat av Ulf Ekman och alltmer utvidgande sina gränser. Förhärdelsen i bägge lägren kommer att fortgå till dess man blir som “druckna, spyr och faller omkull utan att kunna stå upp…” (Jer 25:27). Där Juda förfallit till att dyrka Baal och Astarte, fruktbarhetsguden och gudinnan, dyrkar vi i vår tid oss själva – i Jesu namn!

3. TVÅ SORTERS MÄNNISKODYRKAN – URSPÅRAD KARISMATIK & LIBERALTEOLOGISKT AVFALL

Det finns en föreställning om att liberalteologi och framgångsteologi skulle befinna sig längst bort ifrån varandra på skalan över kristna yttringar. Jag påstår tvärtom att de är nära släkt, grannar som bor intill varandra längst borta där cirkeln sluter sig, där man minst ärar Gud och mest ärar sitt ego. Humanism i betydelsen människodyrkan kan ta sig väldigt olika uttryck men handlar essentiellt om att människan är sig själv nog. Livets Ord och deras lärofränder kommer från ett annat håll, har klätt sin självförgudning i mera biblisk dräkt än liberalerna – det är sant – men skiljer de sig i praktiken så mycket från varandra i Guds- och människosyn?
Spelar det någon roll om man förkunnar att människan är bra som hon är, att Gud är snäll mot alla – oavsett andlig tillhörighet – och att människorna kan vinna världen med gemensam ansträngning, freds- och miljöarbete, eller att man istället, som Livets Ord, förkunnar att människan blir bra som hon är (i sin ande), att Gud (på deistiskt sätt) är liten, harmlös och distanserad när Han ängsligt blickar ner på sina jämlikar och hoppas att de ska vinna världen genom sina egenrättfärdiga ansträngningar för väckelse?
Liberal eller fundamentalist har man likväl sig själv i centrum, jämför sig med “de otrogna” och konstaterar belåtet att de antingen saknar vidsynt tolerans eller saknar Guds natur och härlig rättfärdighet i sitt inre. Jämförelsen är Adams credo framför alla andra: Godare än, renare än, ödmjukare än, tolerantare än, rättfärdigare än… Så länge vi tänker komparativt har vi inte fattat vad nåd är. “Hur mycket benådad från evigt straff är Du?” “Vem av oss är den mest benådade evigt förkastade brottslingen…?”

I synen på homosexualitet visar sig både KG Hammars linje och Ekmans lika ohållbara. Hammar ville i kärlekens namn inkludera de homosexuella med hjälp av en “empatisk” installation i Uppsala Domkyrka. Pornografiska bilder och Jesus som bög skulle illustrera att Gud älskar alla; detta under namnet Ecce Homo – se människan!
Jag vet att det fanns åtskilliga med homosexuell läggning som tyckte direkt illa om detta välmenande tilltag. “Gör Jesus till bög!” Eller varför inte: “Gör Jesus till tjuv, fifflare, heterosexuell äktenskapsbrytare (vänstrare)!” Kanske till och med: “Gör Jesus till farisé för att solidarisera Honom med fariséerna!” Förståelse och empati är en av de viktigaste frukterna av den kristna tron – den viktigaste, ska jag säga! Men inte hjälper själavårdaren eller terapeuten sin klient genom att själv dyka ner i samma tvångsbeteende!
Ekman å sin sida vill hjälpa de homosexuella genom att befria dem från otuktsandar och bögdemoner. Hans frälsningsläras diaboliska hjärta är här vedervärdigt tydligt. Resonemanget går så, att den som är homosexuell per definition inte kan vara född på nytt. Om han eller hon hade varit född på nytt enligt Ekmans definition av ordet, hade den homosexuella anden och naturen bytts ut mot den nya anden och naturen.
Det andliga giftet visar sin sanna verkan allra mest på dem som står lägst i kurs på samhällsstegen. Varken liberalteologisk förfining och andlig kulturfernissa eller brutal framgångsteologi har något att bistå den sjuke, fattige och utslagne med. Han kan inte identifiera sig med vare sig den självbelåtna kulturkristendomen eller den självcentrerade överandliga karriärkristendomens do-it-yourself-koncept. Bägge lägrens representanter kommer uppifrån och ser ner på den svage, hur mycket de än menar sig vara hans räddare i nöden.

Två parallella moderna versioner av saligprisningarna

Saliga är de som är präktiga i anden, ty de har rätt till himmelen här och nu.
Saliga är de toleranta i anden, ty de kan förakta alla intoleranta.

Saliga är de som studsar upp och ner i andlig berusning, ty de behöver alls ingen tröst.
Saliga är de som sörjer över att andra inte är lika förfinat humana som de. De sörjer och sörjer och känner sig därmed ännu finare.

Saliga är de som intar världen i självsvåldigt segerrus, ty de ska på ett härligt sätt ta fattiganden ur de saktmodiga.
Saliga är de politiskt korrekta, ty de ska vinna hela världen…

Saliga är de som mediterar på sin egen nya rättfärdighet, ty de behöver inte alls hungra och törsta efter någon annan rättfärdighet.
Saliga är de som hungrar och törstar efter att de onda ska bli rättfärdiga, ty de ska alltid vara mättade av att se skillnaden mellan sig själva och de andra.

Saliga är de som är barmhärtiga mot de som förtjänar barmhärtighet, ty de ska bli välsignade i samma grad som den de välsignar är rik och duktig.
Saliga är de som är barmhärtiga mot all ondska som drabbar människor, ty de ska själva slippa bry sig om sin egen (fördolda) ondska.

Saliga är de som är rena i sin ande, ty de ska se sin egen gudomlighet.
Saliga är de som njuter av sitt goda hjärta, ty de ska aldrig behöva besvära sig med att komma till korset.

Saliga är de fridsamma som låter sin despotiske ledare trampa på dem, ty de ska få kallas helöverlåtna.
Saliga är de fridsamma, ty de ska genom sin mycket medvetna frid hela världen och samtidigt strida med sin vassa tunga mot de ofridsamma.

Saliga är de som lider förföljelse för sin andliga uppblåsthets skull, ty de får känna sig som motarbetade martyrer i en värld av djävulsbarn.
Saliga är de som lider förföljelse för sin politiska korrekthets skull, ty de ska ännu mycket mer få konstatera de intolerantas andliga underlägsenhet.

Hitler, Kyrkan och den kommande Antikrist

Som en diabolisk profetia om de två parallella avfallen, det liberal- och framgångs-teologiska, uttalade sig Adolf Hitler redan 1933 om hur han skulle neutralisera den kristna församlingen:
“Man kan kasta ut epileptikern Paulus ur kristendomen. Det har andra gjort före oss. Man kan göra Jesus till en ädel människa och förneka hans gudomliga medlarroll. Det har alltid och på alla tider funnits människor, som gjort det. Jag tror att det även i våra dagar i Amerika och England finns sådana kristna. De kallar sig visst unitarier* eller något i den stilen. Allt det där tjänar ingenting till. De blir icke kvitt kristendomens anda, och det är det avgörande. Vi vill inte ha några människor som skelar mot himlen. Vi vill ha fria män, som vet och anar Guds närvaro hos sig själva.” (Hermann Rauschning: Samtal med Hitler, s 48) [* Unitarianismen förnekar treenigheten, Kristi gudom, den dubbla utgången och att den helige Ande är en person. Idag har den universalistiska – ”alla blir frälsta” – unitariska kyrkan i USA runt 175 000 medlemmar. Källa: Internet ]

Två vägar således: den ena är att oskadliggöra den Frälsare som var Hitlers konkurrent – Jesus Kristus – genom att förskapa Honom till en söt och rar förebild istället för ett ställföreträdande offer och vår försonare. Den andra vägen är den som liknar trosförkunnarnas: att underblåsa den egna inbilskheten hos folket, tala om exklusiv utvaldhet, renhet, och till och med gudomlighet.
Bägge förförelserna får samma slutprodukt: en isolerad individ berövad sin Gud och skapare.

Hitler hade inga problem med att avfärda den tidens liberalteologiska präster. Med sin förflackade bekännelse hade de inget att sätta emot när Antikrist marscherade in på scenen – ända in i kyrkan:
“Prästerna ska få gräva sin egen grav. De ska förråda sin gode Gud åt oss. För sin kära utkomsts skull kommer de att prisge allt. Vad vi ska göra? Jo, just vad den katolska kyrkan gjort, när den ympat sin lära på hedendomen. Vi ska behålla vad som kan bibehållas och omtolka det. Påsken blir inte längre Kristi uppståndelse utan vår förnyelses högtid; julen firar vi såsom vår frälsares födelse – födelsen av hjältemodets och frihetens anda i vårt folk. Eller tror ni kanske inte, att de ska förkunna vår Gud i sina kyrkor, dessa liberala präster, som inte längre har någon tro utan bara ett ämbete? Jag försäkrar er, att de ska byta ut korset mot hakkorset, lika väl som de gjort Hæckel och Darwin, Goethe och Stefan George till sin kristendoms profeter.”
“Vi ska tvinga dem att inifrån undergräva sin bekännelse, i det de avlägsnar all fast auktoritet och gör det hela till ett blekt frasmakeri, som inte förpliktar till något. Om det ska lyckas? Ja, det kan ni vara förvissade om.” (Samtal med Hitler, s 49 & 50)

Hur lätt kommer inte den antikristliga andan att kunna sluka den liberala svensk-kyrkligheten – dvs. mer än den redan gjort?

En parameter som liberaler och karismatiker har lika svårt att ta på allvar är san-ningskriteriet. Argumentet ”men, är detta sant?” biter inte på liberalen, ty han rör sig i det relativa och har inget behov av sådana patetiska bevekelsegrunder som evig sanning, gudomlig rättvisa, bibelordets giltighet, vördnad för traditionen, eller liknande.
Karismatikern är på sitt sätt också helt ointresserad av en nykter (”torr och tråkig!”) rannsakan på Sanningens grund. “Pröva läran? – men, jag är ju med i Andens flöde!”
Man blir förundrad över hur postmodernt väckelseivraren förhåller sig till det absoluta som måttstock. Försvaret mot invändningar liknar mer och mer det som liberalerna an-vänder: ”Det här känns rätt för mig, och det där känns rätt för Livets Ord, och det där är rätt för katolikerna”, etc. För övrigt tänker världens barn numera så postmodernt att de faktiskt kan kosta på sig att försvara Livets Ord och Ekman. “Han gör sin grej, han är smart och gör det han gör bra!” Vad denne selfmade preacher har för budskap är inte alls intressant – han lyckas ju sälja sin produkt!

När den siste och mäktigaste av alla tidsåldrars förförare träder in på världsscenen, vem ska då hålla provet? Om man lärt sig att det är fult att pröva budskapet och riskera att finna det i grunden ont, hur ska man då våga pröva Antikrists smickrande erbjudanden?
Hans strategi för världsherravälde kommer att innehålla det mest lockande, smick-rande och övernaturligt uppbackade program världen skådat, ”..för att om möjligt förvilla jämväl de utvalda.” (Mt 24:24) ”.. honom [Antikrist] som efter Satans tillskyndelse kommer med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under.”
”Därför sänder* också Gud* över dem villfarelsens makt, så att de sätter tro till lögnen, för att de ska bli dömda, alla dessa som icke har satt tro till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten.” (2 Tess 9 & 11-12) [* Gud är subjekt, verbet ”sänder” är pémpsei – futurum aktivum av pémpei, sända. Det är inte djävulen som sänder prövostenen! Det är Gud själv…]

Det är bäst att redan nu vänja sig av med att fastna vid allt som rör sig på ytan och i känslolivets skiftningar. Det är möjligt att Guds agerande i den allra sista tiden kommer att vara ett återhållsamt och stilla kallande av de trogna, de som vill ha Sanningens evangelium – med eller utan tecken och under. Guds stilla röst till den som älskar sanningen, i skarp kontrast till förförarens verksamhet. Gud använder inte maktens språk – har aldrig gjort – utan är så ödmjuk och ickeauktoritär att han sänder sin egen rival till mänskligheten. Vi ska få möjlighet att välja denne rival, Antikrist, om han passar oss bättre, eller att välja Herren. Istället för spektaklet kan vi få Gud själv; istället för smickret av gudamänniskan kan vi få nåd för syndaren…

4. GLUPSKA HERDAR, LYCKOPROFETER OCH GODTROGNA ANHÄNGARE

Det som hänt i Sverige sedan Livets Ord inte längre är föremål för den samlade kristenhetens “nej tack”, är att rusdryckerna spätts ut mer och mer. Gästabudet har blivit förbindligt ekumeniskt och många fler får vara med och berusa sig. Det går långsamt visserligen, drycken verkar inte lika hastigt, men just därför blir det så mycket lättare att förföra allt flera av fåren i Herrens hjord. Ekman säger (Magazinet 00 05 25) “Att vi har en allt bredare, men inofficiell, kontaktyta till andra delar av kristenheten…”.
Lyssnar samfunden på lyckoprofeterna eller på den lidande Jeremia? Lyckoprofeter-na förklarar trosvisst att väckelsen är på väg, att allt kommer att bli bättre, enheten ökar, Sverige ska bli frälst, etc. Jag säger bara: Ve de stackars människor som blir frälsta in i den pseudovärld som stora delar av kristenheten består av idag! Skall förljugenheten vittna för otron om Sanningen?
“Profeterna profeterar lögn, och prästerna styr efter deras råd; och mitt folk vill så ha det…” (Jer 5:31)
“..de tar det lätt med helandet av mitt folks skada; de säger ‘Allt står väl till, allt står väl till’, och dock står icke allt väl till. De skall komma på skam, ty de övade styggelse. Likväl känner de alls icke någon skam och vet icke av någon blygsel…” (6:14-15).
“Förlita er icke på lögnaktigt tal, när man säger: ‘Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel!’ Nej, om ni bättrar ert leverne och ert väsende, om ni dömer rätt mellan man och man, om ni upphör att förtrycka främlingen, den faderlöse och änkan, att utgjuta oskyldigt blod på denna plats och att följa efter andra gudar, er själva till olycka…” (7:4-6)
Allt står väl till, väckelse är på väg, man sjunger halleluja, halleluja, halleluja, och Jesus, Jesus, Jesus tills stämbanden skriker av trötthet. Samtidigt föraktar man sina svagaste bröder och systrar. Främlingen som kommer ny till församlingen ses över axeln om han inte helhjärtat låter sin själ uppgå i det gemensamma medvetandet, den stora saken. Änkans skärv går till projektet, pastorns monument över sin egen härliga gärning. Den faderlöse söker en far och tycker sig funnit en sådan i den despotiske styvfadern till andlig ledare. Litet spill får man väl räkna med om man ska vinna världen! Litet oskyldigt blod måste det kosta om massorna ska få höra nådens ord, eller hur?

Den Goda Sakens alibi för omänsklighet

Den stora goda saken har en tendens att göra människor likgiltiga inför sin nästa. Kolosser av politisk eller religiös makt har genom historien skapat totalitära individer, sådana som är beredda att döda i namn av det gemensamma bästa: Romarriket med sin kejsarkult; det heliga Rom med påvekulten, korstågen och inkvisitionen; Islam med sina heliga imperialistiska erövringar; Calvins Genève med straffskalor för vägran att motta nåden; den lutherska ortodoxins bokstavsbyråkratiska åsiktsförtryck; franska revolutionens blodbesudlade broderskap; kommunismens jämlikhetsterror i Sovjetunionen, Kina, m.fl. stater av “den heliga (nivellerade) rättvisan”; den amerikansk våldtäkten på Vietnam – till räddning från “de röda djävlarna”; muslimska terroristers heliga terrorattacker mot “Satan” – alla dessa rättfärdigas rätt att krossa de orättfärdiga för den rättfärdiga sakens skull.
Överallt samma alibi att härja fritt: den goda saken skapar immunitet mot lagen om kärleken till nästan. Istället för en kännande och tänkande individ med ett levande samvete får man ett stycke jasägande arbetskraft med samvetet ersatt av Ledarens allestädes närvarande befallning. Den utopiska ideologins arbetskraftsenhet, den dehumaniserade människan, är i stånd att utföra vilka illdåd som helst i kraft av att ha avsagt sig sitt individuella jag och ansvar.

Gud ger till pris åt ondskans hantlangare, falska profeter och ovärdiga herdar. Vi läser citatet från Sakarja igen:

“Och Herren sa till mig: ‘Tag dig nu redskap såsom en oförnuftig herde; ty se, jag vill låta en herde uppstå i landet, som icke vårdar sig om de får som håller på att förgås, icke uppsöker de förskingrade, icke helar det sargade, icke sörjer för det som är helbrägda, utan allenast äter köttet av de feta och river sönder klövarna på dem.’ ” (Sak 11:15-16).

“Och Herrens Ord kom till mig; Han sade: Du människobarn, profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem, till herdarna: Så säger Herren, Herren: Ve er, ni Israels herdar, som har sörjt allenast för er själva ! Var det då icke för hjorden som herdarna borde sörja?
Istället åt ni upp det feta, med ullen klädde ni er, det gödda slaktade ni; men om hjorden vårdade ni er icke.
De svaga stärkte ni icke, det sjuka helade ni icke, det sargade förband ni icke, det fördrivna förde ni icke tillbaka, det förlorade uppsökte ni icke, utan med förtryck och hårdhet for ni fram mot dem.
Så blev de förskingrade, därför att de icke hade någon herde, de blev till mat åt alla markens djur, ja, de blev förskingrade.
Mina får går nu vilse på alla berg och alla höga kullar; över hela jorden är mina får förskingrade, utan att någon frågar efter dem eller uppsöker dem.” (Hes 34: 1-6).

Hur kan evangeliets försvarare gå fram med hårdhet mot de svagaste? Hur kan herden låta sig upphöjas och låta sitt eget slott växa i prakt till sin egen ära och fåfänga medan fåren i hjorden ger av sin nödtorft till “Guds verk”? Under den falske herdens systematiska utsugning av hjorden har han dessutom mage att ställa fram sig själv och sitt eget liv som ett ideal att sträva efter! Idealet skulle alltså vara en makthungrig, självsvåldig manipulatör som går över lik för att vinna världen för – ja, för vem?
Psalm nummer 590 skildrar träffsäkert den falske herden, hur han under namn av frihet projicerar sin egen själs bundenhet på sina får:
“Som källor utan vatten och moln som drivs omkring är de som av sin frihet blott vid sig själva binds och överför till andra sin egen fångenskap – en ödslighet ur händer som tog men aldrig gav.” (Ps 590:1 av Anders Frostenson)

Sådana “källor”, förmenta förkunnare av liv, som i namn av väckelse tog liv, i namn av pånyttfödelse gav kluvenhet, i namn av att vinna världen för Kristus vann människor för sin maktberusnings tillfredsställelse. Somliga med storhetsvansinne sitter på psyket, andra bygger jättekomplex av sina troskyldiga anhängares naiva tillbedjan…

Ulf Ekman och föraktet för åhörarna

Två episoder, fritt återgivna ur minnet, som jag själv hörde Ekman berätta på Livets Ord på åttiotalet: Den första handlar om när Ekman sommarjobbade som guide i Dom-kyrkan och skulle leda en grupp tyska turister.
På sitt alltid lika skojfriska sätt berättade han hur han utan nämnvärda kunskaper i tyska språket guidade de stackars turisterna genom Domkyrkan, improviserande en sorts halvtyska som han knappt förstod själv. Han pladdrade på och hade kul. Redan då, på sjuttiotalet, visade sig hans grundmurade förakt för åhörarskaran. Att tyskarna inte begrep just någonting bekymrade inte Ekman alls. Det ligger mycket frimodighet i att förakta sina åhörare och det kan mycket väl skapas en imponerande show av för-aktarens framträdande, men samtal och kommunikation blir det givetvis inte.
Den andra episoden har Ekman återgivit många gånger. Vid ett av dessa tillfällen hörde jag honom ställa sig själv som det goda exemplet i kontrast till Carl-Gustaf Severin, som på den tiden (1980?) inte hade lärt sig att fräckt och frimodigt ta för sig ordentligt. Han drogs med ödmjukhetstendenser, stackarn.
På ett stort boklager – möjligen i USA – fick de besökande erbjudandet att ta med sig så mycket böcker de hade lust till. Ulf sa åt Birgitta att börja plocka böcker i ena änden av lokalen medan han själv började i den andra. Ekman “stod på bokhandlarens ord” och ryckte åt sig så mycket han och hustrun kunde bära med sig från hyllorna. Severin tog däremot bara en enda bok, ty han hade ännu inte lärt sig fräckhetens glupska princip: “Du skall taga allt Du kan få!”
Församlingen fick sig ett gott skratt åt Ekmans raljanta redogörelse för episoden. Den vittnar också, tycker jag, om vad som komma skulle.
En annan gång talade Ekman om Guds löften och uttryckte sig så här: “Han får väl skylla sig själv!”, dvs. när Han nu lovat oss så mycket ska vi naturligtvis bara utnyttja Hans godhet och roffa åt oss – eller hur?
Ekman har varit sin glupskhet trogen sedan dess. Samstämmiga vittnesbörd säger att man sällan sett en sådan anhopning av fattigt folk som just på Livets Ord. Herden blir allt fetare och fåren allt magrare. De senare kanske saknar den rätta fräckheten och framfusigheten? Inga är så lätta att utnyttja och manipulera som kristna som lärt sig – kanske sedan barnsben – att saktmod och förnöjsamhet är dygder i en troende människas liv. Ulven älskar saktmodiga människor, dessa vet nämligen att vrede är synd och att man ska vara snäll och lydig, framför allt gentemot det andliga ledarskapet.

“De blev förskingrade, därför att de inte hade någon herde…”. Under årens lopp har tusentals människor varit inne i Ekmans sfär, betalat vad det kostar, andligt, själsligt, socialt och ekonomiskt, för att sedan utbrända mer eller mindre fly därifrån. Men nu går dessa “avfällingar” (Ekmans benämning) “…vilse på alla berg och alla höga kullar; över hela jorden är mina får förskingrade, utan att någon frågar efter dem eller uppsöker dem.”
Alla dessa är att likna vid det förlorade hundrade fåret i Jesu liknelse; men till skillnad från Honom, den gode Herden, låter Ekman och hans eftersägare de förlupna stå sitt kast och klara sig bäst de själva förmår. De lojala “nittionio”, kan man fortsätta att plundra och skapa tillväxt från. Det hundrade har förtjänat sitt upprors bittra frukt och irrar enligt lagen om sådd och skörd välförtjänt omkring i fiendeland.
Men det hundrade fåret är ingen numerär minoritet, såsom i liknelsen, utan en över-väldigande majoritet av alla som aktivt deltagit i Livets Ords verksamhet under årens lopp i egenskap av församlingsmedlemmar eller elever på bibelskolan. Hur många som lever i “The burnedover district” [så kallades de områden där Charles Finney gått fram med sin “väckelse” i USA på 1800-talet] i dagens Sverige är det ingen som vet. Jag tror att man kan räkna i tiotusental utan att överdriva.

Vad gjorde vi för fel, vi som lät oss utsugas? Ja – för fel gjorde vi, syndade gjorde vi, och några stackars offer är vi inte! Ty om vi vill vara oskyldiga offer har vi ingen nåd att vänta från Gud! Vi lät oss förföras eftersom det fanns så mycket begär i oss efter stor-het, framgång, makt och pengar. Vi lät oss bli givna till pris åt förföraren och fick äta frukten av vår egen fåfänga.
En sak är Ekmans totala likgiltighet för oss som inte hållit måttet enligt hans fram-gångskoncept, en annan sak är vår självrannsakan och våra egna motiv för anslutningen. ”Jag deltog på ingen annan grund än mina egna begär – andliga eller fysiska”. Så lyder min egen tolkning. Det ligger stor nåd och väntar på alla oss som vill erkänna att vi ville bli som Ledaren, att hans förkunnelse och hela person var attraktiva för oss, passade väldigt bra och gjorde oss till ivriga påhejare av den store Aposteln och det stora Projektet.
Vi får emellertid se till att vi själva inte faller och att vi inte nöjer oss med att falsifiera det som inte var evangelium. Det är absolut nödvändigt att säga nej utan reservation och inte mildra domen över förförelsens ande med överslätande “å andra sidan…”. Men det får inte stanna där! Det går faktiskt att till sist bli tacksam över prisgivningen, nämligen efter att man nämnt den vid sitt rätta namn – inte förr! Att ha fått studera förförelsen inifrån, både i organisationens inre och i sitt eget inre, är en stor förmån och skapar nya möjligheter. Prisgivningen är något man kan komma att uppskatta som en nådefull läxa från Gud. “Livet kan bara förstås bakåt, men måste levas framåt”, som Kierkegaard sa.
När jag ser hur denna förförelse sprider sig idag, i mera fördold gestalt och i subtilare (“utspädd”) form, är jag glad att jag en gång fick dricka bägaren i botten.
Och den fullkomliga eviga domen över den falske herden får vi överlåta åt Gud som dömer rättvist, utan att fördenskull hålla tyst om vad vi sett och hört.

Allt står väl till… Tänk på alla lögnprofetior om genombrott och väckelse som Ulf Ek-man liksom på beställning snickrat ihop varje nyårsafton, eller på illusoriska visioner om ekumenik och samlade insatser, evolutionistiska fantasier om att allt blir bättre och bättre till dess Jesus kommer tillbaka.

Jeremia fick Herrens uppdrag att profetera om den olycka som skulle drabba Juda om de inte vände om från “sitt onda väsende”. Olyckan skulle komma från Herren själv – inte från djävulen! Det är nämligen bara En som har makten, som “danar ljuset och skapar mörkret, jag som giver lyckan och skapar olyckan. Jag, Herren, är den som gör allt detta.” (Jes 45:7).

5. FÖRFÖRELSENS REDSKAP FÅR TILL SLUT SIN DOM

Men det kommer en tid då allting vänder! Då skall förföraren få sin rätta lön och de som till äventyrs kastat avgudarna ifrån sig och vänt om skall få nåd från Herren.

När israeliternas tuktotid var över skulle hemsökelsen drabba deras förhärjare och bödlar, Herrens tuktoredskap. Vredeskalken skulle övergå i deras händer:

“Men när sjuttio år är till ända, skall jag hemsöka konungen i Babel..” (Jer 25:12)

“Därför må du höra detta, du arma, som är drucken, fastän icke av vin: Så säger Herren, som är din herre, och din Gud, som utför sitt folks sak: Se, jag tager bort ur din hand berusningens bägare; av min vredes kalk skall du ej vidare dricka.
Och jag sätter den i dina plågares hand, deras som sade till dig: ‘Fall ned, så att vi får gå fram över dig’ ; och så nödgades du göra din rygg likasom till en mark och till en gata för dem som gick där fram.” (Jes 51: 21-23)

“Ska mina får beta av det som era fötter har trampat ner och dricka, vad era fötter har grumlat?
Nej; därför säger Herren, Herren, så till dem: Se, jag ska själv döma mellan de feta fåren och de magra fåren.
Eftersom ni med sida och bog stöter undan alla de svaga och med era horn stångar dem, till dess ni har drivit dem ut och förskingrat dem,
därför ska jag frälsa mina får, så att de icke mer blir till rov, och ska döma mellan får och får.” (Hes 34: 19-22)

Ve över denne ovärdige herde som överger sin hjord ! Må ett svärd träffa hans arm och hans högra öga ! Må hans arm alldeles förtvina och hans högra öga förmörkas i grund !” (Sak 11:17)

“Ve dig, du fördärvare, som själv har gått fri från fördärvet ! Ve dig, du härjare, som själv har undgått förhärjning ! När du har fyllt ditt mått att fördärva, drabbas du själv av fördärvet; när du har fullbordat ditt härjande, drabbas du själv av förhärjning.” (Jes 33:1)

Visst är det svårt att förstå att en andlig ledares verksamhet är av ondo när han likväl år efter år tycks leva i allsköns välmåga. Vi tänker helt naturligt i termer av sådd och skörd och väntar på det ondas nederlag och förförarens fall. Många har drabbats av Ulf Ekmans förhärjning, samtidigt som han själv tycks ha undgått det mesta av sin egen bittra frukt. Lyssna på Birgitta Ekman när hon beskriver sitt liv med Livets Ord:

“Det går inte att tänka sig ett liv utanför det här. Det är så otroligt rikt, så andligen och själsligen underbart. Jag är tacksam mot Gud för att jag har ett så roligt liv.” (Kyrkans Tidning, nr 23, 2001)
Ingen tuktan och inget fördärv har drabbat henne inte! Så här svarade Karin Berglund, som själv varit med i Livets Ord i tretton år, i ett öppet brev till Birgitta Ekman:

“Ulf kände ju inte av splittringen och problematiken i den ohållbara livsstilen, han ville inte se, han kallade det djävulen. Det var vi som fick lov att försöka få saker att gå ihop, en omöjlig uppgift!!!
Ni bortsåg som regel från kritik och har så gjort genom alla åren. Det har inte ökat er insikt. Men jag tror att sanningen kan segra och kommer att segra. Jesu försoning är det enda som kan få oss att orka med sanningen om oss själva.” (Från hemsidan Den Andliga Striden, 27 juli 2001.)

Paret Ekmans självbedrägeri har “räddat” dem från ånger och omvändelse. Allt vad negativ information heter har projicerats ut på omvärlden, kritikerna därute, eller på församlingen – de som vägrar att lyda. Så gör en sann sektledare, inte en kristen människa. Men alla maktmänniskor faller så småningom, antingen i sin egen livstid (deras enda möjlighet till bättring) eller i historiens ljus och genom efterkommande generationers dom efter hans bortgång.

“…och de ska förnimma, att jag är Herren, när jag bryter sönder deras ok och räddar dem från de människors hand, som har hållit dem i träldom.” (Hes 34: 27)

Det kan vara betydligt svårare för förföraren själv, den falske profeten och herden, att bli varse sin verkliga belägenhet. Han går ju ofta med stor personlig vinst och inhöstar berömmelse, framgång och kanske även pengar. Han mår kort sagt bra i sitt onda värv. Den yttersta konsekvensen av hans framfart är att han i evighet får stifta bekantskap med sin inspiratör, får sitta i helvetets grop med ljusets ängel. Gud tar bort förförelsens bägare, vredens kalk ur den förfördes hand men låter den förbli i den obotfärdige förförarens. Om däremot förförelsens inspiratör och ledande språkrör vänder om, blir han ett exempel som kan komma att överskyla en myckenhet av synd… Ljuvliga tanke!
“Alla ryter de nu såsom lejon; de skriar såsom lejonungar. Men när de är som mest upptända, så skall jag tillreda åt dem ett gästabud; jag skall göra dem druckna, så att de jublar. Så skall de somna in i en evig sömn, ur vilken de aldrig skall uppvakna, säger Herren.” (Jeremia 51: 38-39)

Eken som höggs ner och blev en helig säd

“‘Förstocka detta folks hjärta, och tillslut deras öron och förblinda deras ögon, så att de inte kan se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli helat.’
Men jag sade: ‘För hur lång tid, Herre?’ Han svarade: ‘ Till dess att städerna blir öde och utan någon invånare och husen utan folk och till dess att fälten ligger öde och förhärjade. Och när Herren har fört folket bort i fjärran och ödsligheten blir stor i landet och allenast en tiondedel ännu är kvar däri, då skall denna ytterligare förödas såsom en terebint eller ek, av vilken en stubbe har lämnats kvar, när den fälldes. Den stubben skall vara en helig säd’ (Jes 6:10-13).”

Kanske är det så att den spillra som blir kvar efter de många år av härjningar som genomförts av Ulf Ekman och hans medhjälpare kan bli till en helig säd? Om eken fälls en dag, vad händer då? Om eken inte fälls kommer det att framstå som om Livets Ord trots allt hade ganska rätt, och för oss som insett (själv gjorde jag det ytterst motvilligt!) att denna ek bär dålig frukt, blir det till att fortsätta varna för giftet. Ekollon är hårda och smakar illa, nämligen.
Men det skulle kunna bli på samma sätt som Herren beskriver i Jesajas bok ovan; att vi först måste se en närmast total förödelse, och sedan, när eken fällts… Ja, kanske en reformation och en sann väckelse. Många, många troende som tröskat sig igenom Livets Ord och sedan hoppat av är verkligen ärligt och helhjärtat ute efter Sanningen – ingenting annat! Det kan, som jag ser det, till och med vara en del av pilgrimsvand-ringen att med Guds tillåtelse få smaka på den onda frukten, en del av prövningen och luttringen. Må man sedan be om att få ingå i den heliga säden, att få bli en av de spillror som Gud plockar upp efter förödelsens fullbordan…

6. PRÖVNING TILLÅTEN? JA – PÅBJUDEN, BEFALLD!

“Mina älskade, tro icke var och en ande, utan pröva andarna, huruvida de är av Gud; ty många falska profeter har gått ut i världen.” (1 Joh 4:1)

Det grekiska ordet för falsk profet är pseudoprofétes. Vi finner också i 2 Kor 11:13-14 att “de männen [de övermåttan höga apostlarna] är falska apostlar, oredliga arbetare, som förskapar sig till Kristi apostlar. Och detta är icke att undra på, Satan själv förskap-ar sig ju till en ljusets ängel.” I Svenska Akademiens Ordlista anges att pseudo- som förstavelse är lika med “sken- “. Antikrist kommer att vara en “sken-kristus”; i Matteus 24:24 (parallell i Markus 13:22) läser vi “Ty människor, som falskeligen säger sig vara Messias skall uppstå,…”.
Det är viktigt att inse att det handlar om ett sken och ett bedrägeri, någon vill framstå som den äkta Messias och som en verklig profet. Man säger inte: “Här kommer jag och erbjuder ett helt annat frälsningsbudskap än Jesus gör.” Utan: “Jag kommer, fullt övertygad om att jag är den sanne Kristus”, eller “en sann profet i evangeliets tjänst.”
Rena bedragare, som manipulerar medvetet, är det mycket sällan tal om. Och det gör ju prövningen betydligt svårare. Det är inte lika svårt att säga nej till en dörrförsäljare som tvivlar på sin varas förträfflighet, som på en som själv är brinnande entusiastisk över det han säljer.

Vidare i 2 Petrus 2:1 står att “också falska profeter uppstod bland folket, likasom jämväl bland er falska lärare ska komma att finnas, vilka på smygvägar ska införa fördärvliga partimeningar och dra över sig plötsligt fördärv…”. “På smygvägar införa” är översatt från pareiságo, som ordagrant betyder “föra in vid sidan om”.
Vid sidan om ett korrekt och bibelgrundat budskap smyger pseudoläraren in ett främmande element som sedan kommer att genomsyra hela förkunnelsen. Boken Doktriner är som dogmatisk utläggning till nittionio procent allt ifrån acceptabel till närmast lysande. Den enda procenten surdeg genomsyrar emellertid hela degen och boken är som helhet andligen förgiftad av detta nya.
Falsk lärare heter i grekiskan pseudodidáskalos. Ordet pseúdos betyder lögn, falskhet, och detta är vad förförelsen handlar om, att spela något för att vinna någon. Don Juan spelar kärleksfull för att få herravälde över sitt utvalda objekt. Att hon skulle få något ut av kurtisen är uteslutet. Don Juans kärleksimitation ”söker sitt” (1 Kor 13); den har vidare inget hopp, ingen tro eller trohet och den uthärdar ingenting av motstånd och motgångar. Don Juan tål inte ett nej. Precis som förföraren överger sin kvinna så fort hon inte är exakt vad han önskar sig av henne, överger den totalitära kristna rörelsen sina anhängare så fort de inte ställer sig lydigt i ledet. Det är en våldsam kontrast mellan det breda reklamleendet man får vid första besöket och den iskalla tystnad ett avhopp förbigås med.
Varken Don Juan eller Ulf Ekman är ute efter att ge något – det bara ser ut så till en början. “..som av sin frihet blott vid sig själva binds och överför till andra sin egen fångenskap – en ödslighet ur händer som tog men aldrig gav.” (Ps 590:1 av Anders Frostenson)

Den mest fundamentala skillnaden mellan sann profet och falsk, är att den sanne ger sitt liv och går med förlust, medan den falske tar liv och går med vinst. Likaså med herden: den falske begär att fåren ska ge sitt liv för honom och hans projekt, den sanne struntar i sitt renommé och utgjuter sin hela varelse till ett offer inför Gud för fårens bästa. Såsom en Paulus.

Pseudoförkunnaren i församlingen är nästan utan undantag en person som ljuger för sig själv lika mycket som för sin hjord. “De skall förvilla andra och själva bli förvillade (2 Tim 3:13)”. Den lilla skara som medvetet bedrar och därmed helt överlämnat sig åt att följa ljusets ängel är troligen så uppenbart fördärvad och falsk att prövningen av dem inte vållar några problem. Vi talar här uteslutande om förkunnare som själva tror på sitt budskap i övertygelse om att det är Sanningen med extra stort ”s”.

Luther om villolärare

Martin Luther uttalade följande om “kättarna”: “Satans och kättarens enda konststycke är att de inte vill ge sken av att sprida falsk lära. Det värsta de vet är nämligen att man säger till dem att de skadar kyrkan, eftersom de själva anser sig vara kyrkans verkliga och allra trognaste tjänare och menar sig verka för Guds ära och själarnas salighet.” (Samlade Verk, Weimarupplagan, Band 38, s 559)

Det svåra med att argumentera mot en villolärare är att denne alltid – ja, alltid! – anser sig vara en bättre och sannare kristen förkunnare än sina kritiker. Allt motstånd blir i heretikerns ögon lika med motstånd mot det allra klaraste och renaste evangelium. Det är omöjligt att diskutera med en person som på förhand är fast förvissad om att han äger den fulla sanning hans kritiker saknar. “Motståndaren måste vara en djävul eftersom han inte erkänner mig som en stor förkunnare”, resonerar heretikern.
Luther säger om möjligheten att ändra en kättare: “Kättarna är oförbätterliga. När de inte kan motstå den orubbliga sanningen – nämligen Guds ord – sluter de till sina öron. Det gör de antagligen mot bättre vetande, för annars skulle det ju kunna hända att de blev omvända om de hörde Ordet.” (Samlade verk, Weimarupplagan, Band 3, s 321)

Hur mycket eller litet en förkunnare än må lyssna på eventuella invändningar är det enligt Luther en plikt att pröva hans budskap. Det är också förkunnarens plikt att låta sig prövas. Om han är en herde måste han låta sina egna åhörare ur den egna hjorden döma över honom och hans lära: “Hur skulle man kunna akta sig för de falska profeterna, om man inte fick tänka över, bedöma och döma deras lära? En falsk profet kan ju inte finnas bland åhörarna utan måste finnas bland lärarna. Därför måste och skall alla lärare jämte sin lära vara underkastade åhörarnas dom.”
(Samlade verk, Weimarupplagan, Band 11, s 410)

Läraren ska inte bara låta sig prövas utan ska också pröva och uppmärksamma främmande läror: “En lärares plikt och skyldighet är inte bara att framföra sina egna åsikter, utan också att bekämpa främmande läror.” (Samlade verk, Weimarupplagan, Band 5, s 339)

Uppenbarelsebokens sju församlingar – prisade för sin prövning

I debatten om trosförkunnelsen i Nya Dagen 2000-2001 räknade Kent Gunnarsson och Mikael Bask upp fyra argument som fungerar som skrämselpropaganda mot all prövning av lära och lärare.
Umeåforskarna diskuterar varför vi i vår tid kommit att underlåta en prövning av olika läror som utger sig för att vara kristna och evangeliska.

“Men ofta uteblir en sådan prövning. Orsaken är en mångårig indoktrinering av ett antal ‘argument’ mot en biblisk prövning.
Det första argumentet är ‘kärleksargumentet’. När en person ifrågasätter en förkun-nares budskap, så beskylls denne för kärlekslöshet. Det andra argumentet, som ofta kombineras med det första, bygger på Jesu ord att man inte ska döma.
Att döma en människas hjärta är helt och hållet förbehållet Gud, men Gud både vill och har gett oss myndighet att vederlägga falsk förkunnelse.
Det tredje argumentet är att man kan dö om man går emot Guds smorda. Sker under och tecken, så påstås omedelbart att smörjelsen är där, och då får heller ingen hindra detta flöde.
Ett fjärde argument är påståendet att väckelse alltid har börjat med barnsjukdomar i läran.
Två av sändebrevsförsamlingarna får kraftiga förmaningar för att de inte gjort upp med falsk förkunnelse. En tredje församling får beröm för att de varit vaksamma och verksamma mot irrläran.” (Kent Gunnarsson & Mikael Bask, Nya Dagen 00 08 01)

Författarna till Dagen-artikeln avser här de sju församlingarna i Uppenbarelseboken. Låt oss titta närmare på vad Herren genom Johannes säger.
Till församlingen i Efesus: “Jag känner dina gärningar och ditt arbete och din ståndaktighet, och jag vet att du inte kan lida onda människor; du har prövat dem som säger sig vara apostlar, men icke är det, och har funnit dem vara lögnare. Men den berömmelsen har du, att du hatar nikolaiternas lära, som också jag hatar.” (Upp 2:2)
Till församlingen i Pergamus: “.. Men jag har något litet emot dig: du har hos dig några som håller fast vid Balaams lära, hans som lärde Balak, hur han skulle lägga en stötesten till fall för Israels barn, så att de skulle äta kött från avgudaoffer och bedriva otukt. Så har också du några som på lika sätt håller sig till nikolaiternas lära. Gör då bättring; varom icke, så skall jag snart komma över dig och skall strida mot dem med min muns svärd.” (2:14-16)
Till församlingen i Tyatira: “.. Men jag har ett emot dig, att du är så efterlåten mot kvinnan Jesabel – hon som säger sig vara en profetissa och uppträder såsom lärare och förleder mina tjänare till att bedriva otukt och till att äta kött från avgudaoffer.
Men till er, ni andra som bor i Tyatira, till er alla som icke har denna lära, då ni ju icke ‘har lärt känna djupheterna’, såsom de säger – ja, Satans djupheter! – till er säger jag: Jag lägger icke på er någon ny börda; håll allenast fast vid det som ni har, till dess jag kommer.” (2:20, 24-25)

Här talar Herren om underlåtenhet att pröva och förkasta falska läror och lärare. Det är till och med tillåtet att hata en falsk lära! Känn på den du, arma, postmodernt positiva människa, som talar om ena sidan och andra sidan, att allting är relativt ont och relativt gott och som dödar varje tes-antites med en ljum och lagom syntes.
Oviljan att döma lögnen i Församlingen bottnar oftast i begäret efter ödmjukhet – läs: egots köttsliga lust att bli erkänt som kärleksfullt, tolerant och vidsynt. Visst låter det vackert och klokt när någon säger: “Jag dömer inte mina bröder, jag bara välsignar dem…”. Men i många situationer blir faktiskt den “som har sin lust i ödmjukhet” [Kol 2:18] sina bröder och systrar till fall genom att inte bemöda sig om att för deras skull pröva andarna. Egot måste ta stryk om Sanningen ska fram. Hur många betraktade Luther som ödmjuk på hans tid? Adam älskar att vara en kärleksfull ja-sägare. Han när sin egen spegelbilds rättfärdiga avgud genom att aldrig säga ett ont ord om någon. Ibland stinker detta.
Låt oss jämföra med något från den verkliga världen – den är ju ofta mera styrd av sunda tankar och visdom än sin förandligade motsvarighet. Om vi tänker oss en situation där en eller två personer vet om att en pedofil går lös på ett dagis: Skulle någon helt vanlig frisk människa godta motiveringen “jag dömer ingen” som ursäkt för att vittnena till övergreppen teg om dem? Naturligtvis inte! Men i den religiösa sfären kan man tiga i åratal om uppenbara andliga övergrepp, maktmissbruk och manipulation, i fast inbillning om att man agerar i kristlig kärlek…
Att församlingens fotfolk underlåter prövning är illa nog, men att till och med herdarna gör detta är fullständigt vidrigt. De “ska få en dess strängare dom”, säger Jakob (3:1).

Att nämna förföraren vid namn

Kritiken av Livets Ords lära och aktiviteter har ofta framförts i förtäckta ordalag från predikstolarna. Man säger något i stil med “det finns några som påstår att…”. De flesta vet ofta vilka som avses, men vore det inte ärligare mot församlingen att uttala namnen på förförarna? Den i många och vitt skilda sammanhang aktade profeten och pastorn David Wilkerson betonar i sin kritik av den amerikanska Trosrörelsen att de som förvillar folket ska nämnas vid namn:
“This past week I was given a video tape recently recorded in Kenneth Copeland’s meetings. I listened to the speakers and I was dumbfounded.
Folks, you read the New Testament, you will find that Paul the Apostle named those who he believed were false prophets. He warned and he named their names. I am telling you now that if you can listen to what I am about to tell you, and not be grieved, then you are blind. You are spiritually blind. You have a hard heart. A heart with a shield on it so that the pure gospel can not penetrate it. The mind has been so saturated with this unbalanced gospel that you can not come to many of them. You can not preach the truth. You can not show them anything else in the scripture because they have a shield over their hearts. Hard hearted.
Some of you will not receive it. If you have been feeding your soul on Copeland or Hagin’s tapes, you are not going to like what you hear. Folks, I am a Shepherd, I’ve been called by God. I made this church a promise. As long as we are in this pulpit, if we saw wolves in sheep’s clothing coming to rob the flock, we would stand up and cry out against it. It is up to you to do something about it.
I sat this week and listened to the speakers at this conference and I was so shocked and hurt. The burden of the Lord came on me. That is why I am preaching this message. Grieve over it.”
(David Wilkerson, “The Reproach of the Solemn Assembly”, avskrivet från en band-upptagning av en predikan i Times Square Church, New York 1999)

5 Mosebok och två slags prov

I Gamla Testamentet ges två versioner angående prövning av profetiskt tal. Det första provet är det enklaste: om profetorden inte slår in var profetian falsk.

”Och om du säger vid dig själv: ‘ Hur ska vi känna igen det som icke är talat av Herren?’
så må du veta: när profeten talar I HERRENS NAMN och det som han har talat inte sker och inte inträffar, då är detta något som Herren icke har talat; i förmätenhet har då profeten talat det; du skall icke frukta för honom.” (5 Mos 18: 21-22)

Det andra provet är betydligt svårare. Men den prövningen är av yttersta vikt för oss som lever i förförelsens tid, då vi faktiskt utlovats en antikristlig väckelse med mängder av falska profeter i rörelse. Tecknen och undren kan mycket väl vara autentiska och som övernaturliga fenomen odiskutabla, liksom också den falske profetens förutsägelser kan visa sig stämma med verkligheten. Men det övernaturliga till trots är anden inte av Gud.
”.. honom [Antikrist] som efter Satans tillskyndelse kommer med lögnens alla kraft-gärningar och tecken och under och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster för att bedra dem som går förlorade…” (2 Tess 2:9-10).
Men det är Gud som sänder denna villfarelses makt, inte Satan. Han utför bara själva hantverket med Guds tillåtelse. Gud gör detta för att pröva oss, huruvida vi vill tillhöra lögnen eller sanningen (vers 11-12).

“Om en profet eller en som har drömmar uppstår bland dig och han utlovar åt dig något tecken eller under, och sedan det tecken eller under VERKLIGEN INTRÄFFAR, varom han talade med dig, i det att han sa: ‘ Låt oss efterfölja och tjäna andra gudar, som ni icke känner ‘,
så skall du ändå inte höra på den profetens ord eller på den drömmaren, ty Herren, er Gud, sätter er därmed allenast på prov för att förnimma, om ni älskar Herren, er Gud, av allt ert hjärta och av all er själ.” (5 Mos 13:1-3)

Vad grundar sig kritiken på? Uppror eller kärlek till Sanningen?

Så här skriver Sven Reichmann om ”den laglöse” och hans kännetecken:
”De tecken och under, som Antikrist utför, kommer att dra många bort från den äkta kristustron. Paulus talar om avfallet som måste ske. Och här rör det sig helt klart om ett avfall från församlingen. Därför kan vi förvänta oss att gränserna mot det oäkta kommer att bli mycket suddigare än nu. Få övergår från pånyttfödd kristendom till det lagiska Jehovas vittnen. Men till den andlighet som Antikrist kommer att representera blir kanske gränsen mycket mer förrädisk.” (Sven Reichmann: Pröva profetiskt tal, s 10)

En annan mycket viktig påminnelse ges i samma bok. Det handlar om att skilja mellan en protest som grundar sig på gudsförnekelse och en protest som grundar sig på att man prövat andarna och funnit dem förkastliga. Alla som är positiva och ”flödar med” gör det inte utifrån kärlek till Gud och Sanningen! Likaså är inte alla som är negativa emot vare sig Gud, Sanningen eller väckelse i äkta mening.
”Därför [även Jesus blev motsagd!] är det inte så enkelt, att den äkta andligheten blir oemotsagd och allmänt beundrad, medan den falska skapar konflikt och rabalder. Motsatsen är inte heller sann.
I stället måste två frågor ställas av den som vill pröva. Den första handlar om var gränsen går mellan dem som är positiva och dem som är frågande. När andligheten är äkta skall klyftan mellan positiva och negativa sammanfalla med skiljelinjen mellan dem som verkligen vill tjäna Herren och dem som inte vill.” (Ibid. s 54)

Att Livets Ord skapat debatt och rabalder bevisar på inget sätt att deras budskap och ande skulle vara falska! Inte heller bevisar den samhällsbekväma och allmänt accepterade samfunds- och svenskkyrklighetens lugna vatten att de skulle vara på rätt väg. Många som kritiserar Livets Ord och Ekman gör det inte på Sanningens grund utan av andra skäl – exempelvis politiska eller känslomässiga.
Många som hoppat av Livets Ord och deras väckelseprojekt, har faktiskt gjort det just av kärlek till Sanningen. För övrigt är det helt säkert så att många medlemmar och bibelskoliter på Livets Ord i grund och botten är betydligt mera intresserade av Sanningen än väldigt många kritiker är. Desto viktigare känns det då att försöka komma åt den giftiga rot som dessa manipulerade kristna när sig av!

“Ni borde sprida Guds Ord och få människor frälsta istället för att peta i teologin!” är ett motargument från många som ivrigt försöker tysta all kritik mot nutida väckelsekristendom. Dr. Ernest Pickering citerar J. Gresham Machen angående den allmänna uppfattningen att all kontrovers nödvändigt måste vara ett hinder för Guds Andes verk:

“Again, men say that instead of engaging in controversy in the Church, we ought to pray to God for a revival; instead of polemics, we ought to have evangelism. Well, what kind of evangelism is it that is indifferent to the question what evangel it is that is to be preached? … not the evangelism that Paul meant when he said, ‘Woe is unto me, if I preach not the gospel.’ No, my friends, there can be no true evangelism which makes common cause with the enemies of the cause of Christ … Every true [moving of the Holy Spirit] is born in controversy, and leads to more controversy.”
(Artikel från Biblical Discernment Ministries – 6/98, av Dr. Ernest Pickering, formerly president of Central Baptist Seminary and Deputation Secretary for the Baptist World Mission).

Enhet, enhet, enhet – till viket pris?

Vi går mot ökad enhet i världen, mot globalisering och kulturell likriktning, ekonomiskt och militärt samarbete över snart sagt alla nationsgränser. Äntligen skall det Babelsprojekt Gud aktivt stoppade en gång i tidernas början kunna förverkligas. Sven Reichmanns bok Från Nimrod till Antikrist har som huvudtes den sista tidens fullbordade enhet – både en global antikristlig och en äkta kristen enhet. Herren har hittills låtit språkförbistringen och folkens inbördes strider förhindra byggandet av det eftertraktade världsherraväldet, Babels torn; men mot tidens slut kommer Han att tillåta världen att gå samman. Till sist finns det bara två alternativ kvar: Enhet under Antikrist eller enhet i Kristi kropp.
“Alla maktsökare drivs av Nimrods dröm: att få oinskränkt härska över alla människor med världsliga och andliga maktmedel. Inte förrän Antikrists tid är inne, kommer Gud att tillåta detta att ske.” “Så länge nådens tid varar finns splittringens ande i verk-samhet. Makt leder då till lidande, och somliga kommer att omvända sig till Gud när de erkänner att makten ’tillhör vår Gud och Lammet'” “När nådens tid är slut, upphör splittringen. Den drev människan att söka nåd. I stället kommer villfarelsens makt som befäster de maktsökande i sin kärlek till makten. Den är drivkraften bakom avfallet. Inför slutet finns det inte längre några som är ljumma. Alla har valt sida.”
(Från Nimrod till Antikrist, del II i Trilogin Historiens Gud, s 78, 79 & 80)

På den profana sidan kan vi idag se politiska ärkefiender entusiastiskt sluta upp kring samma babelsprojekt, se socialdemokrater och moderater marschera sida vid sida för den stora europeiska föreningen. EU-väckelsen suddar ut alla meningsskiljaktigheter och allt gammalt groll om ideologi och inrikespolitiska kontroverser. Alla som är emot detta makthungerns slutprojekt får veta att de inte vet sitt eget och världens bästa. Makten klädd i fårakläder predikar fred, miljövård och samförstånd mellan folk och nationer. Vilddjuret kommer inte som en monstruös Hitler eller Stalin denna gång.

På den andliga, kristna sidan, pågår det också en sorts väckelse, vars främsta slagord är enhet och ekumenik. Med dessa religiösa modeord som nästan enda lära och drivkraft ska man vinna världen för Kristus.
Liberalteologins anhängare deltar inte på denna religiösa planhalva, utan trivs bättre bland de profana fredsprofeterna inom politiken. I övrigt samlas i våra dagar alla samfund och rörelser inom kristenheten för ett gemensamt mål. Vi såg, som nämnts tidigare, i Stockholm i september, hur alla samfund slöt upp kring “väckelse” i Sverige. Ett sammelsurium av läror och trosbekännelser predikar väckelse från samma plattform. Och på något sätt ska vi inbillas att tro att det är den helige Andes vilja, detta att vi för ekumenikens skull tystar alla lärostrider och vinner världen istället! Sanningens Ande skulle således inte vara så intresserad av Sanningen längre, utan mera inriktad på resultat.
“Every true [moving of the Holy Spirit] is born in controversy, and leads to more controversy.” Våra tre stora bekännelser, de tre symbola: den Apostoliska, Niceno-konstantinopolitanska och Athanasianska bekännelsen – kom de till genom att man samsades och lät alla få vara med under en minsta gemensam nämnare och mesta möjliga uppslutning?
Nej, de var resultat av strider på liv och död mot villolärare som attackerade hjärtat i evangelium. Det fanns inget utrymme för kompromiss gentemot dessa heretiker, inget tal om att “vi i det stora hela ändå har samma mål i sikte” eller att “vi ändå tillber sam-me Herre”. Ingen skulle väl idag kunna tro att den helige Ande blev bedrövad över de strider som föregick formuleringarna på den tiden, att Han ville stoppa den livsviktiga lärostrid som borgade för att Kyrkans mest fundamentala credo kom på pränt?
Men i våra dagar är den helige Ande tydligen inte lika noga med vad som predikas – “bara folk kommer till tro…”. Till tro på vem eller vad? På Maria, Påven, den nya andens gudomlighet, en världsvid övervinnande församling i ändens tid. Tecken och under, korståg med lovsångsseanser och deltagare från helt oförenliga frälsnings-uppfattningar, eller vad? Men den helige Ande är Sanningens Ande, alltid och i evighet.

Denna skrift betraktar jag själv som en intern prövning av ett problem i Kristi kropp. Budskapet i detta nya, såsom det sett ut hela tiden och fortfar att se ut, är ett gift som dödar den äkta gudstron. Trots detta gifts verkan är jag övertygad om att den stora majoriteten inom trosrörelsens hägn verkligen är äkta Guds barn och helhjärtat inriktade på evangeliets sanning.
Den världslige eller liberalteologiske cynikern, som står vid sidan om och hånler, talar jag inte till. Han eller hon klarar sig själv. Att kritisera Livets Ord är ju som vi vet en populär verksamhet i många religiösa sammanhang. Nej, jag talar till mina syskon i Herren, vare sig de befinner sig utanför eller inom trosrörelsens domäner.

“Fly in i klippan och göm dig i jorden för Herrens fruktansvärda makt, för Hans höga majestät. De stolta måste sänka blicken, människans högmod skall kuvas. herren en-sam triumferar den dagen. Ty Herren Seabaot har bestämt en dag med dom över allt som är övermodigt och stolt, över allt som skjuter i höjden och yvs, över alla Libanons cedrar, de höga och mäktiga, och alla Basans ekar, över alla höga berg och alla mäktiga höjder, över alla stolta torn och alla branta murar, över alla långfärdsskepp och alla praktfulla fartyg.
Då skall människans stolthet kuvas, hennes högmod kväsas. Herren ensam triumferar den dagen. Avgudarna skall utplånas.” (Jes 2:10-18)

Alla Basans ekar ska en dag huggas av vid roten. Det stolta trädet får leva och frodas till den dag som Herren bestämt. Gud vare evigt tack för att detta är Hans hjärtas vilja: “..det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.” (1 Kor 1:28-29)

En dikt:

Krossa den skändliga avguden i mig
Upplys mig om mitt gudaskaps olycksväg
Krossa mitt egos beläte, min stolthets idol,
Stoppa min fåfängas stöddiga kristuslek
och låt mig få nåd att sjunka ner i min verklighet,
ner till mig själv och till Dig, där Du förlåter och bär,
till ärlighetens lov och livslögnens eviga död.
Din nåd – gör mig till människa!
Låt min gudomlighet dö så jag ser vem Du är!

Anders Bergqvist 2002-2003

http://www.karlektillsanningen.se